Utvalda

Första blogginlägget

Det här är inläggets utdrag

Annonser
”Vi ses vid ”lejonen” är ett vanligt göteborgskt uttryck. Vad det gäller kampen (mitt strå) för demokrati och allas lika värde så vill jag låna titeln på en Håkan Hellström-låt: Det kommer aldrig att va över för mig”. Bild: Helena Lindbom
Bild: Helena Lindbom

På den här bloggen kommer jag att skriva något mer personligt än vad jag gör på talbart.org  Det kommer att handla en del om skrivande, men kanske mest om det inspirerar mig och ger mig styrka. Det kommer förmodligen inte att bli så regelbundet, men en tanke då och då. Mest kommer jag att referera till texter, inlägg och inslag som säger något om till exempel mindfulness. Mindfulness har flera tusen år på nacken.

När jag läste ett debattinlägg i Sydsvenskan häromdagen blev jag väldigt glad för det handlade om att kunna samtala och utbyta erfarenheter och idèer  utan att efterfråga eller kräva att alla tycker precis samma som en själv.

 

Jag kommer också lägga ut ”berättelser” och referat då och då.

 

/Helena

 

 

 

Ardine i Ankara

20170823_103753
Bild: Abdelhamid Ben Ali Fetsi

Vi gjorde slut på ett hotellrum. Ett rum som hade sett sina bästa dagar. Stråmattor på golvet, nötta tagelmadrasser i sängen. Linnelakanen var slitna. Få utsmyckningar. Vi hade tagit första bästa. Vi skulle bara vara i Ankara några dagar hade vi bestämt.  Vi var på genomresa. Vid närmare eftertanke var det säkert de som sa att vi sett haft våra bästa dagar ändå. Kanske var det därför vi gjorde slut. Gulbahar, vår klasskamrat som var hemma i sin by och hälsade på svarade inte på telefon. Under två dagar ringde vi oupphörligt på hennes mobil. Vi förstod att den var avstängd, men vågade inte åka till Hakkari utan att ha meddelat henne i förväg. Patriks buss gav sig av, men jag stod kvar och såg den försvinna i ett dammoln. Sedan gick jag tillbaka till det billiga hotellet. På grund av den skam jag kände över att bli lämnad, och mina rödgråtna ögon som skvallrade om vad som hade hänt gick jag inte ut på flera dagar. Men en djup förtvivlan och vilsenhet hade gripit mig: Längtan efter honom var smärtsam och intensiv. Ögonen var rödgråtna mest hela tiden och kuddens örngott genomvätt med tårar. Om jag ska ta det från början så heter jag Ardine, en ung kvinna på 21, och med cendrefärgat hår och blå ögon. Omkring en och sjuttio med skor, och några centimeter till om jag skulle ha till vana att gå i högklackat. Jag bölar och vill hem. Det här var mitt första förhållande, min första pojkvän, och jag har gjort slut. Mitt ljus, min stora kärlek. Vi som svurit på att alltid vara tillsammans och aldrig glömma varandra. Vi har hängt ihop sedan vi var 16. Killar bara går ut genom dörren, tänkte jag bittert. Önskade att jag hade kunnat göra sammalunda.

 

Andra natten mår jag illa och har ont i huvudet; ringer på roomservice. Jag ber att få ett par flaskor mineralvatten uppskickade till rummet. En kille kommer med tre flaskor på en bricka. Han går fram till det skrangliga bordet vid fönstret och ställer ner flaska för flaska.

Du ser blek ut, säger han i förbifarten på väg ut genom dörren. Jag stirrar på honom.

Han ser min blick och stannar upp:

Du borde äta något. Följ med ner och sitt en stund i sällskapsrummet. Det är bättre för dig.

Jag håller mig för magen och grimaserar.

Men han ger sig inte. Han avfärdar mina protester, och går fram till mig. Tar mig varsamt om ena armen och leder mig efter honom nerför trappan. Han stänger dörren bakom oss och ger mig nyckeln. Brickan stå kvar.

  • Du har inte visat dig på två dar. Han skakar på huvudet

Han placerar mig i en soffa utmed rummets ena kortsida och går fram till matsalsbordet. Tar en bit omelett från ett stort fat som han placerar på en tallrik. Efter ett par minuter har jag omeletten framför mig tillsammans med ett glas mineralvatten. Han har tagit av personalens mat för att ge åt mig.

Hans arbetskamrater kommer in och sätter sig vid bordet, och han ansluter sig till dem.

Försiktigt börjar jag äta, men känner genast av illamåendet. Killen vänder sig om från sin plats vid bordet. Han rynkar ögonbrynen när han ser att jag har lagt ifrån mig besticken. Jag börjar om från början, och petar i mig små bitar av omelletten. Till min förvåning äter jag upp två tredjedelar.

  • Vill du ha mer? En äldre man, som jag förstår är killarnas chef, höjer fatet med omelett för att visa att det finns mer.

Jag tackar nej. Jag går ut och ställer mig en bit från entréen till hotellet och tar ett djupt andetag. Jag upp mot den stjärnbeströdda himlen och blundar. Jag vet att jag måste fatta något slags beslut om att gå vidare, börja handla. Ta mig ur chocken och de senaste dagarnas förlamning.

När jag passerar salongen sitter killarna fortfarande vid matsalbordet. De har övergått till att dricka kaffe och äta sötsaker. Killen som betjänat mig pekar på sitt kaffe när han får syn på mig. Jag skakar på huvudet, och ler. Han ler tillbaka.

Jag går uppför trapporna tillbaka till mitt rum. Väl där klär jag av mig och tar på mig min prickiga pyjamas och kliver i säng och somnar genast.

När jag vaknar på morgonen känner jag försiktig tillförsikt. Vänligheten som jag mötte under gårdagens kväll har fått det att ljusna betydligt. Tanken for genom mitt huvud att det finns hopp, att allt inte är kört./

Alternativ 2.

Jag vaknade vid tio-snåret. Jag hade varit utsvulten på sömn sedan brytningen med Patrik. I timmar hade jag suttit och stirrat ut på bakgården genom det lilla fönstret ,och knappt noterat om det var natt eller dag.

Det knackade på dörren. Det var killen från igår. Hamid heter han, jag hade hört vad de andra kallade honom.

Han är ledig fram till fyra och han undrar om han får visa mig Ankara.

Häpet betraktar jag honom en stund. Han betraktar mig lugnt, utan att säga ett ord.

Jag vänder mig om och ser inåt det tomma rummet så när på sängen och det skrangliga bordet. Det finns inte mycket här att sakna, inte ens vyn över bakgården.  Så han får mitt ja, och hans ansikte spricker upp i ett varmt leende.

  • Lita på mig, säger han. Jag är bästa guiden.

Sedan skrattar vi båda för det lät som värsta turistfällan.

När vi kommer ut på gatan blir han allvarligare.

  • Det är inte bra för sig att vara ensam säger han. Ja, jag förstår ju att din kille och du gjorde slut. Det här är inget försök att ersätta honom, det är inte det som det handlar om. Han såg på mig med intensiv blick för att vara säker på att jag uppfattade honom korrekt.

Jag kände mig knäsvag. Jag hade inte haft en tanke på att något sådant uppsåt skulle finnas med i bilden. Och nu när han direkt klargjort för mig att han inte var ute efter mig kände jag mig plötsligt påverkad av hans manliga närvaro.

Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag tror att jag till slut sa att jag absolut inte missförstod hans avsikter, att han kunde vara lugn på den punkten. I sådana fall hade jag hellre stannat på mitt hotellrum.

Och vad underbart med solljus. Jag upptäckte att jag verkligen hade saknat det.

Han tog med mig till en stor nöjespark och där bjöd han på te. Det fanns en konstgjord sjö där, och han föreslog att vis kulle hyra en roddbåt och ro ut på sjön. Jag samtyckte entusiastiskt. Det var verkligen skönt att sitta i båten med ansiktet vänt mot solen, medan jag blev rodd omkring av Hamid bland alla de övriga paren.

  • Då och då sneglade jag på hans starka armar, och undrade om jag själv skulle klara av att ro. Jag ville gärna erbjuda honom att jag skulle ta årorna ett tag.

Han skrattade åt mitt förslag.

  • – Nej, sa han, jag ror. Sitt du bara. Jag har en vacker syn framför mig när jag ser dig sitta där och blunda mot solen. Jag kan se att du njuter.

Jag rodnade, men fann inget att kontra med.

När vi åter satt och drack te under en parasoll kom en kille fram till oss som jag kände igen från hotellet. Det var honom Patrik och jag hade mött i receptionen allra första gången vi kom till hotellet. Jag hade frågat honom efter en toalett, och han hade gått med mig och visat mig damernas. Nu stod han där, ljushårig och leende och väntade på att Hamid skulle presentera honom för mig.

  • Det är min äldre bror Karim, sa han.
  • De två satt och pratade med varandra, och jag var lämnad åt mina egna funderingar. De kretsade kring om jag skulle omboka min biljett eller inte. Jag hade nu varit i Turkiet drygt en vecka och två veckor återstod ungefär.
  • Därefter gick vi omkring i parken lite, och de frågade om jag ville följa med dem hem, vilket jag tackade ja till, nyfiken som jag var över att se ett turkiskt hem. De bodde med sin mamma i en stor lägenhet, var pappan höll hus fick jag aldrig klart för mig, och jag ville inte fråga.
  • När jag steg in i lägenheten visade s jag till en västerländsk toalett för att tvätta mina händer, men sedan visade Hamid mig att de hade en mer primitiv toalett, ett hål i marken som man sitter på huk över och en spann med vatten bredvid och en skål som man hinkade upp vatten med. Där stod också en toalettrulle.
  • Tillbaks i besöksrummet fortsätter vi prata. Jag skrattar när han frågar mig hur jag bor. Strax berättar att jag bor hos min mor, och frågar om han funderar på att komma och hälsa på.
  • Han vill bara veta säger han. Jag beskriver bostadsområdet så gott jag kan.
  • Nästa dag tillbringar vi eftermiddagen hemma hos honom. Vi dricker saft och äter vattenmelon. Den här gången blir jag visad till ett modern badrum med toalett när jag behöver uträtta mina behov.
  • Första toaletten är för gästerna, förklarar Hamid, det här är vår egen privata.Han frågar om min lägenhet i Sverige. Hur stod den är? Hur mycket jag betalar i hyra? Vad jag ser från mitt fönster.Vi satte oss i vardagsrummet och efter en stund kom deras mor in med saft och kakor och turkiskt kaffe. Hon talade ingen engelska alls utan sönerna översatte.
  • Stackars dig, sa hon vänligt och såg så förstående på mig att jag nästan brast i gråt när hon hörde vad som hänt mig. Vi satt ensamma ett tag i tystnad för hennes söner skulle byta om inför jobbet.
  • Vad skulle jag ta mig till? Jag ville inte återvända till hotellet så här tidigt.
  • Patrik hade gett sig i väg brådstörtat, packat i all hast. Tydligen hade han fått med sig mina sandaler för de fanns ingenstans att hämta. Jag var hänvisad till mina nyinköpta pumps som gav mig skoskav, och slutligen var det bara att ta dem av sig.
  • Vi befann oss på Kemal Ataturk boulevarden och jag var tvungen att ta av mig skorna och gå barfota. Människor stirrade ogenerat, och efter ett tag drog Hamid och Karim in mig i en skoaffär och köpte ett par badskor åt mig. Enklaste möjliga modell, men jag blev rörd av deras omtanke. Plötsligt var jag skodd och slapp blickarna. Vi drev omkring i staden ända tills det var dags för Karim att börja jobba.  Hamid och jag ger oss ut på äventyr.
  • Vi satte oss i en park för oss själva och började trevande prata på vårt gemensamma språk ”turistengelska”. Mest var det Hamid som pratade. Han ville studera filosofi vid universitetet. Vi satt där i backen och pratade om våra drömmar. Om hur vi ville att världen skulle se ut.
  • – Freden måste börja någonstans, sa Hamid, den börjar i våra hjärtan, Känn. Han tog min hand, och lade den över sitt hjärta. Jag kände hur det bultade, och mitt eget hjärta började bulta snabbare.  Tuk Tuk. Snabbt drog jag bort min hand. Vi var så nära varandra, vi upplevde något tillsammans.
  • Det landade i mig hur nära vi var. Att vi upplevde något tillsammans. Och först långt senare, om ens då, kanske jag skulle inse vidden av. Att vi upplevt några högst ovanliga dagar tillsammans. De var som de på hotellet hade adopterat mig dessa dagar, de vek aldrig från min sida: De hade tagit mig till sig som sin syster. Först tänkte jag att det kanske var deras chef som bett Hamid se till mig. Att han och Karim bara lydde order. Men sedan insåg jag att det var helt och hållet på deras eget initiativ. Kanske hade chefen sett till att jag blev omhändertagen första natten då jag var illamående. Bjudit på mat och allt det där. Men sen… För när det kom till kritan var deras chef hård, och körde med killarna. Var elak mot dem, och gjorde lite som han ville. Som det behagade med dem. Khan knuffade dem, och tafsade på dem, men killarna tog inte illa vid sig. Jag insåg att jag inte skulle vara för snabb i mina omdömen, att försöka ge ord åt det jag såg, iakttog istället. Det var kanske deras kultur.
  • Den kvinnliga personalen som jobbade där dagtid skämtade och pratade i samma anda som den övriga personalen.
  • ”Pojkvasker”. ”Fasoner”. ”Fördriver sin tid.”
  • Jag hängav mig åt nuet
  • Vi kom med våra pengar. Pengar, svettiga, hopknycklade efter att ha legat i fickan: Tio kronor, fem kronor. Vi vecklade ut pengarna och köpte glass för dem. Pengar som vi fått av hotellgästerna. Vi är svältfödda på romantik: Det här förspelet, spänningen som byggs upp.
  • Jag hade fått adressen till en arabisk kvinna. Jag skulle gå till henne på morgonen, och hjälpa henne att hänga tvätt. Hon bjuder på choklad med omslag som visar alpkor med skällor runt halsen och själva alperna i bakgrunden.
  • Mitt hotellrum har blivit min vrå av världen.
  • I det gröna mossbelupna gräset glittrar och skimrar hundratals spindelnät när solen plötsligt bryter fram och blottlägger dem. Jag tänkte tunn rök, fick en bild av en bruds genomskinliga slöja och blir tårögd för jag inser att allt det där är det som jag drömt om. Det som jag sett som förverklingsbart är nu illusion.
  • Elledningarna löpte linbanelikt genom landskapet. Härs och tvärs över vägen.
  • Bilen skumpade vidare. Än så länge var de lyckligt omedvetna om att den just hade kört sin sista mil. Lite längre fram stoppas den av trafikpolisen och beläggs med körförbud.
  • Några vallmon dröjer sig kvar på ängen, doften av nyslaget hö. Jag har glömt hur gott det doftade.
  • Skylten med betande djur, vita bokstäver mot grön bakgrund – ser precis ut som en griffeltavla.
  • Korna är dåsiga i dagens första värme. Svansarna som enträget viftar bort flugor.
  • Ett träd håller på att tappa all sin bark. Barken lägger sig i drivor kring trädets fot. Stora långa sjok. Som om en bit av trädets identitet har skalats bort. Stigen mellan bron och huset kryllar av klöverblad. Ljudet av vatten följer mig, dess brus renande som en sång. Nu hör jag plötsligt en hackspett i det snart barklösa trädet.
  • Kanske är trädet döende, hackspettens rytmiska trummande som ett skogens SOS, naturens eget Morse-alfabet.
  • Vi sitter och gråter i trappan. Vi sträcker ut våra armar mot varandra för att omfamna varandra. Men vi känner oss… är så egendomligt små och bräckliga där vi sitter. Vi förmår inte ge varandra den där fullständiga tryggheten som bara två kan som är herrar över sina egna öden – fast vilka är det?
  • Vi vet att vi inte kan resa oss ur den här misären. Den kommer att få ett abrupt slut, för min del så är det bara några timmar tills jag sitter på planet hem och min förbindelse med Hamid bryts. Jag kommer aldrig att få se slutet på hans story, och jag för min del skakar av köld, rädsla, bitterhet och uppror.
  • Jag känner ett djupt förakt för mig själv som inte kunnat handla annorlunda. Som inte tagit ledningen, som ingen utväg sett. Jag blev jämlik med honom, och kanske ändå inte jämlike. För jag har ingen stolthet, inte det tålamod och den förmåga till glädje som honom. Dessutom bönföll han mig att inte göra det,  utan att se med klara ögon på min situation.
  • Det är inte så här du kommer över Patrik, sa han. Du bara gräver dig djupare ner i sorg och hat.
  • Vi satt där de fyra timmarna tills taxin kom. Hamid följde med. Han satt där framme hos taxichauffören och kastade då och då en blick på mig för att försäkra sig om att allt var bra. Jag stirrade ömsom ut genom fönstret och ömsom stirrade på ringen som blänkte på mitt finger.

Vinden förde tjut av skratt till platsen där vi satt. Vi satt i skuggan av allt som tilldrog sig i staden. Jag vet inte om vi någonsin kommer att mötas igen. Vi har inte gjort upp några planer, överhuvudtaget inte pratat om någon återkomst eller återseende.

Det är som vi djupast sett delar en filosofi. Som handlar om att vara, acceptera det som är, stanna just här, utan några storslagna planer för framtiden.

Livet är för dyrbart för munväder. Vad tjänar enbart munväder till? Vi kan inte ens skräddarsy oss själva så vi passar för varandra. Han en älskare åt män,som varken vill eller kan älska en kvinna.

Vi ger varandra en hastig kram och jag försvinner ut genom gaten.

Jag vänder mig om och vinkar. Han vinkar tillbaks. Sedan vänder jag mig inte om mer. Men jag känner hans blick i ryggen ända tills jag sjunker ner i flygplansfåtöljen. Fast jag vet att den egentligen har lämnat mig för flera minuter sedan.

När jag kommer hem har min själviska natur har fått sig en knäck. Det är också då jag lägger märke till att även Sverige är rik på etniciteter, kulturer och komplexitet.

20170818_150242
Från Stadsbibliotekets Trappscen fredagen en 18-08-17. Ett öppet samtal mellan de nationella minoriteterna och publiken. Bild: Abdelhamid.

 

 

Det går inte att springa ifrån sin egen längtan

20180730_193337
Rosengårdstunneln alternativt Shibbolehtestet. Bild: Abdi Karim Saleh

Denna orosande stormar runt i lägenheten som om hon har huliganer på ryggen, som sliter och river i henne; rastlöst, högljutt klagande och jag sitter som förlamad över min bok, vändande blad efter blad, pacificerad i detta orosbälte, i denna otrygga zon där det stormar,där jag inte vet vad jag ska säga, hur jag ska bete , där gränsen mellan barn och föräldrar / (?) vuxen suddas ut…Suddas ut, där jag försöker tämja min inre oro genom att läsa, läsa, önska mig bildning, kunskaper på djupet, plötslig klarhet om vad allt det detta handlar om. Hon har gått över alla blomster och prydnadsväxter och nypit av blad, och släppt lös begoniadoften i alla rum för stark och stickande (och nypande för mig), men hur hennes röst hela tiden för söker aktivera mig, dra mig bort från det jag läser, bara önskar hur jag böjd över boken bara  och får min uppmärksamhet landa på henne. Hur jag böjd över boken  bara önskar att försvinna in i den, absorberas, hennes dolda behov, hennes otillfredställelse trillar ner i mig som ett mynt i en kaffeautomat, otillfredställda önskningar, om allt detta som jag inte äger kunskap om, och som inte ger/lämnar mig någon ro.

Jag vill bryta mig loss, resa mig och gå bort, men jag sitter som förlamad med öronen på helspänn. Jag kan gå har jag sagt, men hon har tagit tillbaka sina ord. Jag får stanna kvar. Det är ju helg. Jag som på nåder på nåder får jag stanna kvar. Den där äkta glädjen har försvunnit ur min själ. Jag känner mig obetydlig, grå och försummad och oönskad på en och samma gång. som ett hinder som satt sig i vägen för henne på obestämd tid.jag måste rycka mig loss, inte sjunka djupare ner i pessimism. hennes känslor dominerar min tillvaro så, upptar  så mycket av min tid. det är jag som måste se och vilja; jag kan inte längre avkrävas att förstå, utan måste rädda mig själv. I den här atmosfären förminskas jag ständigt.  I dag har jag hört henne tala om mina klumpiga rörelser, och hon övervakar allt. Till och med hur jag öppnar frys- och kylskåpsdörrarna så att jag att jag stängder dem efter mig. Och jag upplever att det här är ett mönster, jag måste bryta mig ut ur det här sammanhanget (för jag förminskas, nervärderas). Nås av budskapet att läsning är ingenting, och att jag inte är förnöjsam, jag ska inte tro att jag är någonting, att jag vill för mycket, att jag tror att jag är förmer. Att jag siktar för högt. Dorte rubbar min klarsyn, fjättrar mig vid lågorna (sina lågor). Försmår mig. Får mig att alltid tappa fattningen; att ställa till scener inför folk så att alla ska tycka synd om henne.

”Böjer mig ned och stödjer mig på armarna. vad vill jag nu? Clear Objective. Jag hör hur Niklas ropar på mig, än är det inte försent. Christian lever! Jag springer tillbaka med all min kraft, ambulansen har kommit, och Niklas visar med en gest att jag ska stiga in i ambulansen. Jag hör hur han förklarar för blåljuspersonalen att jag är Hans Christians flickvän”.

Jag vill inte omedvetet plocka upp hennes. Det finns bara plats för en stjärna, och det är hon.  Vår himmel är så begränsad. Jag lämnar stjärnhimlen bakom mig/därhän, och gick hem för att gå in i mitt bås och låta mig fjättras igen. Alla drömmar har ett kort förlopp.

Ibland undrar jag om det här gränslösa beteendet har något med mina psykoser att göra?

Det är yrsnö utanför fönstret. Träden i trädgården står och får svindel i bombardemanget.

************

 

20180104_111827
Bild. Abdelhamid

 

Mina ben bär mig bort över gatorna,

i mitt hjärta och i mitt huvud är jag

någon annanstans   ***

20170625_135857
Bild: Abdelhamid Ben Ali Fetsi

En vuxensimulator, säger Ardine, jag skulle behöva stoppas i en vuxensimulator för att känna hur det känns, hur det borde kännas.

Eller för att öva mig på det (vuxenlivet)   ***

 

3 skäl för att älska Albert Camus (som fick Nobelpriset i litteratur för sin roman ”Fallet”)-

Träden kastar/lägger sina skuggor över gångstigen

När berättelserna upphör är det som om en sten tar deras plats

Snön har byggt upp/bildat ett glitterverk sedan snön fallit och lagt sig tillrätta

Ett glitterverk som jag inte kan se mig mätt på

Idealism, ungdomlig idealism som i mötet med idéer som fick luft under vingarna

jag går längs drömvägar, vägar som bär mig på småvägar utan mål

 

******’

När vi kom tillbaka från snöresan som jag kallade den beslöt Magda att det var dags att vi skulle flytta ifrån henne och Fallhöjden där hon bodde.

– Du måste skaffa dig ett eget liv, sa hon till Maja. Jag är ledsen, men ni kan inte bo hos mig längre.

Det var spännande men också främmande och sorgligt. Dubbla känslor.

Vi flyttade till ett höghus på andra sidan berget. Det var inte så långt från Fallhöjden egentligen.  Ungefär en halvtimmes gångväg över berget.

Då var det som rotlösheten igen, slog klorna i Maja.

Efter den där resan var det oroligt ett tag. Det går inte att springa ifrån sin längtan, det som är svårt, som man inte tror sig om att klara. Skuggorna bänkar sig, insisterar på att träda fram. Vill inta första parkett.

Maja: Jag ser människor i Brunnsparken på väg att ge sig hän åt nöjen, utlämna sig åt nattens glans och ladda ur sig all slags energi. Det är gudasänd fredag, lönefredag. Jag betraktar följen av ungdomar, två och två i grupper, och människor i alla åldrar. Jag undrar när, om jag ska se Ardine här bland festprissarna. Jag känner dragningskraften, hur lätt det vore att lämna över mig åt brådskan, oväsendet och larmet, åt lättheten med vilken de talar eller hojtar; hojtar hälsningar som ”Hur är läget”? Allt väl?  De söker förnyelsen av livsandarna, återtagandet av kontrollen över sitt eget liv efter en hektisk arbetsvecka.

Jag vill skrika att läget inte är ok, inte för min del, lämna mig inte ensam, jag håller på att gå i bitar, jag är ensam, kan ingen komma och hålla om mig, jag har en rädd liten flicka inom mig, en flicka som längtar efter sina föräldrar som bultar innanför mitt bröst och vädjar tills vädjandet övergår i gråt för hon vill bli utsläppt så hon kan springa hem till sina föräldrar som, som vad det mig anbelangar tycks bo på andra sidan jordklotet, så jag släpper inte ut henne.  Mitt vuxna JAG STÅLSÄTTER SIG, SPJÄRNAR EMOT, tar stora kliv mot bussen hem till lägenheten, och jag känner hur den lilla flickans bankande energi, och energin bland människorna i feststämning har blandats I MIG OCH DRIVER MIG in i ett slags upplösningstillstånd, en ångest som jag inte förmår stävja annat än att ge mig ut på bilturer. Jag går inte hem efter att ha stigit av bussen, utan fullkomligt forsar mot parkeringen där jag låser upp min bil och dråsar in på förarplatsen. När jag fått andningen någorlunda under kontroll kör jag ut därifrån, kör mil efter mil i Västra Götaland, återvänder utmattad till parkeringen och somnar i min bil.

Det har hänt förr, när Ardine är hos sin pappa Karsten, min första pojkvän. Då är det bilen och jag. Vi lägger mil efter mil bakom oss tills jag utmattad återvänder till parkeringsplatsen. Jag sover i bilen. Riskerar inte att gå upp i den tomma lägenheten, lyssna på alla ljud från grannarna som inte tycks fatta hur lyhört det är. Hur utlämnad man kan känna sig åt deras ljud. Hur man kan sitta på helspänn, och undra, ibland, om jag måste ringa polisen, när jag hör en man och kvinna bråka högljudd efter att de haft en nästan lika högljudd älskog. Jag fattar inget ting. Människor är så frigjorda eller så skiter de i vilket. Att det mer är en slags likgiltighet, parad med ett uns av nonchalans.

Ardine:

Så fort jag kom innanför dörren förstod jag att Maja var ute. Annars skulle jag redan ha mötts av ljuden från teven. Nu var den avstängd. I köket var allt undanplockat sånär som på en halvt urdrucken kopp med te från morgonen. Klockan var närmare 22.  Det var dumt att jag inte hade ringt från min bästis och sagt att jag ändrat mig i fråga om att sova över. Jag hade tagit för givet att hon skulle vara hemma.

Oron började krypa i mig efter några minuter. Jag kunde alltid gå och se om hennes bil stod kvar på parkeringen. Ibland åkte vi och storhandlade i sista minuten på någon stormarknad. Jag drog på mig ytterkläderna igen och tog hissen ner. Jag sprang ner till parkeringen. Parkeringsrutan gapade tom. Jag strök omkring därnere ett bra tag med bankande hjärta. Jag dröjde kvar därnere, gick fram och tillbaka för att hålla värmen. Jag var säker på att hon snart skulle vara tillbaka.

Till slut känner jag mig tvungen att dra mig därifrån. När jag går förbi lekplatsen får jag syn på gungorna, och sätter mig i en av dem. När jag lämnade över mig åt rytmen och vinden i gungan glömde jag bort min värsta oro. Stilla betraktade jag hur det började mörkna omkring mig.

Ett gäng 11-12 åringar lastade med chips och stora coca-cola flaskor kom gående. De var från samma område som jag.

– Vad gör du här? sa de. Är du lika knäpp som din mor? Hon ligger för fan och sover i sin bil nu igen nere vid Statoil macken.

– Hon är ett vrak, tillade han. Ett skeppat vrak. Så skrattade han.

Din mor är ett vrak. Det var längesedan jag hörde de orden nu. Nej, hon är inte ett vrak, tänkte jag.  Jag såg henne ta oss ur den där snöstormen utan missöden. Ett vrak skulle inte vara i stånd till det.  Hon var en urkraft och gjorde det, en urkraft som till hörde en mäktig sorg.

 

Ett skeppat vrak, sa jag. Är du dum eller? Vad menar du?

– Det lät fint, sa han. Ett skepprat vrak.

–Eller ett pepprat brak, föll en annan in.

Prat. Brak. Jag tyckte mig höra en röst nere från parkeringen som sa att han ”used to have the quo`ran around his neck”.

Jag började känna mig som Alice i Underlandet. Jag ville upp ur kaninhålet. Få fason på saker och ting igen. Jag gnuggade mig i ögonen.

– Ni ljuger, sa jag kavat. Ni är dinga. Ni tror att ni är kul.

– Gå själv ner till Statoilmacken, sa den ene av killarna. Jag hoppade ner från gungan.

Jag tänkte att jag måste undersöka om de talade sanning.  I samma veva kom en äldre kille förbi och stannade till. Det klack till i mig. Jag kände igen honom. Det var en av de sällsynta gånger när Maja och jag hade bråkat, och jag inte ville gå hem. Min innersta önskan var att hon skulle komma springande efter mig och göra allt bra, men det inträffade inte.  Jag hade suttit i gungan timme efter timme. Jag grät. En gestalt hade omärkligt kommit fram till mig, och ställde sig framför gungan. Han lyfte mig upp mig och tog mig i sina armar och bär mig ända hem. Han vinglade till när han knappade in portkoden och slog upp porten. Han bar mig fram till hissdörren och ställde försiktigt ner mig.

Klarar du dig nu? hade han frågat med en mjuk röst som var som en smekning efter vindens härjningar i mitt ansikte på lekplatsen.

Jag nickade.

Sedan sa han att han måste gå. Jag hann aldrig säga tack.

Nu frågade han vad som händer.

”Ingenting”, svarade småkillarna. Sedan fnittrade en till och sa att min knasiga morsa sov i sin bil nere vid macken.

Han gav dem en blick, och visade med huvudet att vi skulle låta dem vara.

”Kom, jag följer med dig, sa han. Tillsammans gick vi ner mot macken.

Ganska snart hittade vi stället där Maja hade parkerat sin bil. Det var en bit bort från på mackens bortre långsida. Närmast macken var det gräsmatta och trädgårdsmöbler. Det såg lite trevlig ut.

– Jag lämnar dig här, sa killen.

– Tack, sa jag och riktade blicken mot honom. Jag fick syn på den tunna guldkedjan runt hans bara hals. I kedjan hängde ett stiliserat K. Han såg att min blick dröjde vid bokstaven, men han sa bara:

–Jag har småsyskon. Jag är van vid att ge en hand när det behövs.” Sedan gick han.

Mitt hjärta svällde av tacksamhet när jag såg honom släntra iväg mot höghusen igen.  Det var som om han erbjöd sig själv åt mig, att jag fritt kunde tanka av hans värme, hans tysta stöd.  (Det är så jag tolkade det i alla fall.  Det var något som var bra med höghusvärlden i alla fall. Jag var omsluten på ett annat sätt.)

Dröjande gick jag fram mot bilen. Böjde mig fram och kisade genom rutan. Där var hon. Det var verkligen hon. Hon sov insvept i en filt i framsätet med kroppen böjd mot fönstret. Huvudet vilade mot hennes jacka som hon knycklat ihop till en liten boll. Så där hade jag aldrig sett Maja förut. Så hjälplös hon såg ut. Hon som skulle börja studera till något yrke som hade med vård och omsorg om andra att göra. Jag försökte envist blinka bort en tår. Men jag kunde inte hålla undan för gråten. Jag hade varit rädd.

Maja öppnade långsamt ögonen och vaknade till liv som hon anat min närvaro. Efter att ha samlat ihop sig någon minut öppnade hon bildörren och sträckte sig mot mig. Sedan tog jag ett steg tillbaka från henne. Innan tårarna ens hunnit torka på mina kinder blev jag med ens arg och skrek till henne:

Vad håller du på med? Fattar du inte att alla tycker att jag har en knasig morsa? Ingen, ingen hör du det, går och lägger sig och sover i sin bil om den inte är helt knas?  Ett vrak!

Det sista bara kom. Jag flämtade till. Det var inte meningen. Jag ville ta tillbaka ordet. Hitta ett sätt att stoppa det tillbaka in i munnen och tugga i det itu det tills det bara var slamsor som jag kunde spotta ut på någon avskrädeshög.

Maja såg sårad och vek och ledsen ut. Jag kände hur benen vek sig under mig. Jag tog tag i bildörren.

– Hur är det fatt?

Hon lade sin hand på mitt huvud och rufsade till mig.

Förlåt, sa jag. Kan vi inte gå hem nu?

Hon böjde sig in över förarsätet och rafsade åt sig sin handväska som hon hade på golvet framför det tomma sätet. Hon smällde igen bildörren och låste.

– Ska vi inte ta bilen?

– Nej, jag behöver lite frisk luft känner jag. Hon såg för ett ögonblick upp mot stjärnhimlen, och tog mig sedan i handen och vi började promenera hemåt. Vi passerade parkeringen och gungorna.

  • Jag förstår att du blev orolig, sa Maja. Jag vet att det är lite drastiskt att sova i en bil.  Men jag har lite svårt för att förklara det.

– Drastiskt? Det är helsjukt. Ingen annan mamma gör så.

Hon nonchade mig och började istället förklara:

– Jag tror att det började en fredag när grannarna hade fest.  Det var varmt och kvavt och jag gick ut och satte mig på balkongen. Men inte heller där kunde jag vara ifred. De hade så klart balkongdörren öppen så det kunde kvitta. Så gick jag ner till bilen. Kom på att jag bara kunde köra iväg någonstans. Och så blev det att jag började sova i bilen. När du var borta.

Jag släppte hennes hand. Låste fast fötterna i marken. Hon log ett milt leende men jag besvarade det inte. Såg henne gå vidare med trötta steg. Avståndet mellan oss utökades med en jämn lunk. Jag sprang tigande ifatt. Gick bredvid henne med händerna i fickorna, blicken riktad ner i marken. Jag var rädd. Rädd för mig själv. Jag hatade henne för att hon gick och la sig i bilen för att sova, för att hon skämde ut oss. Men bortsett från det älskade jag nog henne mest av allt.

Därifrån blev det bestämt att jag skulle bo hos min pappa Karsten under sommaren. Maja behövde vila upp sig ett tag, och förbereda sig inför sina studier som hon skulle påbörja till hösten. När hon åkte lovade hon att jag skulle få se en ny människa.

 

/Ju närmare vi bor varandra, desto stängdare dörrar.

Det är som jag ringer, men jag kommer inte fram. Det kopplar inte.

Jag kunde inte låta bli att tänka på det. Tanken släpper mig inte/

Tanken håller mig i ett fast grepp.

***

Torbein rusar emot mig, tvärs över gatan, han har händerna lyfta över huvudet som i en segergest, beredd att omfamna mig. Han viftar med händerna så att jag inte för ett ögonblick ska tvivla på vart han är på väg. Då ropar någon plötsligt hans namn utom hörhåll för mig, han stannar upp och vänder sig om mitt i ett språng och det enda jag hör är ljudet från tjutande bildäck, av bromsar som SLÅR TILL. Sedan en bildörr som smäller upp, lamslagen av skräck/gör en förtvivlad gest. Någon som inte fattar stundens allvar och lägger sig på tutan. Jag håller händerna för ögonen, lamslagen av skräck (gör en förtvivlad gest)

När trafiken stannat av helt ser jag en gestalt böjd vid Christians sida, han tittar upp och söker någon med sin blick. Det är Niklas.

Jag ställer mig mot väggen och lutar mig tillbaka. Jag kan stå här i evighet, bli inmurad lika gärna.  Jag klarar inte av att möta hans blick.

Jag har redan sett och förstått allt, och är på väg därifrån. Jag kommer lagom till avgången för tåget mot Ellsinor.

Vad gör jag nu? Den skrovliga väggen… Jag drar in luft genom näsborrarna och, andas in ända ner i maggropen. Jag vill något med mitt liv, men det var inte så här det skulle börja. Som jag hade tänkt mig.

(ett utdrag ur Lejontrappan)

 

 

 

 

Ju närmare vi bor varandra,

desto stängdare dörrar.

Det är som jag ringer, men kommer inte fram.

Det kopplar inte.

Jag kunde inte låta bli att tänka på det. 

Tanken håller mig i ett fast grepp.

***

Torbein rusar emot mig, tvärs över gatan, han har händerna lyfta över huvudet som i en segergest, beredd att omfamna mig. Han viftar med händerna så att jag inte för ett ögonblick ska tvivla på vart han är på väg. Då ropar någon plötsligt hans namn utom hörhåll för mig, han stannar upp och vänder sig om mitt i ett språng och det enda jag hör är ljudet från tjutande bildäck, av bromsar som SLÅR TILL. Sedan en bildörr som smäller upp, lamslagen av skräck/gör en förtvivlad gest. Någon som inte fattar stundens allvar och lägger sig på tutan. Jag håller händerna för ögonen, lamslagen av skräck (gör en förtvivlad gest)

När trafiken stannat av helt ser jag en gestalt böjd vid Christians sida, han tittar upp och söker någon med sin blick. Det är Niklas.

Jag ställer mig mot väggen och lutar mig tillbaka. Jag kan stå här i evighet, bli inmurad lika gärna.  Jag klarar inte av att möta hans blick.

Jag har redan sett och förstått allt, och är på väg därifrån. Jag kommer lagom till avgången för tåget mot Ellsinor.

Vad gör jag nu? Den skrovliga väggen… Jag drar in luft genom näsborrarna och, andas in ända ner i maggropen. Jag vill något med mitt liv, men det var inte så här det skulle börja. Som jag hade tänkt mig.

(ett utdrag ur Lejontrappan)

 

 

 

 

 

( I den här versionen är Christian och Ardine på resa i Kurdistan i Turkiet på jakt efter Ashrin)

 

Dagen öppnar sig som en dålig film; först en massa reklam, en massa interludier.

Dagen öppnar sig som en dålig bok…

Dagen slår upp som förstasidan i en riktigt dålig bok, men när jag verkligen lagt den åt sidan blir stämningen en annan; men så kommer det en vändpunkt, det glimmar till: Språket börjar lysa, och något som liknar handling tar sin början.

 

Jag cyklar oftast. I Göteborg kan man cykla året om, så när på några få dagar. Vädret är verkligen gynnsamt ur den synvinkeln.

Det finns cyklar i cykelställena som är Göteborgs kommuns. Det är bara att låna en – mot betalning.

Dagen öppnade sig som en dålig bok. Det händer ingenting.

Där i parken bland rosorna.

Natten spänner sig till det yttersta, så kommer den, gryningen.

Färgerna flödar som om en konstnär plötsligt tappat greppet och stirrar ut i kosmos.

Dagen varvar ner likt en löpare som varvar ner efter att ha gått i mål på personbästa.

Ligger ihoprullad som en matta i ett av mitt sinnes skrymslen, och jag rullar ut den genom att hålla ett stadigt tag om flikarna. Sakta, sakta, inte okontrollerat; den vecklar ut sig, och det visar sig att den är magisk; det är en magisk matta jag har vecklat ut.

Solen mojnar, den har varit så intensiv, nu kollapsar den och flödar ut i solnedgång: Som Mehmet: kollapsad och svimfärdig, drastisk och slagfärdig.

Bara läppglansen blänker i mitt annars omålade ansikte. Fragment av samtal når mig:

  • Varför ska vi resa till Turkiet? Det är inte varmt där nu.
  • Hon är så pojkig. Som en man.
  • Var inte han förlovad?
  • Med en min som vore jag någon av vikt, en riktig tungviktare, en sådan där som inte lägger fingrarna emellan, som har makt över andra människors liv, en slags halvgud eller fadersfigur, om det vill sig väl.
  • Dagen landar i mitt knä. Dagen landar rakt i mitt knä. Det känns som dagen äntligen landar rakt i mitt knä.
  • Jag sover oroligt, i halvslummer. Vem stod där om inte…
  • Ta på dig jackan så går vi ut, sa Mehmet. Jag lydde. Följde med honom ut i den ljumma sensommarnatten. Han lade armen om mina axlar, och jag smög min hand under hans jacka, runt hans midja. Det behövdes inte mer. Alla ord var överflödiga.

 

  • Det är ändlöst vackert.
  • Endlessly beautiful, inget kan vara obegränsat vackert för skönhet är flyktigt, det varar inte för evigt, inget kan vara för evigt, inte ens den här vackra platsen. Du menar väl andlöst vackert?
  • – Jo, jag gör väl det. Han hade alltid rätt. Hittade de där svaga punkterna SOM INGEN SÅG ELLER BRYDDE sig om. Jag vände mig till honom. Men jag hoppas att den här stunden ska vara för evigt. Jag vill att saker och ting ska vara för livet, som vänskap, kärlek, du och jag, våra föräldrar, allting.
  • Och ändå vet vi att det inte är så.
  • Ändå vet vi, men man kan alltid önska. Få drömma och ha förhoppningar.
  • Men man måste leva i verkligheten, man kan inte gå utanför verkligheten, man måste stanna i den, inte ta sin tillflykt till ett luftslott:

inte bo i något slags luftslott.

Man kan gå bortom verkligheten, inte utanför. Det är skillnaden. Transcendera kallas det.

  • Hm, intressant, hur menar du då?
  • Nu retas du bara.
  • Ner, det bor en liten mystiker i dig. Det har det alltid gjort Jag kommer ihåg när du trodde på tomten.

Vi skrattade. Vi skrattade mycket på den tiden.

Joar var inte Joar om han inte tog ner mig på jorden. Det ingick liksom i hans jobb. Det var en självklar del av vår vänskap. Men att han själv inte alltid var så jordnära som han utgav sig för att vara var väl dolt för mig; uppdagades bara alltför sent för mig. Men han kanske skulle säga att jag inte var så verklighetsnära som jag skulle vilja inbilla mig.

Vi reste oss upp och borstade av oss. Det var hög tid att skiljas och gå hemåt, var och en åt sitt håll.

… och jag släppte ut en fågel och den var blå!

 

Gläntat och gläntat på dörren i hela mitt liv.  Nu är det dags att rycka upp den med buller och bång. Hjärtats rytm som fågelfladder.

Dags att rycka upp dörren på vid gavel.

Spänningen märktes redan mellan mig och min mor i bilen på väg ner till Skåne den där ödesdigra dagen.

  • Jag skulle kunna leva det här livet, sa Laura drömmande rakt ut i luften.

Christian såg på henne från sidan.

  • Nej, sa han. Det är inte så lätt som det ser ut. Det fordras viss träning.

– Vad menar du?

Han svarade henne inte.

Men jag klarar det, jag klarar av att leva samma liv som du. Jag kan leva samma liv som ditt. Allt är möjligt. Allt jag verkligen vill kan jag också göra.

Christian såg förvånat på henne.

  • Men det här handlar inte om val. Det är av nödvändighet.
  • Men jag vill följa med dig.
  • Du kan inte följa med. Kom tillbaka när du klarar det.
  • Jag såg honom hoppa in på förarsätet, starta bilen och köra iväg.
  • Jag såg honom köra iväg och försvinna i ett dammoln. Han vände sig inte om en enda gång innan han försvann i ännu ett dammoln längre fram på vägen.
  • Någon kommer att hjälpa dig, hade han sagt. Jag grät bittert. Vart fanns den människan?
  • Ingen, ingen kunde hjälpa mig nu? Jag befann mig ute på en vid slätt med bergen som tornade upp sig i fjärran. Det var ditåt han hade åkt.
  • Jag satte mig ner på en sten och grät högljutt. Ensam i hela världen, övergiven av alla. Så gick min inre monolog. Det fanns inte en ljusning i sikte. Till slut föll jag ihop på marken och somnade. De politiska dagshändelserna brottades om utrymme i sömnens medvetandefält.
  • Håller mig hårt i madrassens kanter, slår sedan mina armar runt honom och han täcker min kropp med sin och våra kroppars sensationer blandas och nya uppstår tills vi utmattade…

Han pussar mig och drar i mig och halvt vaken halvt i sömnen hör jag honom säga att livet är för kort att sovas bort. Ett leende spricker fram på mina läppar. Han är klok min älskare. Jag slår upp mina ögon och drar mig upp till halvsittande. Jag sträcker mig efter honom och han kysser mig; och jag drömmer inte, av allt det som jag upplevde i natt finns det spår av i den kyssen han ger mig.

Vi ser på varandra och vet att vi måste vänta. Hans hand i min, vi vandra omkring på stadens gator och göra upp planer.  Han ska följa efter mig till Sverige, men först måste han ordna allt från att säga upp sig på jobbet och ta farväl alla. Ansöka om pass.

Vi känner oss oövervinneliga.

Jag bär kjol och vit blus.

I cafeterian dricker jag cappuccino och försöker koncentrera mig på boken som jag har uppslagen bredvid mig, men texten som hittills förmått att engagera mig gör det inte längre.

Jag börjar kolla mobilen: Inga Sms.

Han borde ha skickat ett sms innan han klev på planet, tänker jag.

Plötsligt ringer mobilen. Dolt nummer. Jag svarar. Det är ett telefonsamtal från Turkiet. Jag förstår genast att allt inte är som det ska, Jag har slutat andas. Rösten i andra änden har just talat om att Mehmet råkade ut för en bilolycka på väg till flygplatsen.

Jag får inte fram ett ord. Jag ser ut genom de höga fönsterna och ser ett flygplan lyfta.

Jaha, hör jag mig säga. Okey. Ja, ja, jag förstår.

Jag är inte där. Nu befinner jag mig någon annanstans. Kanske i planet som lyfter, jag vet inte. Det är som en lucka slagits igen mitt framför ögonen på mig. Allt är svart och jag skriker rakt ut. Någon rusar fram och tar hand om mig. Jag förs bort till ett slags vilorum. Det är en flygplatspersonal som sitter på britsen bredvid mig. Hon vill ha ett nummer att ringa till, någon som kan hämta mig, ta hand om mig. Hon har sysslor att utföra. Men jag bara snyftar. Det slutar med att polis får föra mig till psykakuten. Jag bara vet att jag satt där i timmar/Jag bara vet att jag rasade ihop.

Att jag blev sittande där i timmar tills någon kom och lade en hand på min böjda rygg och frågade hur det var fatt.

Jag var stum. Inte ord kom över mina läppar. Jag vart oförmögen att redogöra för vad som hade hänt. Två poliser, en man och en kvinna, kom och förde mig till psykakuten.

Någon hade ringt min mor, hur de nu fått tag i telefonnumret, och plötsligt stod hon där. Allvarlig och en aning blek och tog mig i sin famn. Bakom henne stod Beatrice.

  • Du ska med hem, sa min mor. Det har Beatrice sagt. Det här är inget ställe för dig.
  • Sedan minns jag allt suddigt för jag hade blivit given lugnande tabletter, men jag har ett vagt minne av att Maja stoppade om mig och att jag låg i min egen säng.
  • Lilla gumman, sa hon. Sorgen måste få ha sin gång. Den kan ta kål på oss om vi inte får rätt vård.
  • Jag förstod inte vad det handlade om, men att det hade med Beatrice att göra. Att hon hade lurat ut att det här inte hade med ett vanligt psyk bryt att göra – det finns överhuvudtaget inte.
  • Att Beatrice trots allt lärt Maja något om livet. Det lät väldigt bra, nästan för bra i mina öron.

 

 

(det som föregått: Scen med Keld och Dorte):

Jag går ut i skymningen, ett skymningslandskap som ter sig som ett drömlandskap som förvandlas till en dröm och jag har ingen intention att återvända/  utan intention att återvända – inte den natten, kanske aldrig. Jag måste få mitt hjärtas panik under kontroll, få hela mig under kontroll, men det är som jag kläckts ut, rinner ut mot marken, skör och bräcklig utan mina gängse fasta konturer. Vad är jag, är jag en varelse, så här utan form? Om jag öppnar munnen och säger något kan någon fortfarande höra eller förstå mig? Har jag ens en mun? Är det alls nödvändigt med konturer? Är det så här det känns när vi sammansmälter?

Så ser jag honom, han går och plockar flaskor ur papperskorgarna? Är det en trickster jag ser?

Nu är det dags att rycka upp den med buller och bång. Hjärtats rytm som fågelfladder.

Dags att rycka upp dörren på vid gavel.

Spänningen märktes redan mellan mig och min mor i bilen på väg ner till Skåne den där ödesdigra dagen.

 

/Den här bilden för tankarna till Via novas Italienresa, eller snarare, resa till Rom. Sophie och jag var bland annat på etruskiska museet, och Moderna museet. Vi var också i Villa Borghese, men tyvärr kunde vi bara handla i museets bokhandel, då vi fick veta att man måste förboka biljetterna, och det i god tid. Bild: Helena Lindbom

Min blick hade klarnat, jag hade fått staden på avstånd, här fanns inget brus som störde mig, här fanns inte längre något brus som störde det, det var som om min egen kropp bar på sin alldeles egna musik. Inga häftiga inbromsningar eller människor som lade sig på tutan, inget skrammel från spårvagnar. Han följde mig till Anker hostel: Vi gick glatt småpratande med varandra. Han tog för givet att jag var en av studenterna i Oslo. Jag njöt i fulla drag av hans antagande.

Det var dags att erkänna för Torben vad jag gjort: att jag varit med någon annan. Han blev paff, jag såg det tydligt medan jag talade. Hans ögon spärrades upp.

När jag var klar sa han att jag inte hade behövt berätta det. Att det var mänskligt. Framför allt betonade han att vi inte hade något kärleksförhållande, att jag inte var kun hans som han sa. Jag hade inget att förebrå mig menade han: Egentligen var felet hans hävdade han istället eftersom han inte hade gjort ett ordentligt avslut med Elsa. Han berättade att han hade varit tillsammans med Elsa nyligen. Det fick mig i min tur att spärra upp ögonen och gapa med munnen.

Jag betraktade honom stilla. Att inte stjärnorna ramlade ur sina fästen när de såg honom. Eldskenet dansade över hans ansikte, förhöjde hans skönhet.  Jag ville vila mitt huvud mot hans axel, men den förtroliga närheten mellan oss var borta.

[

 

Jag vet inte varför: Någonstans i djupet av oss själva hade jag önskat att vi varit trogna varandra. Den känslan hade jag sargat nu även om jag inte hade begått något fel. Jag antog att det handlade om min egen högst privata moral. Slutsatsen jag drog var att Torben upplevde något liknande.  Men som minuterna tickade iväg upplevde jag hur något av den gamla förtroligheten nästlade sig in igen; återvände. Smög sin varma arm runt oss där vi satt.

 

 

****************

 

 

”Reclaiming conversation ”:

–Jag tror dig inte”, sa Brent, ”jag tror uppriktigt sagt att du hyser känslor för mig även om du just nu upplever mig som nonchalant och förmäten. Jag tror faktiskt att du offrar dig för Annick, att du tror att jag i hemlighet fortfarande är förälskad i henne eller något. Men en sak kan jag uppriktigt säga dig, och det är att det aldrig kommer att bli hon och jag. Oavsett vilka känslor hon har för mig eller vad du fantiserar ihop.

Jag skälvde till. Det vände sig i magen på mig, och för ett kort ögonblick trodde jag att jag skulle kräkas.

Brent hade förmodligen sett att allt inte stod rätt till med mig och skyndade de få stegen fram till mig som den gentleman han var. Jag satte avböjande upp armen för att hindra honom.

”Kom inte närmare”, morrade jag. Du har fått allt om bakfoten. Jag såg vädjande upp i hans ansikte som nu var så tätt intill mitt att jag kände hans varma andedräkt spridas över det.

Han såg mig rakt i ögonen.

”Var sann mot dig själv. Dina känslor. Det är dem du ska leva med resten av livet.” Sedan gick han hastigt därifrån utan att se sig om. Jag sjönk förkrossad ner på marken. Jag lade mig jämrande på knä med ansiktet i mina händer. Tårarna sprutade ur ögonen på mig.

Vilken idiot jag var. Jag hade försmått mitt livs kärlek och försökte spela välgörarinna. Och jag var genomskådad in på bara skinnet. Åtminstone vad det gällde att få Annick och Brent tillsammans igen.

Han var ursinnig över min plan. Alla mina förhoppningar hade slagits i spillror.

Inom mig visste jag att jag hade gjort allt för att förneka min förälskelse i honom, jag hade förnekat den genom att desto intensivare få Brent och Annick att återuppta sin ungdomsförälskelse.

Jag vet inte hur länge jag låg på mina bara knän på stigen. Plötsligt var det mörkt omkring mig. Stel och frusen reste jag mig långsamt på mig, torkade mig i ansiktet med avigsidan av min tröja och började gå i riktning mot Valdemarsvik.

”Jag måste bort härifrån”, tänkte jag. ”Rädda mig själv. Slippa från Annick och alla mina planer för henne. Hon har tagit över mitt liv på ett sätt som jag alltmer hade börjat ifrågasätta. Jag känner mig inte hemma i hennes borg längre. All spänning som jag först kände, har försvunnit och jag upplever bara leda och en stor nedstämdhet som bemäktigat sig mig.

Det lyste i Annicks arbetsrum, men jag gick raka vägen till mitt eget rum, lade mig fullt påklädd under överkastet, och somnade.

På morgonen kände jag mig lugnare. Stormen i mitt inre hade lagt sig något, och det var rentav så att jag nästan hade glömt mina planer på att lämna Annick och huset.

”Gör inget förhastat”, intalade jag mig själv.

Så såg jag Brents ansikte framför mig och visste att jag bara måste därifrån. Jag var olyckligt kär och Annick var mig på spåren, och jag visste inte att hon skulle uppskatta upptäckten av en rival i mig.

Några dagar senare knackade Annick på dörren som om hon redan hade avslöjat att jag inte var den lojala bundsförvant som hon hittills hade trott.

”Som du ser ut”, utbrast hon.

”Jag somnade med kläderna på”.

Hon granskade mig uppifrån och ner.

”Okey, gör dig i ordning, och kom sedan. Jag har ett ärende åt dig.”

Jag skulle resa till Turkiet och fotografera vissa kyrkor åt henne. Jag såg klentroget på henne:

”Varför åker du inte själv?”

Hon höjde på ögonbrynen.

Då sa hon: Är det inte en illa vald tidpunkt med tanke på allt du sagt om Brent…att han börjat fråga efter mig?

Jag mumlade något som skulle föreställa ett svar.

”Jag har beställt biljetten. Du åker i morgon.”

”Jaha, tänkte jag, så mycket för mina rebelliska tankar. Nu åkte jag på det här också. Men egentligen passade det ju mig alldeles utmärkt. Jag kommer på avstånd från både Brent och Annick och förhoppningsvis skulle jag få nya och bättre idéer under min borta vistelse; det är alltid välgörande med miljöombyte.

Jag kände att jag stelnat i en form, att jag inte riktigt var mig själv. Jag höll på att bli en nästan-kopia av Annicka, alldeles för väluppfostrad och belevad för min egen smak. Jag höll på att förlora min själ, mina känslor, min frispråkighet, alla mina tankar som presenterade sig som allt annat än snörräta linjer.

Jag saknade mig själv, mitt gamla jag, det som inte jobbat (skiten ur sig) så mycket på att behaga andra, och alltid säga de rätta, kloka sakerna.

”Jag återvänder inte hit”, tänkte jag. Jag skickar bilderna, men återvänder inte till den här borgen. Den här platsen är en återvändsgränd.

”Och jag litar inte på Brent, fortsatte jag mina tankegångar. Vad är det som säger att hans känslor är äkta? Han kanske bara ljuger. Det enda han vill är förmodligen att ligga med mig, och sedan rata mig. Hade han verkligen älskat mig så hade han inte lämnat mig så där, utan återvänt, hållit om mig, brytt sig om mig.

Jag byggde upp min självkänsla på nytt, började rentav känna mig stursk och gick för att duscha innan jag började packa. Allt skulle vara i ordning för morgondagens avfärd. Ur den synvinkeln kunde Annicka tryggt lita på mig.

”Reste inte din halvbror till Turkiet?”, undrade jag förstrött.

”Jo, hans mor är turkiska.”

”Varför åker du inte själv? Du skulle kunna slå två flugor i en smäll.”

”Du vet varför. Och bara så du vet så har jag och Elija tappat kontakten med varandra. Han hörde aldrig av sig när han kom fram.

”Inte hans mor heller?”

”Inte hans mor heller”.

”Och du tycker inte att det är underligt?”

”Vad ska jag göra? Skicka en detektiv efter honom? Nej, vet du vad, jag tror att han dyker upp, när och om han vill. Jag har inte lust att lägga ut en förmögenhet på att hitta honom. Det räcker med att jag ska dela mitt arv med honom Men jag kommer att bestrida det. Framför allt för att det var han som gav Brents och mitt förhållande nådastöten. Jag hade tänkt ta honom tillbaka om inte Elija hade gett sig på honom och avslöjat honom inför alla andra.

Han påstår att det var för min heders skull, men jag vet inte uppriktigt sagt vad det skulle vara bra för. Otrohetsaffärer håller man tyst om. De flesta tog Brents parti i alla fall. Männens privilegium, de får bete sig som svin och blir ändå tagna till nåder.”

Jag hörde hur hon motsade sig själv, men sa ingenting. Jag ville inte att vi skulle hamna på kollisionskurs nu när jag skulle resa.

”Vad heter Elijas mor”?

”Fatima, men bara så du vet så är det ett vanligt namn i Turkiet. Du tänker väl inte söka upp henne, försöka få tag på Elija?”

”Jo, jag menar nej.  Jag tror inte att jag springer på vare sig Elija eller hans familj medan jag är där… Jag avslutade inte meningen. Det var så idiotiskt, en förflugen tanke.

”Mehadi heter hon i efternamn. Hon är omgift. Det är det enda jag kan bistå med.” Annick gav upp ett kort, lite för gällt skratt.

Jag skulle kunna bli hemligt förälskad i din halvbror, tänkte jag, men jag sa ingenting. Jag tror uppriktigt sagt att hon inte skulle vilja se oss tillsammans. Annick ansåg att hon stod högre i rang än jag, och hur mycket hon än tyckte om mig, och var beroende av mig så lät hon mig aldrig glömma det.

Jag glömde det ibland, det medger jag. Men så sa hon något som påminde mig om min beroendeställning gjorde förvånansvärt ont. Det var nog därför som jag skydde Brent. Det var för att skydda mig.  Jag drog dem båda över samma kam. Innerst inne tänkte jag, eller insåg jag att han var av samma skrot och korn som Annick: Han kunde inte nedlåta sig till att se mig som en jämlike. Liksom Annick föredrog han att leva kvar i en anakronistisk värld (otidsenlig, som inte överensstämmer med tidsförhållandena).

Det både fascinerade mig och gjorde mig betryckt; jag visste inte att jag hade den här dubbelheten i mig, att jag både drogs till den mer eller mindre vanliga värld som de fortfarande bebodde, i alla fall då och då placerade sig i, och stötte bort mig.

”Jag har ett par skor du kan få, jag har ingen användning för dem. Och här är en klänning. Jag tänkte att de skulle kunna vara bra att ha med på resan.” Annicka var vänligheten själv, jag skämdes över de tankar som jag nyss tänkt. Som en slags avskedsgåva fick jag en exklusiv hudlotion.  Jag packade ner den under alla kläder.

”Vad tänker du på Annicka”, undrade jag i mitt stilla sinne, du utrustar mig som en riktig dam när jag i själva verket ska ut och fotografera kyrkor eller kyrkliga ruiner. Jag log för mig själv, livet var fullt av obegripligheter. I sista ögonblicket kom hon med en lapp med en nedplitad adress.

”I fall i fall”, sa hon. ”Det var till den adressen som Elija kulle resa.”

Jag läste på lappen om och om igen. Jag misstrodde adressen, jag misstrodde hela företaget. Vad var det Annick ville egentligen? Hur såg hennes dolda agenda ut?

Det var kanske som jag anat, att hon faktiskt ville ha hem sin halvbror igen, att hon rentav var smått förälskad i honom, Brent till trots?

Men varför hade hon inte gjort några ansatser till att själv leta reda på honom? Det hade trots allt gått tre år sedan hon lämnat hemmet.

Tre år sedan.

Nu var det jag som gav mig iväg, och jag hade inga planer på att återvända, det vill säga återvända till Valdemarsborg.

Vi kramade om varandra länge tills Annick nästan knuffade ut mig genom dörren och med en något grumlig röst önskade mig lycklig resa.

Jag vände mig om och såg på henne genom bakrutan, hur hon blev mindre och mindre för att helt försvinna i samma ögonblick som chauffören körde ut genom grindarna, och tog till vänster.

Privatchauffören försökte konversera mig, men han gav upp för han fick bara hummanden tillbaka. Jag hade alldeles för mycket resfeber för att koncentrera mig på ett (trevande) samtal.

Nu skulle jag hålla ögonen öppna för Elija också. I alla fall kolla upp den där adressen. Det fanns inte nog med uppdrag för mig. I alla händelser kändes det givande, jag skulle få anledning att grotta ner mig i saker och ting, just det som jag älskade allra mest här i världen.

Jag skrattade för mig själv vid tanken på klänningen jag hade fått. När i all världen skulle jag få tid att klä upp mig och delta i något slags sällskapsliv?

Jag såg i backspegeln hur chauffören smålog åt mig, han hade uppfattat mitt smajl och gjorde tummen upp. Jag var trots allt inte helt och hållet den dystergök som han befarat. Men han gjorde inget nytt försök att underhålla mig. Han insåg att jag var drömmande, och på väg, och valde hänsynsfullt att inte störa mig. Han betraktade tydligen drömmar som ömtåliga, allt för lätt att slå hål på. Jag sträckte på mig där jag satt i baksätet. Jag var en drömmare, det var inte fy skam. En del till och med betraktade en med respekt. Nästa gång jag såg in i backspegeln log jag med hela ansiktet.

Han gick ut ur bilen och höll upp dörren för mig. Därefter gick han fram till bakluckan och tog ur resväskan och satte ned den framför mig. Han var den andra personen den morgonen som önskade mig lycklig resa. På planet sov jag. Det var ren utmattning. Min hjärna hade gått på högvarv, och plötsligt förmådde den inte mer. När vi gick ner för landning i Istanbul var det redan skymning. Den heta luften slog emot mig när jag gick ner för landningstrappan. Jag fick tag på en taxi. På nytt klev jag in i en bil utan omfamningar och besvärjelser. Taxichauffören frågade vart jag skulle och jag uppgav adressen till hotellet, han startade motorn och började köra in mot centrum.

Staden glittrade som ett stort citadell under oss. Vi sjönk ner mot ett mosaikhav av glitter.

På min ena sida låg Marmarasjön, och jag följde dess konturer med ögonen, som om den var en linje i en jättestor hand som jag följde och försökte utläsa något ur. Jag kom snart på bättre tankar och lade märke till ett stilla nattliv, enstaka flanörer. Det spelades musik, musik som fortplantades ut i natten, musik som borrade sig in i min hud via sina vibrationer och uppväckte en förväntan, av ankomst och äventyr.

Chauffören gick runt bilen och tog fram min väska. Jag tog mig ur bilen och chauffören ställde väskan bredvid mig. Han hade redan fått betalt och ville i väg så fort som möjligt. Kanske skulle han hem till sin familj. Jag vände honom ryggen och gick mot hotellets ingång. Hotellet som bokats av Annick, var fyrstjärnigt, och låg längs Kemal Ataturk-Boulevarden.

Jag såg mig omkring, lobbyn låg öde. Jag fick mitt nyckelkort och visades till hissen.

Det första jag gjorde på hotellrummet var att knäppa på mobilen och ringa Annick som jag lovat. Hon var nöjd över att allt gått bra,  och önskade mig lycka till. Hon lät vänlig, men övertygade inte. Det var bestämt något som stressade henne, jag kunde utläsa det ur hennes röst genom att uppmärksamt lyssna på hennes andning. Jag ville fråga om allt var väl, men insåg att jag gjorde henne en större tjänst genom att diskret låtsas som ingenting. Så gör inte riktiga systrar tänkte jag. De säger sin hjärtas mening, vågar fråga, väjer inte.

Jag längtade fortfarande efter en syster, ömmade efter henne, men systerprojektet höll så sakteliga på att sjunka, och var på väg att haverera. Är något på tok? Vad var så farligt med en sådan fråga? Eller har det gått framåt i fallet Brent?

Var det inte rimliga frågor? Nej, inte i vårt förhållande som ytterst handlade om arbetsgivare och arbetstagare. Den faktorn gick inte att undfly, undkomma. Det var en slags maktordning. Det existerade en maktordning även om vi båda, var och en på sitt håll, låtsades att den inte fanns. Det var bara att läsa kontraktet oss emellan om man skulle tvivla. Det fungerar inte att slå blå dunster i ögonen, fungerade inte. Att vara systrar när det fanns ett papper som talade om någonting annat; ett beroendeförhållande, och som stipulerade lön som skulle betalas ut den 27: e varje månad. Så ingick dusörer som nu när jag hade fått en rundlig summa fickpengar. Så länge jag fick min lön skulle jag troget leverera; utföra mina arbetsuppgifter väl, det visste jag.

Med en suck stängde jag av mobilen. Nu skulle den vara avstängd. Jag skulle låtsas inför Annick att mobilen hade gått sönder, om det var nödvändigt skulle jag till och med själv förstöra den för att bevisa det, kasta den på den stenbelagda gången. Nu ville jag inte distraheras eller överskuggas av Annick, nu ville jag följa mitt eget huvud för en gångs skull. Jag var i Turkiet för att slå mig fri, det var huvudsyftet även om jag naturligtvis skulle utföra mitt uppdrag till största möjliga belåtenhet för alla inblandade parter.

För ett kort ögonblick såg jag Brent för min inre syn. Jag slog bort tanken på honom, tvingade mig att packa upp. Att systematiskt hänga in kläder i garderoben och sätta skorna under sängen. Sedan tog jag en efterlängtad dusch.  Som för att slippa ifrån verkligt och inbillat resdamm. Jag kollade kameran. Allt var klart. Äntligen kunde jag ge efter för tröttheten och gå till sängs.

Det första jag fick syn på när jag vaknade var mobilen. Jag kände mig skuldmedveten. Det var fel att ha den avstängd när jag visste att Annick ville kunna nå mig när helst det passade. Men just det kunde jag inte förmå mig till att ringa. Jag beslöt mig för att göra mig av med min mobil på momanget. Jag kunde låtsas att den var förkommen. Situationen var sådan att jag måste ha lugn och ro, koncentrera mig. Systematiskt besöka alla kyrkorna och fotografera dem. Jag skulle göra upp en resrutt, skulle göra all den planering som det inte hade funnits tid till hemma i Sverige nu på morgonen. Annick skulle säkert förstå. Till slut.

Lättad satte jag igång med mina förberedelser.  Jag drog handen genom håret och stirrade än en gång på datorskärmen framför mig. 16 kilometer nordöst om Istanbul. Det var inte långt. Kanske kunde jag hyra en cykel, tänkte jag upprymt.

Annick ringde . Brent hade inte synts till. En granne hade anförtrott henne att han rest iväg, att han inte var hemma.

”Jag kunde lika gärna ha åkt själv”, suckade Annick.

”Men kom ner, vet jag”, föreslog jag glatt. Jag kan åka ut och ta emot dig på flygplatsen.

”Gudbevars, det klarar jag mig utan. Nej, nej, jag är överhopad med arbete här hemma, vad tror du jag har en assisten för? Hon skrattade rått i luren. Jag ryckte till. Påminnelse. Påminnelser som tog ner mig på jorden. Annick stod högre i rang, och nu på passade hon på att demonstrera faktum.

Jag lade på. Besviken. Jag trodde på jämlikhet, ville tro på den.  Men nu hade den flugit sin kos igen; systerskap var bara en illusion. Ett grand i ögat som förvrängde min syn. Tillrättavisad och satt på plats tog jag itu med mina förberedelser igen.

Jag är en idiot, tänkte jag. Det är jag som inte håller mig till reglementet, som gör vår relation flytande, utan fasta konturer, jag projicerar så mycket på den, har så stora förväntningar – min dröm, min heta längtan efter ett syskon, allt det där kommer upp i vår relation och gör den jobbigare än den skulle behöva vara. Jag har sådana orimliga förväntningar. Kommer med mina behov och väntar mig att de ska tillgodoses…vem tror jag att jag är…Gör förväntningen mer innerlig och mer verklig än den egentligen är, tänkte jag. Men så är jag bunden också. Förbunden. Förtrollad.

Nej, förtrollad var jag inte. Inte längre i alla fall. Det bandet var upplöst, så gott som i alla fall.

En syster, tänkte jag. Min längtan efter en syster eller bror, det är det som driver mig, jagar mig, upptar mig, gör mig besatt.. Inte jämnt, men i vissa perioder, tider.. man längtar inte efter det man har, men som man fortfarande ser som uppnåeligt, eftersträvansvärt, som möjligt att förverkliga.

Kunde en man, eller pojkvän uppväga allt det där? Jag visste inte. Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag hade varit nära, men inte så nära att jag blivit någons flickvän. Det var nära med Joar skulle man kunna säga. På vippen skulle man kunna säga en aning vanvördigt, men så fanns han plötsligt inte mer. Jag rös till. Nu var mina tankar alldeles bestämt inne på förbjuden mark och trampade. Jag ville inte tänka på Joar just nu, jag ville inte att mitt hjärta skulle slitas itu igen. Och absolut inte här. På ett hotell i utlandet.

Jag gick ut. Rakt ut i natten, och glömde guideboken.

Mitt botemedel mot besvärande tankar var  bara att gå: Gå och gå. Gå tills jag stupade av trötthet. Tills det var tomt på tankar i huvudet. Omedvetet ökade jag takten i stegen och övergick till att springa. Pulsen pressades upp och jag kom in i andra andningen. Jag kunde börja slappna lite. Lägga märke till omgivningen: Vad det var som jag sprang förbi.  Men jag såg aldrig någon i ansiktet, väjde för deras nyfikna blickar. Jag överlämnade mig helt och hållet till den taktfasta rytmen som jag landat i. Nu kunde jag öka eller sakta ner på farten efter behag. Vinden svepte mig i ansiktet, drog in genom kläderna och jag började känna svetten bryta fram. Jag sprang tills jag var lugn, sprang mig till välbehag. Ett välbefinnande, till en plats där jag var redo att sätta igång med något nytt. Men först en dusch. Sedan kanske öppna en bok, göra något som måste göras, kanske äta eller rätt och slätt gå och lägga mig. För även den här gången hade jag sprungit mig trött.

 

/ Helena Lindbom

 

 

  • (ett utdrag ur ”Lejontrappan” eller ” I en annan del av mig”) :
  • Du såg ut som om du sprang för livet, sa Bruis. I nästa andetag frågade han mig om jag har någon kärlek här i Oslo?
  • Till min förvåning började jag direkt att prata om Axel, inte direkt i ordalag av förälskelse, men…
  • – Du då?
  • – Min syster pratade ibland vid middagsbordet om den där kompisen hon hade, en tjej som cyklade mil efter mil för att leta efter hästar. Hon och kompisen hade hopprep bundet runt styret som tyglar. Hon sa att hon och en annan kompis kunde prata häst i timmar , och en gång hade en kompis förebrått henne och sagt…Jag blev röd om kinderna, delvis av harm för jag kände igen vad Ashrin sagt.
  • – Är du…Ashrins korskusin , sa jag frågande och såg på honom.
  • – Ja, sa han, blev du förvånad?
  • – Jo, sade jag med en konstig känsla i magen. Han vände sig bort från mig och tittade ut genom rutan på det förbiglidande landskapet. jag lutade huvudet mot sätet och slöt ögonen. Jag kunde ha fel. Det fanns många hästtjejer runt om i Göteborg. Och det sorgliga var att även om jag varit en inbiten hästtjej var jag på väg bort från det; hela mitt liv skulle aldrig mer kunna bestå av bara hästar. Dessutom var jag kär i Torbein på riktigt.
  • – Bruis, sade jag, och rörde lätt vid hans arm, Christian heter han.
  • – Vem då? Han du är kär i?
  • – Det var det jag trodde, sade han. Du var inte ens nära sanningen när du berättade det där första.
  • – Du då? undrade jag, är du närmare sanningen?
  • – Nej, suckade han, drömmer gör jag bara på natten, när jag sover.
  • – Fast det händer ju att jag dagdrömmer ibland…också. Han log mot mig. Är du nöjd nu? frågade han, och jag såg vemodet fukta hans ögon.
  • – Ja,  sade jag, som svar på hans fråga. Jag kände mig dåsig, det ryckte i mina ögonlock av sömnbrist.
  • – Tänk jag tror dig inte, var det sista jag hörde innan ögonlocken föll ihop och jag somnade.
  • – Jag kan bära dig på starka armar genom hela kända världen. men då var jag redan drömmande.

 

 

 

 

Avslutningsvis ett stycke från Reclaiming Conversation : The Power of Talk in a Digital Age, (2015), av Sherry Turkle:  Efter det att Todd har gått av skolbussen vill hans föräldrar att han går raka vägen hem. Todd ger uttryck för sitt beroende av sin familj genom att säga att han doesn´t really have a town.  Vad han menar med det, förklarar Turkle, är att han egentligen inte känner sina grannar. Och hans föräldrar försvinner in i sina telefoner. Så nu börjar han känna det som att det enda han har är vad sociala medier kan erbjuda. Och så föreställer han sig hur livet var före mobilerna…

Pollard. Sid.  89

Diskuterat några av begränsningarna av en Bakhtininspirerad dialogisk modell av medvetandet för teorin och utövningen av psykoterapi.

Argumentationen gick ut på/visade..Argumentationen gick ut på att den dialogiska modellen är långt ifrån en uttömmande förklaring för mänskligt medvetande och är därför ofullständig i sig själv som en modell för psykoterapi.

Pollard argumenterar för att Girards teori om det mimetiska begäret erbjuder en alternativ redogörelse (account) som, ibland motsäger, men också kan komplettera och supplement  (fyller ut) den dialogiska redogörelsen.

Den dialogiska approchen är en diskursiv strukturell analys av både den externa dialogen mellan människor och inre dialogen. B:s senare redogörelse för dialogism föreslår /ger vid handen att mänskligt tal kan inte vara bli annat än dialogiskt  och att även en apparent något som ser ut som en monologisk diskurs är animated or concealed or dold dialogism som (Bakthin 1981) said, ända tills det första ordet var uttalat, sagt. Ord kan inte cannot help utan att be interrelaterade till andra ord.

Hursomhelst, just as B:s dialogiska analys av Dostojevskis romaner inte förmedlar det komplexa djupet  eller moraliska syftet med hans författande, en analys av dialog i psykoterapi  tar inte fullt ut in betydelsen /vikten av begären och de moraliska dilemman med vilka patient och psykoterapeut kämpar.

Vad patienten kommunicerar är alltid mer än språket själv kan förmedla (s. 90) Om man bara tittar på diskursen (discourse)  så tenderar den dialogiska approachen att finna binära motsatser hellre rather än triangular relationer och signifikationer of difference  hellre än tillhörighet.

Länkar:

Love Antell: Barn av Amerika

Carola Häggqvist-Sörgaard: Gatorna tillhör oss

Carola Häggqvist-Sörgaard: Säg mig var du står

Avicii-Without You (The Making of) ft. Sandro Cavazza

Malou efter tio: ”Därför blev Olof Palme och jag fiender” ( Jan Guillou gör en pudel)

Jan Guillou intervjuar Olof Palme om stipendier

Writing “From the Center of a Trauma” — An Interview With Dani Shapiro — Discover

At Musing, adoptee Betsy Coughlin recounts discovering her own true ancestry as part of her interview with Dani Shapiro, author of the new memoir, Inheritance.

via Writing “From the Center of a Trauma” — An Interview With Dani Shapiro — Discover

Pendang:Forskarna har försökt förklara förintelsen. 

 

En snabb bakgrund. Kolonialismen  legitimerad av  bl a rasbiologi. Första världskriget: Adam Hochschild skriver om Första världskriget att mer än något annat krig var detta krig beroende av ett enorma kvantiter industriprodukter och de råmaterial som krävdes för att tillverka dem (Hochschild:2012:179). Det var också första gången i krigshistorien som det regnade ner dödliga projektiler  (jättegranater)på civila från stratosfären(ibid:331). Första världskriget och allt det som hänt där  var råmaterial som Nazisterna på någrå få år skulle använda till att bygga sin bedrägliga men kraftfulla legend om hur >Tysklands ädla soldater höggs i ryggen och berövades en härlig seger av kommunister,pacifister och judar (350-351).Och när de 1940 invaderade Frankrike i ett nytt krig för att hämnas denna förlust , skulle hitler beordra  att den franska kapitulationen undertecknades i samma järnvägsvagn (351)

Hochschild menar att nazismen och kommunismen i Sovjetunionen skulle stiga direkt upp ur krigets aska (368).  Kriget tog nya ofantliga proportioner med kemisk krigföring på båda sidor (382), tyskarna använde Senapsgas sid. 299. boerkriget sid.364 Denna acceleration och där vetenskapen och indiustrin förmåddes samarbete fick ett ”nukleärt klimax” SOM Hochschild skriver när Hiroshima och Nagasaki jämnades med marken (383), men också i dödsfabriker som Auschwitz. Hochschild skriver om hur första världskriget fortplantas in i det andra: ”Listan kan göras längre. Och när dessa skrankorr evs ner var det för gott. De taggtrådsomgärdade lägren i tyskland för tvpångsarbetare från Frankrike, Belgien ocdh Ryssland skulle mångfaldigas i mycket grymmare skala av nazisterna och i Sovjetunionen. Det turkiska folkmordet på armenier skulle upprepas i större skala mot Europas judar. Attackerna med stridsgas förebådade den fruktansvärda skörden av missbildade barn från amerikanska avlövningsmedel som sprutades över Sydvietnamn.” Hotchschild fortsätters in beskrivning, men i det redan sagda antyder han den ”Blåkopia” som Hilberg inte fanns, men ett rudiment fanns , i tidigare erfarenheter och skeenden. En destruktionsprocess, utplåning var inget nytt, det fanns ett ”inherent mönster” , inte minst i tidigare krig, i kolonialkrigen t ex OCH UTROTNINGSKRIGET MOT HEREROFOLKET, SVÄLTEN i BENGALEN.

Även antisemitismen finns med. ”Krigets umbäranden tände en ilsken nationalism i Tyskland, en försmak av den hysteri som ett kvartsekel senare skulle nå en klimax av ofattbara proportioner. Högerkrafter, som olycksbådande reste den bedrägliga anklagelsen att judar undandrog sig militärtjänsten, lyckades få till stånd en särskild räkning av judaran i armen. Antisemitiska böcker, pamfletter och tal florerade. Redan 1918 manadee alltyska förbundet till en ”hänsynslös kamp mot judar” (324).

Hilberg är källorienterad, hans ansats är inte en problemorienterad, även om  den finns där (tosh:64) Ämnet för Hilbers forskning är brett och översiktligt och är avsett att vara täckande:  The Destruction of the European Jews.

Ämnena som presenteras i tre volumer, och som kommit ut i reviderade upplagor med ännu mer material, är relevanta för vad titeln anger.

Risken med att ta sig an en stor mängd arkivmaterial t ex är att man kan förledas till att alltför stark identifiera sig med  den eller de institutioner som producerat  dokumnten (Tosh:64, och det har Hilberg också kritiserats för av ????

De här primärkällorna som Hilberg byggt sin forskning på är ”ingen öppen bok” för att citera Tosh (ibid:65) Hilberg har själv skrivit om fragemnet att foga ihop.

Dokument kräver ansvarsfull värdering, och t ex om möjligt att studera dem enligt derAS GRUPPERING efter proviniens.

Den här forskningen har andra forskare glädje av de kan göra sin egen tolkning och analys av dokumenten, förutsatt att dokumentens äkthet är ställda utom allt rimligt tvivel osv.

Och i slutet av volume 3 ger Hilberg en källredovisning. T ex informerar han om att ”the most conspicious omission in archival holdings comprises the documents of the German railways (:1225). Fotnot on diaries and memoirs.

I Hilbers volume 3 finns manga intressanta trådar att följa närmare för den som är intresserad t ex om concealment och avsnitten om psychology.

Som konstateras av Berenbaum och Peck i förordet till The holocaust och History så arbetasde de tidigaste förintelsehiostorikerna, som Hilberg, isolerade och utanför strålkastarljuset.

Hilberg skriver i The destruction of the European Jews vol. 3 , att  “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappaearance of the Jewish victim (1058).

Fakta som rörde judar förlorade sin identitet som judar i dokument efter dokumen (1058) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller  t ex en offentlig varning som lyder” germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of poland or in the territorieso f the Soviet union which are

now being sweept clera of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged (1058). Detta desto mer ödesdigred mot bakgrund av Tysklands “concealment”- ”språkförbistrings”.  Moskvadeklarationen undertecknades av Stalin och roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (1058).

Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (1058-1059. Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet,  doldes bakom nationalitetsbeteckningarna.

Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(1059). Detjudiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiography, pjäser och film (1059). Det var först med president Carter, 1978, som en förändring i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg.  1978 var året då en kommission att  minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of european Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden. Det kastar historieskrivningen i ett annat ljus; förklarar den starka tradition, om än olika generationer av ,  förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva.  De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) har referenser till Hilberg och browning. Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition.

Det är inte förvånande att Hilberg och Browning dyker upp i försvaret för Auschwitz.  I the case for Auchwitz – Evidence from the Irving Trial, hänvisar t ex Robert Jan van Pelt till Hilberg och skriver: According to Raul Hilbergs rather conservative figures which I hold to be the most reliable estimate of a total Jewish deaths The Holocaust claimed 5.1 million lives (van Pelt:2002:6).

Hilberg omnämns också för att ha gjort en betydelsefull statistisk analys av antalet offer i Förintelsen (ibid:109).

Inför sitt uppdrag reflekterar van Pelt, tankar som han återger i förordet och balnd annat tänker han på de mer äldre kollegor som har varit med och hjälpt honom att mogna som hsitoriker, och som vid ödesdigra ögonblick gett honom sin förtoenderöst, och här nämns Bill westfal and George Westfall and Raul Hilberg och Michael Berenbaum. (xii) Och  van pelt  citerar en artikel i The Guardian ”Truths Sheer Weight” vars författare noterar att det är det dessa historikers ansträngningar från tidigt femtiotal som gjort att det nu inte finns något utrymme för tvivel vad det gäller Förintelsen, hur orimligt och osannolikt och avskyvärt ett sådant tvivel än kan te sig.  Och  artikeln I the Guardian fortsätter: ”…despite thje false trials and the lacunae left by a Nazi bureacracy as assidous about destroying the signs o f its crimes as realizing the final solution. Other unsdictions make denying the Holocaust a crime. After this case, we can rely on empiricism and the sheer weight of evidence “.

Vad som är vetenskapligt är i viss mån tidsbundet. Den tradition som rank etablerade….Tredje volume av The Destruction of The European Jews tar i början upp ett konstaterande.  ”never before in history had people been killed on an assembly-line basis (863). Den stora uppfinningen var färdig att tas I bruk när de två grundläggande komponenterna var sammanfogade, nämligen själva lägret och ”the killinginstallations i lägret (863-864).

I förordet till sin Rethinking Holocaust skriver historikern Yehuda Bauer, som medvettet valt att se på Förintelsen utifrån  ett judiskt persepktiv, utan att för den skulls bortse från förövarnas och ”bystanders” perspektiv. Bauer nämner att han lärt mycket från dessa historiker där, som t ex Browning (Bauer:2001:vii-viii).

Speciellt fruktbar, skriver han, att hans vänskap med Hilberg varit, inte minst som inspiration, trots deras meningsskiljaktiogheter(ibid:viii).

Bauer ifrågasätter Hilberg på en rad punkter,  som Hilbergs påstående att det judiska väpnade motståndet i princip var obefintligt därför att judar saknade en tradition av motstånd( Bauer:2001:165) Bayer poängetrar att motståndet var förvånanade stort och  ger en rad exempel. Han menar att Hilberg har tonat ner det judiska motståndet, amidah (ibid:166). Han avslutar med att citera Hilberg , det som citeras är något Hilberg

Bauer inordnar Hilberg i en kanon av pionjärer som försökte skriva om Förintelsen på ett översiktligt, allmänt sätt, dvs, att de i huvudsak såg på Förintelsen utifrån förövarens synvinkel och i huvudsak studerade tyska dokument(ibid:69). Bauers kritik  menar att helhetsbilden skulle ha inkluderat så mycket mer, och han ger också exempel på vad som missats/lämnats ut (71). Han anser att Hilbergs förklaring att Förintelsen orsakades av en byråkratisk maskin är olycklig, inte minst för att den synen upprepas, t ex av Bauman.

Men Hilberg talar faktiskt om the machinery of destruction (962), han talar inte bara om the machinery of bureaucracy, även om det var den som var grundläggande : Basic was the immersion in destructive activity of the bureacratic apparatus as such  (994) Och den här byråkratiska apparaten tog sig mer och mer friheter, enligt hilberg  och ger exempel so matt övert tid  blev det lättare att skriva “an ordinance regulating the conduct of victims or take action against them directly (995). Ett annat exempel gäller fråntagandet av judar deras körkort (995). Rättstaten undermineras, steg för steg, i praktiken upphörde den för judar i samma ögonblick som de blev statslösa. Fler exempel:  When the legality of Himmlers was challenged in court, the Reichsgericht upheld his attthe destructive machine. We have met it in connectiuon with dismissals of employees and have seen it in action during the Aryanizations ((993).

method on the ground of that a proclamation issued ”under the eyes of the Highest Reich Authorities” without generating their protest was Law.

The rise of government by announcement was accompanied by a greater premissiveness in the making of internal descisions. (995-996)  Rättsväsendet kunde knådas och tänjas.”In thew final analysis, laws or decrees were not regarded as ultimate sourceso f power but only as an expression of will ibid:997).

Medan Browning betonar The signal from above , signals emanated from the center sid.54-55”, ger Hilberg en annan bild: The experienced functionary was coming intop his own. A middleranking bureaucrat, no less than his highest superior, was aware of currents and possibilities. In small ways as large, he recognized what was ripe for time. Most often it was he who initiated action (996).

Hilberg fortsätter med att beskriva maskineriet: The machinery of destruction, moving on a track of self-asertyion, engaged in its multipronged operation in an ever more complicated network of interlocking decisions (998)

I Hilbers perspektiv hare n destruktionsprocess ett inneboende monster, Enligt honom finns det bara ett sätt på vilket en spridd grupp efektivt kan bli förintad (998).

Han fortsätter: Three steps are organic in the operationn (definition, concentration (or seizure) 0ch annihilation (ibid:998) och går vidare och förklarra detta som ”the invariant structure of the basic process ibid)

”There are additional steps in a modern destructive undertaking”, förklarrar Hilberg  och fortsättyer: Thes emeasures are required not for the annihilastion of the victim but for the preservbation of the economy. Basically, they are all expropriations (998-999. Den första industrin som flyttade ut sin production till ett koncentrationsläger i stor skala var I.G Farben (85:922), och Hilberg skriver: I.G  was not a mere company, it was an bureaucratic empire anmd a major factor in the destructive machine.  I min mening uppmärksammas Hilberg inte tillräckligt för sin bild av den komplexa ”destruction machine” som nådde in på varje område, nådde varje människa. Inte minst för att industrier som I.G Farben, en kemisk industri, som framställde bekämpningsmedel och var den industri som försåg t ex Auschwitz med  WZyklon B.  The organization of I.G Farben beskriver Hilberg som ”bewildering complex”, det betyder att det inte var lätt att få tillgång till information om dess verksamheter, att få insyn. Inte att förglömma är att Hilberg gång på¨gång betonar ”

“Deskmurders” har blivit ett begrepp I litteraturen kring Holocaust,

Hilberg hävdar att de flesta av kontoristerna inte såg den slutliga drastiska länken i de åtgärder av destruktion som de vidtog (1023). Han framhåller att byråkkrater kunde mörda ett helt folk genom att sitta vid sina skrivbord, men att de insåg förbindelsen mellan sitt pappersarbete och högarna av lik i öst och fortsätter: and they also realized the shortcomings of arguments that placed all evil on the Jew and all good on the German (jämför Goldghagen) That was why they were compelled to justify their individual activities. Their justifications contains the implicit admission that the paperwork wa sto go o0n regardless of the actual plans of the world jewry and regardless of the actual behaviour of Jews who were about to be killed  (1023). “We can divide the rationalizations focused on the perpetrators into 5 categories, skriver Hilberg.  Hans avsnitt om psychology och concealment  är väldigt intressanta, inte minst mot bakgrund att hanförsöker måla upp kontexten så detaljerat som möjligt av det som utgjorde Förintelsen, och ledde upp till Förintelsen.

Dock varnar han för att  ”the internal technocratic and moral conflict do not fully explain what happened.  In a destrucdtion process, fortsätter han, the perpetrators do not play the only role, the process is shaped by the victims too. It is the interaction of perpetrators and victims that is “fate” (1030). Här har Hilberg fått kritik  (se bauer etc)för at than lägger ansvar på offren att de skulle ha reagerat; inte reagerat enligt ett 2000-årig tradition av  det judiska folket bemött anti-Semitism sedan drottning Esthers dagar(1038)

Viktigt är också att betona att

Hilberg

Sid. 125  I sitt ojämförbara verk  The destruction of the European Jews  argumenterar raul Hilberg för att den slutgiltiga lösningen var en administrativ process som involverade deltagande av byråkrater från varje sfär av organiserat liv i Tysklnad. I vad som med all säkerhet kommer att  vara en av de mest citerade passagerna av den reviderade och utökade upplagan av det här verket, så skriver Hilberg ” att det inte var så mycket av lag och befallningar som en  matter of spirit, av delad förståelse, av samklang och synkronisering.” se hilberg volume 3 sid. 998  ”the machinery of destruction

Men hur kom de att dela denna förståelse, synkronisering och samklang? Frågar sig Browning. Hur skapades den?

 

 

 

 

 

 

 

Han fortsätter med attpoängtera att medan tyska byråkraters kollektiva handlingar  för historiker är gansla väldokumenterade för historiker, så stöter den senare på¨större svårigheter när hen träder in i  den sfär som utgörs av av det individuella nmedvetandert.  Få byråkratiska dokument avslöjar den intellektuella och moraliska odysseen företagen av dess författare (el. upphovsman?)

Browning  (och Snyder som skrivit Bloodlands)skulle kunna komma med invändningar här och säga att merparten av dödandet under Förintelsen skedde just man mot man; att gärningsmännen faktiskt stod ansikte mot ansikte med d e barn, kvinnor och män som d e dödade. som inte är någothos byråkratisk strukturell determinism, anför Browning

och  det betyder att det inte var lätt att få tillgång till information om dess verksamheter, att få insyn. Inte att förglömma är att Hilberg gång på¨gång betonar ”concealment”- strategin. Inte minst vad det gällde språket. Språket bestod av omskrivningar, det som saken gällde  sades inte rakt ut.

Hochschild skriver om att så mycket annat i kriget var klorgas produkten av en industriekonomi, och i det här fallet av en kartell av åtta stora kemiföretag i det tyska Ruhr-området som kallades ”IG” (intressegemenskapen).

Hilberg skriver om den kemiska industrin under Nazityskland.

Den första industrin som flyttade ut sin produktion till ett koncentrationsläger i stor skala var I.G Farben (85:922), och Hilberg skriver: I.G  was not a mere company, it was an bureaucratic empire and a major factor in the destructive machine. Hilbergs”destruction machine” är komplex. Den nådde in på varje område, nådde varje människa. Inte minst för att industrier som I.G Farben, en kemisk industri, som framställde bekämpningsmedel och var den industri som försåg t ex Auschwitz med  Zyklon B, ett insektsbekämpningsmedel.  I.G Farbens företagsorganisering  beskriver Hilberg som ”bewildering complex”.

I dagens samhälle vill vi ändå tro att vi har byggt in de spärrar som är nödvändiga (inom byråkratin i alla fall) för att förhindra t ex att något liknande som Förintelsen äger rum. Offentlighetsprincipen och krav på transparens kan ses som exempel på sådana spärrar.

Hilberg framhåller också att det allra viktigaste problemen i destruktionsprocesen inte var administrativa utan psychologiska, och fortsätter: ”The very conception of the drastic Final Solution was dependent on the ability of the perpetrators to cope with weighty psychological obstacles Fråga 2. Browning-Hilberg.

De här primärkällorna som Hilberg byggt sin forskning på är ”ingen öppen bok” för att citera Tosh (ibid:65) Hilberg har själv skrivit om fragmnet att foga ihop.

Jag tror också att det är kutym bland vetenskapsmän och historiker att kunna kritisera eller vara av annan åsikt än sin professor, läromästare och mentor; det kan vara ett mycket konstruktivt sätt att ge tillbaka och utmana. Det visar att adepten lärt sig något, men också att man är långt ifrån det vetenskapliga klimat som rådde i Nazityskland, eller som råder i en totalitär stat.

 

Annorstädes har jag argumenterat för att i euroforin över segern sommaren 1941 så var Hitler angelägen om att göra upp en plan för systematiskt massmord på judar och att komponenterna i en sådan plan – deportering till läger med gasanläggningar – kom man överens om i slutet av oktober 1941, när de två första dödslägren, ett i Chelmno och det abdra i Belzec påbörjades. Nyheterna om de här besluten spreds inte systematiskt utan genom en slumpartad och ojämn process, vars sid. 54-55 signaler härstammade från ett center som i ökande omfattning indikerade till lokala tjänstemän att en kursändring hade skett. . BROWNING betonar att tyska myndigheter inte arbetade i enlighet med en blueprint när de ”ghettoiserade” judarna. Trots detta argumenterar Hilberg att en destruktionsprocess har en inneboende logik. Hilberg skriver i The destruction of the European Jews vol. 3 , att  “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappearance of the Jewish victim (1058).

Fakta som rörde judar förlorade sin identitet som judar i dokument efter dokumen (1058) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller t ex en offentlig varning som lyder” germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of poland or in the territorieso f the Soviet union which are

now being sweept clera of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged (1058). Detta desto mer ödesdigred mot bakgrund av Tysklands “concealment”- ”språkförbistrings”.  Moskvadeklarationen undertecknades av Stalin och roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (1058).

Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (1058-1059. Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet,  doldes bakom nationalitetsbeteckningarna.

Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(1059). Det judiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiografi, pjäser och film (1059). Det var först med president Carter, 1978, som en förändroing i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg.  1978 var året då en kommission att  minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of european Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden. Det kastar historieskrivningen i ett annat ljus; förklarar den starka tradition, om än olika generationer av ,  förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva.  De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) har referenser till Hilberg och browning. Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition.

 

 

 

Sid. 148 browning. Raul Hilberg noterade att tyskarna angav rädsla för epidemier sid. 146 som den främsta skälet för att ghettoisera de polska judarna. Senare angav de samma rädsla som ett rättfärdigande för att de likviderade ghettona.

Sid. 152 avskiljandet stängningen av ghettona söndrade de ekonomiska banden mellan judarna och det omgivande samhället och berövade de inspärrade judarna deras redan minskade möjligheter att försörja sig.

Sid. 168 Bauman Rabbinen Joachim Prinz i Berlin höll ett tal 1935 och summerade den ”avskilda” kategorins erfarenhet Ghettot är i världen.

Människor som var så nära rent kroppsligen… livet utan granne…År 1935 visste redan Förintelsens kommande offer att de var ensamma. De kunde inte räkna med solidaritet från andra. Det lidande de genomgick var bara deras.  är källorienterad, men hans underliggande fråga kan väl sägas vara hur Förintelsen kunde äga rum och ett syftet med att skriva att förhindra en upprepning.

Han anser att Hilbergs förklaring att Förintelsen orsakades av en byråkratisk maskin är olycklig, inte minst för att den synen upprepas, t ex av Bauman. Dessutom framhöll han att  ”the internal technocratic and moral conflict do not fully explain what happened.  In a destruction process, fortsätter han, the perpetrators do not play the only role, the process is shaped by the victims too. It is the interaction of perpetrators and victims that is “fate” (1030). Här har Hilberg fått kritik  (se bauer etc)för att

 

  1. ( Ur The European Legacy: Toward New paradigms, Vol. 18, issue 4, 2013, sid. 515-517) .

se hilberg volume 3 sid. 998  ”the machinery of destruction

 

 

Tora och Enver på äventyr

 

 

Jag snubblade och plötsligt blev det svart runtomkring mig för ficklampan gled ur handen och hamnade någonstans i ett snår vid sidan om mig. I samma ögonblick täckte ett moln månen och jag drog ett djupt andetag av skräck. Drabbad av plötslig skräck kände jag efter så att jag inte tappat stallnyckeln, men nej då den befann sig i tryggt förvar i djupet av jeansfickorna.

Jag letade som besatt i snåren och rev mig på händerna innan jag äntligen kunde fiska upp ficklampan som en annan trofé. Snabbt fick jag på lyset, och sken åter på stigen framför mig. Den här gången såg jag skuggor som jag inte hade sett förut och det knakade i trädkronorna. Jag längtade efter att månen åter skulle visa sig med sitt milda skimrande sken och ledsaga mig. Utan den kändes det ensamt och kusligt.

En kattuggla flög förbi på snabba vingslag och inifrån skogen hördes en annan kattugglas hoande.

Jag spratt till igen. Denna gång föll ficklampan med en tung duns ner på den smala mossbelupna asfaltsstigen. Det var någon bakom busken. Jag behövde inte tvivla på det för en hand ungefär lika stor som min fiskade upp ficklampan.

– Vem där? skrek jag gällt. Hjärtat hade vid det här laget hoppat upp i halsgropen på mig.

– Sch, det är jag. Enver.

Enver. Jag fick en chock. Satte mig nästan ner på asfalten av pur häpnad.

– Enver! Himmel och pannkaka! Vad gör du här mitt i natten? Du skrämde slag på mig.

– Skulle just fråga dig detsamma.

Vinden nafsar efter våra ord, försöker slita dem ifrån oss. Jag spänner hörseln till det yttersta för att uppfatta Enver.

Jag satte på ficklampan och kollade så att en funkade och lyste på stigen framför oss.

– Jag är på väg till Arödsstallet, sa jag och förklarade snabbt. Du då?

– Väntar på en hund.

– Väntar på en hund? Skojar du? Du har väl ingen hund?

– Nej, jag skojar inte och jag har ingen hund. Men det var en farbror runt 30, tror jag, som frågade om jag ville sitta här och vänta på hans hund. Den stack iväg från honom för den fick upp ett spår, och då kan den vara borta i flera timmar, sa han.

– Varför kunde han inte göra det själv? Det låter som nästan om han har lurat dig?

Enver blinkade inte ens. Han såg lugn ut.

– Tror inte det, faktiskt, sa han. Han verkade trovärdig. Han fick ett samtal sa han. Från Lundbybadet. Hans dotter var där och hade halkat på simbassängkanten. Han var tvungen att åka till sjukhuset. Hunden är en dansk-svensk gårdshund, och kallas Bomster.

Det lät trovärdigt, det kunde jag hålla med om. Varför skulle jeppen lura Enver? Jag lyste med ficklampan på stigen bredvid honom så att jag såg hans ansikte något så när. Han stampade med fötterna i marken, gjorde åkerbrasa för att hålla sig varm.

Enver nickade.

– Det kan knappast vara en bebis, för något levande var det. Snarare en hund – eller hur?

Nu var det min tur att nicka.

– Hur kan du vara säker på att Bomster kommer tillbaka till dig? undrade jag. Bomster känner ju inte dig, och du känner inte Bomster. Vi satte oss försiktigt upp medan vi pratade, och började borsta av oss.

Enver ryckte på axlarna.

– Det har jag inte tänkt på. Men hade det varit ett problem hade väl inte killen bett mig att stanna här och hålla koll efter hunden? Han sa att han skulle skynda sig tillbaka. Ha, ha.  Men jag tänker så här: Genom att göra en god gärning samlar jag poäng hos honom däruppe.

– Gubben bland molnen?

– Ungefär så.

Jag skrattade.

– Så du tror också på Gud?

– Samma gud, sa han och skrattade. Men sanningen att säga så fördrev jag tiden med att spela på min mobil. Så jag var inte helt uttråkad, tillade han och blinkade åt mig. Men så lade den av. Laddade ur helt enkelt.

– Jag skyndar mig, sa jag. Jag är snart tillbaka. Jag kan vänta med dig när jag kommer tillbaks.

– Var försiktig.

– Det kan du lita på. Du med!

Det var lite svårt att springa vidare ensam. Det var tryggt att vara två i nattens mörker. Men jag var tvungen att kolla hur det stod till; om jag verkligen hade glömt att låsa stalldörren eller ej.

Jag sprang nerför den något krokiga smala asfaltstigen mot stallet.

En bit strax innan backen tog slut breddades stigen och asfalten blev jämnare. Som om den lagts dit vid ett senare skede än den på stigen över berget. Och alldeles nedan för till vänster låg ett hus med stor trädgård. Det var Annes. Ett 20-tal meter till höger om gångstigen låg stallet. Och en stor hage där hästarna brukade gå och beta om dagarna. Hagen sträckte sig uppför berget den också, och inåt skogen.

Jag kände på stalldörren. Den var låst. Jag drog en suck av lättnad. Jag hörde Balder ge ifrån sig ett svagt gnägg, och jag låste upp och tryckte ner handtaget och gick in. / När jag tog i handtaget hörde jag ett svagt gnäggande inifrån.  Det var Sarina. När jag ändå var där tänkte jag att det var lika bra att gå in och visa mig och se så att e hade det bra. Jag slog på ficklampan och höll en riktad mot golvet. Jag klappade Mistral och Sarita på deras mjuka mular och viskade lågt till dem. Jag spanade in i boxarna och såg granskande på deras hästkroppar så att allt var bra med dem. Till sist kollade jag så de hade vatten och gav dem lite hö som kompensation för att jag kommit och stört dem så brådrasket mitt i natten. Jag skyndade mig sedan i väg, men inte förrän jag kollat en extra gång att jag låst stallet efter mig. Sedan skyndade jag mig uppför berget för att göra Enver sällskap på hans ensamma utpost.

. Det sista viskade jag fram för jag tyckte jag hörde något bakom mig. Mina farhågor var välgrundade för i samma ögonblick drog Enver mig blixtsnabbt in bakom buskarna. Han hade redan hunnit ta ficklampan ifrån mig och släcka den innan han hade knuffat in mig bakom busken där vi låg raklånga i mossan med öronen på helspänn.  – Det kan vara hundkillen, viskade Enver nästan ohörbart, men jag måste vara säker.  De flesta som är ute om nätterna är ute på skumrask. Han log mot mig. Det kom verkligen någon på stigen från Backahållet där jag nyss tagit mig fram, och det var inte en utan två. Två män i huvjackor under sina skinnjackor. Enver tecknade åt mig med övertydliga rörelser att jag skulle vara tyst genom att föra fingret upprepade gånger över munnen. Skulle de upptäcka oss visste vi inte vad de skulle kunna göra med oss/ta sig till.

Den ene av dem, han till höger tände en cigarett, men vi pressade oss ännu längre ner bland mossan och gräset för att han inte skulle uppfatta något i ögonvrån när han snäppte på tändaren. Den andre verkade ha något instoppat under armen innanför jackan i höjd med bröstkorgen. Något som rördes sig, och jag tyckte till och med att jag hörde ett svagt gläfs – men det kan ha varit ren inbillning.

– Såg du? utbrast jag. Det var bergis en hund som den ene killen hade under jackan. Det var en levande varelse i alla fall och jag tror inte att det var en bebis.

Enver stod med rynkad panna vänd mot kröken bakom vilken de hade försvunnit. Han sträckte sig fram och tog ficklampan ifrån mig och började lysa på marken för att undersöka den.

Han gick sakta framåt och jag följde honom som en skugga. Han satte handen för munnen igen och visade att vi skulle vara tysta. Nedanför kröken hittade han en cigarett fimp. Han skrapade upp den och lade d en i en plastpåse.

Han höll upp den mot mig och viskade:

– Ett bevis.

– jag tror att de har Bomster, sa han. Det är en jack Russel och de är ganska små, du vet. Inte som papillon eller så, men kanske 3-4 kg.

Jag brast i skratt. Det var ovanligt att höra talas om hundar i termer av kilo.

– vad gör vi nu? Undrade jag. Ska vi följa efter dem hela vägen ner?

– Ja, sa Enver, det gör vi. Jag är ganska övertygad om att de har Bomster.

Jag tror det var vid 4-tiden på eftermiddagen som mannen bad mig vänta på hans hund. Bomster skulle ha varit tillbaka för längesedan – tror du inte det? Två tre timmar brukade den vara borta när den spårade. Det har gått betydligt fler timmar sedan dess.

– Jo, sa jag. Om han inte fastnat eller skadat sig på något sätt och inte kan gå.

Enver såg tankfullt på mig.

– Jamen, det är kanske just det han gjorde. Så hittade de där killarna honom och tänkte: den hunden snor vi.  De kanske rentav tänkte att den övergivits av sin matte eller husse.

Nu var det min tur att rynka pannan:

– Det är nog väldigt ovanligt att någon överger en hund på det sättet. Nej, de måste ha förstått att någon äger hunden och vill ha den tillbaks.

– De Kanske bestämde sig för att rädda den, och väntar just i den här stunden på en stor fet hittelön. De kanske redan har ringt polisen till och med och berättat om sitt fynd.

Jag nickade. Det var inte uteslutet.

– Då har vi ett scenario, sa Enver – du vet genomgången i dag på svenskan, hur man skriver en berättelse.

– Ja, scenario. Vad som har hänt?  Det här kan ha hänt, de här infallen som vi bollar. Det är troligt att det är så som du sa – men hur stor är sannolikheten?

– Det är här Sherlock Holmes kommer in, sa Enver, och knackad sig i pannan. Killen med hypoteserna.

Jag höjde på ögonbrynen.

– Nu hänger jag inte med? sa jag. Vad betyder hypotes?

Enver sträckte upp händerna i luften och tänjde.

Enver förklarade:

– Ett antagande. Vi har ett antagande, sa han,  och det är att de har hittat hunden. Och, att de har tagit den.  Men vi vet inte i vilket syfte. Deras motiv saknas.

– Om det inte är den feta hittelönen…

– Exakt. Och det gör att vi måste undersöka saken lite grundligare. Frågan är bara hur det ska gå till?

Brett leende såg vi på varandra. I exakt samma sekund satte vi iväg nerför backen. Vi kände igen exaltationen i varandras ansikte. Jag tog ledningen för jag var den av oss som kände till stigen bäst. Enver berättade att han nyligen hade fått motion på recept, det var en av anledningarna till att han befann sig på berget.

– Sen har jag en släkting på Björkrisvägen, så jag brukar gena upp över berget. Men just i dag var jag på väg att utforskas set lite bättre, behöver förbättra konditionen. Läkaren sa att jag måste röra på mig mer och få mer frisk luft.-

Molnen gled fram bakom ett moln och lyste upp berget på vänster sida, des skrovlig sida nästan rakt upp. Ett flimmer av stigar och snår. Det här berget dolde ett flimmer av stigar, skrev och snår.

 

 

Jag var minst sagt irriterad på mig själv för att jag hade gett mig ut i natten, men jag hade egentligen inte något annat val. Inte om jag ville göra mig ansvarig för en allvarlig förseelse. Eventuellt. Plötsligt mitt i natten hade jag vaknat till och satt mig käpprakt upp i sängen. Jag hade glömt att låsa stalldörren. Det stod klart för mig med allt tänkbar tydlighet. Vid denna insikt hade jag kastat på mig kläderna utanför pyjamasen. Sedan tassat ut ur lägenheten med minsta möjliga buller, för jag visste att om mina föräldrar vaknade hade jag inte en chans i världen att få lov att ge mig av och kolla hur det förelåg.

Jag drog en suck av lättnad när jag var ute ur hyreshuset på Memorargatan och satte fart längs och vek upp för den branta asfalterade nednötta gångstigen som ledde upp för Arödsberget. Jag rundade bänken i kurvan och efter några meter passerade jag räcket och var inne i skogen på stigen som skulle ta mig nerför berget till andra sidan.

Det är en väl utnyttjad stig som leder över berget där det är som lägst. Inte minst nyttjas den av skolbarn som bor nedanför berget på andra sidan, och som går i Brunnsboskolan. Många hundägare som bor längs berget- och på villasidan går här också. Ibland sitter vuxna – hur vuxen är man egentligen när man super frågar jag mig – och super på någon av de tre bänkarna som är utplacerade nära den asfalterade gångstigen, jag tror att e n del fastnar på de där bänkarna, kommer inte vidare. De som gör det går ibland upp till den stora radiomasten. Det löper en trappa upp dit. Det tar fem-tio minuter att ta sig upp där. Men det var inte åt det hållet jag var på väg. Då hade jag ju redan vikit av åt vänster, uppför en pytteslänt och befunnit mig på den lilla vildvuxna ängen nedanför trätrappan. Byggt som beredskapsarbete tror jag.

Ängen skulle fungera utmärkt som en plats för utövelse av yoga eller qigong, anser min mor. Vi brukade vara här uppe och plocka blåbär mitt i s sommaren.

Jag ville verkligen inte att stallet skulle få påhälsning av tjuvar på grund av mitt slarv. Jag skyndade på stegen, och började småspringa ner för berget när månen åter visade sig. Jag sprang så fort jag vågade och drattade omkull ett par gånger, men reste mig upp igen och fortsatte oförtrutet.

Äntligen skymtade jag stallet som var ett privatstall och tillhörde ridläraren på Annetorp, det stora ridhuset ute i Kärra. Jag hade fått förtroendet att sköta hennes två egna hästar medan hon var på bröllopsresa med Vanja, sin fru.

Första gången jag tog mer ner för dalen som mynnade ut i en äng på höger sida och i skog längre in och ett expanderande bostadsområde var jag hänförd. Längs ena sidan reser sig berget tvärt och mäktigt och skräckinjagande och nedanför de mäktiga klipporna rinner en liten bäck som flödar över av smältvatten på vårkanten när det varit mycket snö.

Vägen genom skogen är drygt en kilometer. Det går fort att gå den sträckan. Bara en tio minuter om man som jag går i rask takt.

Min familj bor längst bort på gatan, alldeles vid randen av skogen. Den omsluter oss både i söder och i norr.

Ljuset faller in genom stalldörren och jag ser allt damm tydligt. Jag tar sopborsten som står lutad mot stallväggen och börjar sopa. Dörren står öppen och ljuset lyser in: Dammpartiklarna  svävar i luften.

Filippa kastar sin cykel mot stallväggen och kommer in i stallet med händerna i sidorna och granskar mig med en överlägsen, nästan spefull min.

– Bra, sa hon. Bra att du är igång.

Hon ser sig omkring och jag får en känsla av att om hon ser något som inte är som det ska, en ryktborste som inte är på sin rätta plats så kommer hon gladeligen att ge mig en reprimand. Hon vill ställa mig i dålig dager inför Lizzie.

Enver hade ringt till Lundbybadet och fått reda på vilken klass som var där och badade när olyckan inträffade. Han kände någon i den klassen, eller kände någon som kände någon, och skulle forska vidare efter vem som halkat och på så sätt hoppas få telefonnumret till familjen.

Vi lade hästtäcken på stallkistan och foderlåren. Sedan släckte vi ficklampan och lade oss ner: Jag på foderlåren och Enver på stallkistan.

Trots täcken a var underlaget hårt att ligga på och vi vred och vände på oss ett tag för att hitta en bekväm ställning vilket naturligtvis var förgäves.

– Varför stjäl man en hund egentligen? spånade Enver. Vad är syftet? Vad har de i kikaren?

Han försökte elda upp mig, men även sig själv tror jag, så att vi skulle komma upp med något tänkbart motiv.

Det mest uppenbara var ju att de ville ha en hund helt enkelt, tänkte jag. Att någon av dem längtat ihjäl sig efter en hund och inte kunde motstå när Bomster plötsligt kom springande deras väg, eller hittade honom intrasslad i någon buske. Eller fast i något gryt.

Jag berättade mina tankar för Enver som hade satt sig på kistan med benen dinglande ner för sidan. Han var spik vaken.

– Ja, ja, sa han och lutade sig framåt med huvudet i händerna. Eller så vill de helt enkelt tjäna pengar och tänker sälja honom. Kanske till och med till djurförsök om man NU GÖR SÅDANA PÅ HUNDAR. Eller, sa han och rätade på ryggen,rösten lät plötsligt exalterad, så tänker de utöva utpressning gentemot hundens ägare.

Nu var det min tur att resa på mig och sätta mig på låren. Jag smittades av Envers entusiasm.

– Tänk om de där två håller till uppe på Arödsberget för att stjäla hundar som kommit bort från sina mattar och hussar. Jag spände ögonen i Enver fast han förmodligen inte kunde se det.

– Ja, det kan vara deras jaktmark, sa han sakligt. Jag tror vi närmar oss något här. De håller sig dolda där någonstans, och bara inväntar rätt tillfälle: Att hundarna springer rakt i armarna på dem.

Bomster var en gudagåva för dem.

Jag tände ficklampan och lade den på min lilla ryggsäck så att den fördelade ljuset någorlunda mellan mig och Enver. Jag ville se honom när han talade, inte bara höra orden. Gesterna, minspelet allt som förhöljde dramatiken och allvaret i det vi pratade om.

Natten var stilla och sval runtomkring oss, och ljuden vi hörde var obefintliga.  Båda hästarna hade lagt sig mer och sov. Jag undrade vad de tyckte om att ha nattgäster i stallet, men undringen förpassades snart till bakhuvudet och vidare in i glömska för jag hade många andra frågor som vi var angelägnare om att få svar på. En var om det hade försvunnit fler hundar från berget.

– Det största mysteriet tycker jag ändå är att Bomster ägare inte kom tillbaka. Han grävde i fickan och fick fram en påse leversnittar och håller fram den mot mig:

– Det här var det enda jag fick med mig.

– Hundgodis?

– Japp. Inget telefonnummer, och han bad heller inte om mitt. Bara sa att han skulle komma tillbaka.

– Du kan inte ha missat honom?

– Inte en chans. Det har jag svårt att tro. Jag rörde mig knappt ur fläcken förutom att jag var tvungen att gå bort en bit och, ja du fattar va?

– Uträtta ditt behov?

– Tack. Så det är så man säger? Han gav mig ett brett grin. Jag såg hans vita tänder.

– Stackars dig bli lämnad så, sa jag.

– Det kan man lugnt säga. Jag tog mitt uppdrag på största allvar.

– Redo att dö på din post?

– Det kan man säga. Redo att dö för Bomster.

Vi skrattade.

– Bomster. Vilket namn.

– Ja, Det låter lite… flippat.

– Flippat var ordet.

Vi skrattade igen och började dunka oss på låren med händerna.

Något sa mig att vi var övertrötta.

Enver från Mardin, staden på berget. Farbrodern som bor på Bergkantsgatan.

Han blev allvarlig.

– Jag önskar mig en hund faktiskt. Det var därför som jag erbjöd mig att sitta kvar. Jag gillar hundar. Brukar se hundkillen på 8: an du vet.

– Ceasar?

– Ja.

– Jag med.

– han är cool.

– Jättecool. Jag gäspade och det fick det att låta som om jag var uttråkad, att jag inte alls tyckte han var cool, men Enver tolkade mig rätt. Han lade armarna i kors och satt så en stund.

– Vad skulle Ceasar ha gjort i den här situationen? Funderade han högt.

Jag vad skulle han ha gjort. Där fick vi något att bita i.

– Killarna måste ha försvunnit in i ett av husen – tror du inte det?

Förresten, kan vii vara säkra på att det var två killar? Det kunde faktiskt vara en kille och en tjej.

– Då skulle det typ ha varit parfym i luften.

Jag blängde på Enver.

– Det där var ganska fördomsfullt.

– Fördomsfullt. Ni tjejer sprutar på er så mycket deodorant och parfym så jag få kväljningar i klassrummet.

– Ni killar då?

Vad? Enver satte upp en oskyldig min.

– Säg inte att ni inte är doftfria. Ni använder minst lika mycket deodorant som vi och efter duschen i gympan… jag slår vad om att ni slår oss tjejer. Jag slår vad om att ni inte sköljer av er duschkrämen utan låter den sitta kvar på kroppen. Vi skrattade. För hur långt tog den här utspårade diskussionen oss i lösandet av fallet Bomster? Vi återgick till ordningen: Enver underströk tingens ordning genom en harkling.

– Fördom. Förutfattad mening.

– Inte nödvändigtvis. Vem säger att vi skulle ha känt av den i så fall?

– Jag har superluktsinne.

– Du tror mig inte?

– nej, inte riktigt om jag ska vara ärlig. Om vi ska ta och återgå till ordningen… Prion ett måste vara att ta reda på vem som halkade på poolkanten.

– vi Kanske skulle ta och bli privatdetektiver när vi blir stora?

– Det är nog inte så kul. Bara skugga omogna vuxna som är otrogna. Och tänk om det är någon man känner.

– Tror du att de skulle anlita oss i så fall?

Huvparet kom in i stallet. Jag vågade knappt andas. De pratade om hästarna.

– Tjejen som äger dem är bortrest. Kan vara läge att ta hästarna innan hon kommer hem, sa killen med den barnsligare rösten. Det är bara ett småglin och så en tonårsbrud som ser till dem.

Ett småglin. Jag kände att jag blev högröd i ansiktet av ilska och knöt nävarna under hästfilten. Ett småglin? Skulle det föreställa mig? Jag var så arg att jag nästan reste på mig, men när jag kom halvvägs insåg jag mitt misstag och lade mig ner igen så tyst jag kunde. Sedan höll jag på att fnittra till för jag tänkte att Enver nog undrade vad jag höll på med. Jag kände nästan hur han stirrade uppfordrande på mig i mörkret från sitt kistlock. Han förstod nog att jag höll på att explodera.

De lyste med sina ficklampor på hästarna i som blev oroliga och trampade runt i boxarna och frustade. De struntade totalt i stallkammaren. De anade inte att två hm, snorvalpar låg där och smidde planer bakom deras rygg.

Själva smidde de också planer.

– På torsdag natt, ska vi säga det?

Ja, runt två, blir det bra?

– Ok.

– Var ställer vi transporten?

– Vi får absolut inte väcka någon uppmärksamhet. Vi leder hästarna upp över Arödsberget tycker jag och jag ställer transporten vid Bergkantsvägen, in bit in på gångstigen?

– Tänk om de vaknar i huset nedanför berget? Hästar hörs väl en del, det klapprar när de går.

– De vaknar inte!” De har barn som går i skolan och ska själva upp och jobba, inte har de tid att glo i fönstren nattetid./De är inga nattugglor.

– Men om de har småbarn?

– Lyssna mannen, de har barn i skolåldern. Det är lugnt.

– Tur att du känner till människorna i området.

– Fattas bara. Jag är ju uppvuxen här. Någon av oss måste sitta inne med den rätta informationen.

– Hör på den! Kaxigheten själv.

Sedan blev det inte mer sagt, och tur var det för jag kunde inte ligga still mycket längre.

 

Jag drog en suck av lättnad när de stegade ut ur stallet, och stängde stalldörren bakom sig.

Enver nös ljudligt några gånger.

– Puh, sa han och drog upp en näsduk ur fickan och snöt sig. Det var nära ögat. Jag fick hästhår i näsan, och det kittlade som bara den.

– Vad gör vi nu? sa jag och såg frågande på Enver.  Det var något konstigt med honom för han log finurligt och det glittrade kring ögonen på honom.

– Jag vet vem den ena killen är, sa han triumfatoriskt. Han är barnbarn till min klasspappa Bertil. Bertils hund dog för inte så längesedan.

– Och?

– Jag var där när han stod i sin trädgård och grävde graven till sin hund. Han var jätteledsen. Otröstlig sa min farbror för han är granne med Bertil.

Jag rynkade pannan.

 

– jaha, sa jag eftersom jag inte visste vad jag skulle säga. Jag hade plötsligt svårt att ta in all information.

– jag tror att Bertils barnbarn kan ha stulit Dart och gett honom till sin morfar. Enver nästan hoppade av iver.

Jag höjde på ögonbrynen. Det där lät lite väl riskabelt/ som ett lite väl riskabelt företag.

– Det är i alla fall ett samband värt att undersöka. Du vet det där med hypoteser.

Hypoteser var det ja. Jag skrattade. Enver och hans svåra ord.

Enver skrattade också. Han fattade varför jag skrattade.

Det är skönt att skratta, och skönt att skratta tillsammans med någon. Man behöver skratta också i trängda eller svåra lägen. Ibland när jag har varit ond på min mor har jag plötsligt kunnat se mig och oss utifrån och börjat skratta för jag har kunnat s e det löjliga i det. Då kan man bara inte vara arg längre. Och att skratta gör en mer avslappnad.

Jag berättade för Enver vad jag kommit att tänka på och han sa att det gäller för alla. Att skratt är ett universalmedel.

Där harv vi det igen, universal, universell. Jag lägger orden på minnet. Formuleringsprivilegiet tillhör dem som övar på att formulera sig.

– Hästarna ska på bete snart, sa jag. Vi kan ta hästarna till kärra. Till ridskolan och ha dem där istället.  (Kvark)Jag vet att det finns lediga platser för två av hästarna som går på lektionsridningarna har blivit för gamla och sålts vidare till en privatperson som bara vill motions rida då och då.

Jag kan se mig om efter stallplats.

– Skulle de kunna vara på en vanlig bondgård?

– ja, varför inte.

– Då vet jag ett ställe där vi kan fråga.

Gryningen hade sänkt sig över oss utan att vi hade märkt det.

Vi hade plötsligt bråttom att komma iväg. Det var tidig gryning och vi hade knappt fått en blund i ögonen men vi var pigga och alerta på grund av allt som vi måste ta itu med.

Sara kom till mig och sa att jag inte behövdes längre.  Hon försökte verkligen mota bort mig, ville ha mig ur vägen och sköta stallet själv medan Pernilla var borta.

– Pernilla sa tydligt att det var bra att jag också kunde vara i stallet och hjälpa dig, sa jag. Du stod bredvid när hon sa det. Du hörde det tydligt.

– Jag klarar det själv. Och förresten vill jag inte ha ett småglin rännande efter mig.

Småglin, Där var ordet igen. Ordet som jag hörde alldeles nyss kändes det som. Tårarna steg upp i ögonen på mig.

– Jag har nyckeln hemma, sa jag. Det var en nödlögn. Jag hade den i själva verket runt halsen i ett band som nådde nästan ner till naven på insidan av tröjan.

– Du måste hämta den, sa hon. F-n, jag bryr mig inte om du skolkar. Jag måste ha den. Jag hittar inte min.

– Det kan jag inte, sa jag helt ärlig och försökte på mig ett inställsamt leende. Jag glömde den hemma i morse.

Hennes ansikte hade mulnat medan hon lyssnade på min förklaring.  Hon muttrade något. Vände ryggen mot mig och gick därifrån.

Äntligen lämnade hon mig.

Jag såg långt efter henne. jag kunde inte fatta att Sara var släkt med Pernilla. Hon kändes som hennes definitiva motsats. Först hade jag uppfattat henne som väldigt snäll och hjälpsam. Och nu. Nu höll hon på att förvandlas till en person jag inte kände alls. Otrevlig, överlägsen, arrogant.

Småglin. Det var min tur att muttra. Hon skulle ha hört vad de där två kumpanerna hade kallat henne: Tonårsbrud. Hon skulle bara veta. Det lät faktiskt inte mycket bättre än småglin.

Efter skolan såg jag till min häpenhet i ögonvrån att hon blev upphämtad av en äldre kille. Jag vände mig så att jag såg hela scenen.

Killen förklarade en hel del. Framför allt varför hon hade blivit slarvigare i stallet, och lämpat över allt fler sysslor på mig.  Men det rimmade illa med den senaste allra hetaste händelseutvecklingen: Att hon ville ha iväg mig från stallet. Hon ville uppenbarligen ha mig ur vägen.

Enver och jag stötte ihop i skolan. Jag var på väg till skolbespisningen. Vår fina skolbevisning som fått Arlas ko pris, och han på väg därifrån. Han blinkade hemlighetsfullt åt mig. Sahlita uppfattade det.

– Vad var det där sa hon och såg häpet på mig?

– Vet inte sa jag nonchigt och ryckte på axlarna, men inombords fnissade jag för mig själv. Hon fick tro vad hon ville.

Men hon gav sig inte.

– Är han kär i dig?

– Kanske det sa jag. Väldigt vad nyheter sprids snabbt.

– Kär? fnyste jag. Inte alls. Han har bara fått för sig att jag har förlåtit honom för att han har kallat mig … ja någonting vad det nu heter.

– Jag såg hur frågetecknet i hennes ansikte rätades ut något, men inte helt.

– Så du är kompis med Enver nu, sa Axel.

Formuleringsprivilegiet tillhör dem som övar på det. Det finns inget formuleringsprivilegium, säger läraren. Det är övning som gäller.

Mina misstankar vilade på Saras pojkvän. Han bar huvjacka under sin tunna skinnjacka.

Man kanske ska gömma sig i baksätet av hans bil, sa Enver när han hörde det. Men jag tror inte deras konversation är så intressant.

Jag höjde på ögonbrynen.

– Gud innan han hunnit starta bilen har jag väl dött av leda. Han suckade dramatiskt och himlade med ögonen, och gav mig ett brett leende.

– Det handlar väl snarast om hur ofta han tvättar bilen. Vilken biltvätt han kör till och hennes frisyr och varför hon inte tar hål i öronen. Om hon inte redan har gjort det.

Han utgjuter sig om den bästa verkstaden, och den ligger säkert i Kungälv eller Mölnlycke eller ännu längre off, där till och med GPS går vilse.

Nålen i kompassen snurrar vilt, slår vilt som i filmer och det finns ingen riktning mer. Jag minns Indiana Jones i filmer där kompassen löper amok.

Jag skrattade.

Enver, sa jag. Nu orerar du. Min pappa säger att de som talar längre än fem minuter i sträck orerar.

– Utläggning. Utvikning. Han lät som ett lexikon. Babblade på.

– Det bara bevisar en sak, fortsatte han. Din pappa har inget tålamod. Eller så är han inte särskilt bra på att lyssna.

– Han älskar att höra sin egen röst. Okej, nu hårdrar jag det. Det är mer vissa politiker som pratar på utan innehåll.

– Det blir inte mycket sagt med andra ord.

– Ja, du har tolkat det rätt. Egentligen är han inte så intresserad av politik. Har aldrig varit det. Min mamma är mer intresserad.

– Min farsa talar jämnt politik. Politik är allt, säger han. Har vi inte koll på politiken spårar det ur, säger han. Och gör inte politiken det så gör vi det själva.

– Ur spår?

– Ja, ur spår för vi har ingen verklighetsanknytning.

– Då har vi avhandlat det också, tänkte jag. Vi avhandlade en massa, Enver och jag. Det var väldigt roligt. Och trevligt. Det är med orden vi beskriver tillvaron, orienterar oss i den. Med orden kan vi jonglera med, trixa med tillvaron lite. Den blir inte bara svart eller vit utan vi kan få fram nyanser precis som när vi målar eller ritar med färgpennor eller kritor.

Jag behövde orden och jag förstod att Enver också gjorde det. Det kändes lite spännande och ovant att ha en ordkompis. En kompis som gillar att bolla med ord. Egentligen tror jag att alla barn gillar det, men att det gäller att hitta sin ordkompis. Men skillnaden mellan Enver och mig är att han har två språk att bolla med, och upptäcka världen med. Jag undrar hur det skulle vara att kunna tala turkiska med honom- vad för slags språkäventyr det skulle vara.

Jag hör så många språk runtomkring mig. Ibland önskar jag att jag kunde få lära mig ett extra språk till. Kanske redan i förskolan. Så jag fick en ny nyckel till det mångkulturella Sverige. En förankring i det. Det finns en slags segregation på den här sidan också: På min sval. I huset där jag bor. Skulle inte det innebära att vi kunde korsa de språkliga gränserna på ett annat sätt? Vi måste hjälpas åt att balansera upp varandra.

Jag kan inte köpa din bild av mig när den är hämtad från de förutfattade meningarnas eller fördomarnas skafferi.

 

 

 

 

 

 

– Nationella prov på torsdag, sedan är det över, sa Katerina. Det ska bli så skönt.

–Ja, Gud ja.

– Hur gick provet igår? Det är Tindra som kastar in frågan. Hon var sjuk igår.

–Första delen och andra delen var lätta, tredje svår, svarar jag

–Vaknade för tidigt i morse, gäspar Tindra. Men lika bra att gå upp. Om man ligger kvar och snusar blir man ännu tröttare.

Jag och mina två bästisar är på väg till skolan. Äntligen är våren här. Vi skyndar mot skolan på lätta fötter.

Lina har börjat få fräknar. Margareta går förbi med högburet huvud och säger högt: Några fräknar är fint, det är sommarfräscht. Men många är fult.

Jag blänger på henne. Att hon alltid ska vara så stygg, taktlös. Undrar om hon begriper hur hårt hennes ord tar. Snart ger hon väl sig på mig också. Hon anar mitt motstånd och vässar sitt vapen: sin slagfärdighet – som hon använder till att vara elak med.

 

Det var den förste juni och nedräkningen till sommarlovet hade börjat på allvar. Men jag kunde inte glädja mig för jag visste att det skulle bli ännu en sommar hemma i Backa. En sommar utan något riktigt att se fram mot.

Jag hade så gärna velat resa bort, till någon ny och spännande plats.  Ha något att berätta när jag återvänder till skolan i mitten av augusti. Det knöt sig lite i magen på väg till skolan.  Jag släpade benen efter mig. Det kändes lite orostyngt.  Det var ingen tröst att det fanns andra barn i samma situation som jag. Det var åtminstone en klen tröst.

Min bästis Katinkas familj hade en lägenhet i Rumänien, och skulle åka dit. Hennes far var därifrån, och hon sa alltid att det var som hennes andra hemland och det lät så fint. Jag skulle vilja ha ett andra hemland jag också.

Min andra bästis Tindra har också ett andra hemland: de åker alltid till landet och landet i hennes fall står för deras sommarhus i skärgården.

Så när både Katinka och Tindra försvinner känner jag mig lite vilsen, men det finns fördelar med det också, jag hittar lite nya kompisar, lite oväntade. Jag och Birgit till exempel. Vi bor på samma gård och går i samma klass, men brukar aldrig säga mer än hej till varandra annars.

När jag berättade det för mamma så sa hon att det var bra gjort av mig att komma på det själv. Hon sa att det kallas att se glaset som halvfullt istället för att se det som halvtomt. Att det är bra att kunna se den positiva vinkeln.

Första juni och jag kommer lite försent för jag kunde inte låta bli att stanna och klappa världens goaste hund: En Bassett som heter Roy, och som ägs av Emma. Emma är en gammal tant som bor på våningen under min mor och mig. Det vill säga femte.  Sedan står jag en stund och lyssnar på några fiskmåsars skrik. De kretsar över platsen, sedan bryter sig två loss från de övriga och ger sig in över husen.

*

När jag öppnar dörren till klassrummet är det ingen som tar notis om mig för det pågår en livlig diskussion.

– Varför ska vi gå på restaurant, invände Kamal.  Varför kan vi inte allihop gå hem till mig istället och äta? Min mamma lagar världens godaste mat och min pappa är en mästare på att grilla.

Han var inte alls ense med fröken som just föreslagit att vi skulle avsluta vårterminen med att gemensamt gå ut och äta.

Det var nervöst i klassen för alla längtade ut. Det spratt i armar och ben på, och det var svårt att hålla koncentrationen uppe.  Men eftersom vi hade pengar över från skolutflykten till Skara sommarland hade fröken föreslagit att vi skulle gå på restaurang. En mängd förslag på olika matställen hade föreslagits, inklusive Mc Donalds, Subway och Pizzahut.

Vi hade en lång lista att välja mellan. Det verkade som fröken tyckte att det enklaste vore om vi gick på kinarestaurang eftersom det låg en i närheten av skolan.

– Den har lunchbuffé och man får äta så mycket som man vill.

Kamal ansåg att det var helt onödigt. Hans förslag kom som en överraskning. Det blev helt tyst i klassrummet. Menade han allvar? Skulle vi alla verkligen bli hembjudna till honom? Hade han frågat sina föräldrar?

Vi får ta det här i demokratisk ordning, sa fröken och nickade mot Kamal för att ge honom ett erkännande för ett nytt och annorlunda förslag. Men förresten, sa hon och stelnade synbart till, vet dina föräldrar om det här?

– Nej, nej, sa Kamal, hur ska de veta det? Jag måste så klart kolla med dem först, men det säger ja, det vet jag. Hundra procent. Fröken skrattade lite generat, hon visste inte vad hon skulle tro. Inte jag eller de flesta andra av oss för den delen heller. Det hade aldrig hänt förut att någon i klassen bjudit hem så många till sig. I mitt huvud trängdes plötsligt en massa praktiska problem: hur skulle vi rymmas alla i deras lägenhet? Kamal bodde i samma hus som jag och jag visste att de bodde i en fyra, dessutom hade Kamal minst tre syskon. Men sedan kom jag på: det är ju inte mitt problem. Typiskt mig att vara ängslig för ingenting. Självklart löser Kamal det här, han var en av de uppfinningsrika i klassen. Jag fnissade för mig själv. Kanske hyr de hyresgästföreningens lokaler.

Vi röstade om förslagen. Kamals vann. Alla var nyfikna och lite omtumlade över den oväntade gesten.

Problemet med pengarna i reskassan var inte över, men då föreslog jag att vi kunde skänka dem till Röda korset eller något. Då kom en på att Röda korset bedrev läxhjälp i området och därför borde pengarna skänkas till dem. Och så vidare. Min bästis Katinka tyckte att vi skulle lägga undan en del av pengarna och åtminstone köpa tårtor till festen om vi nu blev bjudna till Kamal och hans familj.

Det är det minsta vi kan göra, poängterade hon. Och det ska vara riktiga konditoritårtor tillade hon. Gräddtårtor. Alla klappade i händerna och jublade utan Miranda som inte gillar grädde. Hon är av indiskt ursprung och en gång berättade hon för mig att indier i regel inte gillar grädde. Fler i klassen räckte upp och sa att de inte heller gillade grädde, en tror jag var allergisk. Då sa fröken att då fick det bli ett par alternativa tårtor också så att inte bara gräddälskarna fick sitt.

– Bara katter gillar grädde, påstod Herbert. Där började diskussionen spåra ut för timmen hade nästan gått och vi var trötta på att sitta still.

Fröken bad Kamal gå ut i korridoren och andas från magen lite. Vi andra höll andan när hon sa det.

20170923_124834
Bildtext: Helena Lindbom
20170617_100257
Bild: Helena Lindbom

Hon menade så han fick lugn och ro omkring sig. Och ringa till någon av sina föräldrar på mobilen, och fråga om de komma så vi kunde sätta punkt en gång för alla.

Och ska sanningen fram så fanns det en oro också i maggropen på en hel del av oss: Vi som skulle vara kvar i Backa hela sommaren. Vi som inte skulle kunna komma tillbaka och berätta världens berättelse om hur sommaren hade varit. Som dessutom kanske var luspanka.

När Kamal kom tillbaka var det tummen upp. Stort jubel utbröt och killarna gjorde high five med Kamal, och några av tjejerna som satt närmast också.  Det var första gången som hela klassen skulle hem till någon av oss. Vi umgås inte så mycket hemma hos varandra. Vi hänger tillsammans på gården istället, eller möts i andra sammanhang beroende på om vi har samma fritidsintressen eller inte. En del av oss har biblioteket som inneställe.

Jag och Katinka hann byta några ord innan vi skingrades för dagen.

När jag gick hem den dagen tog jag och hoppade och skuttade långa sträckor. Det hade hänt något oväntat. Jag har vant mig av ganska bra med att ha förväntningar och så skräller det plötsligt till. För när jag kommer hem så meddelar mamma lite högtidligt att vi har fått hyra nej stuga till en barndomskamrat till henne för nästan ingenting. Vi ska till landet vi också! Jag tror knappt att det är sant. Jag vet uppriktigt talat inte om jag kan somna i natt med så mycket spännande på gång. Jag lär få räkna får i natt. En metod som min pappa har lärt mig.

Min pappa? frågar du. Min pappa har en ny familj sedan ett par år sedan så han är ganska uträknad. Den nya familjen kräver honom mer än vi, säger mamma. Det betyder att vi i princip klarar oss själva, att han inte har tid med oss. Jag antar att jag kanske skulle kunna kräva honom, göra anspråk på honom, men det är ingen idé för jag har försökt och det känns lite som om han har begravt mig. Missförstå mig inte, men jag finns liksom inte för honom om du förstår. Min mamma och han blev föräldrar när de bara var sexton, vilket var lite väl tidigt enligt en hel massa människor. Min pappa pallade inte ansvaret (vilket är ett förklenade sätt att säga det på istället för att säga som det var att han var omogen och inte redo att axla ansvaret enligt min mor) och flyttade slutligen ut när jag var fyra. Han hade varit på rymmen en hel del innan dess, men jag minns det ganska vagt. Jag varefter omständigheterna ganska väl omhändertagen eftersom hans föräldrar ställde upp väldigt mycket som barnvakt. Ibland bodde jag hos dem ute i Frölunda vid Opaltorget i flera veckor också. Men jag minns i princip inget förrän jag var tre, och det jag minns är att jag var på två dystra tillställningar som kallas begravningar, först min mormor och sedan ett par veckor därefter min morfar. Jag och mamma grät floder, hon påstod att vi med våra tårar kunde få hela Sinai, en öken, att prunka/ få … att prunka – världens största öken. Sedan skrattade hon till i och torkade bort tårarna med ovansidan av handflatan och snörvlade till och sa att förresten spelar det ingen roll, det finns konstbevattning och trädplantering i vissa ökenområden. och vi har bidragit genom VI-skogen, sa hon och klappade mig på huvudet. Jag tror att hon försökte muntra upp oss.

 

Mamma körde långsamt nu för vi skumpade fram på en gropig grusväg som förde oss fram till en liten stuga som dolde sig bakom en väldig häck.

Trädgårdsgrinden jämrade sig när vi öppnade den. Nyckeln låg under en sten.

Jag granskade ivrigt Joars ansikte. Det var en aning kantigt, men med en rak fin näsa och en fyllig mun. Men framför allt var det ögonen jag lade märke till. De var intensiva och allvarliga, och brungröna till färgen.

 

 

*

Maja vaknade av att fönstret stod och slog. Motvilligt steg hon upp, stack fötterna i morgontofflorna och gick fram till fönstret. För ett ögonblick stod hon orörlig. Det var stilla ute och blomdoften slog emot henne med full kraft. . Hennes morgontrötthet försvann och all längtan tillbaks till sängen var som bortblåst. Istället tassade hon ut i köket och kokade kaffe. Hon tog koppen med sig ut och slog sig ned på förstutrappen.

Samtalet runt middagsbordet inleddes trevande. Maja och Lisette hade inte setts på länge och i deras fall spelade det roll. De hade ingen naturlig tråd att ta fatt i. Det var som om de inte riktigt kunde kroka i där de lämnat den gången för längesedan. Som om åren hade gjort något med deras vänskap trots att de försökte övertyga sig själva och oss andra runt bordet att så inte var fallet.

 

Ibland hör man människor som återförenas så här ”att det är som om de aldrig varit åtskilda”, även om det är si så där en trettio år sedan de sågs senast.

Jag satt och iakttog dem under hela middagen. Jag ville försäkra mig om att vi var välkomna, att min dröm om en stuga på landet inte skulle falla ihop som en dödbakad kaka.

Dessutom har inte Maja så många vänner, och jag gillar att höra hur de vuxna talar med varandra, hur vänskap visar sig. Gränserna mellan bekantskap och vänskap ter sig något suddiga för mig; jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är vad alltid. Men kanske är det som med hästar: att det tar tid att vinna ett förtroende, att få gå in i en box till en häst och sätta sig under krubban och bara vara. Småprata med hästen, lyssna till stallets alla ljud och insupa lukten av ensilage, häst och stall.

Det finns faktiskt hästar som släpper en nära inpå meddetsamma, men då får jag ofta känslan av att det kvittar om det är så är jag, Jane eller Elsa som är önskvärd där i boxen eller skötare till dem. Så finns det de mer svårförståeliga. Jag är uthållig och har tålamod. Jag har inget emot att bli hänvisad en ponny som anses bråkig, skygg eller hopplös på något sätt för jag är alltid inställd på att vinna dess förtroende. I alla fall att inte ge upp i första taget. Det kan vara samma med människor tror jag.

Att vinna en hästs förtroende eller att få den att gå på tygeln och verkligen bli dresserad ger ett väldigt självförtroende, en ordentlig boost. Det går inte att förklara. Men så känner inte jag för människor. Det är hästar som utgör min karta. Just nu i alla fall.

Men jag antar att jag utgår ifrån att de flesta av oss människor är ganska sociala, och försöker så gott vi kan. Och om det inte går så finns det hjälp av olika slag att tillgå.

Det skymmer och solen explodera mot horisonten i sprakande färger. Jag får en glimt av en framtidssyn:

Joar visste en massa ställen som han ville visa mig. Vi gick någon kilometer nästan utan att säga något. Jag satte mig på en sten på ängen. Den var varm av solskenet. Ett får bräkte ängsligt intill mig.

Joar satt några meter ifrån.

Man behöver en tvillingsjäl”, sa han. ”Det behövs inga andra under för att vi ska förstå hur världen är beskaffad.”

Efter ytterligare några kilometers vandring lade vi oss raklånga i backen, tuggade på varsitt grässtrå. Vi såg citronfjärilar, och blev yra av glädje.

–Citronfjärilen är den första fjärilen man ser på våren och den sista på hösten, berättade Joar.

Efter pausen på ängen svängde vi in på en ekollonbeströdd stig. Joar berättade att hans far sagt att han brukade hitta kantareller där på sensommaren.

Berättade vidare hur han vandrat runt i bokskogarna. Hur bladen precis spruckit ut. Om purpurfärgade vitsippor längs stigen.

Vi gick in i tallskogen. Vi andades in en doft som påminde om terpentin. Framför oss surrade en humla.

–Vi är nära Olsson stuga, men det kommer ingen rök ur skorstenen så de är nog inte hemma. I samma ögonblick som Joar sa det, hörde vi röster inifrån tomten. Ett par minuter senare passerade vi stigen ovanför deras hus.  Jag såg tvätt som vajade från ett klädstreck, och två splitternya bilar parkerade på uppfarten.

Joar var pratsam och ibland när jag frågade honom om något svarade han utförligt. Som en lärare som lägger ut texten.