Byggemenskaper – en del av välfärdsbygget

-Med byggemenskaper leder människor stadens utveckling istället för att vara dess offer, säger Tinna Harling, processledare på Tjörns kommun och projektledare för Egnahemsfabriken i sitt föredrag ”Bogemenskap – ett bidrag till välfärdsbygget” och citerar en tysk borgmästare, Cord Soehlke.

Tinna Harling medverkade under ett av seminarierna under Hyresgästföreningens Hållbarhetsvecka i Göteborg i slutet av maj. (se här och här) Citatet kommer från

Den första byggemenskapen som Tinna Harling var med att skapa var när hon arbetade som planeringsarkitekt i Tjörns kommun.

 Enligt Föreningen för byggemenskaper lyder den korta definitionen av byggemenskaper som följer:

En Byggemenskap är en grupp människor som utifrån sina egna ambitioner tillsammans planerar, låter bygga och använder en byggnad”.

-Självbyggeri är inget konstigt, påpekar Tinna Harling, men precis som allt annat kräver det ett system runt omkring. Vi har haft det här systemet, och kan det egentligen.  Kommunen kan ju ha tomträtt, ett verktyg som man har glömt. Egnahemsrörelsen var viktig en gång i tiden.

Tinna Harling framhåller också att bostad inte är en marknadsvara utan en rättighet, och att bostaden som samhällsnytta måste  poängteras.. Hon vill också se mer stöd från staten för att underlätta för byggemenskaper.

-I Tyskland har man haft som projekt att bilda byggemenskaper i städerna sedan 1990-talet, berättar Harling, inte minst för att få en mer blandad stad. I städer som Tubingen och Freiburg är byggemenskaper ett betydande inslag.

Byggemenskaperna i Sverige är ännu inte där, men man hämtar inspiration från Tyskland. ( se här)

Länkar:

Se fallstudie: Governing ”Sustainable Urban Development” through self build groups and co-housing – The cases of Hamburg and Gothenburg by David Scheller och Håkan Thörn (se pdf)

Boverket.se, bland annat om socialt byggande och modernt självbyggeri

Annonser

Haveri vad det gäller rätten till bostad

– Det pågår ett haveri vad det gäller rätten till bostad i Sverige i dag, framhåller Tove Samzelius, tematisk rådgivare för Rädda barnen och är doktorand i socialt arbete vid Malmö universitet. Hon var en av föreläsarna vid seminariet ”Varför är sjukvård och skola självklara välfärdsfrågor – men inte bostaden? (se här och här). Rubriken var ”Varför uppfylls inte välfärd vid hemlöshet?”

Innan Tove Samzelius inledde varnade hon för att det var en mörk bild som hon skulle måla upp.  Hon ville visa oss verkligheten bakom barnfattigdomen, den verklighet som hon forskar om, och detta sju månader innan Barnkonventionen träder i kraft och blir lag i Sverige. De människor hon följer i sin forskning är ensamstående mödrar i hemlöshet i så kallade utsatta områden.

Samzelius tar upp Socialtjänstlagens, (SoL:s) portalparagraf, den första paragrafen, som anger riktningen vad det gäller övergripande målen och värderingarna som styr verksamheten. Den finns på socialstyrelsens webbsida som en vägledning för kommunerna. Den lyder bland annat så här: Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja

.ekonomiska och sociala trygghet

.jämlikhet i levnadsvillkor

.aktiva deltagande i samhällslivet.

Paragraf två rör barnens bästa.

De här ensamstående mammorna har ingen välfärd, konstaterar Samzelius som definierar välfärd som att ha skydd, att ha trygghet, allt det som man inte har när man är hemlös.

Vad händer när alla inte är jämställda nog att lyckas? Hon pekar på ökade klyftor: Ökad fattigdom och ökad hemlöshet hänger ihop. Det leder till en ond cirkel av exempelvis informella boenden i Göteborg och Stockholm, påpekar Tove Samzelius.

Hon hänvisar till socialstyrelsens fyra punkter om hemlöshet. (se wikipedia under ”Olika typer av hemlöshet”)

Socialstyrelsen tar bland annat upp att människors liv är mer komplicerade, de passar inte smidigt in i de vanliga kategorierna. Hur definierar man akut hemlöshet? En natt har man kanske boende och inte nästa?

Dold hemlöshet fångas inte riktigt upp, berättar Tove Samzelius. Finns människor inte hemlöshet den vecka under året när myndigheterna utför sin kartläggning blir de helt enkelt en del av ett okänt mörkertal .  Hon redogjorde för att det svårt att se hur många barnfamiljer som egentligen lever i hemlöshet.

Det finns en individualiserad syn på fattigdom i dag, betonar Samzelius, där du är ansvarig, där du måste hitta ett boende. Barnfamiljer utan problem anses inte vara en utsatt grupp. Den vuxnes ansvar går före. De kvinnor som Tove Samzelius följt har inget missbruk, men de kan exempelvis ha en skilsmässa bakom sig och vid den blivit bostadslös.

Individens ansvar eller barnens bästa?   Vilket ser vi till?  De frågorna måste vi ta i, enligt Samzelius. Hon menar att barnfamiljen hamnar i ett slags mellanrum.  Enligt biståndsbedömningen så ligger ansvaret på individen och dess aktivering. Människor som är arbetslösa och saknar bostad ska själva klara av uppgiften att fixa båda delarna. Att applicera de här reglerna på aktivering är häpnadsväckande enligt de kollegor som Samzelius tidigare jobbat med i England.  Att aktiveringskrav i samband med bostadslöshet är svårt säger sig självt. Dessutom måste de här ensamstående mammorna visa att man söker bostad i hela Sverige.  De ska vara beredda att rycka upp sina barn från skolor för att flytta till en annan plats, berättar Samzelius. Vidare säger hon att de inte vet var de ska ta vägen. De går till moskéer och församlingar där de får hjälp. De hamnar sällan utomhus, förklarar Samzelius. Men många gånger sover de i källare eller i tvättstugor. Det finns också företag som vill hjälpa till att lösa den här hemlösheten, berättar Samzelius. De hyr ut rum i villor till både ensamstående och familjer. Det finns även andra akuta boendeformer. Men det finns också oseriösa människor i det här, påtalar hon, och då far mammorna och barnen illa.

Vart tar de här barnfamiljerna vägen? frågar Samzelius och fortsätter: De följs inte upp. Ofta flyter de runt utan myndigheters vetskap. Något som inte kan förekomma i England, jämför hon, för där har man inrättat ett system så att människor inte ”flyter omkring” och spårlöst försvinner.

Ofta har de här ensamstående kvinnorna en historia av våld i nära relationer.  Kringflyttandet, att inte veta var man ska sova nästa natt och så vidare får konsekvenser för barnen. Exempelvis för den psykiska utvecklingen och hälsan.  Och för utbildning, självkänsla och identitet.

Även kvinnorna drabbas av psykisk ohälsa, och får svårigheter att arbeta och fullfölja sina livsplaner.

På Socialstyrelsens webbsida under rubriken

”Resultat öppna jämförelser 2018 – Motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden” läser jag bland annat:

”Att beakta barnperspektivet är också centralt. Grundläggande är att ett barn alltid behöver en bostad – en plats att kalla ett hem. Barnkonsekvensanalyser är redskap i arbetet”.

Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn ska vad som är bäst för barnet vara avgörande”.

Tove Samzelius medverkar i boken ”Manifest- för ett socialt arbete i tiden”och skriver just om ensamstående mammor och rätten till bostad. Bland annat skriver hon att:

”När familjen också är påverkad av hemlöshet blir det särskilt tydligt att situationen inte passar in i socialtjänstens verksamhet där individens brister och behov, snarare än strukturella hinder, allt som oftast får stå i centrum. Förhållandet blir problematiskt för både socialtjänstens handläggare och de familjer som är drabbade.” (s.122)

Samzelius pläderar för ett lyssnande socialt arbete där man i större utsträckning samtalar med de berörda mammorna och barnen. Det är samtalets och lyssnandets väg, och mer djupgående analys som ska bana väg för en djupare förståelse för livsvillkor, hinder och möjligheter för att skapa bättre förutsättningar för ett socialt arbete som reflekterar den tid vi lever i, betonar hon. (s.123) Människors egna berättelser bildar stommen i det arbetet.

Det är bara så ord som jämlikhet och barns rättigheter kan bli mer än fina uttryck, framhåller Samzelius.

Det inskärps att det finns aspekter av social utestängning som vi bara kan förstå om vi låter de som är drabbade komma till tals, och här refererar Samzelius till forskarna Lister, (2015), och Wright, (2012).

Länkar:

Tove Samzelius, Barnrättsdagarna i Örebro: Att leva i ekonomisk utsatthet

Livslust behövs bland äldre

De äldre i samhället behövs för barn- och barnbarn, för kommande generationer.

Att främja äldres hälsa är att främja samhället i dess helhet. Inget samhälle har hittills klarat sig utan de äldre.

”Livslust” – med inriktning på kultur och hälsa utgör ett sammanhang för seniorer på Norra Hisingen med aktiviteter inriktade på kultur och hälsa. Där finns värme, delaktighet och en verksamhet som är skapande, ständigt i rörelse. En verksamhet som bygger på vad som är bra för äldre, som motverkar stillasittande, nedstämdhet och uppgivenhet. En verksamhet där deltagarna, om de vill, kan engagera sig och bli volontärer. Där finns stöttning och pepp, och massor av glädje. Ledaren Gun Mattsson och hennes medarbetare är eldsjälar.

Är Norra Hisingens stadsdelsnämnd fortfarande ute efter att montera ner den verksamheten? (se här)

Länkar:

Kunskapsguiden.se: Äldre personers hälsa

www.socialstyrelsen.se/aldre/aldreshalsa

Bostad – en mänsklig rättighet

20170923_152504
Vad jag tog med mig från seminariet: Det nuvarande politiken kring att bo med renovvräkningar och hemlöshet som följd, bör kastas i papperskorgen. Staten måste ta tillbaka bostadspolitiken från marknaden. Bild: Helena Lindbom

För oss är människan i centrum, framhöll Hyresgästföreningens verksamhetschef Rebecca Palosaari- Fogler på seminariet ” Varför är inte sjukvård och skola självklara välfärdsfrågor – men inte bostaden?” (se föregående inlägg) Hon var också en av de i raden av talare som tryckte på att bostaden är en mänsklig rättighet.

– Jag vill försvara rätten att bo, underströk hon.

Flera talare refererade till ”tunga skrifter” som FN:s Deklaration om de Mänskliga Rättigheterna och Regeringsformen,  (RF), (se &2 andra stycket), när det gäller rätten till bostad.

Palosaari-Fogler talade också om att människor måste ha råd att bo. Hon påpekade att det finns ett behov av billiga bostäder billiga bostäder, och menade att hyresrätter kan vara allt från villa, gård till höghus. Det ska också vara roligt att bo.  Som exempel på det senare poängterade hon vikten av levande mötesplatser i närheten av bostadsområdena, och ett levande centrum där människor också bor, inte bara arbetar eller vistas.

Hållbarhet var en annan aspekt som Palosaari-Fogler fokuserar på. Det är utifrån den aspekten hon vill se billigare bostäder med nyare upplåtelseformer, och skickade frågan vidare till Framtiden och CBA om de jobbar med det?

Ola Nylander, författare och professor i bostadsplanering, (CBA), Chalmers, gav också en kort historik över hur ”bostadsfrågan” sett ut i Sverige  se här.  Detta för att vi enligt honom är tillbaka i en bostadsnöd: Sverige har numera sämst bostadsstandard i Europa.

Han skissade också upp hur bostaden började bli en politisk fråga omkring 1920. Dessförinnan hängde det på individen att ordna bostad. Staten var inte inblandad, och det här med bostad sågs inte som en välfärdsfråga, inskärpte han.

Att den blev det berodde på att svensk industri började bli världsledande på vissa områden och människor behövdes till industrin. Man kom framtill att marknaden inte kan styra infrastruktur och bostadsbyggande, berättar Nylander. Han redogör vidare för hur det cirka från 1930 till 1990 togs ett hårt grepp om bostadsbyggandet. Under den perioden föddes också tanken på bostaden som en rättighet, men också rätten till arbete och rätten till utbildning. Under den perioden byggde Sverige mest bostäder i världen. 1900-talets största fråga var att bygga bort bostadsbristen, framhöll Nylander och berättar att det var så Miljonprogrammet kom till. Det blev till och med ett överskott.  Professor Nylander lyfte fram att under 1990-talet förändrades bostadspolitiken. Bostaden blir en vara på marknaden som allra andra när regeringen Bildt kommer till makten. Byggnadskostnaderna accelererar. När Ingvar Carlsson blir statsminister fortsätter detta, framhåller Nylander, så det var inte så mycket en vänster-höger-fråga vid det laget.

Det var flera talare som under seminariets gång framhöll att det är dags med en ny bostadspolitik. Det var ganska tydligt bland åhörarna också att om bostaden ska vara en grundlagsskyddad rättighet och en mänsklig rättighet så kan inte bostaden tillåtas vara en vara på en marknad som nuläget är.

Men det fanns också  andra åsikter. Lena Liljedahl, Sveriges Allmännytta, menar att Allmännyttan som en av övriga aktörer på marknaden kan sköta välfärdsbyggandet. Dock inte ensam, som hon betonade. Hon pekade på att de som styr marknaden är bank-, bygg-, och fastighetssektorn. Det handlar om säljare och köpare. Bostaden har blivit en vara, inpräntade även Lena Liljedahl.  Men hon underströk också hur viktig den varit i de politiska rummen.

Det jag saknade  under seminariet var att bostaden som återhämtning och vila blev inte belyst annat än i förbigående. Med tanke på buller,  och den ökande stressen i dagens samhälle – inte minst livstressen – samt framhävandet från forskarhåll av  sömnens betydelse,  är det bara att hoppas på att den aspekten tas med i ett framtida seminarium. Eller får ett eget!

Länkar:

Folkhälsomyndigheten, rapport:halsoeffekter-av-buller-och-hoga-ljudnivaer, (publicerad 13 maj, 2019.

gp.se/debatt, 20190518): Det är dyrt att vara fattig – nu blir det ännu värre

Ola Nylander: Svensk bostadsarkitektur: utveckling från 1800-tal till 2000-tal, (2018), Studentlitteratur

Husen på höjden: Nybodahöjden och dess arkitektur: (Liljeholmen, Aspudden, Gröndal, Midsommarkransen och Årsta – från kåkstad till kvalitetsboende), (2009), Stockholmia förlag

Architecture of the Home, (2002), Academy Press.

Matthew Walker: Sömngåtan – Den nya forskningen om sömn och drömmar, (2019), Ordfront, Stockholm.

Bostad och välfärdspolitik

”Varför är sjukvård och skola självklara välfärdsfrågor – men inte bostaden?”

Det var rubriken på ett av de seminarier som Hyresgästföreningen i Göteborg anordnade i onsdags under Hållbarhetsveckan på Arena Första Lång, och som jag som medlem var med och lyssnade på.

Som medarrangörer för seminariet stod även Framtiden och Centrum för Boendets Arkitektur, Chalmers.

Gunnar Persson, Framtiden byggutveckling AB,  ställde inledningsvis i sitt anförande frågan: ”Bostaden –  är den en välfärdsfråga eller vilken produkt om helst”? Enligt honom har bostaden åkt in och ut i välfärdsperspektivet och han anser att den just nu står och dallrar.  

Han ville att det skulle läggas mer perspektiv på den boende, och gick igenom ett stort antal punkter som en bostad står för, som skydd, vila och trygghet. Han refererade till Maslows behovshieraki och skissade en mängd kvaliteter som bostaden kan ge ju mer man kan betala.   Hans resonemang gick ut på att alla kvaliteter, även de mest grundläggande, försvinner vid hemlöshet.  Att ingen ska vara hemlös är det första i en välfärdspolitik, slog han fast.

– Vi som bygger och förvaltar bostäder är genuina välfärdsarbetare, och vi ska bygga 140 000 nya bostäder på tio år.

Samtidigt sker en fördrivning av hyresgäster vid så kallade renovräkningar. Människor som inte har råd att betala för standardhöjningar tvingas säga upp sig och ge sig ut på resa som för många innebär ett sluttande plan, eller akut hemlöshet. Den sidan av myntet  tog Gunnar Persson däremot inte upp.

Gunnar Persson talade under rubriken ”Vad är en bra bostad? Tre olika perspektiv. Moderator var Kaj Granath,(CBA). De två andra perspektiven gavs av Rebecca Palosaari Fogler, verksamhetschef, Hyresgästföreningen  och Ola Nylander, professor i bostadsplanering vid Chalmers. Ola Nylander berättade bland annat att han arbetat mest aktivt med kvalitetsfrågorna och menar att utvecklingen är under attack. De landvinningar som gjorts under årtionden håller på att ätas upp. Enligt hans granskning är mycket av det han ser ligga i pipeline är av dålig kvalité. Han poängterade att bygga billigt är att bygga dyrt.

Samma kväll hölls ett seminarium om renovräkningar på Arena Första Lång.  Föreläsare där var Dominika Polanska, docent i sociologi vid Uppsala universitetet och forskaren i kulturgeografi Åse Richard. Tillsammans med Sarah Liz Degerhammar har de skrivit boken ”Renovräkt! Hyresvärdars makt(spel) och hur du tar striden” (2019) Verbal förlag.

Ordföranden i Hyresgästföreningen Kristofer Lundberg avslutade kvällen.   Han menade att det pågår en fördrivning av människor vid renoveringar av hyresrätter i dag. ”När människor drivs från sina hem – var är hållbarheten när det gäller den verkligheten?” undrade han.

Jag fick tankar på statarna och statarsamhället i huvudet när jag hörde ordet fördrivning. Jag minns när jag läste om hur Gunnar Sträng cyklade runt på grusvägar för att organisera statarna, och få dem att se att det fanns en möjlighet att låta statarsamhället gå i graven. Det är önskvärt att renovräkningarna går samma öde till mötes.

Synd att representanter för göteborgspolitikerna och  Framtiden inte var med och lyssnade även på kvällen.

(min tanke är att jag ska återkomma med ett par inlägg till om seminariet om ”Varför är sjukvård och skola självklara välfärdsfrågor – men inte bostaden?” framöver)

Länkar:

Regeringens svar till FN om renovräkningarna

hemochhyra.se: Gemensam önskan om ny bostadspolitik

Boken East-West

“East West Street – On the origins of Genocide and Crimes against humanity”

 

Philippe Sands, (2016),

 

Weidenfeld & Nicolson, Orion Publishing Group, London

 

Boken “East West Street – On the origins of Genocide and Crimes against Humanity” är skriven av Philippe Sands, professor i juridik vid University College of London och har varit verksam som jurist vid ICC (Internationella brottsdomstolen) och Internationella domstolen i Haag, (CIJ/IJC) och har haft hand om flera fall av folkmord, bland annat i Rwanda, Jugoslavien, Irak och Kongo.

 

Sand är också ordförande i brittiska PEN.

 

Prologen är en inbjudan och tar läsaren med bland annat till Nurnbergs justitiepalats, och Nurnbergprocessens sista dag den första oktober 1946. Samt för ett återbesök den sextonde oktober 2014.

 

 

 

Boken, som för övrigt finns på svenska, är ett avtäckande av det moderna systemet av internationell rätt och de två männen bakom det: Rafael Lemkin som myntade och definierade begreppet folkmord och Hersch Lauterpacht som definierade begreppet brott mot mänskligheten. Den är dessutom en bok av självupptäckande då Philippe Sands själv är jurist och inte kan låta bli att fråga sig varför han valde just juridiken. Upprinnelsen till att Sands griper sig an sin ”projektet” som utmynnar i boken är att han får en inbjudan från universitetet i Lviv att föreläsa där, vilket han gör hösten 2010.

 

Philippe Sands har en stark drivkraft boken igenom att lappa ihop det förflutna, kasta ljus och förstå sina huvudpersoners historia och bakgrund och hur dessa sammanfaller med en rad personer som också ges utrymme i boken.

 

I arbetet med boken är Sands vägledd bland annat av ett citat from Nicolas Abraham, psykoanalytiker:

 

”What haunts are not the dead but the gaps left within us by the secrets of others” (ur ”Notes on the Phantom”, 1975).

 

Det fält inom juridiken som han sökt sig till visar sig stå i förbindelse med en outtalad familjehistoria som det aldrig talats högt om.  Han skriver också i början av boken att det förflutna vilade tungt över hans morföräldrar. Och att tiden innan familjen samlades i Paris inte var något som de talade om när han var närvarande, eller på ett språk som han förstod. Han skriver vidare att efter fyrtio år inser han med en känsla av skam att han aldrig frågade sina morföräldrar om deras respektive barndom:

 

” If curiosity existed, it was not permitted to express itself”. (s 4)

 

Sands börjar fylla i luckorna i och upptäcker att hans familj var större än han först trodde.

 

Boken genomkorsas just av egendomliga sammanträffanden. Ett sådant är det faktum att tre av bokens huvudpersoner Hersch Lauterpacht, Rafael Lemkin och Leon Buchholz, Sands morfar, är födda i staden Lemberg (dåvarande Österrike-Ungern, numera ukrainska Lviv), eller i dess närhet. Eller, om än inte dess omedelbara närhet: det är 371,2 kilometer mellan Ozerisko, nära Bialystok där Lemkin föddes och Lviv.   Buchholz föddes 1904 i Zolkiew, strax utanför Lviv. 1914 ockuperades den av sovjetiska trupper och slaget som följde involverade över en och en halv miljon män, skriver Sands.  Första världskriget tvingade familjen västerut, mot Wien.  Leon Buchholz familj var bara en i mängden av tiotusentals judar som flydde Galicien. När Sands morfar återvände till Lviv 1923 eller rättare sagt Lwow, för då var staden införlivad med Polen upptäckte han att han blivit av med sin österrikiska identitet.  Ett fördrag som undertecknats i juni 1919, The Polish Minorities Treaty, hade gett Leon Buchholz polskt medborgarskap, skriver Sands. Han kallar fördraget en tidig föregångare till moderna mänskliga rättighets deklarationer och beskriver hur dess artikel 4 i praktiken innebär att alla som föddes i Lwow innan fördraget undertecknades 1919 skulle bedömas som polska medborgare. För detta behövdes det inte fyllas i några formulär, inga ansökningar behövdes, betonar Sands. Det skedde ipso facto.

 

”Leon and hundreds of thousands of other citizens of Lwow and Zolkiew and other lands became Polish citizens. A surprise and a nuisance, this legal quirk would later save his life and that of my mother. My own existence owed something to Article 4 of this Minorities Treaty”. (s18)

 

1934 förlorade Sands morfar sitt polska medborgarskap 1934 när Polens utrikesminister Jozef Beck 1934 avsade sig den i ett tal till Nationernas förbund. Det innebar att han bara kunde få ett pass främlingspass men det förde med sig den oväntade välsignelsen (eller ”blessing in disguise”) att han och hans dotters pass senare slapp stämpeln med ett stort rött J som i jude.

 

Det är en platsens beskrivning som tar sin plats, nästan som en krönika.Sands skriver ingående om Lviv. Lviv är beläget mitt i Europa och nationsgränserna har dragits om vid många tillfällen under historiens gång på grund av krig. Det är ett område med många språk, kulturer och religioner och ofta har judarna hamnat mitt emellan som 1918 då de kom i kläm i kriget mellan ukrainare och polacker.

 

Dessutom, Europa varit starkt präglad av antisemitism under sekler, och fortfarande lever tyvärr en del av den kvar vilket tar sig olika uttryck i dagens Europa.

 

Erfarenheterna av att tillhöra en utsatt minoritet tog Hersch Lauterpacht och Rafael Lemkin med sig in i juridiken. De studerade båda vid den juridiska fakulteten i Lviv i nuvarande Ukraina. Om än inte samtidigt. De har dock en lärare gemensam och det är professor dr Juliusz Makarewicz.

 

Sands redovisar med stor noggrannhet hur de bådas egna erfarenheter och händelser ute i världen bildar grogrunden för dessa båda studenters radikala idéer som i sinom tid kommer att slå igenom mot bakgrund av händelser som bland annat ledde fram till andra världskriget och Förintelsen. Det visar hur viktig levd erfarenhet är för att ny kunskap ska uppstå och få fäste. Men Sands demonstrerar också hur svårt det var för speciellt Lemkin att få gehör för begreppet folkmord som han bland annat skrev om i boken Axis Rule in Occupied Europe”, (1944).  Lemkin var praktisk, skriver Sands. De nuvarande reglerna var inadekvata, det behövdes något nytt och han fortsätter:

 

”A new world was accompanied by a new idea, a global treaty to protect against the extermination of groups, to punish perpetrators before any court in the world. Countries would no longer be free to treat citizens as they wished.” (s.181)

 

Lemkin var länge obekväm för han inte vek ner sig och gav upp. En den tidens slags visselblåsare som dock till slut fick gehör. Att destruktionen av grupper fanns med vid Nurnbergrättegången var ett ögonblick av personlig triumf för Lemkin, understryker Sands. Som ung hade han läst om folkmordet på armenierna och också med intresse följt fallet Soghomon Tehlirian.

 

Lauterpach s bidrag gällde att vikten av att individen kunde få rätt mot en stat, att man som individ inte förblev ett rov för staten, utan kunde få sin rätt prövad. Sommaren 1942 inbjöd the American Jewish Committe honom att skriva en bok om en internationell rätt gällande mänskliga rättigheter. Lauterpacht grep sig an uppgiften med iver:

 

”His central theme was a call for government to embrace the ´revolutionary immensity` of a new international law that could protect the fundamental rights of man”. (s.102)

 

Lauterpacht var rädd för att om focus låg för mycket på skyddet av grupper, vilket Lemkin betonade, så skulle det kunna underminera det rättsliga skyddet för individen.  (s. 107)

 

Sands påpekar att Lauterpachts ide om att individen måste få internationella rättigheter legalt knutna till sig var innovativ och revolutionär, och fortfarande är så i vissa cirklar. (s.83)

 

Vidare konstaterar han att Lemkins och Lauterpachts idéer från unga år, som de arbetat hårt och målmedvetet med, numera fått global resonans. Deras begrepp folkmord och brott mot mänskligheten har utvecklats sida vid sida, ett förhållande som förbinder individen med gruppen framhåller han, och skildrar hur han kan se värdet av bådas argument, allt eftersom han pendlar mellan de båda polerna, fångad i limbo. (s. 378)

 

Det hann förflyta femtio somrar innan idéen om en internationell brottmålsdomstol förverkligades, skriver Sands, för stater pushade och drog i olika riktningar och kunde inte komma överens, (en resolution presenterades för FN:s generalförsamling redan 1948).  1998 kom slutligen en förändring, och Sands understryker i boken att den katalyserades genom atrociteterna i forna Jugoslavien och Rwanda.

 

Med ihärdighet i sitt sökande och en förmåga att inte ge sig upp vänder Philippe Sands på detaljer och ledtrådar som står att finna om sina huvudpersoner och deras liv och omkrets. Om dess inte omedelbart ger ifrån sig någon information låter han ”stenen” vila bland grästuvorna tills någon annan detalj pekar på den igen. Det tar flera år ibland. Det är så en sanningssökare och historiker jobbar tänker jag imponerat.

 

Den fjärde huvudpersonen är Hans Frank som var jurist och försvarade nazisterna i en mängd rättsfall. I oktober 1939 blev han ståthållare för generalguvernementet för det ockuperade polska territoriet, tillsatt av Hitler själv.  I praktiken innebar ockupationen att Polen var annekterat av Tyskland och att tyska lagar rådde där.  En av hans närmaste medarbetare var Otto von Wächter som tillsattes som guvernör för Krakow, och som var en av de ansvariga för koncentrationslägret Belzec. (s. 242). Efter Himmlers besök i Lwow 17 augusti var, inom två veckor, över 50 000 personer på väg med tåg till Belzec, däribland Lauterpachts föräldrar och fler ur familjekretsen. Troligtvis var det då också som Leon Buchholz’ Lembersgssläkt utplånades, skriver Sands. Hans Franks och Otto von Wächters söner med sina skilda liv och erfarenheter från honom själv kommer Sands in på livet. Niklas Frank hade exempelvis vuxit upp på slottet Wavel i Krakow där hans far flyttat in med sin familj för att förödmjuka polackerna ytterligare eftersom det varit ett säte för polska kungar.  Niklas Frank är journalist och motståndare till nazismen. Han har skrivit en bok om sin far ”The Vater”, som är en skoningslös attack, enligt Sands. Otto von Wächters son Horst von Wächter har en annan ståndpunkt. Han säger till Sands:

 

 ”I know that the whole system was criminal and that he was part of it, but I don`t think he was a criminal. He didn`t act like a criminal”.  (s.250)

 

Sands kommer nära som den jurist,författare och människa han är och vågar vara nyfiken och ställa frågor till alla de personer som förekommer i boken, kanske för att han har en unik förmåga att skapa relationer, och i hans samtal med Horst von Wächler så uppstår en spricka där Horst von Wächler säger:

 

”Indirectly, he was responsible for everything that happened in Lekberg.”

 

– Indirekt? frågar Sands, och skriver att Horst von Wächler var tyst en lång stund.  Och att han såg att hans ögon var fuktiga.  Vilket fick Sands att fråga sig om han hade gråtit.

 

Försvar kan krackelera, spricka upp. Det är inte så lätt att detronisera en föräldragestalt, speciellt om man idealiserar. I boken blir våra mänskliga försvar- och överlevnadsstrategier tydliga oavsett. Som Sands egen mamma Ruth som för att orka leva och gå vidare med sitt liv behövt förtränga missionären Elsie Tilney, Norwich, England, som räddat hennes liv som genom att föra henne till pappan Leon i Paris som litet barn. Frågorna från hennes son väcker smärtsamma minnen till liv.

 

Boken är ett mäktigt arbete som vid sidan av huvudstoryn visar mig på, sida efter sida, hur viktigt det är att inte fråga efter någons etnicitet eller annan tillhörighet, att inte låta någon definieras av varifrån den kommer, av sitt sina rötter.

 

Så här skriver Sands i epilogen:

 

In todays Lviv, where Lemkin and Lauterpacht are forgotten, identity and ancestry are complex, dangerous matters. The city remains a `cup of gall´, as it was for so many in times past”. (s. 384)

 

Länkar:

 

https://www.adlibris.com/se/bok/vagen-till-nurnberg-en-berattelse-om-familjehemligheter-folkmord-och-rattvisa-9789100178949?ca

 

https://www.adlibris.com/se/bok/lawless-world-9780141985053

 

 

 

https://www.adlibris.com/se/bok/from-nuremberg-to-the-hague-978052153676

 

https://www.adlibris.com/se/bok/the-antarctic-environment-and-international-law-9781853336300

 

https://www.adlibris.com/se/e-bok/city-of-lions-9781782271819