Utvalda

Första blogginlägget

Det här är inläggets utdrag

Annonser
”Vi ses vid ”lejonen” är ett vanligt göteborgskt uttryck. Vad det gäller kampen (mitt strå) för demokrati och allas lika värde så vill jag låna titeln på en Håkan Hellström-låt: Det kommer aldrig att va över för mig”. Bild: Helena Lindbom
Bild: Helena Lindbom

På den här bloggen kommer jag att skriva något mer personligt än vad jag gör på talbart.org  Det kommer att handla en del om skrivande, men kanske mest om det inspirerar mig och ger mig styrka. Det kommer förmodligen inte att bli så regelbundet, men en tanke då och då. Mest kommer jag att referera till texter, inlägg och inslag som säger något om till exempel mindfulness. Mindfulness har flera tusen år på nacken.

När jag läste ett debattinlägg i Sydsvenskan häromdagen blev jag väldigt glad för det handlade om att kunna samtala och utbyta erfarenheter och idèer  utan att efterfråga eller kräva att alla tycker precis samma som en själv.

 

Jag kommer också lägga ut ”berättelser” och referat då och då.

 

/Helena

 

 

 

”När gudarna skymde sikten”

 

20180924_095339
Bild: Helena Lindbom

”Jag minns sommarmorgnarna på landet. Det var som ett trolleriförbund om något. När gudarna skymde sikten och tog vägen över åkrarna. Trampade stigar i den kommande skörden. Trampade ner grödorna så att bönderna runtomkring inte kunde tillbe dem på veckor, trots deras grace, elegans och majestätiska kliv över alla hinder. De gick in i trädgårdar, betade fridfullt i grönsakslanden. Åt från de späda, ömtåliga träden. Lät sig inte skrämmas av uppsatta cd-skivor som svängde i vinden. Som blänkte till bland bärbuskarna.

Från fönstret kunde jag inte se mig mätt på denna syn. Dröjde med kaffekoppen i handen tills de fått nog. Tills de förde sig bort som en hägring i upplösning.

När jag väl kom ut på trappan för att ta min första klunk kaffe hade det redan svalnat. Jag hade haft min första syn för dagen.  Försäkrade mig sedan om spåren i trädgårdslandet.  Det var så jag visste att det var på riktigt.”

Moa Martinson – pionjären

 

Källa: Ebba Bratt- Wikström (1988):Moa Martinson:”Skrift och drift i trettiotalet”,  Göteborg, Norstedts (doktorsavhandling)

Den blivande författaren Moa Martinsons första tryckta ord står att läsa på den nystartade syndikalistiska tidningen Arbetarens lördagssida ”Kvinnan och hemmet” den 18 november, 1922.

Kvinnosidans redaktör och tillika sexualpolitiska redaktör var Elise Ottosen Jensen, med smeknamnet Ottar.

Martinsons artikel är signerad H.J och H.J  är irriterad på Ottars inledningsartikel som (i förmyndaraktig ton) insinuerat att de till klasskamp avogt inställda mödrarna skulle komma att föraktas av sina medvetna söner. H.J tar det som utgångspunkt för att kritisera arbetarrörelsen som hon menar ser ner på kvinnan. Hon efterlyser en undersökning som visar orsakerna till varför kvinnan kan ha svårt i alla lägen att ”förstå” socialismen. T ex när föreningsmötet tas som förevändning för att begå krog- och cafebesök, genom vilka våra förut fattiga hem blir neddragna i den mest obeskrivliga omoral som tänkas kan—”

Under senare delen av 1924 börjar tidningsledningen få nog av den livaktiga och allt annat än lättstyrda kvinnosidan. Redaktionssekreterare Casparson stöder sig på redaktionen som ”ofta haft en känsla av att fru Helga förde den mot mannen fientligt stämda feministens talan i mestadels oträngt mål.”

Martinson börjar också skriva försiktigt gestaltande prosaskisser. Den första publiceras i Arbetaren den 21 april 1923.

Ottar började under 1925 ge ut en egen kvinnotidning ”Vi kvinnor”.  Martinson var självskriven som skribent. Efter 16 nr gick det dock inte att driva tidningen längre på grund av ekonomiska svårigheter

Under 1925 skrev Martinson en roman, ”Pigmamma”, som refuserades. 1927 sålde hon den till Brand, i vilken hon medarbetar, för 75 kronor. Hon behövde pengar. Romanen gick som följetong i ett års tid  från och med januari 1928. Skillnaden mellan det mogna debutverket ”Kvinnor och äppelträd”, (1933), och ”Pigmamma” är stor, skriver Bratt Wikström.

I Moa Martinson får ett svarsbrev av Nexö efter att ha skrivit till honom och tackat för läsupplevelsen av ”Pelle Eroberen” i november 1923.

”Kaere ukendte kammerat” Fru H.J, inleder Nexö brevet och skriver bl a ”Jeg synes at de skulde skrive deres Livs historie. Hvis de gor de, saa send mig de till lesning”.

Hon skriver en hyllning i ”Ditte Menneskebarns” efterföljd.

I memoarboken ”Jag möter en diktare” (1950) har Martinson beskrivit året 1927 som särskilt avgörande för sin utveckling.

Hon funderar dels på att emigrera till Kanada, dels att ta ut skilsmässa, och hon söker arbetet på Arbetare-kuriren (där hon blir presenterad för en luffarpoet vid namn Harry Martinson).

I januari begår hennes man självmord. En insamling till änkan görs bland annat av Sveriges ungsocialistiska förbund, och det blir denna summa pengar från den gamla publiken som slår en bro över till det nya livet som Martinson nu riktar in sig på.

Elin Wägner, Honorine Hermelin och Ada Nilsson bjöd henne till Fogelstad, en kvinnlig medborgarskola som startats av riksdagskvinnan Elisabeth Tamm på hennes gods.

Fogelstad får en oerhörd betydelse för Martinson, inte minst den så kallade ”Fogelstadsideologin” som Martinson förblir influerad av.

Hon gör tvärtom vad Lars Furuland menar vara de typiska svenska och nordiska bildningsgångarna för 1900-talets autodidakter.  Dvs. folkskola, aktivt arbete inom folkrörelsernas lokala föreningar och folkhögskola. Sedan kunde man få ett jobb på någon redaktion, eller gå vidare i karriären. Denna bildningsgång följde bland annat Dan Andersson, Ivar Lo Johansson, Maj Hirdman och Kerstin Hed.

Moa Martinsons väg ser ut så här: på 1910-talet blir hon ung socialist, i början av 20-talet syndikalist. Samtidigt börjar hon skriva.

På Fogelstad kallade alla Helga Johansson för Moa. Signaturen var från Johannes V. Jensens roman ”Jökeln” (på sv. 1908) och romanfiguren Moa är ingen mindre än mänsklighetens stammoder.

Martinson avbröt emellertid kursen på Fogelstad i förtid på grund av bland annat  ångest för sina barn; vad som skulle kunna hända dem och så vidare. Så ville hon ordna sina manus. På Fogelstad hade hon gjort utkast till en roman. Hon visste att den var bra.

I maj 1928 kom Harry Martinson till torpet för att stanna. Moas stilistiska medvetenhet tilltar. Bratt – Wikströms exempel är prosaskissen Tavla.  Den har bearbetats och skrivs slutgiltigt om under 1931. Natursceneriet beskrivs ingående; i manus ligger ”lågslätten som ett hav av blåstärkta trådgardiner”. I  Tidevarvet är den ”ett hav av blåstärkta trådgardiner”. I trycket är Martinson sparsam med effekter, putsar satserna så de uttrycker något precist – liknelser i manus blir metaforer i tryck. Ett dimmoln som blir nästan svart i månglansen omkring 1928 lyder 1931 ”ett dimmoln, svart i månglansen”.

Debuten med ”Kvinnor och Äppelträd” dröjer till 1933. I ett brevutkast till Erik Hjalmar Linder 1949 skriver Moa Martinson: Vad beträffar Martinson  så var hans intrång här ett minus för mig som blev hindrad i debuten när jag äntligen kommit så långt att jag var fri att skriva. Jag hade nämligen blivit änka/—/

Martinsons roman avfärdas av somliga som ”underlivssynpunkten”, andra tyckte att den var äcklig.

Litterära förlossningar är sällan uppbyggliga att läsa, skriver Bratt-Wikström. Den äldsta lite mer detaljerade skildringen som hon funnit i svensk litteratur återfinns i Anna Brantings novell ”Edens ve i Sju martyrer” (1894).

Ebba Bratt-Wikström: Kvinnligheten/moderligheten som text, som det här är frågan om, är ett mycket djärvt projekt. Dess överlevnad beror på om det kan dela kontext med sina läsare. Den litterära texten blir med nödvändighet också en undersökning av dessa svårigheter som ligger strukturellt inarbetade i det litterära projektet.

Kan kvinnans begreppsliga och symboliska värld, kvinnans ”mening” om tillvaron utsättas för en ”manlig”  respektive ”borgerlig” granskning och tolkning? Är den begriplig? I Sally finns en metanivå som reflekterar över detta receptionsestetiska problem. Genom hela boken verkar medvetandet om att Boken om Sally är en litterär text som tematiserar tabubelagda och bortträngda erfarenheter. (sid.142)

 

Pendang:Forskarna har försökt förklara förintelsen. 

 

En snabb bakgrund. Kolonialismen  legitimerad av  bl a rasbiologi. Första världskriget: Adam Hochschild skriver om Första världskriget att mer än något annat krig var detta krig beroende av ett enorma kvantiter industriprodukter och de råmaterial som krävdes för att tillverka dem (Hochschild:2012:179). Det var också första gången i krigshistorien som det regnade ner dödliga projektiler  (jättegranater)på civila från stratosfären(ibid:331). Första världskriget och allt det som hänt där  var råmaterial som Nazisterna på någrå få år skulle använda till att bygga sin bedrägliga men kraftfulla legend om hur >Tysklands ädla soldater höggs i ryggen och berövades en härlig seger av kommunister,pacifister och judar (350-351).Och när de 1940 invaderade Frankrike i ett nytt krig för att hämnas denna förlust , skulle hitler beordra  att den franska kapitulationen undertecknades i samma järnvägsvagn (351)

Hochschild menar att nazismen och kommunismen i Sovjetunionen skulle stiga direkt upp ur krigets aska (368).  Kriget tog nya ofantliga proportioner med kemisk krigföring på båda sidor (382), tyskarna använde Senapsgas sid. 299. boerkriget sid.364 Denna acceleration och där vetenskapen och indiustrin förmåddes samarbete fick ett ”nukleärt klimax” SOM Hochschild skriver när Hiroshima och Nagasaki jämnades med marken (383), men också i dödsfabriker som Auschwitz. Hochschild skriver om hur första världskriget fortplantas in i det andra: ”Listan kan göras längre. Och när dessa skrankorr evs ner var det för gott. De taggtrådsomgärdade lägren i tyskland för tvpångsarbetare från Frankrike, Belgien ocdh Ryssland skulle mångfaldigas i mycket grymmare skala av nazisterna och i Sovjetunionen. Det turkiska folkmordet på armenier skulle upprepas i större skala mot Europas judar. Attackerna med stridsgas förebådade den fruktansvärda skörden av missbildade barn från amerikanska avlövningsmedel som sprutades över Sydvietnamn.” Hotchschild fortsätters in beskrivning, men i det redan sagda antyder han den ”Blåkopia” som Hilberg inte fanns, men ett rudiment fanns , i tidigare erfarenheter och skeenden. En destruktionsprocess, utplåning var inget nytt, det fanns ett ”inherent mönster” , inte minst i tidigare krig, i kolonialkrigen t ex OCH UTROTNINGSKRIGET MOT HEREROFOLKET, SVÄLTEN i BENGALEN.

Även antisemitismen finns med. ”Krigets umbäranden tände en ilsken nationalism i Tyskland, en försmak av den hysteri som ett kvartsekel senare skulle nå en klimax av ofattbara proportioner. Högerkrafter, som olycksbådande reste den bedrägliga anklagelsen att judar undandrog sig militärtjänsten, lyckades få till stånd en särskild räkning av judaran i armen. Antisemitiska böcker, pamfletter och tal florerade. Redan 1918 manadee alltyska förbundet till en ”hänsynslös kamp mot judar” (324).

Hilberg är källorienterad, hans ansats är inte en problemorienterad, även om  den finns där (tosh:64) Ämnet för Hilbers forskning är brett och översiktligt och är avsett att vara täckande:  The Destruction of the European Jews.

Ämnena som presenteras i tre volumer, och som kommit ut i reviderade upplagor med ännu mer material, är relevanta för vad titeln anger.

Risken med att ta sig an en stor mängd arkivmaterial t ex är att man kan förledas till att alltför stark identifiera sig med  den eller de institutioner som producerat  dokumnten (Tosh:64, och det har Hilberg också kritiserats för av ????

De här primärkällorna som Hilberg byggt sin forskning på är ”ingen öppen bok” för att citera Tosh (ibid:65) Hilberg har själv skrivit om fragemnet att foga ihop.

Dokument kräver ansvarsfull värdering, och t ex om möjligt att studera dem enligt derAS GRUPPERING efter proviniens.

Den här forskningen har andra forskare glädje av de kan göra sin egen tolkning och analys av dokumenten, förutsatt att dokumentens äkthet är ställda utom allt rimligt tvivel osv.

Och i slutet av volume 3 ger Hilberg en källredovisning. T ex informerar han om att ”the most conspicious omission in archival holdings comprises the documents of the German railways (:1225). Fotnot on diaries and memoirs.

I Hilbers volume 3 finns manga intressanta trådar att följa närmare för den som är intresserad t ex om concealment och avsnitten om psychology.

Som konstateras av Berenbaum och Peck i förordet till The holocaust och History så arbetasde de tidigaste förintelsehiostorikerna, som Hilberg, isolerade och utanför strålkastarljuset.

Hilberg skriver i The destruction of the European Jews vol. 3 , att  “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappaearance of the Jewish victim (1058).

Fakta som rörde judar förlorade sin identitet som judar i dokument efter dokumen (1058) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller  t ex en offentlig varning som lyder” germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of poland or in the territorieso f the Soviet union which are

now being sweept clera of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged (1058). Detta desto mer ödesdigred mot bakgrund av Tysklands “concealment”- ”språkförbistrings”.  Moskvadeklarationen undertecknades av Stalin och roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (1058).

Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (1058-1059. Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet,  doldes bakom nationalitetsbeteckningarna.

Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(1059). Detjudiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiography, pjäser och film (1059). Det var först med president Carter, 1978, som en förändring i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg.  1978 var året då en kommission att  minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of european Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden. Det kastar historieskrivningen i ett annat ljus; förklarar den starka tradition, om än olika generationer av ,  förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva.  De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) har referenser till Hilberg och browning. Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition.

Det är inte förvånande att Hilberg och Browning dyker upp i försvaret för Auschwitz.  I the case for Auchwitz – Evidence from the Irving Trial, hänvisar t ex Robert Jan van Pelt till Hilberg och skriver: According to Raul Hilbergs rather conservative figures which I hold to be the most reliable estimate of a total Jewish deaths The Holocaust claimed 5.1 million lives (van Pelt:2002:6).

Hilberg omnämns också för att ha gjort en betydelsefull statistisk analys av antalet offer i Förintelsen (ibid:109).

Inför sitt uppdrag reflekterar van Pelt, tankar som han återger i förordet och balnd annat tänker han på de mer äldre kollegor som har varit med och hjälpt honom att mogna som hsitoriker, och som vid ödesdigra ögonblick gett honom sin förtoenderöst, och här nämns Bill westfal and George Westfall and Raul Hilberg och Michael Berenbaum. (xii) Och  van pelt  citerar en artikel i The Guardian ”Truths Sheer Weight” vars författare noterar att det är det dessa historikers ansträngningar från tidigt femtiotal som gjort att det nu inte finns något utrymme för tvivel vad det gäller Förintelsen, hur orimligt och osannolikt och avskyvärt ett sådant tvivel än kan te sig.  Och  artikeln I the Guardian fortsätter: ”…despite thje false trials and the lacunae left by a Nazi bureacracy as assidous about destroying the signs o f its crimes as realizing the final solution. Other unsdictions make denying the Holocaust a crime. After this case, we can rely on empiricism and the sheer weight of evidence “.

Vad som är vetenskapligt är i viss mån tidsbundet. Den tradition som rank etablerade….Tredje volume av The Destruction of The European Jews tar i början upp ett konstaterande.  ”never before in history had people been killed on an assembly-line basis (863). Den stora uppfinningen var färdig att tas I bruk när de två grundläggande komponenterna var sammanfogade, nämligen själva lägret och ”the killinginstallations i lägret (863-864).

I förordet till sin Rethinking Holocaust skriver historikern Yehuda Bauer, som medvettet valt att se på Förintelsen utifrån  ett judiskt persepktiv, utan att för den skulls bortse från förövarnas och ”bystanders” perspektiv. Bauer nämner att han lärt mycket från dessa historiker där, som t ex Browning (Bauer:2001:vii-viii).

Speciellt fruktbar, skriver han, att hans vänskap med Hilberg varit, inte minst som inspiration, trots deras meningsskiljaktiogheter(ibid:viii).

Bauer ifrågasätter Hilberg på en rad punkter,  som Hilbergs påstående att det judiska väpnade motståndet i princip var obefintligt därför att judar saknade en tradition av motstånd( Bauer:2001:165) Bayer poängetrar att motståndet var förvånanade stort och  ger en rad exempel. Han menar att Hilberg har tonat ner det judiska motståndet, amidah (ibid:166). Han avslutar med att citera Hilberg , det som citeras är något Hilberg

Bauer inordnar Hilberg i en kanon av pionjärer som försökte skriva om Förintelsen på ett översiktligt, allmänt sätt, dvs, att de i huvudsak såg på Förintelsen utifrån förövarens synvinkel och i huvudsak studerade tyska dokument(ibid:69). Bauers kritik  menar att helhetsbilden skulle ha inkluderat så mycket mer, och han ger också exempel på vad som missats/lämnats ut (71). Han anser att Hilbergs förklaring att Förintelsen orsakades av en byråkratisk maskin är olycklig, inte minst för att den synen upprepas, t ex av Bauman.

Men Hilberg talar faktiskt om the machinery of destruction (962), han talar inte bara om the machinery of bureaucracy, även om det var den som var grundläggande : Basic was the immersion in destructive activity of the bureacratic apparatus as such  (994) Och den här byråkratiska apparaten tog sig mer och mer friheter, enligt hilberg  och ger exempel so matt övert tid  blev det lättare att skriva “an ordinance regulating the conduct of victims or take action against them directly (995). Ett annat exempel gäller fråntagandet av judar deras körkort (995). Rättstaten undermineras, steg för steg, i praktiken upphörde den för judar i samma ögonblick som de blev statslösa. Fler exempel:  When the legality of Himmlers was challenged in court, the Reichsgericht upheld his attthe destructive machine. We have met it in connectiuon with dismissals of employees and have seen it in action during the Aryanizations ((993).

method on the ground of that a proclamation issued ”under the eyes of the Highest Reich Authorities” without generating their protest was Law.

The rise of government by announcement was accompanied by a greater premissiveness in the making of internal descisions. (995-996)  Rättsväsendet kunde knådas och tänjas.”In thew final analysis, laws or decrees were not regarded as ultimate sourceso f power but only as an expression of will ibid:997).

Medan Browning betonar The signal from above , signals emanated from the center sid.54-55”, ger Hilberg en annan bild: The experienced functionary was coming intop his own. A middleranking bureaucrat, no less than his highest superior, was aware of currents and possibilities. In small ways as large, he recognized what was ripe for time. Most often it was he who initiated action (996).

Hilberg fortsätter med att beskriva maskineriet: The machinery of destruction, moving on a track of self-asertyion, engaged in its multipronged operation in an ever more complicated network of interlocking decisions (998)

I Hilbers perspektiv hare n destruktionsprocess ett inneboende monster, Enligt honom finns det bara ett sätt på vilket en spridd grupp efektivt kan bli förintad (998).

Han fortsätter: Three steps are organic in the operationn (definition, concentration (or seizure) 0ch annihilation (ibid:998) och går vidare och förklarra detta som ”the invariant structure of the basic process ibid)

”There are additional steps in a modern destructive undertaking”, förklarrar Hilberg  och fortsättyer: Thes emeasures are required not for the annihilastion of the victim but for the preservbation of the economy. Basically, they are all expropriations (998-999. Den första industrin som flyttade ut sin production till ett koncentrationsläger i stor skala var I.G Farben (85:922), och Hilberg skriver: I.G  was not a mere company, it was an bureaucratic empire anmd a major factor in the destructive machine.  I min mening uppmärksammas Hilberg inte tillräckligt för sin bild av den komplexa ”destruction machine” som nådde in på varje område, nådde varje människa. Inte minst för att industrier som I.G Farben, en kemisk industri, som framställde bekämpningsmedel och var den industri som försåg t ex Auschwitz med  WZyklon B.  The organization of I.G Farben beskriver Hilberg som ”bewildering complex”, det betyder att det inte var lätt att få tillgång till information om dess verksamheter, att få insyn. Inte att förglömma är att Hilberg gång på¨gång betonar ”

“Deskmurders” har blivit ett begrepp I litteraturen kring Holocaust,

Hilberg hävdar att de flesta av kontoristerna inte såg den slutliga drastiska länken i de åtgärder av destruktion som de vidtog (1023). Han framhåller att byråkkrater kunde mörda ett helt folk genom att sitta vid sina skrivbord, men att de insåg förbindelsen mellan sitt pappersarbete och högarna av lik i öst och fortsätter: and they also realized the shortcomings of arguments that placed all evil on the Jew and all good on the German (jämför Goldghagen) That was why they were compelled to justify their individual activities. Their justifications contains the implicit admission that the paperwork wa sto go o0n regardless of the actual plans of the world jewry and regardless of the actual behaviour of Jews who were about to be killed  (1023). “We can divide the rationalizations focused on the perpetrators into 5 categories, skriver Hilberg.  Hans avsnitt om psychology och concealment  är väldigt intressanta, inte minst mot bakgrund att hanförsöker måla upp kontexten så detaljerat som möjligt av det som utgjorde Förintelsen, och ledde upp till Förintelsen.

Dock varnar han för att  ”the internal technocratic and moral conflict do not fully explain what happened.  In a destrucdtion process, fortsätter han, the perpetrators do not play the only role, the process is shaped by the victims too. It is the interaction of perpetrators and victims that is “fate” (1030). Här har Hilberg fått kritik  (se bauer etc)för at than lägger ansvar på offren att de skulle ha reagerat; inte reagerat enligt ett 2000-årig tradition av  det judiska folket bemött anti-Semitism sedan drottning Esthers dagar(1038)

Viktigt är också att betona att

Hilberg

Sid. 125  I sitt ojämförbara verk  The destruction of the European Jews  argumenterar raul Hilberg för att den slutgiltiga lösningen var en administrativ process som involverade deltagande av byråkrater från varje sfär av organiserat liv i Tysklnad. I vad som med all säkerhet kommer att  vara en av de mest citerade passagerna av den reviderade och utökade upplagan av det här verket, så skriver Hilberg ” att det inte var så mycket av lag och befallningar som en  matter of spirit, av delad förståelse, av samklang och synkronisering.” se hilberg volume 3 sid. 998  ”the machinery of destruction

Men hur kom de att dela denna förståelse, synkronisering och samklang? Frågar sig Browning. Hur skapades den?

 

 

 

 

 

 

 

Han fortsätter med attpoängtera att medan tyska byråkraters kollektiva handlingar  för historiker är gansla väldokumenterade för historiker, så stöter den senare på¨större svårigheter när hen träder in i  den sfär som utgörs av av det individuella nmedvetandert.  Få byråkratiska dokument avslöjar den intellektuella och moraliska odysseen företagen av dess författare (el. upphovsman?)

Browning  (och Snyder som skrivit Bloodlands)skulle kunna komma med invändningar här och säga att merparten av dödandet under Förintelsen skedde just man mot man; att gärningsmännen faktiskt stod ansikte mot ansikte med d e barn, kvinnor och män som d e dödade. som inte är någothos byråkratisk strukturell determinism, anför Browning

och  det betyder att det inte var lätt att få tillgång till information om dess verksamheter, att få insyn. Inte att förglömma är att Hilberg gång på¨gång betonar ”concealment”- strategin. Inte minst vad det gällde språket. Språket bestod av omskrivningar, det som saken gällde  sades inte rakt ut.

Hochschild skriver om att så mycket annat i kriget var klorgas produkten av en industriekonomi, och i det här fallet av en kartell av åtta stora kemiföretag i det tyska Ruhr-området som kallades ”IG” (intressegemenskapen).

Hilberg skriver om den kemiska industrin under Nazityskland.

Den första industrin som flyttade ut sin produktion till ett koncentrationsläger i stor skala var I.G Farben (85:922), och Hilberg skriver: I.G  was not a mere company, it was an bureaucratic empire and a major factor in the destructive machine. Hilbergs”destruction machine” är komplex. Den nådde in på varje område, nådde varje människa. Inte minst för att industrier som I.G Farben, en kemisk industri, som framställde bekämpningsmedel och var den industri som försåg t ex Auschwitz med  Zyklon B, ett insektsbekämpningsmedel.  I.G Farbens företagsorganisering  beskriver Hilberg som ”bewildering complex”.

I dagens samhälle vill vi ändå tro att vi har byggt in de spärrar som är nödvändiga (inom byråkratin i alla fall) för att förhindra t ex att något liknande som Förintelsen äger rum. Offentlighetsprincipen och krav på transparens kan ses som exempel på sådana spärrar.

Hilberg framhåller också att det allra viktigaste problemen i destruktionsprocesen inte var administrativa utan psychologiska, och fortsätter: ”The very conception of the drastic Final Solution was dependent on the ability of the perpetrators to cope with weighty psychological obstacles Fråga 2. Browning-Hilberg.

De här primärkällorna som Hilberg byggt sin forskning på är ”ingen öppen bok” för att citera Tosh (ibid:65) Hilberg har själv skrivit om fragmnet att foga ihop.

Jag tror också att det är kutym bland vetenskapsmän och historiker att kunna kritisera eller vara av annan åsikt än sin professor, läromästare och mentor; det kan vara ett mycket konstruktivt sätt att ge tillbaka och utmana. Det visar att adepten lärt sig något, men också att man är långt ifrån det vetenskapliga klimat som rådde i Nazityskland, eller som råder i en totalitär stat.

 

Annorstädes har jag argumenterat för att i euroforin över segern sommaren 1941 så var Hitler angelägen om att göra upp en plan för systematiskt massmord på judar och att komponenterna i en sådan plan – deportering till läger med gasanläggningar – kom man överens om i slutet av oktober 1941, när de två första dödslägren, ett i Chelmno och det abdra i Belzec påbörjades. Nyheterna om de här besluten spreds inte systematiskt utan genom en slumpartad och ojämn process, vars sid. 54-55 signaler härstammade från ett center som i ökande omfattning indikerade till lokala tjänstemän att en kursändring hade skett. . BROWNING betonar att tyska myndigheter inte arbetade i enlighet med en blueprint när de ”ghettoiserade” judarna. Trots detta argumenterar Hilberg att en destruktionsprocess har en inneboende logik. Hilberg skriver i The destruction of the European Jews vol. 3 , att  “Closely linked to the obliteration of the German destructionprocess is the disappearance of the Jewish victim (1058).

Fakta som rörde judar förlorade sin identitet som judar i dokument efter dokumen (1058) I Moscow Declaration som drogs upp i oktober 1943, innehåller t ex en offentlig varning som lyder” germans who take part in the wholesale shooting of Italian officers or in the execution of French, Dutch, Belgian och Norwegian hostages or of Cretan peasants, or who have shared in slaughters inflicted on the people of poland or in the territorieso f the Soviet union which are

now being sweept clera of the enemy, will know that they will be brought back to the scene of their crimes and judged on the spot by the peoples whom they have outraged (1058). Detta desto mer ödesdigred mot bakgrund av Tysklands “concealment”- ”språkförbistrings”.  Moskvadeklarationen undertecknades av Stalin och roosevelt och Churchill. Den senare hade varit mest aktiv i att formulera deklarationen (1058).

Det Hilberg vänder sig emot är att man ”trollade bort” den judiska etniciteten; judarna i Tyskland blebv tyskar, judarna som bar polsk nationalitet konverterades till polacker osv (1058-1059. Själva anledningen till/ upphovet till att judarna mördades, deras etnicitet,  doldes bakom nationalitetsbeteckningarna.

Den här allmänna benägenheten för obeaktande, betonar Hilberg, höll i sig för årtionden(1059). Det judiska ödet var utelämnat från läroböcker, uppslagsverk, historiografi, pjäser och film (1059). Det var först med president Carter, 1978, som en förändroing i den här hållningen signalerades, skriver Hilberg.  1978 var året då en kommission att  minneshålla Förintelsen etablerades (ibid).The Destruction of european Jews kom ut 1961, så det är viktigt att se och läsa boken mot bakgrund av den tystnad och okunskap som rådde kring Förintelsen och dess offer. Detta utelämnande av historiska fakta och därmed förvanskning av historien som skedde under dessa årtionden. Det kastar historieskrivningen i ett annat ljus; förklarar den starka tradition, om än olika generationer av ,  förintelsehistoriker, som trots vissa meningsskiljaktigheter, står i förbindelse och dialog med varandra, och då menar jag främst deras verk – även om det i lika hög grad gäller historikerna dem själva.  De flesta förintelsehistoriker som jag kommit i kontakt med (genom Hilberg och Browning) har referenser till Hilberg och browning. Det är bl a just sådant som enlig min mening kännetecknar en vetenskaplig tradition.

 

 

 

Sid. 148 browning. Raul Hilberg noterade att tyskarna angav rädsla för epidemier sid. 146 som den främsta skälet för att ghettoisera de polska judarna. Senare angav de samma rädsla som ett rättfärdigande för att de likviderade ghettona.

Sid. 152 avskiljandet stängningen av ghettona söndrade de ekonomiska banden mellan judarna och det omgivande samhället och berövade de inspärrade judarna deras redan minskade möjligheter att försörja sig.

Sid. 168 Bauman Rabbinen Joachim Prinz i Berlin höll ett tal 1935 och summerade den ”avskilda” kategorins erfarenhet Ghettot är i världen.

Människor som var så nära rent kroppsligen… livet utan granne…År 1935 visste redan Förintelsens kommande offer att de var ensamma. De kunde inte räkna med solidaritet från andra. Det lidande de genomgick var bara deras.  är källorienterad, men hans underliggande fråga kan väl sägas vara hur Förintelsen kunde äga rum och ett syftet med att skriva att förhindra en upprepning.

Han anser att Hilbergs förklaring att Förintelsen orsakades av en byråkratisk maskin är olycklig, inte minst för att den synen upprepas, t ex av Bauman. Dessutom framhöll han att  ”the internal technocratic and moral conflict do not fully explain what happened.  In a destruction process, fortsätter han, the perpetrators do not play the only role, the process is shaped by the victims too. It is the interaction of perpetrators and victims that is “fate” (1030). Här har Hilberg fått kritik  (se bauer etc)för att

 

  1. ( Ur The European Legacy: Toward New paradigms, Vol. 18, issue 4, 2013, sid. 515-517) .

se hilberg volume 3 sid. 998  ”the machinery of destruction

 

 

Om folkhälsa och välbefinnande

Folkhälsorapporten[1]  för Sverige 2012 visar klart att det finns ett samband mellan utbildning och hälsotal.  Till exempel har kvinnor med kort utbildning en sämre utveckling än andra grupper både vad det gäller självskattad hälsa som dödlighet.

Apropå dödlighet visade en debattartikel i GP i år att det skiljer nio år i livslängd mellan människor som bor på Saltholmen respektive Bergsjön.

När det kommer till levnadsvanor upprepar sig mönstret. En stillasittande fritid är vanligare bland människor med kort utbildning, och fetma tycks ha blivit något vanligare, enligt rapporten, och då vanligare bland de med kort utbildning.

Statens Folkhälsoinstituts rapport visar dessutom att yngre har haft en sämre hälsoutveckling än äldre i flera avseenden. Som exempel tas psykisk ohälsa, som ökat kraftigt sedan i mitten av 1990-talet – i synnerhet bland unga kvinnor.

När det kommer till utbildning och ungdomar så är behörigheten till gymnasieskolans nationella program den lägsta hittills under 2000-talet. En högre andel pojkar än flickor uppnår inte behörighet.

Forskaren Masuma Novak, institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet, har i en avhandling visat att barn från familjer i lägre samhällsklasser får mindre uppskattning i skolan. [2] Och det finns en tydlig koppling mellan en sådan skolsituation och ohälsa och lågbetalt jobb senare i livet.

De här barnen behöver riktade insatser som kan stötta dem att nå högre utbildning, säger Novak. Läxhjälp kan vara en sådan insats menar hon, men för att göra det på bästa sätt tycker hon att det behövs ta reda på mer om vilken hjälp de här eleverna egentligen behöver bäst och har mest nytta av. I sin avhandling visar hon att de som kom från dåliga ekonomiska förhållanden, men fortsatte med två års utbildning eller mer efter grundskolan, fick betydligt mindre ohälsa än de som inte gjorde det.

 

Folkrörelser och folkbildning

Under senare hälften av 1800-talet uppstod folkrörelserna[3] som ett motdrag till stats- och samhällsinstitutioner som inte tillvaratog de breda folklagrens intressen. I och med industrialiseringen och det kapitalistiska produktionsättet skapades nämligen nya sociala grupper och konfliktmönster. Kring1900 började de här massorganisationerna benämnas som folkrörelser, och enligt NE är det en gruppbildning med en anslutning som omfattar breda samhällsskikt med demokratisk organisation och ofta ideella syften. Till de klassiska folkrörelserna räknas fackförenings-, frikyrko- och nykterhetsrörelsen. Ursprungsbetydelsen är ”folk i rörelse” mot förmenta missförhållanden.

De ovan nämnda folkrörelserna bildade själva grogrunden till folkbildningen (Gustavsson:1992:58). De här rörelserna såg både till den enskilda personens förmåga till bildning och personlighetsutveckling på egna villkor, och de gemensamma sociala målen för ett bättre samhälle. Ett samhälle som var jämlikt och inte uteslöt vissa grupper. Folkbildningens institutioner arbetade t ex för en parlamentarisk utveckling (Gustavsson:1992:10). Bara genom kunskaper och insikter kunde man påverka och skaffa sig inflytande. Enligt NE:s definition bedrivs folkbildningsarbetet utanför det etablerade skolväsendet och bygger i hög grad på självverksamhet. Det kännetecknas av icke-auktoritärt förhållningsätt mellan ledare och deltagare. Studiecirkeln är en vanlig arbetsform.

Den danske prästen och förkunnaren N F S Grundtvig anses vara en av folkbildningens idegivare. Han ligger bland annat bakom folkhögskoleväsendet, typiskt för Norden(Gustavsson:1992:17)

Gemenskap som skapare av hälsa

Aaron Antonovsky, professor i medicinsk sociologi, frågade sig vad det är som gör att vissa människor förblir friska trots att de utsätts för påfrestningar och svårigheter.[4] Den modell som Antonovsky utarbetat heter KASAM på svenska. K står för känsla, A för av och SAM för sammanhang. (Tamm:2006:214)

Tre saker gäller för att uppnå KASAM:

. att kunna förstå olika situationer, dvs. de ska vara begripliga för oss(comprehensibility)

.tro att vi kan hantera dem (manageability)

. tycka att det är meningsfullt att försöka hantera dem (meaningfulness)(Tamm:2006:214)

Viktigast är mening, enligt Antonovsky, för så länge det finns en glimt av hopp och så länge man kan finna någon mening med det, verkar det som människan förmår att anpassa sig till allt (Tamm:2006:217) Det har visat sig att människor som upplever sina livsproblem meningsfulla finner också resurser för att hantera dem och för att få en förståelse för dem. Om en situation inte upplevs meningsfull är det ganska betydelselöst att veta att den är både begriplig och hanterbar (Tamm:2006:217). Betonas bör att Antonovsky har en holistisk[5] syn på människan. Han menar också att ju starkare KASAM barns föräldrar har, desto troligare är det att föräldrarna formar barnens livserfarenheter så att dessa leder i samma riktning (Antonovsky:2005:139). Han understryker att kultur, klass och historia inte ger några absoluta garantier för att mönstret av livserfarenheter kommer att innehålla förutsägbarhet, belastningsbalans och medbestämmande, däremot ger de här kategorierna en statistisk prediktion(Antonovsky:2005:143).

 Gemenskapens sociala drag

Sociologen Bo G Eriksson använder sig av KASAM. Han intresserar sig för de sociala dragen i gemenskap, som i huvudsak fungerar på fyra sätt:

1/ De skapar fysisk aktivitet som ger en grundläggande träning åt kropp, hjärna och medvetande,

2/ Reduktion av vardagsoro,

3/ Hjälp att fatta beslut samt

4/ En känsla av sammanhang och stöd åt deltagarnas självkänsla och identitet. (Eriksson:2008:1)

Hur produceras en känsla av sammanhang? frågar han sig: ”Först och främst sker det i vardagssamtal med förtrogna. Vi känner en samhörighet med dem och utvecklar ofta en samsyn på händelser i vår privata värld och i den stora omgivande världen” (Eriksson:2008:3).

 

 

Ett exempel på en folkrörelse från början av 1900-talet är Hyresgäströrelsen[6]  som kämpade för bostäder åt alla – och drägliga boendeförhållanden för alla.

J

Litteraturlista:

Antonovsky, Anton. (2005). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och Kultur.

Alexandersson, Jan, Kant, Valeria, Magnusson, Per Åke, och Holmgren, Kristina. (2012).  Miljarder att spara på minskade hälsoklyftor. Göteborgsposten, 3 februari.

Gustavsson, Bernt. (1992). Folkbildningens idehistoria, Skriftserien, Ölandstryckeriet. ABF förbundet/Bildningsförlaget.

Payne, Malcom (2002). Modern teori-bildning i socialt arbete. Stockholm: Natur och Kultur.

Prashad, Vijay ( 2000). The Karma of Brown Folk. Minneapolis – London: University of Minnesota Press,

Ribeiro, Sineva, Rothenberg, Elisabeth & Zackrisson, Björn (2012). En hel generation riskerar sämre hälsa. Göteborgsposten den 22 mars.

Sernhede, Ove (2011). Från fostran till lönearbete till anpassning för ett liv som marginaliserad, i Ove Sernhede (red.) Förorten, skolan och ungdomskulturen. Reproduktionen av marginalitet och de ungas informella lärande. Göteborg:Daidalos.

Tamm, Maare (2006). Psykosociala teorier vid hälsa och sjukdom. Lund: Studentlitteratur.

 

Internetreferenser:

Bengtsson, Bo.2012. Hyresgäströrelsen. Nationalencyklopedin. Tillgänglig:

http://www.ne.se/lang/folkr%C3%B6relser  [Hämtad 2012-05-16]

 

Jag vill ha bostad. Nu http://www.jagvillhabostad.nu/index.php?sid=1pid=5 &pid=5  Tillgänglig. (12-06-11, 18:40)

Eriksson, B.G. (2008). Gemenskap och hälsa. [Elektronisk] Vårdalinstitutets Tematiska rum: Äldres hälsa. Tillgänglig: http:// www.vardalinstitutet.net/sites/default/files/tr/naringdocs/naringartikelpdf/6973.pdf [Hämtad 2012-05-]

Ge tillbaka…  http://www.getillbaka.se/om-ge-tillbaka/   ( 2012-06-11, kl.18:47)

 

Heimerson, Inger, Socialstyrelsen & Nordberg, Mikael. (Abstractförfattare) (2012) Folkhälsan i Sverige – Årsrapport 2012 [Elektronisk] Östersund: Statens folkhälsoinstitut. Tillgänglig:

http://www.fhi.se/Folkhalsostamman2012/Program/Parallella-seminarier-1/1F—Folk… [Hämtad 2012-05-04]

 

Jansson,Torkel. 2012. Folkrörelser.Nationalencyklopedin. Tillgänglig:

http://www.ne.se/lang/folkr%C3%B6relser    [Hämtad 2012-05-16]

Kjellström, Tord, Carin Håkansta & Christer Hogstedt (2005) Folkhälsa, hållbar utveckling och globalisering.

[Elektronisk] Stockholm: Statens folkhälsoinstitut. Rapportnummer:-R 2005:3 Tillgänglig:

http://www.fhi.se/PageFiles/3493/r2005-03-globalisering.pdf  [Hämtad 2012-04]

 

Lantz, Gunnar. (2010) Barn från sämre förhållanden blir mindre omtyckta i skolan, Nyheter P4 Västerbotten, publicerat 10-03-08 kl. 15:39. Tillgänglig:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=3493990  [Hämtad  2012-05-28]

 

 

Pantrarna…  http://pantrarna.wordpress.com/om-pantrarna/  [(2012-06-17, kl.10.00)

 

SOU 2005/06. Regeringens folkbildningsproposition Lära, växa, förändra. [Elektronisk] Stockholm.

http://www.regeringen.se/content/1/C6/06/04/33/284dc33f.pdf   ( 2012-06-16, kl.20:33)

 

 

 Brunnsbo …http://sv.wikipedia.org./wiki/Brunnsbo   [Hämtad 2012-05-28 kl.15:45]

 

Thorsell, Lennart. 2012. Folkbildning. Nationalencyklopedin. Tillgänglig:

http://www.ne.se/lang/folkbildning  [Hämtad 2012-05-16 ca 14:50]

 

Intervjuer:

Fagberg, Marianne, arbetar inom Hyresgästernas riksförbund. Har varit regionordförande i Hyresgästföreningen Väst i 20 år, jobbat inom handikapprörelsen och varit aktiv politiker (S). Intervju 2012-05-28, kl.17.00 Plats: Hemma hos Marianne Fagberg.

 

Hedblom, Laine, ordförande i Brunnsbo hyresgästförening. Intervju 2012-04-14, kl.15:25 och 2012-05-25, kl.15.00 Plats för intervju 1: Hemma hos Laine Hedblom. Plats för intervju 2: Hyresgästföreningens lokal, Brunnsbo.

 

Lundberg, Elisabeth, ordförande i Kortedala hyresgästförening. Intervju 2012-05-29, ca kl. 10.15. Plats: Cafe Ciggaren, Järntorget.

 

Norman, Christina, fil. lic. i folkhälsovetenskap, arbetar som handledare på ett socialt arbetskooperativ, Via Nova, som hon startade med hjälp av EU-bidrag omkring 1999, men är för närvarande tjänstledig för socionomstudier. Arbetar med Göteborgs kommuns brukarrevision. Intervju 2012-05-04, kl. 15.00 och 2012-05-11, kl.16.00 Plats för intervju 1: Psykologiska inst., cafeterian. Plats för intervju 2: Humanisten,  (vid Näckrosdammen) cafeterian.

 

Bilagor:

 

Bilaga 1:Tabell 8.1 sid. 231 – en sammanfattning av globaliseringens hot mot viktiga strukturella folkhälsomål i Sverige (Kjellström, Håkansta & Hogstedt:2005:2319)

 

Bilaga 2: Wallström, Anna Lena (2012) Fattiga barn drabbas

[1] Medan folkhälsa gäller individen gäller begreppet folkhälsa den hälsa (el. ohälsa) som är särskilt viktig för befolkningen eller ett samhälle.  Vad det gäller hälsa har jag WHO:s vida definition från 1946 i åtanke; hälsa är inte bara frånvaro av sjukdom och handikapp utan fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande. ( För begreppen, se Kjellström, Håkansta & Hogstedt: 2005:23)

[2] Novak intervjuades av P4 Radio Västerbotten.  Det framhävs att studien har vissa begränsningar, som blir tydliga när resultaten ska tillämpas på ett Sverige av i dag, framför allt att alla deltagarna i stort sätt har svenskt eller finskt ursprung.

[3] NE [Elektronisk] http://www.ne.se/lang/folkr%C3%B6relser – 2012-05-16

[4] Det salutogena synsättet

[5] Enligt den holistiska människosynen måste människan ses i sitt totala sammanhang. Hon har en personlig historia, ingår i en viss samhällsklass, till hör en bestämd kulturell krets och har en bestämd ålder och kön (Tamm:2006:211)

[6] Enligt NE är hyresgäströrelsen en samlande benämning på hyresgästföreningar och andra hyresgästorganisationer. I Sverige åsyftas vanligen organisationer med anknytning till Hyresgästernas Riksförbund. De första svenska hyresgästföreningarna bildades kring sekelskiftet 1900, men blev ofta kortlivade.

Empowerment enligt Croft & Beresford inbegriper ett ifrågasättande av förtryck och att man gör det möjligt för människor att ”ta befälet” över de faktorer som påverkar dem (Payne:2002:362).

Enligt SOU 2005/06:192:19 har folkbildningen alltid varit en aktiv samhällsaktör.