”Else-Maries diary”

Ur Else-Maries dagbok – en kinamissionär.

Skriver in nytt:   Det finns alltid en förklaring till allting, en orsakskedja som bryter in där det irrationella hotar att ta över. Man måste leta efter den ibland, ge sig tid att tänka efter, söka efter de orsakssamband som inte går att skönja omedelbart. Min moster skrev ett långt brev i vilket hon försökte förklara varför min mor agerade som hon gjorde, varför hon var så hård i nyporna.  Det var för att hon ville få mig i hamn, undvika snedsteg från min sida. Hon vägde tryggheten högst, den solida ordningen. Jag försöker förstå henne, och med de pusselbitar jag nu har fått på omvägar, får allt plötsligt mening. Ett ljus har uppenbarat sig som lyser upp det som varit dunkelt eller lagt i mörker/inhöljt i mörker.  Jag ser drivkraften bakom det hela.  Jag önskar bara att hon själv hade talat om allt det här för mig. Men genom att undanhålla svåra fakta för mig har hon kastat ut mig på denna resa. – ett äventyr i viss bemärkelse. Ja, kastat mig i famnen på herren själv.  Så hennes hårdnackade vilja och det motstånd jag bjöd har öppnat upp någonting alldeles nytt. Vår släkthistoria har tagit en ny vändning: Kanske är jag den enda som inser det precis som jag inser, i detta nu, att jag kanske skulle bli en av många barnlösa kvinnor, men just nu bryr jag mig inte, orkar inte tänka på det. Jag är fullkomligt tillfreds med att vara en Kristi brud.

Den politiska temperaturen stiger. I dessa tider går det inte att bege sig på strövtåg ensam.

Himlen veknar och det mörkblåa tonas ut i ljusblått, himlen spär ut sig själv. Det mörka och hotfulla upplöses. Mina egna drag veknar, löses upp. Inte lika bistert kyliga och nogräknade. Inte längre hämndlysten och svår.

Jag sitter böjd över mina böcker. Mitt hår har fallit ner för mina ögon, lagt sig över bokens blad. Jag sitter där oseende, insnärjd i mitt eget hårsvall. Jag begrundar något, eller så har jag förvirrat mig in på ordlöst territorium (jag begrundade något, men nu har jag irrat in på ordlöst territorium) och sitter hjälplöst fast. Jag är i behov av en medmänniska. Av denna någon som bistår när jag har uttömt alla mina förmågor, (min språkliga förmåga), och tycker mig vara just så nyfödd och skyddslös som jag en gång måste ha varit.

I dag har jag varit långt borta i mina tankar. Trodde inte att jag skulle hitta hem, finna beboeliga trakter.

 

 

Prolog

Min far brukade säga till mig att jag föddes in i en ny tid. Tiden fanns inte längre i överflöd, vi var inte längre bortskämda med tid, den blev allt knappare som de sociala och ekonomiska villkoren förändrades.

Människor ägnade sig inte längre lika mycket åt ideellt arbete som de tidigare brukat göra. Det hade varit vanligt för troende människor som min far och mor och våra släktingar att tillbringa en hel dag, eller halv om man inte kunde en hel, i församlingens tjänst, t ex vad det gällde missionsarbete.

Plötsligt blev det omöjligt, ingen hade råd att ställa upp. Istället med lönearbetet, allteftersom man fick mer och mer kontanter, som fabriksarbetare eller manschettarbetare, kunde de istället bidra med pengar. Men det fanns fortfarande de som hade möjlighet att arbeta som sändebud för kyrkan fast de hade mer lukrativa jobb. Men de människorna, som min farbror, som var speciella, de hade gjort predikandet till deras hundraprocentiga ändamål i livet. Några av dem ägde mark, eller arbetade med hantverk vid sidan om, men majoriteten av människorna var fortfarande förbundna med lantbruk eller fiske i någon form. Antingen som lantarbetare eller att de arbetade inom fiskeindustrin.

Nästan ingen i församlingen som jobbade för deras räkning var industriarbetare. Industriarbetarna skippade religionen helt och hållet, tror jag. Felet med kyrkan enligt dem var att den ville bevara den rådande hierarkin och klassamhället, det vill säga sociala och ekonomiska skillnader mellan människor. I deras ögon fanns inte ståndssamhället, det var en konstruktion. Redan på medeltiden, tror jag, fanns det människor som reste sig mot tanken på att allt var skapat och ordnat av gud. I själva verket fanns bara två klasser: de som exploaterade och de som exploaterades. De hade läst Marx eller hört hans ord förkunnat av människor liknande dem, människor utan prästrock, och som inte behövde vare sig kyrkor eller predikstolar. Men egentligen hade de kristna en liknande syn, fast den uttrycktes i en annan språkdräkt. Men fundamentalister ifrågasatte inte den rådande samhällsstrukturen, och de fäste föga avseende vid vad som försiggick i den pratsjuka världen, människor som fastnat i tomma och bedrägliga visdomsläror eller ideologier, som dessutom var benägna till gräl. Det vill säga det diskuterades, och deras uppkäftighet gentemot myndigheter och auktoriteter av olika slag var både störande och olämplig. De såg ingen förbindelse mellan den politiska ideologin, eller snarare de värderingar som dessa förespråkade och sitt eget liv fast de i många fall var lika underbetalda och utnyttjade. Allt gott kom från himlen. Jämlikhet var något som det aldrig talades om i dessa kretsar, man hade inte ens tänkt tanken ut.

Jag föddes i ett kristet religiöst hem. Min farfar, en bonde, reste från by till by, en eller två veckor om året. De som varit missionärer och kommit hem igen låg nästan ute året runt, några veckor här, några veckor där. I mitt hem gästades vi ofta av dessa återvändande missionärer och vi talade ofta om syndernas förlåtelse, Jesus på korset. Om jag gjorde något som var fel ville jag ta mig en titt på det i efterhand, gå tillbaka och rannsaka mitt sinne, och se orsaker till eller åtminstone för söka förstå varför jag handlat som jag gjort eller sagt det jag sagt. Jag tror att vi oftast har intentioner med det vi säger och gör. Att det till och med är möjligt att urskilja dolda motiv.

*

Han såg mig rakt i ögonen, och jag svarade med ett tillkämpat leende, men sättet på vilket han såg på mig gjorde mig nervös, för ett ögonblick trodde jag att jag hade jag sett en elak glimt i hans ögon.

  • Du vill inte se in i dig själv, skärskåda dig själv. Allt som vi summerat upp i vägen till Upplysning är bara skräp för dig. Du smyger omkring våra heliga tempel och platser som om de var outlandish. Främmande. När någon förlåter dig antas glömma vad som försiggått och fortsätter som ingenting har hänt.

Ja, förlåtelse är en akt av välvilja från den förstående, från ett perspektiv av förståelse och empati – men man kan också förlåta från en högre moralisk position, som en akt av absolution.

Men även den som fått absolution måste veta vad som har ägt rum, vad han gjort så att han lär sig något från den situationen. Allt i livet, alla situationer i livet, kan man lära sig något av. Personen som blir förlåten måste känna sin del i det, sitt ansvar. Men du påstår att en annan person tog hans börda på sig, att han en gång för alla dog för alla så att du, okunnig och naiv kan fortsätta som ingenting, som ingenting hänt –varken inse vilket offer den personen gjort som förlåter dig allt ont du har gjort, eller ifrågasätter din egen roll i det onda. Du projicerar på Jesus vad du själv gjort, du avbördar dig på honom. Han är din syndabock. Han tar på sig alla dina projektioner och du går fri från alla dina dubiösa transaktioner och vad du tillfogat andra och dig själv. På det sättet kommer du aldrig att veta vad som rör sig djupare inom dig, bakom den där blida fasaden du visar upp.

Han vände sig om och började gå i solnedgångens riktning, mot sitt hem.

Jag stod länge och såg efter honom. Till slut var jag tvungen att slita blicken.

-Hur vågar du? tänkte jag, hur vågar ni konfundera mig så, röra till det för mig? Virrpanna.

Jag bad hängivet, trött och missmodigt, den kvällen att herr Wang skulle komma till sina sinnes fulla bruk, istället för att röra till det så. Han vände ut och in på mycket som jag tagit för självklart och jag började repetera hans ord inom mig som om jag var tvungen att undersöka hans argument tyst för mig själv på mitt rum innan jag kunde somna lugnt.

Känn dig själv. Det fanns ingen motsägelse i det. Det var vad Jesus hade predikat.

Herr Wang var artig och väluppfostrad, men väldigt kritiskt inställd till oss missionärer. En gång hade han sagt till Fugelsang att han var en man med dubbelmoral:

-Du har internaliserat den här Jesus. Jag är inte säker på att du kan skilja ut dig själv från honom, herr Fugelsang. Antingen så tycks du företräda Jesus, handla å hans vägnar eller så beter du dig som om den Helige Ande har tagit dig i besittning. Om jag vore i dina kläder skulle jag försöka finna mig själv innan jag föll i bitar, blev tudelad.

Herr Fugelsang var upprörd när han kom hem och rapporterade om den här händelsen.

  • – Vi måste lära oss hur de här hedningarna tänker och resonerar. Vi måste försöka nå innanför pannbenen på dem.
  • Nästa gång jag mötte herr Wang på bygatan kallade han mig papegoja. Från början lade han ut krokarna smått förföriskt. Han frågade mig om jag trodde att han skulle komma till himlen.

Jag var tyst.

Då talade han roat om för mig att herr Fugelsang inte trodde så. Det tycktes liva upp honom något oerhört. Och då visste jag inte heller att herr Wang var ateist.

– Bara de som tror på Jesus Kristus kommer till himlen, sa jag. Det var då han etiketterade mig som en papegoja.  Han framhöll att jag bara sa samma saker, läste upp en väl inövad utantill läxa om och om igen. Att jag inte hade några egna tankar, något självständigt tänkande.

  • – Den här Jesus har invaderat ditt jag, konstaterade han. Du förlorar din inre röst när du alltid förvrider dina egna känslor och agerar och talar utifrån vad du tror att den här mannen skulle ha sagt och gjort om han fortfarande levde. Men du är du, är du inte fröken Else-Marie?

Hans ansiktsuttryck förändrades, och han fixerade mig med sin blick, ivrigt inväntande mitt svar. Han hade varit oförskämd, och han visste det. Jag kontrollerade min impuls av att gå därifrån på störten. Han gjorde mig verkligen illamående, men stark som jag var stålsatte jag mig. Jag försökte göra min röst så fast som möjligt.

 

  • – Vi tror på kärlek, herr Wang. Vår Gud är kärlek. Han omger oss på alla sidor; han ger oss styrka. Kärlekens kraft kan övervinna allt, även en ond människas hjärta, för kärleken är förlåtande till sitt väsen.
  • – Förlåtelse, förlåtelse. Det är det enda du talar om. För att inte tala om det här nonsens resonemanget om kärlek som du kör med. Vet du vad verklig kärlek vill säga, fröken Else-Marie?

Han mätte mig med blicken och den fick ett drag av förakt över sig.

Jag fångade upp nyansen i hans blick, och jag kände vreden stiga inombords, men jag undertryckte den så gott jag kunde, mån om att inte ge honom vatten på sin kvarn, och svarade uppriktigt:

  • – Om jag inte hade upplevt den hade jag inte varit ute och predikat om den. Så lämnade jag honom. I det ögonblicket tog jag inga som helst hänsyn till hans eventuellt sårade känslor.

inombords spred sig en känsla av tillförsikt och jag kunde inte låta bli att stanna vid marknaden och köpa en korg med persikor.  Jag kände att jag var på rätt väg när jag beslöt mig för att inte ta vad skit som helst från evangeliets motståndsmän.

Men redan nästa gång vi möttes kunde inte herr Wang låta bli att fälla ännu en lömsk anmärkning:

Den här gången sa han att jag sublimerade. Att jag hade fått för mig att människor inte var något annat än en slags behållare för ädla känslor.

Han utvecklade sin tanke:

  • Men du vet att det inte stämmer, att den där kärlteorin inte stämmer. Det är bara det att du inte vill se på människor, komma dem inpå livet eller riktigt nära. Du ser långt bort, till avlägsna vrår. Du ser på ett kors, på en lidande judisk man som var förföljd av en folkförsamling och dömd till döden av romare.  Hur passar den historiebiten in i din vardag? Hur kan du med att berika dig på hans bekostnad och faktiskt få ut något konkret av det eftersom du faktiskt omhuldar hans lära?
  • Jag var tvungen att stå ansikte mot ansikte med hans utmaning, men jag kunde inte komma på något passande svar. Om jag skulle vara ärlig så använde jag inte evangeliet på det sättet, tänkte jag inte på evangeliet på det sättet att jag satte in Jesus i hans särskilda politiska, sociala historiska sammanhang. Jag antar att jag hade tagit över mina föräldrars bilder och idéer om religionen: det var en kraft som kom och gick i ens liv, man kunde slå på den genom bön t ex och slå av den genom att förhålla sig ljum och likgiltig. spred sig Men när jag blev väldigt hängiven, när Jesus blev så där påtaglig, på möten eller i min enskilda andakt, ja då tog den helt och hållet över ens sinne och gav en tillfällig lättnad från fattigdom och elände, från tillvarons alla hårda krav. Den kunde nå in i mig och trösta mig när jag ville dra mig tillbaka från världen som ibland föreföll mig vara inget annat än ett stort spektakel.
  • – Vem älskar vem? Herr Wang framhärdade med sin filosofiska attityd; älskar jag dig eller älskar du mig?

Jag var förstummad.

– Jesus älskar dig, sa jag till sist, och upprepade för säkerhets skull mina ord.

  • – Men när det kommer till dig, älskar du mig? Eller är du inte verklig? Är du inte tillåten att ha några känslor alls. Är du bara ett medium för den här Jesus?

Han försökte lösgöra mig ur min fundamentalism, men jag var blind för hans försök.

Jag stirrade plågat på honom.

– Jag älskar er. Jag älskar er med styrkan av min tro, sås om Jesus älskar er.

  • Så du kan inte stå på dina egna ben, stå för det själv, eller vad? Tar du själv ansvar för någon enda av dina känslor?

Den här mannen gjorde livet surt för mig på pin kiv. Jag kände av hans hån och utbrast:

  • Ni är en hänsynslös man, herr Wang. God natt!
  • Så ni har kort stubin, fröken. Ett gott tecken må jag säga.

Det var alltså den slutsatsen han drog. Det var i sanning otäckt att den här mannen hade äntrat mitt medvetande. Det kändes inte bra. Jag ville skoja bort hans ord, skaka dem av mig och med glatt humör rusa stigen fram som ledde till missionsstationen.

Jag beslöt mig för att ta upp saken med min överordnade, mr Fugelsang, som förestod stationen.

Fugelsang såg häpet på mig när jag några timmar senare steg in på hans kontor och frågade om jag fick ta hans tid i anspråk några futtiga minuter. Det beviljades. Jag lade fram mitt ärende.

  • Varför kom du inte tidigare?

Jag såg förvånat på honom. Den reaktionen var jag inte förberedd på. Var det en reprimand han tänkte ge mig?

  • – Nåja, sa han snabbt, när han insåg att jag blev ställd inför hans anklagande ton, jag förutsåg något sådant här. Spänningen mellan Herr Wang, och mig har tilltagit sedan hans fru börjat intressera sig för budskapet om Jesus. Han försöker komma åt mig genom dig. Men som du säkert förstår så har han inte räknat med kraften i Ordet. Han tror att han kan överlista oss med sina spetsfundigheter. Tro mig, under hans polerade yta, döljer sig en skurk.
  • Polerad…invände jag, men herr Fugelsang viftade bort alla eventuella kommentarer.
  • Det är bäst att du går ur vägen för honom så att han inte inger dig idéer. Fugelsangs blå ögon granskade mig.

Nu blev jag verkligen mållös. Vad trodde herr Fugelsang egentligen om mig? Jag ruskade dyster på mig och reste mig upp och gick.

  • Jag gick ut i köket och började hjälpa Ellinor att rensa svamp. Tidigt i morse, innan de andra hunnit stiga upp, hade jag varit ute och plockat kantareller. De växte på bergsluttningen väster om byn. Medan jag hade gått från en klunga av ekar till en annan hade jag långsamt fyllt min korg med kantareller. De växte i ett sådant överflöd att jag hade känt mig välsignad. Vi hade väldigt lite pengar att leva av på missionsstationen så varje extra källa till mat var välkommet.

Som regel levde vi spartanskt eftersom vårt enda underhåll kom från de fattiga fiskelägena runt Norges kust samt från några av städerna. Bakom varje donation låg stora uppoffringar från församlingsbornas sida. Vad de avstod från var svårt att veta för de hade alla redan bara det nödvändigaste – det visste jag av egen erfarenhet. De enskildas gåvor och uppriktiga böner för hedningarna, att det skulle gå dm väl och att de skulle ge upp sin avgudadyrkan var välbehövliga och bidrog till att jag varje dag upplevde inspiration och Guds nåd i rikt övermått.

Jag älskade  de här mornarna när jag gick ut på mina tidiga morgonpromenader. Det var den enda tiden under dagens vakna timmar som jag hade någon verklig tid för mig själv. Under mina promenader kunde jag inse att Wangs och Fugelsangs gräl sinsemellan var uppblåst, att de hade låtit det gå prestige i saken, och det sänkte dem båda i mina ögon. I förlängningen var jag rädd för att det skulle skära sig mellan herr Fugelsang och mig. Jag gillade inte sättet på vilket han försökte begränsa min rörelsefrihet. Vad det gällde min övertygelse var den stark och djärv, men jag tyckte inte att vi hade rätten att tvinga vår tro på någon. Jag trodde på den äkta rörelse hos hjärtan, en äkta längtan efter Jesus. En del omvände sig på grund av att de fick mat av oss, trodde att de kunde få det bättre ställt, vinna fördelar. Uppdelningen vi gjorde mellan dem, kineserna/hedningarna, och vi/dem med sanningsanspråk var svår att hantera för vem hade egentligen rätt en på sin sida att fördöma andra människor, och inte ta hänsyn till det faktum att vi alla är samma. Grundläggande fakta som det är, blev, genom våra stereotyper till axiom: kineserna blev i våra ögon till förhärdade avgudadyrkare och bara Gud vet hur de  ser på oss. Herr Wang hade gett mig en en provkarta redan jämsides med alla dem som var skeptiskt inställda till oss, milt uttryckt, tillika med alla dem som tog avstånd ifrån oss. Men visst, vi fick räkna med att bli utmanade eftersom vi gjorde anspråk på att ha en överlägsen tro.

Häromdagen lanserade Herr Fugelsang en ny idé. Han ville köpa en husbåt.

  • På så vis kommer vi närmare den inhemska befolkningen. Vi kan färdas längs floden, och göra små strandhugg här och där. Människorna som bor längs floden kommer att bli nyfikna och söka kontakt. Det är mer effektivt än att gå omkring och knacka dörr. Hela byar kommer att följa oss med blicken – vad tror ni?

 

 

 

 

 

Vi tyckte att det var en lysande ide. Vi drömde alla jämt och ständigt om nya sätt att utvidga vårt missionsfält. Herr Fugelsang och Helge började genast göra upp planer. De var tvungna att övertyga Norska Lutherska Kinamissionen att projektet var värt vår möda och deras pengar.  Vår missionsiver, nitiskhet fick förnyad kraft genom de nya planerna. Herr Fugelsang hade redan fått nys om en husbåt som var till salu längre nedåt floden. Jag var dock svartsjuk på Herr Fugelsang och Helge. Det är ett typiskt mansprojekt de håller på med – de har helt och hållet lämnat Rose,  Ellinor, och mig utanför sitt ”flodprojekt”. Fast jag måste medge att Helge då och då ger oss skuldmedvetna blickar. Men han inser nog att så snart som han har reparerat båten klart så kommer han förmodligen också att lämnas utanför. Herr Fugelsang kommer att övertala en native, en av konvertiterna,  att följa med honom på båten. Det förklarar han alltid med deras överlägsna språkkunskaper och lokalkännedom. Det är som om han inte riktigt vill kännas vid oss ibland. Som om han helst ville klara sig utan oss. Han är ingen teambuilder.

Vi alla blir lämnade bakom, projektet blir ett enmansprojekt, herr Fugelsangs. Den ensamme, sanne pionjären.

Till hans försvar måste jag ändå säga att han alltid delar alla sina ideèr med oss. Förvånansvärt ivrigt inväntar han alltid våra reaktioner. Som när han berättade om sin vision om hur Manchuriet ska börja öppnas upp för evangeliet.

– Det är så vidsträckt och så oerhört lite befolkat. Jag har hört att kineserna uppmuntrar kineser att flytta dit och bosätta sig eftersom arbetslösheten och fattigdomen ökar i städerna och orsakar en massa problem. Regeringen måste erbjuda alternativ. När horder av kineser flyttar norrut borde vi redan vara på plats. Det finns mycket att göra. Manchuriet har varit reserverat, en slags kunglig park för Manchu dynastin. Det var deras privata jaktmarker och ursprungsland – deras andliga hemland som mytologiserats och blivit vedertagen bland kineser. Men det där har rensats ut genom Sun Yat Sen´s revolution. Faran är att ursprungsinvånarana, Tungusfolket blir utrotat i processen. Vi kan åtminstone förhindra det genom att fördröja det genom att kristna dem och dra dem in i vår intressesfär. Fugelsangs blå ögon granskade mig.

  • Vi kan skapa en medvetenhet omkring dem som ett ursprungsfolk, och deras rätt till liv, på samma sätt som Amundsen gjorde med armenierna.

Som vanligt när hr Fugelsang berättade något för oss hade vi en massa frågor vi ville ställa till honom. Han förklarade gärna för oss att Tungusfolket var nomader och på många sätt liknade samerna.

– De är renskötare och är föraktade av den vanliga mannen på gatan, det vill säga kinesen. Allteftersom kineserna flyttar till Manchuriet för att odla upp ny mark och exploatera dess naturresurser så kommer nomaderna att drivas längre norrut. Kanske kommer de att utrotas genom svält och epidemier bland boskapen. Det var vad som fick Mongolriket på knä, förutom att de saknade moderna vapen.

– Det senare en inte helt oväsentlig detalj, framkastade Helge. Herr Fugelsang tycktes inte höra och fortsatte:

  • Alltid när det förekommer/ är massmigration på gång är det risk för katastrofer. Föreställ er att renar eller människor kommer att drabbas av något virus – vad kommer då att hända?

Mr. Fugelsang gjorde nu en paus för att se om vi hängt med.

Jag måste erkänna att jag var fångad av det han sa. Jag förstod precis. Utan djuren ingen bas för livsuppehället. Ingen mat, inga skinn till kläder, ingen mening med livet. Så sammanfattade jag det för mig själv.

  • För de allra fattigaste kineserna är Manchuriet och dess huvudstad Man choukko som det förlovade lansdet eller landet som flyter av mjöl och honung. Precis som USa. Bland deem som drababdes av guldfeber var många kinseser, och en stor del av järnvägaran i USA byggdes av kineser.
  • Vår mr Fugelsang var vältalig, stålande och full av pondus. Vi beundrade honom kolossalt. I stunder som denna var han den Store ledaren, någon som ingen annan kunde mäta sig med. I stunder som dessa förstod vi varför vi älskade honom så och svurit honom vår lojalitet och hängivenhet, Ingen som han kunde föra vår lilla trupp.
  • Egentligen var det inga märkvärdiga, konstiga saker. Alla vill kunna försörja sig själva och sina familjer. Men vi måste visa på det verkliga riktiga förlovade landet, få dem att inse att det konungadömet finns inom dem, att det inte är av denna världen. Vår missionsstrategi var enkel och pragmatisk. Vi var tvungna att hålla oss i rörelse, att vara beredda på att bryta upp och öppna upp nya utposter i en jämn takt, förhoppningsvis med infödda som förestod dem. Helgesoner sopm herr F jobbade oförtröttligt på att förlägga vår frontlinje längre och längre bort  mot nya och krävande regioner. En av dessa regioner var Tibet. Landet förknippades i våra sinnen med en särskild fascination, det hade en särskild makt över våra sinnen, lockade med sin mystiska religiösa charm, för att inte säga magiska kraft. Det trollade fram, gav bilder av stillhet, orördhet och absolut lugn, ”Världens tak” var utsett av gudarnma att bevara och mimnnas deras ursdprungliga regler. Jag kunde inte motstå dess , kunde inte hjälpa att jag fascinerades att tänka på landet som guden Indras och Brahmas och andra kraftfulla aspekter av den livgivande och livsuppehållande kraft som vi klallar Gud. Det ingav fruktan såväl som det var problematiskt att tänka så eftersom vi var utsända att strida, besegra, motstå dessa krafter, dessa enmergier som vi fann/upplevde inte var förenliga med kristendomen.  Vi gjorde anspråk på att ha en fast grund som var unik och exklusiv i jämförelse med andra trosduppfattningar. Det var inte en ny förgrening på ett gammalt träd utan en helt ny rot. Vi byggde våra kyrkor på gamla hedniska kultpltaser och på så sätt förband oss, satt oss i förbindelse med d en gamla tros uppfattningarna som vi blandat samman med den nya tron till en internaliserad karta av foplkvis dom. OM stavkyrkor!
  • Jag själv hade vuxit upp på en plats där övernaturliga väsen, vidskepelse fortfarande fanns i rikt mått. På det sättet var det lättare att orka med hårda och understimulerande liv. Men vi vill gärna förneka vår folktro och gå på i ullstrumporna och bedriva häxjakt på underliga och förorenade energier över hela världen och på så sätt befria oss från vårt förflutna. Jag insåg detta medan jag betraktade vår lilla missionstrupp. Efter ett tag tänkte vi inte på våra olika utseenden i jämförelse med kineserna. Begreppet ras gick upp i rök. Det som blev den verkliga skiljelinjen mellan oss var våra olika närmanden till det Gudomliga.
  • Ett tibetanskt Missionsällskap hade startats i Norge och de norrmän som blev dess medlemmar tykte om att kalals ig för ”tibetanerna” för att skilja ut sig från andra missionsssällskap och deras medlemmar. De kände sig i viss mån utvalda, vilka av oss gör inte det?
  • Då och då talade Rose, Ellinor, Helge och jag och hr Fugelsang om Tibet. Speciellt när tibetaner hade färdats genom vårt område med karavaner på väg mot kusten. Tibetanerna betraktades som det mest religiösa folket i världeb. De bad ständigt böner genom att samtidigt som de bad räkna dem genom att fingra på sina radband, pärla för pärla. Det sades om dem att mantrat OM mani pademe hum ständigt var på deras läppar. Jag nämnde aldrig för någon hur deras religiositet fascinerade mig, jag beundrade dem i hemlighet.
  • Eftersom jag aldrig mött en tibetan ansikte mot ansikte lyssnade jag noga på Mr Fugelsang återgav någon anekdot om dem. Som han händelsevis hört. Ibland fick han nyheter från den norra missionsstationen i Tachien-LU i Tibet.
  • Manchuriet började öppnas upp efter Boxar upproret. Landet skulöle uppodlas och naturtillgångarna exploateras. Många områden i världen undergick samma utveckling och vi gynnades av detta eftersom det underlättade våra missionsaktiviteter. Turkestan t ill exempel var på väg att öppnas upp, vi fick nyheter om det hemifrån. Den speciella missionen till Snölandet – Tibet – startade i Asker I Norge år……Tibetansk buddhism skiljer sig från den buddhism som vi möter här i Kina. Den tibetanska gudavärlden ghar stor mångfald och är svåröverskådlig för en novis som jag. I sina rituialer visualiserar tibetanerna sina gudomar sför sin inre syn med oefterliknbar klarhet.Det är som ett landskap inuti ett landskap, mer minutiöst i sina detalöjer än det konkreta, geografiska sammanhang som vi själva befinner oss i varje dag med människor och träds , de diffusa ansiktena av människor vi passerar och som vi sammanblandar med andra människor vi mött i det förflutna, (BLURRED), betande djur och rök från skorstenar. Vi hyser inga betänkligheter om att vi inte skulle vara herrar över detta yttre landskap , i kontroll av det vi ser, vi litar på att vår varseblivning är ofelbar. Tibetanerna å andra sidan håller naturen så helig att de inte exploaterar dess naturtillgångar eller gör åverkan på landskapet på annat sätt. Ändåär det bara en bakgrund, en nödvändighet för att utveckla och lära känna det inre (den inre väg som Jesus faktiskt pekar ut för oss i evangelierna – det inre som på något sätt korresponderar med det yttre. Buddha Sakuamuni lärde ut att inget ”yttre” existerar för sinnet. Vad vi varseblir och erfar under vår vakna tid är av samma natur, det vill säga utan någon egentlig inneboende natur, som när vi drömmer. Inget är solitt och substantiellt. På det sätt som vi upplever det med våra förorenade sinnen. Det är vad lärda lamor har sagt i diskussioner med missionärer. Tibetanska lamor och munkar har ofta så mycket lärdom att missionärer som ska till Tibet noggrant förberett sig med studier så att de kan skilja på vad de olika skrifterna ahndlar om. På så sätt är dt lättare för tibetanerna att skriva traktater och diskutera med d em.
  • Jag vet att hr F beundrar Theo Sorenson som arbetar i tachien-Lu. Det har sagt om honopm att han var den förste västerländske auktoritetetn på Tibets heliga skrifter, Kangyur OCH Tangyur.
  • De flesta kineser undviker tibetanerna. De säger att tibetanerna kan kontrollera andra människors suinnen från långt håll, avlägsna platser. Det som en konskevens av att de först har erövrat och tyglat sitt eget sinne genom mediattion och olika sketiska övninghar. Det tibetanska helgonet Milarepa kunde t ill exempel läsa människor som en öppen bok. Han prediakade för alla levande varelser, och till och med för träd sägs det. Ju mer jag hör desto mer fascinerad blir jag.
  • Häromdagen gav hr Fugelsang mig en varnande blick efter att ha uppfångat hur ivrig jag blev när han berättasde om tachien-Lu. Jag är rädd för att han kan läsa tankar, han också. Det är bara vidskepelse, avfärdade han sedan det han just berättat och såg menande på mig. Han var på väg ut ur rummet, en kraftigt byggd man. Han gjorde halt utanför köket och vi hörde honom tala med kökspojken.
  • – vad gör du?

Kökspojken reste sig omedelbart, det gjorde han alltid, och gjorde sig redo att följa herr Fugelsang. Jag fångade en glimt av Herr Hai-Lan som kom in genom ytterdörren, också han tycktes krympa inför Herr Fugelsang, han blev skugglik i konturerna. Hans uppsyn röjde att han hade synder att bekänna.

Jag gick ut. Det fanns äppleträd på baksidan av huset. Helge hade snickrat ihop en bänk för Ellinor och mig att sitta på.

-Tankar trivs bäst i en stillsam, fridfull omgivning, sa han i det att han visade oss bänken. Han hade inte visat den för någon förrän nu, inte ens låtit oss veta vad det var han var i färd med att snickra ihiop bakom trädgårdsskjulet. Det var han ssätt att vara på¨. Han tyckte om att överraska oss, se hur vi våra ansikten plötsligt sprack upp, hur våra anletsdrag ljusnade och hur vi kort därefter brasty ut i förnöjsamt, glädjegfullt fnitter.

Ibland slog det mig att han bar på en oförlöst poet inom sig. Kvällarna är här nnars väldigt händelselösa. Men skönheten, den avslöjar sig, som här i trädgården, skuggorna s spel och vindens lek, ibland blåser det kraftigare än så, allt detta upphör aldrig att fascinera mig.

Så fort bänken var på plats bruklade jag gå dit och sätta mig där i skuggan och läsa och brukade helt glömma av tiden. För tillfälligt förbipasserande, få till antalet för att säga det minsta, såg jag säkert ut som en sttay där jag satt, så absorberad som jag var.

Ibland ropade hr Fugelsang på mig från fönstret i sin studerkammare att jag skulle upphöra med läsandet eftersom jag ansträngde mina ögon i onödan enligt hans åsikt. Han viftade med några tidningar i handen. Vi hade äntligen fått några norksa dagstidningar. De var flera månader gamla, men vad gjorde det. >Vi slukade praktiskt taget vartenda ord i dem.

En dag insjuknade den gamla kinesiska tangten Min. Hon brukade besöka oss varje dag. Så fort jag hörde om hennes tillstånd begav jag mig genast hem till henne. Jag ville trösta henne, men hade svårt att hitta de rätta oprden. Hon var troende buddist, och jag kunde inte gärna säga ”sök Jesus istället”. Det skulle vara grymt och hjärtlöst att säga detta till henne bnär hon var febrig och blek. Mitt samvete sa mig atyt jag inte skulle dra fördel av hennes hjälplösa belägenhet. Hon var redan välsignad på grund av sitt milda och förstående sätt , för henens småprat och frågor som öppnade mina ögon för det faktum att jag kom någonstans ifrån, tillhörde någon, en familj. Jag mindes särskilt min mor som fött mig i det ögonblicket och en tår rann ner för min kind.

  • Jag har varit orättvis mot mor, tänkte jag. Något oroade henne. Det var det hela. Alla mödrar är rädda för att förlora sina döttrar, att inte längre känna igen sig i dem. Min mor hade tyckt att jag höll på att bli på tok för fanatisk. Jag undrade inom mig vad mor skulle säga om hon såg mig nu, knäböjande invid den här gamla damens säng, bedjande.
  • Min lyfte handen några centimetrar från kudden och sa:
  • -Hur är det fatt? Jag mötte henens blick.
  • Vad menar Min?
  • Jag kan se att något bedrövar dig. Du ber lika mycket för dig själv som för mig, är det inte så?
  • I det ögonblicket ville jag verkligen haspla ur mig allting, berätta för henen om skärmytslingar, om meningsskiljaktigheetrna mellan mig och min mor, men jag beslöt mig för att låta bli. Om jaG GAV efter och lättade på min börda, skulle jag sakta men säkert avslöja mer och mer, avbörda mig hela historien. Men jag ville inte bete miog som en skolflickla framför henne, det var viktigare för mig att visa att Jesus var min Hjälpare, att det var till Honom jag kunde gå med alla mina problem. Att jag kunde visa att Han fanns där för henne också, på samma sätt som för mig. Det var viktigt att vara omdömesgill, ha urskiljning så att jag inte lämnade Jesus bakom mig, och glömde bort varför jag överhuvudtaget var i Kina. Jag beslöt mig för att inte komma på förtrolig fot med Min, annars skulle jag snart vara den som var beroende, som behövde hennes hjälp, denna modersgestalt, tänkte jag.
  • Hon förebrådde mig milt, utan stränghet.
  • – Varför vill du inte berätta för mig?
  • Är det för att jag är gammal och sjuk eller för att jag är en främmande för dig? Hon avbröts av en hostattack. När den hade ebbat ut tillade hon:
  • – Du måste göra din plikt, oroa dig inte, jag förstår dig. Hennes trädgård var full av underbara plommonträd och hon bad mig gå ut och plocka så många jag ville och ta med mig tillbaka till misssionsstationen.
  • När jag kom in reste hon sig till hälften upp i sängen och stödde sig mot kuddarna.
  • Har du sett Plejaderna? Frågade hon, och fortsatte utan att invänta mitt svar.
  • Betrakta himlen denna kväll, och jag är säker på att du kommer att uppleva, förnimma dess oändlihet, dess vidsträckthet, dess rymd. Föreställ dig att ditt sinne och himlen är samma odelbarhet, att de flyter in i varandra, och när du upplever det det, den här oändliga, vittomfattande rymden, utom och inom dig, så kommer all din rastlösa energi att rinna av dig och en känsla av lugn och renhet kommer att återvända till dig. Ungefär så där. Hon pekade med fingret i riktning mot en Buddhastaty i brons. Jag såg på den och vände snabbt bort blicken och såg ut genom fönstret istället. Jag såg grannen tvärsöver tömma sittskräp i rännstenen utanför sitt hus. Jag såg mot Buddhastatyn igen. Det ilade inombords, håren reste sig på mina armar.
  • Min verkade plötsligt svagare. Och henens tal lät sluddrigt. Jag fick en förnimmelse av att hennes död närmade sig. Jag ville verkligen inte trötta ut henne, men det verkade som om hon gillade mitt sällskap. Hon blev febrig. Först då insåg jag att den här 90-åriga damen kanske inte hade så långt kvar att leva. Henens hand trevade efter min. Så sa hon:
  • – Jag vill att du ska ha något från mig. Titta dig noga omkring, ta något du tycker om. Min blick föll på nytt på Buddhastatyn.
  • Min förstod att jag ville ha den, men att jag tvekade, min kristna tro spökade i mina tankar, kunde jag verkligen begära ett sådant ting, en staty av en avgudadyrkare?
  • -Ta den, sa Min. bara ta den.De Det är Lord Amitabha, det Oändliga ljsuets Buddha.
  • Den kan inte skada dig, och du kommer inte att ångra det.
  • Jag hade gått fram till statyn, och sträckte nu fram handen mot den. Försiktigt tog jag den i min hand. Jag slöt handen om den. Kände bronsets yta kallglöda i handen. Plötsligt blev jag villrådig, om huruvida jag skulle våga ta med den tillbaka till missionsnstationen eller inte
  • .
  • – Det finns inget att vara rädd för, hörde jag Min säga. Du behöver inte säga något tillde andra. Det här är ditt minne av mig. Det är en dyrgrip.
  • Jag hade redan förstått det.
  • – Jag tar med dina smutsiga lakan sa jag, och bytte samtalsämne. Jag tar med dem i morgon när jag tittar in.
  • Jag lade den lilla Buddhastatyn i min ficka, tog de smutsiga lakanen och gick ut i <Mins trädgård. Jag hade ställt korgen med plommon vid husets ena gavel. Jag dröjde mig kvar i trädgården ett tag. Bilden av min mor dök uipp för min inre syn. Jag beslöt mig för att skriva till henen redan samma kväll. Jag ville försonas med henen, glömma mina hårda ord till henne. Jag rös inombords, det var okristligt att bete sig som jag hade gjort. Jag huttrade till just som solen gick ner och skyndade hem. I samma ögonblick som jag klev in genom tamburen möttes jag av Mr Fugelsangs skarpa blick. Han sa ingenting. Förstod han kanske att jag vart inbegripen i ett mysterium, framkallat av mötet med Min, att det hade framkallat syner av buddhastatyer och munkar försänkta i djup bön? Jag gav honom en trotsig blick och marscherade in på mitt rum. Det var mitt sätt att försöka avväpna honom på.
  • – Hur stod det till med Min ropade han plötsligt efter mig, och slog igen sin bibel. Då kom jag plötsligt på att jag uteblivit från vårt dagliga bibelstudium. Jag vände mig om så att vi kom att stå ansikte mot ansikte med varandra.
  • – Hon är döende. Jag gjorde ett klumpigt försök att nå Buddha stayn i min ficka. Den var fortfarande där. Jag kunde känna den. Nathalie gick förbi mig, på väg ut med abskan som hon skrapat ihop i den öppna spisen.
  • – vad har du där? Hon nickade mot korgen som jag hade ställt ner på golvet.
  • Smutstvätt. Och plommon.
  • HaR JAG inte sagt till dig att vi har plommon själva i år?
  • Hennes ord dog ut, jag var redan på färd in på mitt rum, för jag ville vara, försökte göra mig så obemärkt som möjligt.
  • Herr F kom efter mig och ställde sig i dörren.
  • – Snälla Else-Marie, lämna över den där gamla kinsesiska kvinnan till Jesus. Ta inte hela bördan på dig själv. Det gick inte att ta miste på värmen i hans röst. Han var verkligen full av omsorg när det gällde. Det gjord emig glad. Fästän jag ibland fann stel och högtravande så var det något så öppet och ärligt och omtänksamt hos honom i stunder som dessa. Hade det inte varit för honom hade vi alla varit omtöcknade och slagna av häpnad inför allt nytt vi mött när vi kom till Kina. Han var orubblig, även i motghångar, och fick oss att hålla ut. Vi skulle  aldrig kunna undvara hans kunskap och erfarenhet. Lycklig Rose som var förlovad med honom, en hemlighet som hon hade dselgett mig. Inget var officiellt än, men hon hade skrivit hem till sina föräldrar och meddelat sin nyhet.
  • _sådana nyheter kan man inte eundanhålla dem man håller som kärast, hade hon sagt och sett så glädjestrålaNDE UT SÅ ATT JAG undrade om det var samma Rose som jag skurade golven tillsammans emd på morgonarna.
  • Utan att vi egentligen hade insett det hade vi lärt oss massor, förutom att han som nu, brydde sig om våra privata känslor.
  • – Vet du vad, sa han, jag ska be Rose göra i ordning en kopp varm mjölkchoklad till dig. Det kaN DU BEHÖVA. Jag gav honom ett svagt leende. Det var inte utan att jag kände ett stygn av skuld över att behöva dölja mina förehavanden.
  • Lyckliga Rose, tänkte jag, som är förlovad med hr Fugelsang. Jag beundrade dem som kunde umgås så pass obesvärat trots alla känslor de hyste för varandrta. Visst rodnade Rose ofta i Hr Fugelsangs sällskap, men annars kunde jag inte upptäcka många tecken på deras hemliga förbund. Det i sig var beundransvärt.
  • Att komma Min nära var i någon mening att komma alla kineser nära. Jag kunde förnimma både deras styrkor och svagheter och jag förstod att jag under inga omständigheter ville försvaga Mins tro. Det skull e bara försätta henne i ett bedrövligt tillstånd, kanske i upplösningstillstånd, ställd som hon skulle bli mellan två trosuppfattningar, sin egen och vår, och kanske helt tappa fotfästet just när det var som viktigast att hålla fast vid sin tro – dödsögonblicket, när det närmade sig. Hon måste få gpå sin egen väg och dö som buddhist. Något annat var otänkbart. Det var försent att försöka vinna över henne till Jesuis.
  • Jag gömde den lilla Buddhastatyn under min huvudkudde så fort jag var ensam i rummet igen.
  • Senare den kvällen berättade jag om mina tankar för Hr Fugelsang.
  • – Om det är så du känner det, att hon inte kommer att avstå från sin hedniska tro, så är det inte mycket mer vi kan göra. Försätt bara att be för henne, det är allt du kan göra.

Jag betraktade honom i skydd av lampan. Hans tankar var på annat håll, upptagen som han var med flodmissionen, men han gav sig ändå tid att  lyssna på det jag hade att säga och jag förstod att han satte värde på mitt omdöme. När jag lämnade honom satt han med en gammal karta över området på skrivbordet. Rose satt i vardagsrummet, eller  storstugan som vi kallade det och stickade.Helge hade gått ut för att hugga upp lite mer ved. Det behövdes alltid göras så att vi hade ett förråd av ved att ta av under den kommande vintern. Det var en ganska vanlig kväll, men jag glömde inte bort atyt se upp mot himlen när jag befann mig på baksidan av huset och sköljde upp Mins smutsiga lakan. Himlen var mörkblå och månen seglade fram ur sitt gömställe bakom några moln, den var lysande gul, som om den lånat färg av solen. Jag föreställde mig att mitt sinne var oändlig rymd.

Nästa morgon när jag försiktigt öppnade dörren till Mins rum och lågmält ropade ut hennes namn fick jag inget svar.

  • Jag prövade att ropa hennes namn högre, och till slut nästan ropade jag ut det. När inget svar anlände heller den gången gav jag hennes en sista lång blick.. Hon såg så fridfull ut där hon låg. Sedan skyndade jag till det buddhistiska templet och förklarade för prästen där att Min hade avlidit under natten och gav honom nycklen till huset, därmed var det han som tog över ansvaret för Mins hädanfärd.
  • – Hur kommer det sig att du var så snäll mot henne? Gjorde det du gjorde för henne? Undrade han. Jag fann frågan något underlig, men röjde inte en tanke och sa helt kort.
  • Vi blev vänner. Hon respekterade vår mission även om hon inte delade vår tro.
  • Från första stund jag mötte henne visste jag att det var något specioellt med henne. Hon hade inga förutfattade meningar om någonting. Däremot nämnde jag inget om buddhastatyn jag fått. Jag ville gå därifrån, samla mina tnkar och vara ifred en stund med min sorg innan jag berättade för Fugelsang och de andra vad som hänt.
  • Senare, i kvällningen, samma dag,l passerade jag begravningsplatsen invid floden. Ovanpå en hög stapel av ris och timmer kunde jag se Mins döda kropp, insvept i vitt linne, brinna.
  • Jag satte mig på en sten på ungefär hundra meter från bålet. Så satt jag, kontemplaterande alltings obeständighet, och stirrade in i eldflammorna som steg med väldig kraft mot himlen. Jag tänkte på hur dyrbar min vänskap med Min hade kommit att bli. Speciellt de sista fyra dagarna berörde mig djupt. Hon hade lämnat mig med något genom vilket jag kunde bättre börja förstå mig själv. Hon vädjade till en mänsklighet hos mig bortom de simplistiska kategorier som jag annars föredrog att umgås med. I henens sällskap hade jag vågat ta ett steg ut ur det religiöst färgade språk som var så ett med mig sedan jag blev frälst påriktigt att det näst intill var en omöjlig uppgift. Men jag hade gjort det och istället lyssnat till henne utan att känna mig hotad. Hon hade varit uppriktig i sin vilja att nå mig. En pojke kom och tog min hand och började leda mig hemåt. Han släppte inte min hanmd förrän vi stod utanför missionssattionens grind. Jag hade tidigare sett hur prästen hade viskat något i hans öron, förmodligen att följa mig hem eftersom jag hade blivi t helt uppslukad av mina tankar kring Mins boprtgång och den intensivba koncentrationen på begravniongsbålet med hennes kropp.
  • Det var midnatt, förutom en hunds skällande i fjärran var allt tyst.
  • Vem är du? Hade pojken frågat mig.
  • – jag är lärare, hade jag svarat.
  • – Vad märkligt. Jag trodde att bara män var lärare. Vad gör du?
  • Jag undervisar om den bästa och märkligaste lärare som någonsin levat här på jorden, svarade jag beredvilligt.
  • Han hade sett misstänksamt på mig och frågat?
  • Och vem skulle det vara?
  • – hans namn är Jesus.
  • Oh, nu vet jag, sa han, det där har jag hört talas om. Ni är inte omtyckta överallt höäromkring.
  • – var bor du? Hade jag frågat, men han bara skakade på huvudet. Jag förstod att han inte ville tala om det. Jag ansatte honom inte, och fortsatte att gå.
  • Plötsligt berättade han för mig att han egentligen inte var härifrån, att han ursprungligen kom från Tibet. Han undrade om jag hade hört talas om hans hemland?
  • Ja, sa jag. Vi hade kommit fram till grinden.
  • Egentligen ville jag inte släppa iväg honom förrän han hade talat om var han bodde- jag måste gå nu, hade han svarat mycket lugnt. Jag passar upp påen lama och måste återvända till grottan där han befinner sig. . Jag måste upp tidigt och koka the åt honom. Försök inte följa efter mig är du snäll. Jag log. Förvånat höjde jag på ögonbrynen. Det fanns inte en chans i världen att jag skulle orka genomföra någon sådan plan.
  • – varför tror du att jag skulle följa efter dig?
  • – Inte du lkanske, men någon annan av er missionärer tycks röra sig överallt. Någon hade plockat nästan all svamp när agrottan i förra veckan. Och jag vill inte att bergsandarna störs i området. Vi står på god fot med d em och hela omgivniongen andas harmoni och fridfullhet tack vare lamans böner. Du kan kalla mig Jighlimpon.
  • Pojken försvann med ett leende. Han hade hållit sig på sin kant, men var ändå förvånansvärt rättcfram. Han var inte ovänligt sinnad mot oss, utan bara sa vad han tyckte och tänkte utan något ont uppsåt. Vi skiljdes åt vid grinden med ett hastigt farväl. Jag var för sömning för att ställa fler frågor.
  • Var har du varit tills nu? frågade Hr F irriterat.
  • jag steg in i tamburen.
  • Jag harklade mig.
  • – Vid begravningsplatsen.
  • Han granskade tankfullt mitt ansikte.
  • Du tar hennes död alldeles för hårt, Else-Marie. Vem vet, kanske är hon redan i paradiset tack vare dina böner.
  • Jag mumlade något ohörbart. Situationen var nu delikatare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Det var som om Mr F ville nå in i mitt innersta, fråga om just allt. Det kändes inte bra. Han inkräktade på mitt jag, på något som tillhörde mig och bara mig. Hur skulle jag kunna göra honom uppmärksam på det? Han skulle förmodligen bara klampa på och och börja prata om hur farligt det var att komma hedningarna allt för nära.
  • – Du måste dölja dina innersta tankar för dem. De tror inte som du. Dina privata känslor är mellan dig och Gud. Det var underförstått att hr F skulle ha tillgång till varje litet skrymsle och vrå i vårt inre. För honom fick det inte finnas några hemligheter. Han befann sig verkligen under huden på Rose, natalie, Helge och mig, och genomträngde allt, till och med våra drömmar.
  • Vem tror du att du är? Tänkte jag förargat. Gud? Menm jag vågade inte säga något. Jag visste att den där >Buddhastatyn hade kommit emellan mig och Mr F. Även om det var det sista jag ville, kände jag mig skuldmedveten. Och det var som Mr Mortensen anade sig till mina känslor. Den enda som jag numera hade ett alltigenom avspänt förhållande till Helge. Jag kunde till och med luta mitt huvud mot hans axel ibland när vi satt ute på bänken i trädgårdens bortersta hörn i kvällningen. Då blundade jag och drömde om min hemby och alla mina nära och kära och alla mina vänner i församlinghen.
  • Ska sanningen fram så är jag nog orättvis. Egentligen är jag nog oprättvis mot pastor Mortensen. Visst kunde han vbara oerhört snokande och förolämpande med sitt kontrollerande sätt , men i grund och botten var han en mycket älskvärd Helgeson, och som en far för oss alla. >Utan tvekan skulle han tagit itu med mig med hårdhandskarna om han så endast hade en uns aning om vad som pågick inom mig. Han skulle genast ha stämplat mig som utsatt för villfarelser och vanföreställningar och förvirring och börjat med sina moralpredikningar för att få rätsida på detta mitt förvirrade tillstånd och citerat bibelen ovanpå det.
  • Men jag visste bättre,jag visste att jag hade rätt till mitt eget Helgesonliga omdöme.
  • Någonstans på andra sidan gatan öppnades en dörr och musiken från ett stränginstrument letade sig för ett ögonblick fram till oss, ett melankoliskt klagande läte.
  • – Nå, klockan är mycket. Det är bäst att du skyndar dig i säng nu, sa pastor Mortensen, och därmed avslutades vårt lilla samtal.
  • Jag gömde den lilla Buddhastatyn under min huvudkudde så fort jag var ensam i rummet igen.
  • *
  • Duär ingen vanlig missionär, du ser inte ut som de andra,sa Jiglimpa.
  • Vad menar du?
  • – Nej, nej. Missförstå mig inte. Det var en komplimang. Du kan få komma och hälsa på laman om du vill, men du måste göra det respektfullt och på det traditionsenligasättet. Det innebär att du ska ge honom en vit sjal. Om du inte vill göra det är det bäst att du inte kommer alls. Annars kanske du samlar på dig en massa dålig karma.
  • – jag skla tänka på saken, svbarade jag.
  • – Det är en inbjudan, fortsatte han stött. Jag nämnde mitt möte med dig, att prästen bett mig att följa dig till missionsstationens grind och när jag berättade att du är lärare sa han att det skulle vara intressant att prata med dig. Det är svårt att skaffa sig lärdom, betonade han och de som begrundar tillvbarons obeständighjet är i sanning högt värderade av lamor.
  • Obeständighet,sa jag tveksamt, då häromdagen, talade vi om obeständighet med varandra, det kan inte jag minnas. Gjorde vi verkligen det? Jag kan inte dra mig till minnes att jag använde det ordet.
  • Nej, men du sa att du satt och mediterade viid begravniongsbålet. Och min lama säger att vem det vara månde, som slår in på en andlig väg gör det grundat på ett avståndstagande från värdsliga nöjen för att de insett förgängligheten där bakom. Allt livs obeständighet. Du skrattar och i nästa ögonblick gråter du. Våra känslor skiftar ständigt, opålitliga vänner som de är. Det är därför man måste tämja sinnet. Ger man fritt fram för sina böjelser är det lätt att man spårar ur ochgör oss själva och andra illa, och det innebär att man drar på sig en massa dålig karma i ett nafs.
  • Det må jag säga, du är riktigt bra på att predika. Jag gav honom ett uppmuntrande leende samtidigt som jag verkligen undrade vad han hade sagt om mig till sin buddhistiske lärare. Kunde det vara så att det var det  faktum att jag intresserat mig för Min och följt henne på hennes sista färd som hade gjort intryck på den här Helgesonen? Han hade förmodligen kommit fram till att jag hade djupa andliga intressen, eller så var det bara i min egenskap av lärare vid missionsskolan som jag var intresaant. Jag skakade på huvudet för mig själv.
  • Pojken såg uppmärksamt på mig. Han väntade på att jag skulle säga något, kanske samtycka. Men jag visste plötsligt inte vad jag skulle säga. Pojken tycktes förlora tålamodet med mig för han tryckte ett rött korallhalsband i handen på mig och sa:
  • – Om du vill hälsa pålaman så gå till begravningsplatsen tidigt i morgonbitti. Jag kommer att vänta på dig där för att visa dig vägen.
  • Tidigt nästa morgon var jag där.
  • Laman hade långt svart hår ornamenterat med rödas koraller och turkoser. Runt halsen hade han flera lager av pärlor och till örhängen hade han snäckor. Han var vacker och skräckinjagande på en och samma gång. Jag fumlade med den vita sjalen innan jag hunnit veckla ut den och laman fått den vita sjalen i sina händer som en vördandsfull hälsning från mig. Han tog emot den med stor omsorg och noggrannhet.
  • Det tog ett tag innan jag kunde slappna av. Laman sa till Dondruplimpa att göra i ordning the. Själv reste han sig gracilt och försvann utomhus. Jag fick tid att se mig omkring. Grottan var stor och varm. I mitten av grottan fanns en eldstad, det låg ved där, men ingen brasa var tänd för det var varmt trotsd att solen batra varit uppe ett par timmar. Vid ena kortsidan fanns altaret med statyer, en stående Buddha Maitreya, vit tara, Sakyamuni Buddha, Manjushri, Guru Rinpoche, och Chenrezig samt mahakala. Det var pojken som pekade ut de olika gudomarna för mig, och när han gjorde det förklarade han de olika rituella föremålen på altaret som dorje och bell.
  • Det brann smörlampor på altaret vars lågor reflekterades i bronsstatyerna. Ett par var av rent guld.
  • – Laman gick för att hämta vatten, förklarade pojken när laman dröjde.
  • -han är så förvånansvärt vacker, utbrast jag, jag menar att förvånansvärt vackert utsmyckad, menar jag, skyndade jag mig att säga för laman stod plötsligt i grottöppningen.
  • Om han hade hört vad vi talde om så förråde han det inte med en min. Han hällde upp färskt dricksvatten åt mig i en mugg, och kort därefter serverade Dondrup Lingpa oss the.,
  • – Så du är lärare, konstaterade laman snarare än frågade.
  • -ja, från Norge förklarade jag.jag kom till Kina för åtta år sedan. Jag arbetar som missionär här, jag är kristen. Jag antar att Dondrup Lingpåa har berättat det för dig.
  • Ja, det har han gjort, och jag blev nyfiken. Jag hjar tidigare träffat på enstaka kristna missionärer. De har kommit och gått i Tibet i några decennier. De har varit väldigt öppna, inte så inskränkta som man kan bli när det bara är en åsikt som gäller.
  • – jag räknar mig själv som öppen, men jag vill inte låta vår tradition utplånas, vill inte bidra till det. Varje dag åkallar jag Trons beskyddarna av Kagyupa-skolan av Tibetanska buddhism och ber dem nedkalla sin välsignelse öcver mig så att jag blir en av dem som genom minba elever för tron vidare till de yngre generationerna.
  • Jag noterade att det fanns en antydan till sorg i hans blick.
  • För mig Helgesonligen finns det ingen händelselös dag eller bortkastad dag, varje dag är fylld med syfte, fylld med Dharma. Det finns inget flyktigt med Dharma. Många kommer bara för att ställa frågor och att genom förställning köpa eller stjäla konstföremål, våra heliga ritulla föremål och texter. Det gör mig ont (disheartening) att se deras girighet och presumptousness.
  • Får jag fråga, varför lever du just här, i Kina, och inte i Tibet?
  • Kanske är det jag just sa en del av förklaringen. Jag tycker inte om vad som händr och sker i Tibet just nu. Ett pris är satt på Tibet. De tre stormakterna Kina, Ryssland och England strider om herraväldet över landet. Han gav mig en antydan till leende. Han var rädd att han höll på att tråka ut mig.
  • Vad tror du om Tibets framtid?
  • Jag vet inte, sa jag. Mitt eget land skakade av sig grannlandet och stormakten Sverige 1905. 1913 bröt första världskriget ut. Vad det gäller Tibet har jag inte tänkt så mycket annat än att det måste vara en av världens vackraste platser. Jag hoppas att jag en dag kan ta mig till Tibet.
  • – Du kan ju följa med Dondrup Linpa och mig när vi återvänder i vår, och såg allvarligt på mig. Situationen i Kina kan komma att förvärras. Ni kommer inte att vara trygga här. Kommunisterna gillar inte religion.
  • – jag ska tänka på saken, lovade jag och medan jag sa det kände jag hur mitt hjärta började bulta vilt inuti mitt mig. Jag fortsatte djärvt:
  • Det finns faktiskt några norrmän som jobbar med mission i Tachien-Lu. Vi kan gå till fots till Chamdo och därifrån till Batang och vidare till Shigaatse. Min födelseby i Kham är väldigt vacker. Jag är säker på att du skulle gilla den.
  • Jag kanske tar din inbjudan på orden.
  • – Jag ska vänta på ditt besked. Laman sträckte sig efter sitt radband och började fingra på pärla efter pärla.
  • Jag ska försöka hitta en utväg, sa jag undvikaNDE.
  • Jag orkade inte ge ord åt all min tvekan och de svårigheter jag insåg att jag skulle ha när jag skulle förhandla om min frihet med mister Fugelsang. Min frihet, det lät så ödesdigert, som om jag var på väg att lossa trons bojor och bli avfälling.
  • För inte dina vänner bakom ljuset bara, sa laman. Om du tror att du skadar med sanningen så är det bara dig själv du skadar.Du måste gå framåt i enlighet med din tro, vad du tror på. Om det du tror på inte passar andra och dessa andra är viktigare än din tror så måste du ge upp det du tror på. Var ärlig mot dig själv.
  • Jag antar att jag gillar mitt arbete. Det slags andliga liv har alltid tilltalat mig. Varför vet jag inte. Kanske för att jag levde gabnska isolerat där hemma i Norge, var uppfostrad i den andan. Det var inte myucket som kunde distrahera sinnena som banade sin väg in i mitt föräldrarhem. Det var austert.
  • Det var tidig torsdag morgon Nästa gång jag återvände till lamans grotta . Laman hade just återvänt från sin moprgonbäck i en närbelägen bäck och Jigme Lingpa höll på att koka korngrynsgröt.
  • Hur står det till?undrade lama Tenzin.
  • -Fint.
  • Vi satte oss ner utanför grottan. Dondrup linpa serverade mig the medan han själv och laman förberedde sig för att äta sin morgongröt. De åt ur träskålar.
  • Jag hade tagit med mig några Helgesikor och lite valnötter ? säsong? Laman tog tacksamt emot mina gåvor och placerade dem på altaert inne i grottaN.
  • Hur finner du livet här? Frågade han mig.
  • Jag finner mig väl tillrätta numera , sa jag. Och som sagt, jag är van vid ett anspråklslöst liv hemifrån. Vi hade inga modernityeter. Jag minns till och med några hårda vintrar när folk svalt.
  • – Får du innte hemlängtan?
  • Jag brukade få hemlängtan ganska ofta, men nu har jag hittat min egen rytm här och sedan jag lärt mig språket någorlunda så har det underlättat och förbättrat mitt liv här på många sätt. Jag är inte längre så begränsad vad det gäller sig vare sig göromål eller kontaktyta.
  • , Det är ett gott tecken att Dondrup och du möttes vid begravningsålatsen, sa laman. En begravningsplats är en väldigt mäktig kontemplationsplats. Det som händer och sker i samband med döden är en beläring öppen för oss alla, den visar oss på livets obeständighet. Förr eller senare kommer vi alla att stå ansikte mot ansikte med ddöden. Det var fint av dig att sitta vid den gamla damens dödsbädd. Det är väldigt bra att ha en andlig vän som sitter vid ens bädd när döden rycker i en. Döden är en passage, ett tillstånd mellan två – vi kallar det bardo. Hur vi hanterara den färden bestämmer om och var vi komemer att återfödas. Om du är lyckosam och har nått upplysningen så kan du gå vidare till ett Buddha pradios och slippa bli återfödd just därför för att du hjar renat dig från alla dåluig karma och nått tillståndet bortom där ingen ny negativ karma ackumuleras. Det är först där sinnet finner sin verkliga ro.
  • Men du kanske inte känner till den buddistiska terminologin? Laman såg frågand epå mig.
  • Jo, jo, försäkrade jag, det tillhör vår utbildning till missionär att känna till lite om kulturen och religionen i det land vi ska sändas ut till. Men för att vara uppriktig, det mesta har jag lärt sedan jag kommit hit. Inte minst genom alla svårigheter man ställs för som nyu i ett främmande land. Språksvårigheter, missförstånd av alla slag, sådant ställer till det för en. Jag skrattade till. Om människor bara vågade ta till sig budskapet om Jesus, vågade öppna dörren för oss. Då är jag säker på att de skulle inse Jesuis storhet.Om människor bara lät oss komma innanför dörren, in i deras hem, då är jag säker på att de skulle inse Jesus storhet.
  • Laman lyssnade intresswerat.
  • Nu när du känner till pltasen är du välkommen när du vill på morgonen. Jag är i semiretreta, så efter klockan tolv är jag inte tillgänglig. Det är därför som mornarna är bäst.
  • Jag skulle uppskatta om du kommer ensam för jag har ingen tid över för lättjefullt prat eller dispyter rörande religiösa frågor. Du kommer som en vän, är det förstått?

I det ögonblicket stod det klart för mig att jag var dragen till Buddhas lära, till hans värld av meditation. Jag kunde intye hejda mig självb. Det var så sent. Så kändes det. Jag var tvungen att fortsätta mitt sökande efter en annan, alternativ väg. Min egen värld hade redan kolliderat med buddhismens och öppnat  upp fäör det som lama Tenzin talde om. Jag känd emig styrkt i hans närvaro, begjuten med ett slags hopp om att mitt dilemma skulle lösas upp och skingra sig såsom en dimnma inför mina ögon. Fram till dess skulle det bli jobbigt eftersom jag hade skuldkänslor för att jag så snart accepterat den här laman och det han sa. Det var givet att varken Rose, Helge eller någon annan, allra minst herre F skulle ha förståelse för detta.och det kunde jag inte begära. Men mitt samvete sa mig atty jag var fri att söka och hålla fast vid mina ideal så länge jag inte hindrade någon anna från att göra detsamma. Det tog tre veckor innan jag kunde smyga iväg till grottan utan att riskera att bli upptäckt. Det var som att fly, en flykt till ett ställe där jag var bortom den vanliga värlöd där jag annars vistads, där jag kunde möta en annan människa på ett mer jämbördigt plan. För mellan oss existerade ingen tid, inte heller konstruerade begrepp som ras eller åtskillnad. Det var en speciell plats om jag kunde gå till för att samla mina tankar och se ännu lite klararte i vilken riktning jag tog av.

Jag inspekterade mina flickor. Jag talade om för dem att det viktigaste för dem var att hitta sitts anna syfte?

…….??att handla mat så ni kan laga mat och ställa fram på bordet. Det är inte så lätt. Ni kommer att se att det kan ta sin lilla tid att hitta sitt sanna syfte. Så därför behöver vi tid att kontemplatera. Te x nära ett vattendrag, uppe i berghen, på en vacker och undangömd plats med grottor. Men det sa jag förstås inte utan fortsatte.

Även Jessu som var en så stark och medkännande människa, som var Guds son, behövde tid för sig själv att samla kraft. Han behövde komma ifrån folksamlingarna som omgav honom nästan dygnet om. Genopm att dra sig undan i bön och umgänge med sin Himmelske fader så förnyade han sitt syfte och var det trogen, som musiken är trogen sitt instrument. Ibland vatr han säkert väldigt trött och kanske ville säga till människorna att , Nej, nu kan jag inte hjälpa er mer, jag har gjort mitt för i dag, jag är trött, men när han såg hur besvikna människorna blev, hur de från hjärtat vädjade och bönade och bad om hjälp så kunde han inte säga nej. Han övervann sig själv, han insåg att han kunde hjälpa lite till, att han hade lite mer att ge, bara före att han drog sig undan när han verkligen behövd edet och hämtade kraft.

För att kunna göra den där sista stora ansträngningen, oavsett hur situationen ser ut, måste vi ha ett högre syfte, en slags tjänande inställning. Och det finns redan en vägledning för det och den finns i bibeln, och det är Jesus som Helgesonifierar tjänandet. Och hanm säger faktiskt till oss att han är Vägen, Sanningen och Livet.

Låter det abstrakt? Jag jkastade ut min fråga utan att invänta svar.

Så jag vill att ni tar väl hand om er, är rädda om er och sköter om er för ni är Guds verktyg, de verktyg han kan använda för . Det är ni som kan hjälpa de gamla, sjuka och behövande. Det är er omtanke och värme som kan göra människa glada och skänka dem lugnet  och hoppet åter. Förstår ni? Ni måste ha den där beredvilligheten och förståelsen att allt som ni gör för en annan människa komer alltid att finnas där, kommer aldrig att utplånas. Kanske ni inte tänker på det eller glömmer det, kanske den där andra Helgesonen, han eller hon, glömmer er vänlighet, men ni ska veta, Gud glömmer inte. Ingen är gladare än honom när vi följer hans vilja, det är därför som vi är så oändligt värdefulla i hans ögon. När vi lyder Gud kan vi sova gott, den rättfärdiges sömn. Vi behöver inte ligga sömnlösa och kasta oss från den ena sidan till den andra och tänka:

_ oh, varför gjorde jag det där, oh varför gjorde jag det där? För vårt samvete är rent, klart och skinande som en regnbåge i skyn.

När jag hade avslutat lektionen så var det fritt fram för barnen att ställa frågor. De var uppriktiga i sina frågor. Det var så jag ville ha dem, öppna och ärliga. Jag var verkligen beskyddande över dem. Jag ville inte att mina flickor skulle utsättas för grymheter eller otrevligheter på något vis. Jag visste att det kinesiska samhället var korrupt på många sätt och att många snaror lurpassade pådessa unga flickor. De förväntades gifta sig tidigt, och det var ett hårt och strävsamt liv som skulle avkrävas dem. Med lite boklärdom och  ett sätt att kunna resonera med sig själv hoppades jag inpränta en slags värdighet, en slags värdighet, en visshet om sitt värde i dem.

Goda tankar, sättet på vilket vi varseblir och tänker på världen runtomkring oss är en dyrbar källa till glädje för oss hade jags agt dem. Det är klart väldigt Helgesonligt hur vi upplever saker och ting. Om vi så bara kan dela något av det synsättet, de tankarna med varandra så delar vi verkligen en skatt. Föreställ er en Helgeson med ett negativt och orent synsätt, han eller hon kan inte upptäcka denna skatt. Glada bör vi också vara för att vi är friska och har alla våra sinnen i behåll. Om vi ser oss omkring så blir vi snart varse att vi inte kan ta vår hälsa för givet, inte heller exempelvis vår syn eller hörsel. Det motiverar oss att hjälpa människor som inte har den förmånen att vara friska. Det ärvårt ansvar att s e till att de inte behöver känna sig värre de som är handikappade. Jag passa de alltid på att tala om de handikappade när jag talade om sjuka och behövande, speciellt om blinda eftersom blinda människor föraktades och nervärderades bland kineserna. Eftersom de blinda inte kunde arbeta ansågs de värdelösa och kasatdes ut ur sina hem, oftast övergavs de, sattes ut vid någon väg eller gata för att gå ett osäkert öde till mötes, ofta döden. Det var därför som vår mission hade öppnat ett barnhem, för blinda. Jag ville lära de här flickorna att inte se ner på någon, lära dem allas lika värde. Tanken kunde inte vara helt främmande för dem tänkte ejag eftersom Medkänslans Buddha intog enstor plats i deras religiösa värld, om inte den främsta. Men buddhiosmen stod i konflikt med andra värden, den sociala hierakin och den starka betoningen påmaterialism. Så jag undervisade egentligen mina flickor om ett synsätt som stod i strid med det vedertagna världsliga synsättet. Och det som deras föräldrar och andra vuxna predikade. Det var konstigt eftersom de äldre var respekterade i Kina och fruktade. De skulle åtlydas. Att lära ut sådant som kunde få dem att hamna i strid med rådande värderingar var verkligen att be om bekymmer.  Det jag kunde göra var att be flickorna vara försiktiga, och att vara hänsynsfulla, så att de inte trampade någon på tårna.

Jesus beläringar är revolutionära, sa jag. Kom ihåg det. Det lustiga var att när jag förberedde mina lektioner så tänkte jag att Jesu undervisning, inte var helt olik den buddhistiska till sitt innehåll. Olikheten låg kanske i stilen och sättet på vilket budkskapaet förmedlades. Vi var oförvägna och högljudda och med ett socialt patos i ryggraden som kändes naturligt för oss, det var något norskt antar jag. I Norge försöker vi hela tiden förbättra villkoren för de som har det sämst ställt i samhället., för de mest utsatta grupperna. Vi har inte samma sociala barriärer som kineserna, vi var dessutom ett mindre samhälle, mer tätt sammanfogat.

Jag hade drömmar för mina flickkor. Ag ville att de skulle bli lärare, bra lärare. Varje gång jag såg dem sitta framför mig, alerta och med raka ryggar och håret flätat, blev mina ögon grumliga av tårar. De var mig så kära,. Tack vare dem kunde jag glömma alla mina problem, till och med min hemlängtan. De var mitt högre syfte. Jag ville ge dem det bästa jag hade av kunskap och vishet. Jag försökte uppmuntra dem så mycket jag kunde., att aldrig ge upp. De var dåligt klädda och många av dem fick inte tillräckligt med att äta. Jag försökte äta mindre vid måltiderna så att jag kunde stoppa undan lite rester som jag kunde lägga i min vävda korg och ta med mig till lektionerna. Det kunde hända att jag inledde dagen med att sticka åt dem lite bröd, en bit torkad frukt, allt som jag hade kunnat komma åt utan att någon av mina arbetskamrater skulle lägga märke till det. Om mr F skulle få syn på det skulle han omedelbart sätta stopp för mina förehavanden.

Vi har inte råd med favoriserande, skulle han säga.

Men för att vara ärlig, jag tror att vi allautövade favoritism, i någon mån, Omgivningarna där missionsstauionen låg sakande skog så en dag föreslog jag mina flickor att  vi skulöle gör aen utflykt till en skog några mil från Nanyang. Deras

Om han hade hört vad vi talde om så förråde han det inte med en min.

Han hällde upp färskt dricksvatten i en mugg åt mig kort därefter serverade Dondrup Lingpa oss the.

Så du är lärare, sa laman. .

I början hade jag strävat efter att lära känna hur flickorna levde, under vilka villkor de levde, hur de hade det hemma. Först och främst ville jag veta något om deras uppfostran, vilka slags ting deras föräldrar lärde dem.. Jag tycker att det var viktigt att veta så att jag kunde lära dem nyttiga saker, bra saker utan att det stred mot deras föeräldrars övertygelse, kunskaHelge om traditioner. Jag ville inte hamna i konflikt med flickornas föräldrar. Min målsättning var att vara observant på deraskultur, iaktta deras traditioner, till och med respektera dem, främst respektera deras föräldrar. (Fick dåligt samvete för att jag inte var en förebild här – hade ju schism med min mor hemma i Norge) I allt detta hade jag en inre visshet om att jag aldrig kunde ersätta en föräldrer, vara ett föräldrasubstitut. Så mycket visste jag. Ibland var jag tvungen att huta åt flickorna, anmärka på dem, tillrättavisa dem, men för det mesta var de lydiga, tålmodiga och godsinta. Deras magra ansikten lämnade mig ingen ro. Deras hungerkänslor förföljde mig ibland ända in i drömmen. Patna, kungariket Magadhas  gamla huvudstad Pataliputra är beläget mitt ute på en vuidsträckt slätt. Det var varmt och dammigt där och väl ditkommen kände jag av en plötslig kroppslig trötthet. Jag låg på min säng och fläktade mig med en solfjäder. Senare, när jag drack mitt eftermiddagste försökte jag läsa lite i BIblen, men plötsligt verkade orden däri så avlägsna, som om de inte angick mig. Orden föreföll suddiga, som om de saknade konturer. Meningarna framstod som obegripliga för mig. Det fanns inget lätt svar på mitt tillstånd. Jag kunde bara tillgripa den enda lösningen som aldrig svek mig.

Att försätta mig själv i ett meditativt tillstånd av lugn och lyssna innåt. Jag sa åt mig själv att fortsätta min resa norrut och ställa in mitt besök i Lucknow med åtföljande vistelse på Isabella Thoburn College, Asiens första kristna college för kvinnor i hela Asien. Jag ville inte göra amerikanska missionens systrar där besvikna på mig, men hur skulle de kunna förstå hur jag längtade efter bergen. Hemmavid var jag van viod att fotvandra, vi som bodde i de norska fjällen hade införlivat de där vandringarna med hela nvår varelse, sätt att leva, de var ett med vår natur, och fotvandringar kunde skänka lindring åt den mest plågade själ.

Efter en tre månaders kurs till sjuksköterska förmodades jag nu studera missionens framgångar med indiska kvinnor, men jag upplevde att jag behövde dra mig avsides och vara för mig själv ett tag; komma i kontakt med mig själv, mitt inrre igen. Jag kunde4 inte bortse från att Himalaya driog i mig, det fascinerade mig. Innerst inne längtade jag efter Att få bege mig till Tibet. Det var en dröm jag hade som ansatte mig, som inte lämnat mig någon ro sedan jag träffat lama Tenzin. Hela världen tycktes öppna upp, missionen var på frammarsch i alla världsdelar, men Tibet kändes fortfarande upphöjt, oberört som en tillflykt bland bergstoppar. Med iobver planerade jag min res atill Nepal. Med tåg kunde jag lätt ta mig dit och sedan åka vidare till kathmandu med bil eller buiss, till fots eller emd häst????????

Jag anlände till Kathamndu, en stad med hundratals små tempel och testånd??? Arkitekturen var vacker, små trähuis, oftast inte högre än tre våningar –för brandrisken????? Staden låg som en Helgesonifiering av en sagogestalt, som en Törnrosa, i skuggan av Himalaya. Att komma dit från Kina vara som att hamna rätt i ett miniatyrlandskap. Träarbetan ahär var rikare på detaljer, deras Buddhastatyer också annorlundare. Framförallt var det horisontlinjen som var annorlunda. Den tycktes närmre och mer majestätisk eftersom bergsranden den uppvisade var underbar. Precis som en dröm, skuggorna, de snöklädda bergstopparna omgivna av blå dimslöjor, allt så elusivt och ömtåligt, som ett hjärtslag. Tonerna från bergen vibrerade genom Kathamndudalen som sköra toner frånbjällror, som tonerna från en ursprunglig symfoni, skapad och återskapad om och om igen.

Vid solnedgången föll några av bergstopparna i skugga, och andra lystes upp och fick extra liv av solens sista strålar. Det var panoramiskt. Klippblock och snö, glittriga elemnet, kalla, hårda och sträva om man utsattes för dem utan beskydd. Vädret i bergen kunde slå om plötsligt, utan förvarning. Naturkrafterna hade sin hemviost här, bortom mänsklig kontroll. Så gick mina tankar.

Själv började jag bekanta mig så smått med omgiovningen genom dagliga promenader genom staden och dess omgivningar. Jag passerade trånga, stenlagda smågator mellan ? muromgärdade hus. Ofta stannade jag till för att vila vid Dunbar square, framför Kumari Bahal, den Levande Gudinnans palats. Men jag fann mig rastlös i folksamlingarna där och längtade allt intensivare till bergen. Men jag ville inte, och kunde inte, göra den vandringen ensam.

Medan jag befann mig deltagarna i en kvällspuja fick jag syn påen amn som placerat sig bredvid tempeldörren. Han följde ceremonin uppmärksamt och då och då strök han med blicken över ansiktena på dem som deltog som om han letade efter en bekant. Jag följde honom med blicken, nyfiken på vem han eventuellt letade efter. Jag insåg plötsligt att han måste vara tibetan, han hade ett utseende olikt Newari och neplaeserna, var längre och när jag kom närnmare såg jag att han bar filtstövlar på fötterna.

Vad gjorde han här, tänklte jag, en buddist som följer en hinduistisk ritual? Jasg hade förutfattade meniongar, det erkänner jag villigt. Nej, han var här för att söka någon, avgjorde jag.

Mannen var medveten om att jag iakttog honom, och bekräftade med en nick att han sett min undrande min. Han trodde säkert att jag ville honom något. Mycket riktigt. Han tog några steg fram mot mig.

I det ögonblicket önskade jag att jag inte varit ensam, att jag hade ett förkläde, en vän eller något vid min sida. Som västerländsk kvinna var jag utsatt.

Pujan hade slutat och människor började välla ut från templet och skiljde mig därför från den tibetanska mannen i sista stund, och jag var påpasslig och utnyttjade situationen och skyndade mig därifrån, fast besluten att skrinnlägga mina planer och åka tillbaka till Elisabeth Thoburn College.

Men efter att jag hunnit några kvarter dök tibetanen plötsligt upp framför mig.

Ursäkta mig, men ville ni mig något? Frågade han. Jag kunde inte hjälpa att jag såg er blick.

Förlåt, sa jag, jag jag lade märke till dig för att du är tibetan, sa jag. Jag blev nyfiken på vem du tittade eftert; jag kunde inte undgå din sökande blick.

Han skrattade högjutt. Vi är visst nyfikna av oss båfda två. Jag såg honom rakt i ögonen. De var vänliga, och kanske en aning road.

Min bekant var inte där, sa han. Och ni då?

  • Egentligen så vandrar jag bara runt här i staden, ganska planlöst, berättade jag. Egentligen skulle jag vilja ta mig till bergen och fotvandra.
  • Känner du till att det inte är så lätt att fotvandra här omkring?
  • Jag nickade.
  • Han såg tankfulkl ut för en stund, sedan sa han.
  • Du kan få följa med mig så långt som till manang. Jag ska dit om några dahgar.
  • Jag såg ut som ett frågetecken. Jag kände intealls till ebrget och dess många orter, bara några få. Men jag jublade inombords och antog erbjudandet. Jag ansåg att jag hade haft stor tur, jag som egentligen bestämt mig för att lämna Nerpal och söka mig till tryggheten.
  • Mannens namn var Sonam. Vi gjorde oupp om att mötas i utkanten av staden tidigt nästa morgon. Där skulle han vänta på mig med två hästar redo. Han gav mig några kortfattade instruktioner
  • Interfolierinstrikt

Det råder  strikt ordning, ingen insyn, men ryktet gör gällande att gällande att det intye bara serveras sju sorters småkakor utan det dubbla!!! Allt för att bräcka vad alla andra ordinära medborgare kan åstadkomma. Den kände konstnären är föremål för deras mest hängivna beundran, och, bör kanske tilläggas en  och annan skälmsk blick. Det ryktas dessutom att den nämnde konstnären utgör en källa till oro för ett smärre antal gifta män i bygden. I vår frugala bygd, i våra ögon, på denna frygala plats, är det minst sagt chockerande, i det näörmaste oanständigt., detta slösande överdåd. Det lär förekomma många omskrivningar för detta fenomen eftersom kyrkoherdens fru är prydare än en viktorian på sin tid. De är överdådigt utklädda, alla sina smycken tar de på sig inför sammankomsten och de har nya bluar varje gång. Om de inte tar sig i akt lär deras män sluta lika skuldsatta som en gång fru Bovarys. Jag fattar inte riktigt än hur jag har hamnat här i denna krets av dessa damer, men jag antar att jag ska vara glad för det. Glad över att inte vara utfrusen, glad för att jag är ung, mer än hälften så gamla som dem, eftersom jag är gift med en man vilken det bara fattas ett par steg så är han inne i ålderdomen. Det faktum att han är våldsamt rik har öppnat alla dörrar. Han är dessutom en filantrop värt namnet. Om sanningen ska fram sdå har min man med milt våld knuffat in mig i denna förborgade och (kätterska) krets. Han vill att jag ska vara hans ögon och öron här. Det har att göra med politik förstår du, även om jag har svårt för att sålla agnarna från vetet. För jag har inget begrepp om vad politik handlar om. (kvinnans rösträtt i Norge?) För övrigt tror jag att det gäller de övriga damerna också. De pratar ganska sorglöst på om sådant som kan få stora konsekvenser för andra. Det som främst oroar min man är det som pågår i Tyskland. Han ser en negativ utveckling där, och vill vara framsynt. Han ber för att det som händer i Tyskland inte ska upprepas i bvårt land. Han ser fara för smitta. Jag orkar inte sätta mig in i det, jag gör honom en stor tjänst bara genom att sitta och lyssna på de här kvinnorna utan att bryta samman. Konstnären har börjat flirta med mig, och det är vådligt pinsamt. Han tycks inte fatta att jag vill vara trogen min man. Det är rent ut sagt dålig stil av honom, det han håller på med.

Jag önskar att han hade varit okonventionell på konstens område. Att han inte hade målat bara för att behaga, och få gillande av de mest konservativa, de som aldrig själva aktivt sett, sett  till att skaffa sig en egen smak när det gäller konst. Som alttid går på känslan av vad andra tycker och tänker, aldrig på känslan av vad de själva tycker och tänker innerst inne.

Det här är väldigt laddat, och jag vill inte oroa dig för jag vet att din håg står till Gud och att du förmodligen anser mig opassande i mitt tänkande. Men jag gissar att det inte är så ”fult” som jag inbillar mig;: vi begränsar oss själva alla, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Genom fördomar och annat bagage. Jag önskar att jag vore med dig bara för en dag för att se hur du har det i landet Långtborta. En gad ska jag lyckas i att övertala min man att få åka och hälsa på dig!

Tillgivna,

Irina.

Ps. Herr Dittlevsen hälsar till dig, förbryllande nog! Vad har du med den ateisten att göra?  Han gillar förmodligen din något rebelliska natur – kanske tror han att han i dig har någon slags själsfrände????!Ds.

Jag hoppade till när jag läste postscriptumet. Herr Ditlevsen hälsar till mig…ja, underligt. Jag blev blossande röd, obehagligt berörd. Ja, något som liknade förnärmelse steg upp i mig. Härifrån kunde jag ju inte kväsa honom.

Herr Ditlevsen har börjat ge kollekt till missionen….i ett senare brev Hör och häpna,

En rödhårig i konstgruppen har fått missfall, en sorgsen och bortvänd varelse som säkert lider av konstens flärdfullhet, men som inte kan tacka nej till medlemsskapet i gruppen på grund av konvenansens taktfulla skäl inte kan tacka nej till en sådan uppburen position som medlem i detta illustra sällskap. Inte utan viss munterhet skildrar jag oss, och jag måste erkänna, ibland tar pennan över och skildringarna blir då en aning överdrivna, men i stora drag, jag poängterar, i stora dragh är de med sanningen överensstämmande.

Jag skrattade gott åt den senaste formuleringen. Jag visste hur bra hon var på att brodera ut och höja insatserna något när det gällde att blåsa liv i något som vid första anblicken kunde framstå som något tråkigt och föga avundsvärt att vara med om.

Hon roade mig, och hon visste om det. Det var en hjärlig uppmuntran från en i sanning hjärtevän, en sann och okonstald vän som trots den  upphöjelse hon erfarit genom sitt giftermål.

Herr Ditlevsen fortsatte att sända hälsningar.

Min intuition säger mig att han är beredd att gå genom eld och lågor för dig, tillade hon i brevet, inte osannolikt mycket fundersam. Jag riktigt kunde se framför mig hur hon rynkade pannan när hon skrev det sista. Hur hon försökte få ihop meningen bakom det hela. Hon hade ju inte en aning om våra dispyter.

De målar akvarell,men jag har börjat måla i olja. Jag kommer undan med  det så länge jag är rik. Då är det tillåtet att vara lite excenrtisk. Du kanske muttarr åt min självsäkerhet, men det är jag som har tolkningsföreträdet i vårt lilla sällskap. Så länge jag är rik är jag oantastlig, ingen kommer att klandra mig för okvinnlighet eller något dylikt, eller för att bryta mot normer eller än värre, mot god sed. ( Det finns en öm punkt, då hon kan falla, och det är om hon inte kan bli mor, föda barn, då faller henens status raskt o det kommer att hända – ett fall som hon själv inte kommer att kunna förutse)Bara på en punkt kan jag inte utnyttja min makt, och det är för att sätta stopp för skvallret. Det skulle dessutom vara en handling som motsäger sig mitt syfte med att vara här. Jag är ju här för att lyssna, läsa av.

Vår lilla svenska här i sällskapet, vi gör allt för att näpsa henne, inte låta henne glömma tiden före 1905. Hon är inte struntförnäm eller något sådant, det är inte det, men henens skuldkänslor visavi unionen inbjuder till elakhet. Jag är inte sen att dra fördel av det heller, fy skäms på mig. Det blir en hurril i kväll framför speglen.

 

Om Ditlevsen:

Enbart hans namn framkallade ofrivilliga rysningar. Jag fick gåshud så snart jag tänkte på honom och hans förrädiska tunga som löpte amok så snart den gavs tillfälle. Han s intresse för mig var opåklalat, förgäves,, jag var inte en av hans framtida proselyter. Hans hökögon fick ta sikte på andra.Om det inte hade varit för hans radikala, minst sagt oförskämda tunga, kunde man åtminstone ha sagt till hans fördel att han hade utseendet med sig. Men nu glödde det illasinnande hur vackra hans ögon än var eller hur fina dragen än var.

Han visste att han såpg bra ut, och utnyttjade  det om han visste att han lyckats slå an en sträng. Men hos mig lyckades han inte. För mig skylde  Hans fysiska företräden inte hans sociala inkompetens, hans ringa intellektuella och artighetsförmågor.  När han stirrade på mitt dekolletage som att jag borde skyla mig bättre gränsade min motvilja till hat. Ibland liknade min motvilja mot honom besatthet, och jag visste attd et var ett tillstyånd som måste motarbetas till varje pris. Jag försöker bemästra mina tankars ingångar och uppbåda likgiltighet.

Ute: Förbryllande omslag i vädret. Det skulle görta mig gott att komma ut istället för att sitta stillasittande och glåmig och brottas med tankar som ändå inte elder någonstans, bara till främlingskap inför mig själv. Dissaccosiation.

Rose.

Jag ville uttrycka mitt deltagande , men visste inte riktigt hur jag skulle nå fram till Rose. Vi går så likgiltiga genom livet tycke jag. Nästan drog benen efter oss. Sedan Fuglesang försvunnit från oss till en utpost längre norrut.

Brev: till vem, från vem?

Vad det gäller den här saken kan jag inte skynda på. Det är alldeles för omtumlande. Du får ursäkta min ibver. Jag ska inte gå på i ullstrumporna om det här. Du är min bästa vän, och jag lovar att du ska få höra mer om det här. Jag kommer inte att undan hålla dig någon detalj. Allt ska jag berätta. Det har du mitt ord på. Plötsligt kom jag ur rytm. Nu har jag hittat min jämvikt igen och kan fortsätta min aplaner igen. Mina ryckiga framstötar….välbehag, ivrigt framåtlutad…

Jag behöver definitivt samla mina tankar, göra en välavägd åtbörd, summera mina intryck. De utfästelser som jag gjort…små övningar att uttrycka sig.

Månen skärskådar mig, har mig under sin lupp, himmelens väldiga fläkt, denna mäktiga vind som blåser vid denna timmen, får molnen att rusa som vilda fårskockar över dess valv, vindarna, rymdens mäktiga trummor som piskar upp till storm i detta ögonblick.

Helge och jag stod i det hörnet som skuggan alltid nådde sist. Skuggan hade långsamt avancerat mot oss där vi stod med ryggen lutade mot det gamla trästaketet. Våra blickar riktades då och då mot huset. Vi var båda oroliga för Rose och undrade om hon någonsin skulle återfå krafterna som svikit henne sedan förlovningen med herr F slagits upp.

Våra blickar möttes igen efter en sådan utfärd upp mot husets fönster. Helge vände sig mot mig och hans röst var full av lidelse när han började tala.

Det är orätt vad herr F gjort mot Rose. Ingen anständig man skulle få för sig att göra något sådant. Dessutom har han rymt fältet helt så att han slipHelge se det lidande han orsakat. Hade jag inte bestämt mig för en annan skulle jag fria till henne på direkten. Det är det enda som kan rädda henne. Jag tror att det är vanäran hon känner som hon upplever som det värsta. Hon kan inte med att meddela de sina.

Han såg häftigt på mig. Sedan tog han mig om axlarna så att han nästan gjorde mig illa när han tryckte in fingrarna genom tyget så att de gjorde illa huden inunder. Han såg min grimas av smärta och lättade på greppet.

”För låt Else-Marie”, utbrast han, det var inte meningen att göra dig illa, men jag älskar dig så och vet inte hur jag ska få dig att förstå det”. Jag såg häpet på honom.

Jag visste att vi var mer än kolleger, ja mer än vänner, på sätt och vis var vi själsfränder. Vi delade så mycket, inte minst vår dragnning till tystnaden. Vi kunde sitta tysta tillsammans i långa stunder. Men det är nog så, om jag tänker efter, att Helge blivit orolig sedan detta med Rose hände, han har inte längre samma sinnesgfrid.

”Vad menar du Helge, sa jag, jag förstår inte”.

”Jag hade inte tänkt säga det nu, jag har sådana kval. Eller rättare sagt, jag hade tänkt fria till dig samma dag som det tog slut med herr F och Rose och insåg att det inte var lämpligt att genomföra det samma dag som Rose upplever sin värsta dag. Det hade kanske ökat på henens lidande, han satnnade upp ett ögonblick och tänkte efter, ja, i alla fall om du hade sagt ja. Han såg mig i ögonen, halvt road, halvt förtvivlad.

  • Han kramade mig och jag kramade honom tillbaka medan tanlarna virvalde runt i huvuidet på mig. Vad skulle jag säga om han friade till mig? Jag sköt honom ifrån mig och såg forskande på honom.

”Jag är ledsen att det kom så abrupt, men vill du gifta dig med mig?

  • Jag står inte ut att sväva i ovisshet. Else-Marie, älskar du mig?
  • Ja, det gör jag helge. Du är lätt att älska, och jag har älskat dig från första stund, men jag vet inte om det är den slags kärlek som du nu efterfrågar sa jag.
  • Älskar du mannen med det långa svarta håret, sa Helge inte utan en viss bitterhet.
  • Jag stirrade på honom. Vem då! Menar du laman…men hjälp, hur vet du att allt detta?
  • Jag följde efter dig en morgon. Ja, det var meningen att jag skulle hinna upp dig, och du gick så fort så jag vände. Nästa morgon gick jag efter dig igen och hann upp dig vid grottan.
  • Jag har tusen frågor till dig…egentligen, men jag litar på dig. Jag tror inte att du överger vår Gud för hedningarnas, har jag inte rätt? Och vad du än gör så älskar jag dig, det är det enda jag vet just nu.
  • Jag var chockad. Vi stod nu helt i skugga och jag huttrade till. Jag gick mot bänken som helge snickrat åt oss för över ett år sedan. Han slog följe med mig, ville inte lämna mig ensam.
  • Vill du inte gifta dig med mig?
  • Var ärlig Else-Marie och rannsaka dig själv?
  • Det är bättre att du friar till Rose. Jag sjönk ner på bänken. Hon är tyusen gånger bättre för dig Helge. Jag menar det. Bli inte förtvivlad nu. Jag håller av dig, men kan inte ge några löften. Och jag tror som du, Rose håller på att gå under och som du sa, du kan faktiskt rädda henne.
  • Laman har bett mig att följa med till Tibet, men i sanningens namn Helge, jag stannar här. Rose behöver mig, hon behöver oss båda. Vad som än har hänt här så i alla fall ska vi få henne på fötter igen. Och jag känner på mig att det här är lösningen. Vad betyder mina skälviska känslor egentligen? Ja, jag vill ha dig, men du är för god för mig. Du måste tro på mina ord.
  • Vi är inte härför att tänka på oss själva, s ahan. Han hade tagit kommandot över mina tankar. Vi har avgett löften, de betyder något, att hålla fast vid d e orden. Vi måste kämpa vidarte, vara tappra i tron. Först då kan vi vara stolta över oss själva, först då kan vi andas ut.
  • Han såg på mig med sin orubbliga blick. Plötsligt grep han efter min hand och kramade d en hårt. Det är något jag skulle vilja säga till dig Else-NMarie, han rodnade lätt och svalde, men det är inte läge nu, inte efter allt som har hänt. Våra känslor är i uppror som det är och jag behöver inte lägga bränsle på elden. Han tryckte min hand mot sin kind, kysste den och tryckte den mot min. jag hade börjat skruva på mig, men fascinerasdes av intensiteten i hans blick, av hans sätt att se på mig, fascinerades av hans rörelser. Han såg min koncenmtration, min lätt brydda min. han släppte min hand.
  • Det är för tidigt Else-Marie , men jag måste få återkomma till det…vid ett bättre tillfälle. Hans röst stockade sig.
  • Jag lutade mig mot honom och han öppnade sin famn för mig. Tätt inneslutna i varandras armar satt vi tysta på bänklen medan ljus efter ljus slocknade i byn. Först när månen gick i moln vaknade vi till sans. Rysande reste jag på mig, det var kallt. Helge svepte sin tröja runt mig och med ett lätt tag om min armbåge styrde han mig mot missionshuset.
  • Vi visste båda att vi avslöjat något om vidden av våra känslor för varandra, men det var fortfarande oklart huroch vad. Hur de egentligen var beskaffade, om det handlade om känslor som skulle kunna, om det rörde sig om känslor som var starka nog för att kunna svetsa oss samman för ett liv som man och hustru. Det var omtumlande, och en aning skrämmande. När jag äntligen somnade kände jag mig vilsen som ettb barn, ett bartn som längtar efter mors godnattsaga och den hastiga, men obligatoriska kyssen på pannan ögonblicket innan man somnar. Nu längtade jag häftigt efter min mor, det kändes som bara hon kunde reda ut den här känslohärvan som snabbt spred sig i kroppen på mig. Jag ville få tyst på den här gnagande känslan som i ena ögonblicket ville ge efter för sin lust, i andra ögonblicket vända ryggen till och springa så långt ifrån den som jag kunde. Jag ville ge mig och ge mig hän, och det fanns inget manöverutrymme, ingen plats för det. Moralen sa dessutom strängt nej. Det var djupt förkastligt det jag känd eoch tänkte. Jag insåg att också helge måste kämpa mot samma krafter som jag. Han arbetade ute i trädgården eller på fältyet och undvek mig därigenom. En kväll blev hans längtan honom övermäktig och hans ökte upp mig.
  • Elöse-Marie, vill du gifta dig med mig? Han drog mig hårt intill sig, och sa medd tjock röst:
  • Else-Marie, vill du gifta dig med mig?
  • För ett ögonblick trodde jag att jag befann mig i en dröm, men när jag tittade upp såg jag Helges blick på mig, öm och oändligt kärleksfull och jag insåg att jag i allra högsta grad var vaken.
  • Någon kom gåernd ei gångenm, och vi for ifrån varandra i ett huj utan att jag hade hunnit svara på frieriet.
  • Det var Rose som kom. Hennes ögon utstrålade/uttryckte förskräckelse när hon såg oss.
  • Har det hänt något? Undrade hon oroligt.
  • Nej, nej, försäkrade vi båda henen enstämmigt. Helge skulle bara hjälpa mig att hämta något från förrådet. Rose såg förvånat på mig. Jag trodde att vi hade fler konserver kvar, viskade jag, röd om kinderna över löhgnen som jag just låtit passera över läpparna. Det här var inte en bra början på någopt som skulle utmynna i äktenskap.
  • ********
  • Bröllopet förbereddes i en hast. Helge kom emot mig i natten. Jag gick honom till mötes och han drog in mig i sin famn.
  • Jag har haft ett par kvinnor förut, suckade han i mitt öra, men du är den enda för mig. Kommer alltid att vara det för mig. Vill du göra det emd mig? En enda gång, som ett mionne för livet. I morgon är jag en gift man. Det finns ingen återvändo.
  • Jag skakade på huvudet och drog mig ut ur hans famn. Jag hade så när gett ifrån mig ett rop,men kom på mig själv och skyndadde mig att förskräckt lägga handen över munnen.

Nej, sa jag bestämt. Jag kan inte göra så mot Rose, mot mig själv eller mot dig för den delen.Du måste förstå det. Älgskog är bara älgskog, inget annat.

Det är inte sant,, fick han fram och stirrade vilt på mig. Hur kan du säga det? Du har ju ingen erfarenhet. D>u vet inte. Det är inte så enkelt.

Inte?, sa jag, och började gå. Upprörd och med motstridiga känslor i min kropp. Men att ge sig till helge på det här viset. Aldrig. Det skulle bara förstöra vår vänskap för alltid. Jag tänkte på Kung david ocvh …

Han hann ifatt mig, och vände mig bryskt mot honom och tvingade mig att se på honom.

Jag kan inte göra det, sa han. Else-Marie, det är omöjligt. Vad har vi gett oss in på. Du av alla kan inte begära detta av mig.

Jag såg på hopnom och såg enm man utom sig, en förvirrad man. Jag insåg att det vi planerta var dumt, ja, det stred mot kärleken, kärlekens väsen på något vis – eller gjorde det verkligen det? Många ingick ju arrangerade bröllop i Kina och var lyckliga  med det trots allt. Kanske inte alla, men många jag hade sjäkv hållit på att fastna i ett. Jag rös vid blotta tanken på det.

Är jag dig förhatlig? Helge bringade mig tillbaka till nuet, han hade uppfångat min rysning och plågade mion.

Jag såg in i hans frågande/ tvivlande blick som uttryckte sådan kärlek, och kände av åtrån som börjat pulsera mellan oss. Jag kastade mig in i hans famn, han höll mig så hårt att jag kände hans muskler bulta mot mig. Han sänkte mig ner i gräset och lade sig över mig, medan han börjasde blotta min barm. Han kysste mig. Sedan mindes jag inte mer, förrän jag vaknade upp med Helges ängsliga blick över mitt ansikte.

Tack gode gUd, att du har vaknat, sa han. Ett tag trodde jag att jag haft ihjäl dig.

Elsemarie, kan du förlåta mig? Jag visste inte att det skulle vara en sådan chock för dig?

Jag tog hans hand. Du måste hjälpa mig upp, och hjälpa mig att snygga till mig lite. Det är dags att vi lämnar det här bakom oss, vår åtrå.

SDtackars Rose, tänkte jag, och började skratta nästan hysteriskt. Men jag lyckades lägga band på mig. Vi närmade oss boningshuset. Jag stannade upp och vände mig mot helge, som också stannat.

Hur gör du i morgon Helge? Jag inser att det här inte är rätt mot dig, inte mot någon, min röst sprack.

– jag genomför det, sa han. Jag är redo. Det är min kristliga plikt. Jag skäm s över det det här, därute i trädgården. Han vände sig mot platsen som vi kom från. Men, och nu var hans röst djupt allvarlig, jag hoppas att dua ldrig låter det komma emellan oss, eller fläcka vår vänskap på något sätt.

Jag skakade på huvudet.

  • Nej, sa jag. Det lovar jag. Men tillade jag försiktigt, du kan backa ur. Än är d et inte försent.
  • . Jag behöver gifta mig Else-marie. Det är dags. Lika bra att få det gjort.
  • Jag såg oroligt på honom. han undvek min blick, lösgjorde sig frå¨n mig och sprang med raska steg mot boningshsuset.
  • Jag stod ute i trädgården en lång stund. När jag gick in över trösklen kände jagh mig som en lumpen, fallen kvinna., och tänkte jag innan jag föll i sömn, kanske var det det här som behövdes för att jag jag ska dra mig tillbaka från Kina, lägga mina missionärsplaner på hyllan, och åka hem och försionas med min mor?
  • Jag kunde inte vara kvar. Och jag insåg att det skulle bli en lättnad för Helge också. Han hade fortfarande kvar alla sina känslor för mig , fastän att jag hade lagt märke till att det fanns något mellan Rose och Helge också, något som var olikt det som fanns mellan Helge och mig, men något. Han växte med sin uppgift. Hans flinka fingrar och kärlek fick Rose att blomma upp och hon började så sakta återhämta sig. (flytta upp detta stycke!)
  • Jag är lycklig nu, sa Rose efter sitt giftem,ål. Du kan åka hem nu om du vill. Jag såg sökande på henne, men henens min förråde ingenting. Hennes ansikte var lika stramt som förut, det förnäma ansikte som mött mig för första gången när vi åkte ut till Kina tillsammans. För första gången såg jag att det ryckte till i muingipan på henen, eller var det bara inbillning. Jag backade ut ur rummet innan jag hann säga något mer.
  • Jag tänkte hädiskt att Hr Fs kärlekslycka hade smittat av sig på oss på något vis ställt till oreda balnd våra akänslor. /hade inverkat på våra kärleksliv/känsloliv. Kanske hade han, utan vår vetskap, smugit ner någon slags kärleksdryck i vårt te eller lagt något i vår mat. Jag log, vi uppträdde ju inte som riktiga missionärer., det här var ju helt emot det uppförandet vad vi hade lärt oss. Han satte verkligen krokben för våra föresatser, om han hade velat sätta oss på prov, så hade han verkligen gjort det/lyckats.
  • Jag kunde inte låta bli att tycka om hopnom. Han hade lärt mig det emsta jag visste om Asien, den kontinent där jag nu befann mig och så mycket mert som jag aldrig skulle ha lärt mig i mitt föräldrahem. Han hade vidgat mina vyer på både önskade och oönskade sätt, och det är så man växer uipp och mognAR. Han var som en gammaldags häxmästare och jag måste skratta inför tanken för jag hade ju beslutat mig för att hålla stånd moty honom och se allvarligt på det här, kanske till och med få honom prickad och utesluten. Sedan insåg jag att det var både hämndgirigt och omoget och jag beslöt mig för att även se andra sidor av saken som han så många gpånger uppmuntrat mig tilöl.jag fick med mig de andra. >Och jag såg jhans mod, hans stora mod att gifta sig för kärlek, inte genom förnuft.Att våga riskera allt för kärleks skull. Var inte det en religion., så säg? Inte för att jag tror mig om att ha det modet mig själv, även om jag gett en friare korgen redan.

Jag vet att han uppskattad det här draget hos mig, att jag inte tog något för givet, att jag insåg möjligheterna och inte inriktade mig på begränsningarna. Och att jag i yttersta hemlighethävdade kärlekens väsen, detta på och en och samma gång förtärande och förtjusande väsen (skräckinjagande?) jag var beredd att ge honom rätt, att tillerkänna honom rätten att följa sitt hjärta – var det inte det det som alla predikningarna till syvendes och sist handlade om? Även om inte allt föll inom konventionens ramar för närvarande. Men jag visste inom mig att efter en tid så  skulle det accepteras och ingen skulle längre höja på ögonbrynen.

  • Han slog till tänkte jag, och han gjorde d et med all rätt.
  • När jag blundade såg jag lama Tenzins ansiktsdrag, den smala munnen, ögonens sneda form. Nej, det var inte kärlek jag kände för honom, det var något sannare, något allvarligare som hade med mitt livs mening att göra.

***

Herr F kom tillbaka för att hämta mig. Han ville att jag skulle följa med till den nya utposten. Jag gav honom en granskande blick, han fann sig i det utan att röja en min.

  • Jag skulle gärna vilja åka med, sa jag slutligen, men jag har bestämt mig för att åka hem och försonas med min mor. Jag var inte ärlig mot henne. (satte honom snabbt in i ärendet.
  • Bra, sa han. Låter som en utmärkt ide. Hedra din fader och moder. Else-marie, dina bevekelsegrunder för att åka till Kina var inte fullt ut ärliga, jag förstår att du insett det och ångrat dig.) Jag gav honom en snabb blick. Han visade inget tecken på motvilja eller fördömande. Han bara en lade en hand på min axel som han gjort så många gånger förr, och önskade mig lycka till.
  • Desamma herr F, sa jag. Och tillade snabbt. Jag är glad för er skull. Han spratt till och hav mig en snabb blick. Sedan sprack ansiktet upp i ett brett grin.
  • Tack ska du ham, sa han. Jag värdesätter din lyckönskan. Därefter sa han att kärlekens makt och Guds makt är lika, till förväxlingen lika.
  • Det lät kryptiskt i mina öron, men han fortsatte: Men förenade (i kärlek), förenade, det finns inget som slår den kraften.
  • Han log, vände på klacken och var borta.
  • Jag såg långt efter honom. (Det löpte en rysning utefter ryggraden på mig.) Tårar hade vällt upp i mina ögon. Men sedan han försvunnit längs vägen löpte det en rysning utefter min ryggrad. Herr F var i sanning en märklig man. Som alltid efterlämnade han en känsla av att han kunde läsa mina tankar/kunna läsa sig till mina känslor. Jag slog bort tanken och anbefallde mig genast åt arbetet. Jag hade mycket att förbereda vad det gällde min hemresa.

*****
Den här lilla hörnan kan växa till något stort om den blir ansad och vattnad väl. ******

  • Jag lugnade och försonade honom så gott jag kunde. Drog återigen upp det faktum att hans förfäder jobbat på godset i generationer. Talade om plikt och att det i alla händelser var bättre än vanära, vad jag trodde om sådd och skörd (karma) och att jag inte trodde på¨arrangerade äktenskap (men också att det famnns exempel på dem att de kunde slå väl ut)att tiderna var annorlunda med hänseende till rang; jämlikhet, rösträtt. Jag vet inte om jag trodde på ens hälften som jag själv sa…

 

Jag är glad att det inte blev fullbordat sa jag när jag återhämtat mig från hans vildsinta framstöt. Jag grep tag i hans arm när han vände bort sitt förtvivlade ansikte.

  • Vi gjorde det rätta, viskade jag. Glöm inte bort det. Snälla se på mig. Jag vädjade till honom. Motvilligt (Långsamt) vände han sitt ansiktet mot mig. Han såg mig rakt i ögonen. *Han sa att jag var en som en mussla, men att han har tålamod och ska bända upp mig om det så tar hundra år för därinne glänser en pärla. (ska vara Helge som sägerd et tycker jag).
  • Jag skrattade gott åt hans ord.
  • Ni är allt rolig, sa jag, men det där biter inte på mig om du tror dert. Så gick jag min väg. Igen. Visst, han hade sätt att sätta igång min fantasi, och det var vackert så antar jag. Men jag hade tankarna på annat håll, på sådant som han högaktningsfullt struntade i. och så länge det var fallet var det bara en ödets ironi i när våra vägar korsades för han berörde mig inte på djupet hur god han än var i sina föresatser. För sent om sider hade jag förstått att han egentligen var god – fast bara när man vände ryggen till. Den sidan av sin Helgesonlihghet ville han inte skylta med eller låtsas om. Hans manlihgghetsideal  var av det tuffare slaget, vekhet var ett drag som han inte ville förknippas med eller låta ana hos sig själv.
  • Rose hade överhört frieriet från sitt gömställe och kom in på mitt rum allvarlig och blek.
  • Oh, sa hon, vad sa du, har du svarat på frieriet? Har du sagt ja. Hon lät desHelgeat.
  • Hon stängde dörren bakom sig och trädde in i rummet med händerna knäppta bakom ryggen. Hennes allvarliga uppsyn förrådde att hon hade något viktigt att berätta för mig. Hon sökte efter orden, visste inte riktigt hur hon skulle uttrycka sig. Hennes annars så välformulerade språk lyste med sin frånvaro, det handlade inte längre om några eleganta turneringar eller spetsfundigheter, som annars var hennes signum. Hon såg rädd ut.

Jag har tänkt, sa hon slutligen. Han kunde vara min räddning. Vi stirrade båda på avarndra. Du kan hjälpa mig, sa hon. Sä’ger du nej kan han bli min.

Nej, stammade jag. Vilken hideous förskräcklig plan.Nej, och oavgjort nej. Det är omöjligt. Så gör man inte.

Jo, invände hon med fast röst. Så kan man göra. Om man vill.

Jag begrov mitt ansikte i mina händer, och efter någon minut hörde jag dörren slå igen bakom henne. Jag vände mig om på andra sidan och stirrade in i väggen. Jag befann mig rent ut sagt i en mardrömslik situation. Och det var ingen annan än jag själv som kunde befria mig ur den.

Else-Marie eller Ardine???:

Det råder strikt ordning, ingen insyn men ryktet gör gällande att det serveras inte bara sju sorters småkakor utan det dubbla.

Allt för att bräcka vad alla andra ordinära

medborgare kan åstadkomma.

Den känd ekonstnären är föremål för sderas mest hängivna beundran, och en och annan skälmsk blick vad jag förstår.

Det ryktas om honom att han är en källa till oror för ett smärre antal gifta män i bygden. I vår frugala vrå av världen, på denna frugala plats låter det närmast oanständigt, minst sagt chockerande, praktfullt överdåd, slöseri. Det lär förekomma många omskrivningar för kyrkohrdens fru är prydare än en viktorian (på sin tid ska jag kanske tillägga, hiostorien rör på sig). De är överdådiga, alla sina smycken har de på sig, och nya blusar varje gång. Jag fattar inte att jag hamnat i denna krets av dsamer,men jag antar att kjag ska vara glad för det. Glad för att jag inte är utfrysen för att jag är en ung kvinna, mer än hälften så gammal som dem, och gift med en man som bara fattas ett par steg så kliver han rakt in i sin ålderdom. Det är genom mitt giftemål som alla dörrar öppnas, min make är våldsamt rik och en filantrop värd namnet.

Om sanningen ska fram så har min man med milt våld knuffat mig rakt in i denna förborgade och (kätterska) krets. Han vill att jag ska vara hans öron och ögon här. Det har med politik att göraförstår jag, även om jag har svårt att sålla agnarna från vetet för jag har inga begrepp om vad politik handslar om. För övrigt tror jag att det gäller de övriga damerna också – eller så underskattar jag dem gravt. De pratar emellertiod kganska sorglöst på om sådant som kan få stora konsekvenser för andra.

Det som först och främst oroar min man är vad som pågår i Tyskland. Han ser en negativ utveckling där, och är framsynt.  Han ber för att det som håller på att hända i Tyskjland inte ska upprepas i vårt land. Han ser fara för smitta.

Jag orkar inte sätta mig in i allt, bara genom att sitta och lyssna på de här fyra kvinnorna utan att bryta samman gör jag honom en stor tjänst.

Konstnären har börjat flörta m,ed mig, och det är vådligt pinsamt. Han tycks inte fatta att jag vill vara trogen min man. Det är rent ut sagt dålig stil. Men så tillhör han också de där bohemerna. (men så är han också en bohem. De har en friare syn på allt. Är gränsöverskridande och radikala.

Jag önskar att han hade varit okonventionell på konstens område. Att han inte målat som han göt, för att behaga, att få gillande även av de mest konservativa, och de som själva aldrig aktivt sett till att skaffa sig en egen smak när det gäller konst. Som bara går på känslan av vad andra tycker och tänker, aldrig på känslan av vad  de själva tycker och tänker innerst inne.

Det här är väldigt laddat och jag vill inte oroa dig, för jag vet att din håg står till Gud och att du förmodligen anser mig opassande i mitt tänkande. Men jag gissar att det inte så ”fritt”  som jag inbillar mig; vi begränsar oss själva alla, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Genom fördomar och annat bagage. Jag önskar att jag vore med dig, bara för en dag, för att s ehur du har det i landet Långtborta. En dag ska jag lyckas övertala min man att få åka och hälsa på dig!

Tillgivna Iris.

Ps. Herr Ditlevsen hälsar till dig, något som förbryllar mig. Han gillar förmodligen din något rebelliska natur – kanske tror han att han i dig har någon slags sympatisör eller själsfrände…

Ds.

Jag hoppade till när jag läste postskriptumet. Herr D hälsar till mig. Ja, det var underligt, rentav förbryllande.

Jag blev blossande röd om kinderna,  obehagligt berörd. Ja, något som liknade förnärmelse (förtrytesle). Härifrån kunde jag inte kväsa honom.

Ideer till fortsättning;

Helge friar/vill fria till elsemarie, Rose är budbärare, men Else-marie förstår att Rose är kär i Helge och avvisar anbudet för hon vet att då kan Rose rädda ansiktet och Rose är ohjälpligt kär i honom, upp över öronen förälskad i honom nu.

Herr D har börjat ge kollekt till missionen…

En rödhårig i konstgruppen fått missfallnm sorgsen och bortvänd varelse säkert lider av konstens flärdfullhet men av konvenansens taktfulla skäl inte kan tacka nej till en sådan uppburen position som medlem i detta illustyra sällskap. Inte utan viss munterhet skildarr jag oss, och jag måste erkänna, ibland tar pennan över skildringarna helt och blir då en aning överdrivna, men i stora drag, jag poängterar i stora drag, är de med sanningen överensstämmande.

Jag skrattade gott åt de senaste formuleringen. Jag visste hur bra hon var på att brodera ut och höja insatserna något när det gällde att blåsa liv i något som vid första anblicken, e kunde slå en som någoty tråkigt och föga avundsvärt att vara med om. Hon roade mig, och hon visste det. Det var en hjärtlig uppmuntran från enm hjärte vän, en sann och okonstlad vän trots den upphöjelse hon erfarit genom sitt giftermål.

 

Herr D fortsatte att sända hälsningar.

Min intuition säger mig att han är beredd ATT gå igenom eld och lågor för dig, tillade hon fundersamt. Jag kunde se inför mitt inre öga hur hon rynkade pannan när hon skrev det sista. Hur hon försökte få ihop en mening med det hela/ få mening i det hela med alla dessa hälsningar.

De målar i akvarell, och jag i olja. Jag kommer undan med det så länge jag är mert förmögen än dem. Du kan muttra åt min självsäkerhet, men det är jag som har tolkningsföreträdet i vårt lilla sällskap. Sålänge jag håller mig gift såär jag oantastlig, då kommer ingen att klandra mig för okvinnlighet eller någoot dylikt eller för att bryta mot normen än värre, mot god sed. Vår lilla svenska här i sällskapet, vi gör allt för att näpsa henne, inte låta henne glömma tiden före 1905 hur de regerade oss. Hon är intye struntförnäm, inte det, men hennes skuldkänslor visavi unionen inbjuder till elakhet. Jag är inte sen att ta del av det jag också. Fast jag skäms. Det blir en hurril i kväll framför speglenm. Men först ska jag dra borsten genom håret hundra gånger som brukligt och tänka på Snövit som vanligt.

Elsemaries tankar kring herr Ditlevsen>:

Enbart hans namn framkallade ofrivilliga rysningar. Jag fick gåshud så snart jag tänkte opå honom och hans förräddiska tunga som löpte amok så snart det gavs tillfälle. Hans intresse för mig var opåkallat, jag var inte en av hans framtida proselyter. Hans hökansikte störtdök över mitt fick ta sikte på andra.

Hade det inte varit för hans förrädiska tunga kunde man åtminstone säga att karln såg bra ut, oförskämt bra ut. Och det var en av hans odygder att han var så medveten om det, och utnyttjade d et om tillfälle gavs/ så fort han såg att det låg i hans makt. Hans fysiska företräden överghlänste vida hans intellektuella förmåga och hans förmåga till artighet. Han passade definitivt inte för sociala sammanhang eller sällskapsliv. Drog sig inte ens för att se ner i damers urringningar som för att påminna dem om att d e måste skyla sig. Ibland liknar mitt intresse för honom närmast besatthet. Något jag måste motarbeta till varje pris. Jag försöker bemäsdtra mina tankars irrgångar och uppbåda likgiltighet.

Förbryllande omslag i vädret. Det skulle gör a dig gott att gå ut och promenera lite. Glåmig och stillasittande… Jag ville uttrycka mitt deltagande till Rose, men visste inte riktigt hur jaG Skulle nå fram till henne.

Vi går så likgiltiga genom livet, tycker han. Jag (nästan) drar benen efter mig.

Aug-sept. 2014 forts anteckn.

Jag stirrar på honom med avsmak. Jag förstår inte hur han kan göra så här mot Rose, slå upp förlovningen, och korthugget, nästan triumferande meddela henne att han kommer att gifta sig med en annan, en kinesisk kvinna som höll på att dränka sig i floden mitt framför ögonen på honom. En prostituerad kunde han ha tillagt, men det gjorde han inte. Det är inte helt ovanligt att prostituerade tar livet av sig genom att dränka sig.

Dessutom, det ligger bakom henne nu, det förflutna är det förflutna. Hon har fått syndernas förlåtelse och blivit frälst.

Om jag hade varit i Rosde´s kläder skulle jag minst sagt ha blivit vansinnig, jag hade packat mina få ting och gett mig av oavsett konsekvenserna.

(Nu lägger hr Fuglert av beroendet av Rose och henens familj – de flesta av oss är uppbackade av pengar från hennes familj. Det skulle kunna sägas mycket om den sortens tack de får i gengäld, samtidigt är vi fria själar och inte livegna –men ändå…Det finns bindningar och bindningar, javisst, hur deras ser ut vet jag inte. Jag har fått det mesta av mina insikter från litteraturen)

Men Rose tiger och lider. Inte ens en rejäl utskällning har hon gett honom. Jag är inte Rose, och mitt upp i den djupa medkänsla jag hyser för hennekan jag inte låta bli att ha sympati för herr Fuglert, att kärleken så övermannat honom att han lösgjort sig från sin bindning till Rose, och kastar sig ut i kärleken med den nya flickan. Han skäms inte,är knappast ångerfull, och det får mig att undra ibalnd, fast jag skamset skjuter undan tanken så fort jag kommer på mig med d en, om han ändå inte tog henen för pengarna och hennes aristokratiska anor?

Helge spottar bakom hans rygg. Han är man, det är hans privilegium, sätt att sätta sig upp mot auktoriteter.

”jag ser inget nobelt eller upphöjt hos honom, sa Helge. Han tänker bara på sig själv.

Han tänker bara på sig själv, upprepade han som om jag/vi inte hade hört. Hans motiv är inte ädla. Vad är det för ädelt med att rädda en Helgeson, och istället låta en annan gå under? Han har överlämnat Rose till Döden. Hon är inte stark nog att ta sig igenom den här prövningen.

Nej, allt handlar bara om hans själviska behov, hans begär.

Jag stirrade på honom. Det var hårda, bittra ord för att komma från honom. Men han hade rätt i en sak, Rose klarade inte det här. Hon skulle tyna bort om inte vi, genom Guds försorg, kunde vända på förloppet. För det behövdes ett mirakel. Helge gick ut för att hugga ved. Han högg snart ved för hela byn. Jag hade vant mig vid hans taktfasta slag mot huggkubben varje kväll. Det var så han fick utlopp för sina känskor. Själv ville jag gå iväg till grottan, men det var inte läge för det. Inte nu. Man skull egenast sakna mig om jag gav mig iväg. Vi var för få för närvarande, och Rose krävde ständig passning. Jag var rädd för att hon skulle försöka dräpa sig själv. Jag hade inte skrivit till hennes föräldrar eftersom jag vånadades så. Dessutom hade herr Fuglert sagt att han själv skulle skriva och underätta dem. De skulle förmodligen begära att deras dotter omedelbart sändes hem. Kanske faqdern till och med själv skulle komma och hämta hemn henne, eller skicka en av henens bröder – de var de enda som skulle ha råd med biljetten. I motsats till oss andra kom Rose från ett välbärgat hem. De var människor som var vana vid att få sin vilja igenom, och att ha blivit utsatta för något så förödmjukande som en upplsgaen förlovming var inget som man såg med blida ögon på föreställde jag mig. På norsk mark hade det överhuvudtaget inte kunnat ske, det var jag övertygad om. Övertalningsförmågan hos familjen var välkänd i vidare kretsar. På det personliga planet var det en katastrof för Rose. Hennes första kärlek, som hon hade stridit så för, och till sist fått sin familjs välsignelse över, och nu var allt plötsligt raserat. Föremålet för hennes kärlek, som till och med hunnit förlova sig på nytt, hade helt plötsligt ändrat sig och funnit ett nytt objekt för sina ömma känslor. En person som han själv hade räddaqt från att drukna, som han vunnitv på ett högst personligt sätt. Kinesiskan hade boksatvligen gett honom sin hand när han dragit upp henne från floden i vars djup hon hade försökt dränka sig.

Rose var utom sig. Min enda motivation, riktpunkt borde nu vara hennes väl och ve, och inga avvikelser från denna plikt. Tids nog fick jag begrunda det som hänt. Men mot min vilja drogs jag till det romantiska i historien om  herr Fuglert och kinesiskan, trots min resoluta hållning. Det var något både fascinerande och kittlande i hur de fann varandra, och, i henens mörka förflutna.

 

Men i går kväll åhörde jag hur de samtaladeinne på hr Fuglerts kontor. Jag tror att Helge har försonats med tanken, även om han inte gillar/approve of  hans beteende. Kasta första stenen, på det att den som dömer inte ska bli dömd. Men han beundrar honom inte i hemlighet sopm jag. Jag tror på den romantiska kärleken, vill tro på den, det är delvis därför som jag är här i Kina. Så jag måste tro på den oavsett vad, jag kan inte gå på tvärs mot mig själv.

Och jag är så trött på att vara fördöamnde, njugg, trångsynt, kalla det vad du vill. Men bortom alla dessa etiketterna handlar det om syvendes till sist om moralö, och en moral måste människan ha enligt mig, och enligt Kant? Något som styr oss, en vägvisare, en kompassriktning så att vi inte beter oss hursomhelst mot vår nästa. Jag tror att utan någon slags moralisk fostran så spårar människan ur, och djungelns lag blir rådande, den starkaste. Jag är ledsen att jag hyser denna djupa misstro i djupet av mig själv. Det är en misstro, inte bara mot a ndra, utan  mig själv. Polityr slits bort, fernissa likaså – det måste finnas en ryggrad, sitta i ryggmärgen, helst sedan barnsben.

Jag tänker på mina flickor och de val de kommer att stå inför. Jag hoppas att de inte väljer blint, oreflekterat, utan vågar analysera i sitt inre, förstå att det finns andra vägar även om de inte alltid kan ta den för att föräldraauktoriteten här är så stark. Man kan bli krossad om man går emot den. Så mycket tankegods florerar nu också som gör att dem förvirrade, den röda propagandan sprids överallt i byarna. De dömer ut konfucianismen som ett socialt värde, värdefullt för det sociala och samhälleliga livet. Agiattaionen lämnar inte ens unga flickor någon ro. Jag tänker ge dem verktyg, men det är inte lätt. De vill springa i den riktning som pekas ut som mest förmånlig, som ger mest vinning, i alla fall på kort sikt. Hur det ser ut i framtiden vet bara Gud. Och det är det som de flesta går efter (det kortsiktiga). Alla vill ur fattigdomen och förnedringen som de är nedsjunkna i  – vem förstår inte det – men till vilket pris? Kanske är frågan felställde ller till och med irrelevant? Är jag inte ute och dömer nu, eller vill föreskriva vad de ska tycka och tänka (som en annan diktator)? De måste självmant få ta ställning för Jesus, det är inte någiot som ska prackas på någon. Det handlar om ett val, en livslång kärlek. Och själv är jag för närvarande / för närvarande ifrågasätter jag själv min tro, hyser djupa tvivel. Vad är det jag söker – egentligen? Vilka behov är det som gör sig påminda i mig? Jag måste veta ty många har lidit martyrdöden här – och skulle något liknande drabba mig måste jag veta varför jag är här, varför jag agerar och talar som jag gör. Helt enkelt le4va min tro, att den är som mitt andra skinn.

Jag har läst ut Adam Bede. (Gogol står på tur?) Självklart fascineras jag av Dinah, den kvinnliga lekmannapredikanten, och hon får mig att nå djupare lager inom mig själv, att gå bortom mina tvivel och vila i nåden. I våra kretsar är det forfarande ganska ovanligt med kvinnliga predikanter. Det är fortfarande mycket av ”kvinnan tige i församlingen”. Varför är man så rädda för kvinnor inom våra led? Tror  männinen att vi kommer/vill att detroniosera dem? Att vi kommer att strunta i att bilöda familj, föda barn och stå vid spisen? Att kvinnan också kan skrämmer väl, att de inte är så unika i sina förmågor och skickligheter som de i sin fåfänga kunnat inbilla sig.

Jag vill inte raljera över männen, de liksom vi har följt gammal vana, av hävd, sedvanerätt, rättat sig eftyer Bibeln, det kristna budskapet om kvinnans underordning.och det har med all säkerhet varit av mycket praktiska skäkl, att kvinnnan skulle beskyddas och sörjas för medan hon väntade barn och sedermera födde och uppfostrade det. Männen stod för inhämtandet av föda, husbygget – allt det andra. Det är svårt att föreställa sig en annan ordning, jag har inte fantasi nog, den tryter, för jag vet inget annat, och jag vet inte om jag vill ha något annat, eller ens drömmer om det. Men att läsa om Dinah gör mig upprprisk till siennes. Måste jag erkänna för mig själv att hjag också vill stå där, utomhus, i det fria, uppflugen påen låda eller vad som heslt. För all del, inomhus, i ett litet kapell som vårt här, eller hemmavid, går också bra,. Men det är något alldeles särskilt, tänker jag, att stå under bar himmel och predika Guds ord.

Dinah vill leva ensam, hon ser det som sitt kall, att leva ensam, predika och helt finnas till för nadra. Att inte ens för ett ögonblick tänka på sig själv, eller sina egna behov. Det var också det som slog betraktaren från hästryggen, där hans att på betryggande avstånd, att hon var så osjälvmedveten, självförglömmande. Hon hade inget av viktighet över sig, enkel, anspråkslös . Han fångades av det. han hade trott att han skulle se något annat, möta en uppblåsty själ.

Här på missionsfälette i Kina uppmanas vi till vila och återhämtning , att ta semester med jämna mellanrum och komma i kapp oss själva. Det blir för ansträngade annars, klimatet och arbetsbördan i kombination gör det annars alltför påfrestande – det vet man genom dyrköpt erfarenhet. Mer än en har fallit ihop av ren utmattning, och det gagnar varken Helgesonen ifråga eller vårt arbete. Att sänka fordringarna är bättre, att inte bara käöra på tills bristningsgränsen är passerad. Vi har alla hörsammat detta, fast det tog emot i början, att jag var ovillig att tvingas slå av på takten. Men efter det att hr Fuglert talat allvar med OSS, eller höll en av sina föredragningar som jag brukaR KALLA DET, såg insåg jag att det handlade om att orka på lång sikt. Inte bränna ut sig opå fölrsta milen. Vi måste komma ihåg också att vi har språket som vi kämpar med, betomade han. Vi nickade. Det är en sannfärdig kamp???, inte alls lätt (för somliga). Men vilken belöning som väntar; att bli förstådd, det är ett litet men oerhört mirakel i vardagen. Jag har aldrig tänkt på det så, alltid tagit för givet att jag ska bli förstpådd, kunna formulera det som jag har i tankarna i ord. Men här känns det som jag har gröt i munnen/ går omkring med gröt i munnen hela tiden, jag får inte fram ett enda ord, även om jag kan en hel del glosor vid d et här laget. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva mig så handikappad, så lämnad utanför. Jag förstår mer innebörden av Babels torn, vilket oerhört straff som drabbade invånarna. Det straffet viisste vart det tog.

Viljan att bli förstådd är så djupt rotad i mig, så måste det kännas för de flesta av oss i vår lilla flock, om inte alla. Annars kan man väl inte vara mänsklig? Vi ler mot varandra, anstränger oss med vårt kroppsspråk så vi ser ut som små clowner till sist när vi försöker meddela oss med kineserna runtomkring oss. Vi är alla alltid redo att brista ut i skratt åt alla tokigheter vi producerar via våra munnar. Humor avväpnar allt och alla. Varför behövs egentligen några andra vapen?

P1/ Dopet: Tre droppar vatten, jordiskt vatten, men öppnar för himmelskt. Benådadde ögonblick, ögonblick när vi öppnas för något större.

Att bli avskild som missionär.

 

HaN Har bett mig, vädjat till mig att flytta härifrån. Säger att jag bara kommer att vara allas hackkyckling så länge jag stannar kvar här. Men jag står över det. hans ord är trots allt inte Guds lag. Inte ens han kan få mig att krypa till korset.

Någon sa till mig häromdagen: ”Nu är du inte så högröstad unga dam, livet har visat dig sin plats.”

Konstnären har sålt mina få tavlor i sin bohemiska krets, och tro det eller ej, de har inbringat mig en smärre förmögenmhet/inbringat mig uppskattning i hans kretsar.. Han är bredaxlad och stark, man kan inte vara en bleksiktig, tanig ung man när man ska preparera dukar och stöta pulver till färger. Han är ingen bortskämd morsgris, som jag först befarade.

Grönblå, påfågelsblå… Han säger att påfågelsblå är min färg, att det i hans ögon är en drömsk färg. Han skiter i om jag är utblottad eller ej – vet ju ingenting om mitt morsarv så det är inte för pengaran som han gör allt för mig i den nya situation som uppkommit.

Han kysste mig flyktigt på ena kinden vid vårt senaste avsked. Sa han var förlovad, ska resa till Rom på sin bröllopsresa. Önskade mig lycka till.

Jag borde känna mig ledsen, snuvad, dragen vid näsan antar jag, men han har gett mig något, jag vet inte hur jag ska förklara det, men han har gett mig livslust, det är nog det närmaste ordet till att beskriva det jag känner, ett bejakande Av mig själv och livet, nya ögon, ett fräscht sätt att s e på världen, mitt upp i alla dess galenskap, det fanns där, allt inom mig, jag vågade bara inte ta fram det. han var den katalysator som behövdes. Jag är konstnär Else-Marie, jag står på egna ben, jag behöver inte svara upp till vad världen kräver av mig – jag är fri att gå min egen väg. Han har tagit mig genom ekluten, fråga mig bara inte hur.

En man behöver inte vara detsamma som en dom; han kan vara porten till något nytt.

Vad han har gjort mig kan tyckas bagatellartat, en bagatellartad förseelse, jag ska inte hålla den emot honom. (vem, maken eller konstnären?)

Jag stirrar på henens brev, på bokstäverna som med lätt hand satts på pränt för att jag ska kunna läsa dem.

Jag drabbas av onda aningar, är rädd att hon stannar kvar av ren trors, rädd för astt den sociala hierakin kommer att bryta ner henne, tvinga henne att kräla i stoffet. Vi har trorts allt jantelagen, trälar under dess ok.

JAG VILL att hon kommer till Asien, att hon får uppleva en fläkt av en annan värld. JaG SKA OMEDELBART SKRIVA TILL HENNE. Tänk om vi kund emötas i Indien…i Darjeeling. Jag längtar efter att ta mig till Nepal, ja, kanske ända till Tibet , nu när jag immuniserats/blivit immun mot dess lära. Det hade varit för mycket att hoppas på, för stort ett språng att konvertera. Jag hade kanske till och med diagnosticerats som sinnessjuk (se exempel från western daughtes….)Tänk om iris ville bli min färdkamarta, vill dela mitt äventyr? Sedan måste jag hem, efter mina sju år är jag entitled det. Och de ser fram emot att få se och höra mig i de många små församlingar som har stöttat mig, trots att de själva haft det svårt att få det att gå ihop.

Hem och försonas med alla. Sedan är jag fri – fri att göra vad jag vill. ( Och jag vet vad jag vill – jag vill bli nunna.)(Rose dör i difteri, Helge friar igen, men Elsemarie avböjer; nu vill hon gå i kloster . Jag suktar, lever ej längre för dne timliga kärleken, bara den himmelska förmår att lyfta mig i sin famn, och omsluta mig med båda dess himmelska armar).

You can pour out all your heart in the art Iris? You have nothing to loose.

“Why do you say that<+ <är det för att du betraktar mig som en fallen kvinna?

”Nej, nej, missförstå mig inte. Men du har inga bestämda plikter nu, ingen familj att ta hand om, du kan pröva dina vingar, du har dem, jag har sett det, du har inte sytt ihoip dem, tråcklat undan dem för världen, de sitter där de ska. Han klappade mig milt på skulderbladen.

”ta den tid du behöver, lita på mig”.

Jag drogs till honom från den stunden, hans ord hade gjort mig alert för någonting inom mig, något som rörde sig i sinnet på mig, som vrd och vände på sig. Jag vet nu att mina ögon bslöjades , att jag var ohjälpligt förälskad i honom, jag som parodierat honom, skjutit honom ifrån mig häftigt och bestämty, nästan med avsky. Men då var jag bunden till Henry, och kär i henry. Tillhörde bara Henry, och skulle alltid förbli honom trogen. Tills han hade kartlagt mig, spied me out, och förkastat mig.

”är du medveten om vilken grymhet du begär?” frågade jag honom.

”livet är grymt”, replikerade han. Jag vill att du ska försvinna ur min åsyn –med omedelbar verkan.

”är det ett hot?”

”Tolka det som du vill.”

Med avmätta steg han därifrån medan jag kokade inombords. Jag behövde tid att behärska mig, samla ihop dragen, jag behövde några minuter på mig fäör att samla mig så att jag kunde gå ut bland folk igen. De skulle

Noggrant iaktta mig, och säkert tissla och tassla bakom min rygg. En del var väldigt öppna med sin inställning, de gick övetr till andra sidan trottoaren om de fick syn på mig. Alltför att undvika den spetälska som inte hade vett nog att förse sig själv med en bjällra.

Ja, jag försöker verka glättig, och sorglös, men i dag lyckas jag inget vidare. Jag är nere för räkning för tillfället, men jag räknar kallt med att vara på fötter igen om ett par dar. Så lätt slår man inte knock out på mig som du vet.

Kära Else-marie, jag vill inte tynga dig med mitt öde och mina för närvarande dystra framtidsutsikter, men om bara någon ville vara ärlig mot mig och se mig rakt i ögonen, och inte gå långa omvägar bara för att slippa möta mig. Så många som jag tryckt en extra slant i näven på, när det utfört något arbete eller liten handräckning åt mig, som nu bara släntrar iväg när de ser mig. Nu är jag inte ens värd deras blickar, än mindre deras omtanke, de har glömt min generositet och ser sig snabbt om efter någon annan som kan ge dem det där lilla extra, eller göra det där lilla extra för dem. Jag klandrar dem egentligen inte, deras överlevnad beror i viss mån på det. Men jag har åstadkommit en del, det har jag, som när jag talade med rektorn för skolan så att Nilssons dotyter fick komma tillbaka igen. Jag läse så hemska böcker om orättvisor Else-Mariew, jag vet att du är mitt ibland det, men  någonstans undrar jag om vi inte lla är lika goda kålsupare? Finns det verkliogen hopp för mänskligheten? Har läst Gogols bok Döda Själar och skrattade gott när jag läste ett stycke som (ordagrant) lyder som:

…..(Else-Marie?)

Meningarna som trampade på något inom mig, som överväldigade mig, nästan tog andan ur mig.Hur jag försöker få ihop våra två världar, bara med Guds hjälp, och Hans utblick klarra jag det. Ska hon nu förloras till kommunismen, bli en avfälling? Kan jag åtminstone inte rädda henne från det ödet?

Min panna ligger i djupa veck; men jag får inte sjunka ner i dystra grubblerier, utan först och främst gömma henens brev så ingen får tag i det, och av misstag råkar läsa det. Sedan måste jag återgå till mina sysslor.

Rose har börjat ge mig blickar, hon tycker väl inte att jag är hängiven nog, att jag inte uför mina sysslor lika flinkt som förut, utan blir stående , förlorad i tankar, framför något fönster, med blicken mot de fjärran bergen. Som om jag distanserar mig från alla praktiska och tråkiga detaljer. Hon är utan tvekan en pedant, men det som oroar henne mest, själva kärnpunkten, är att hon ska få mer arbete. Hon vet att jag jobbar för två; om jag slår av på takten innebär det att hon måste göra mer och får mindre fritid till att flaxa runt och göra ingenting; skriva brev, sy, uppsöka Helge varhelst han befinner sig stadd med någon utomhussyssla. Han är som jag, arbetsam, sparar sig inte. Det är bara nätterna och de tidiga mornarna vi har för oss själva.

Jag sitter på trappan på kvällen. Han kommer förbi, ser rakt på mig, och Går sedan vidare och försvinner bakom husknuten. Jag hör hur han hugger ved. Blicken hans sitter i, som ett stämjärn i sin tog. Ibland räcker det inte med ord.

Jag drog mig till minnes att en gång, för längesedan, hade rose sagt att henrik nog var en aning förälskad i mig. Jag skakade på huvudet åt hennes påstående.

– Jag ser det i hans blick, envisades hon, den blir plötsligt varm när han ser på dig. Nu mindes jag plötsligt kyrkans…

Hon drev mig i armarna på kyrkan. ”bestickande”>; lockande, förledande, förviööande, tilltalande, bländande.

Jag djupplöjer hans böcker.(Hudson taylor?, Chambers?) Jag känner ömhet för alla levande varelser, jag vill verkligen inte göra en fluga förnär.

Vilka tankeströmningar? Kulturhistoriskt mm/politiska händelser, skeenden. Litteraturenm som lästes vid den här tiden etc.

Hon skickar bokpaket (postgången är långsam), och jag är rädd för att hr Fuglert ska döma ut dem som världsliga, säga att de inte är god kristen litteratur, att de räknas som omorlaiska, men han låter mitt bokläsande passera,blundar för nmin begiovenhet på litteratur. Han är som blind på den punkten. Gör det för min skull.

Man måste kunna urskilja mer än en åsikt, och enda sättet är att inte bli en Helgeson som vänder kappan efter vinden, utan istället utmana och bilda sig själv, och få syn på vår plats i universum, att vi är av jord komna och skall till jord återvända.

Han var verkligen full av överraskande tilltal. Det förundrade mig alltid vad som fick honom att säga dylikt. HaN HADE EN SIDA av sig själv som tedde sig föreunderligt, annorlunda,  för mitt unga sinne, en sida som inte riktigt gick ihop med hans stränga pastors- och föreståndarjag.

Något mer drömskt och filosofiskt som nästan skrämde mig, kanske mer för vad han sa om mig, än att den överhuvudtaget fanns där. Det var en hädisk sida. Det var en sida som lätt kund euppfattas som en smula hädisk, en sida som inte riktigt böjde sig inför Gud, utan som propsade på att få ha ett eget ord med i laget, en egen mening. Det var hårresande, både skräckfyllt och samtidigt fascinerande (för är inte mä’nniskan i grund och botten ett rebelliskt djur?) Mot villigt kom jag att beundra det draget hos honom – och det var just det draget hos honom som fick mig att känna mig speciell, hans små eftergifter, hans överseende med allt som lätt hade kunnat rubriceras som ogudaktigt, sett med någon anans (strängare, mer oförsonliga) ögon, men som  när det föll under rubriken bildning var tillåtet. Bildning omfattade också att känna till något av den andra  världen – världen under Satan, världen som styrdces av Satan, löd under honom, det vill säga det värdölsliga, Mammons värld. Vi hade många epitet för det som hemföll under satans verk, som hänfördes till satan och ahns domäner, den Onde som var en fallen ängel. Herr F sa att även muslimerna omnämnde detta faktum i sin heliga bok.

Krossa inte mitt hjärta, Else-Marie, sa han. Och jag krossade hans hjärta”.(inte på kort sikt,men på lång sikt).”

Rose, tänker jag, varför begav du dig hemifrån? Var det något liknande som drev dig hemifrån som gjorde  det med mig?

Jag ser länge på henne, strama, men starka Rose. Stark, åtminstone från utsidan.

Det är kärleken som drev henne, förstår jag plötsligt. Hennes kärlek till herr Fuglert. Hon drev igenom deras förlovning, fick honom att ta med sig henne. Det är hon som har bekostat hans dröm, och sin egen. Lagt pengar i fickorna på alla som försökt trotsa dem eller lägga hinder i vägen. Rose som är min vän, som jag inte kan svika. Jag behöver henne , och hon behöver mig – tror jag. Det finns alltid en förklaring till allting/bakom allt. Min moster skrev ett långt brev, försökte förklara varför min mor agerade som hon gjorde; var så hård i nyporna. Det var för att hon ville undvika snedsteg från min sida; få mig i hamn. Hon vägde tryggheten högst, den solida ordningen. Jag måste förstå henne, och med e pusselbitar jag nu (har) fått på omvägar, får allt plötsligt mening. Jag börjar förstå. Ser drivkrfaten bakom det hela. Jag önskar bara så att hon själv hade talat om allt detta för mig: men genom att undanhålla svåra fakta för mig har hon kastat ut mig på denna resa – ett äventyr i viss bemärkelse, ja , kastat mig i famnen på Herren Gud själv. Så hennes hårdnacakde vilja och det motstånd jag bjöd har öppnat upp något alldels nytt. Vår släkthistiria har tagit en ny vändning; kanske jag är den enda som inser det precis som jag inser, i detta nu, att jag kanske skulle bli en av många barnlösa kvinnor, men just nu bryr jag mig inte, orkar inte tyänka på det. jag är fullkomligt tillfreds med att vara en Kristi brud.

Den politiska temperaturen stiger, i dessa tider går det inte an att bege sig på strövtåg ensam.

 

Det finns alltid en förklaring till allting/bakom allt. Min moster skrev ett långt brev, försökte förklara varför min mor agerade som hon gjorde; var så hård i nyporna. Det var för att hon ville undvika snedsteg från min sida; få mig i hamn. Hon vägde tryggheten högst, den solida ordningen. Jag måste förstå henne, och med e pusselbitar jag nu (har) fått på omvägar, får allt plötsligt mening. Jag börjar förstå. Ser drivkraften bakom det hela. Jag önskar bara så att hon själv hade talat om allt detta för mig: men genom att undanhålla svåra fakta för mig har hon kastat ut mig på denna resa – ett äventyr i viss bemärkelse, ja , kastat mig i famnen på Herren Gud själv. Så hennes hårdnackade vilja och det motstånd jag bjöd har öppnat upp något alldels nytt. Vår släkthistoria har tagit en ny vändning; kanske jag är den enda som inser det precis som jag inser, i detta nu, att jag kanske skulle bli en av många barnlösa kvinnor, men just nu bryr jag mig inte, orkar inte tänka på det. jag är fullkomligt tillfreds med att vara en Kristi brud.

Den politiska temperaturen stiger, i dessa tider går det inte an att bege sig på strövtåg ensam.

 

Buddhismen i kathamndudalen är av gammalt datum. Faktum är att den sträcker sig ända tillbaka till Siddharta Gautuma Buddhas dagar. Han föddes ju i Lumbini som liggerv strax utanför den nepalesiska gränsen.

De äldsta skrivna källorna som styrker närvaron av buddhismen i dalen är från ? 700-talet.

Polycentrisk och mer global hållning gentemot historien. Else-Marie:

Jag lutar mig tillbaka i stolen och tar av mig glasögonen. Jag känner mig nöjd, och hoppas så innerligt att jag lagt något till ro inom mig själv/att något inom mig ska komma till ro. Ha-begäret framstår så klart för mig; hur vi är beredda att slita andra i stycken för att få det som vi själva vill ha (inget exempel nämnt, det är så övertydligt). Men vem är jag att moralisera? Vem ger oss den rätten (eller tar vi oss den rätten bara). Var det inte Jesus som sa något om att kasta den första stenen? Jag drar mig till minnes en annan passage, den om Martha och Maria och det stramar till i halsen, en lätt irritation uppstår. Jag vill inte tänka i de banorna; jag har aldrig riktigt förstått mig på det stycket. Någon måste väl alltid ta hand om marktjänsten? Vara den som serverar. Alla behövs, alla har sin syssla, hur ringa eller obetydlig den än må tyckas. Skulle Jesus och Maria verkligen kunna mötas så fritt om inte Martha också vaitr där som ett förkläde, ett vakande öga och som förplägade dem och såg till att de hade det bra? Eller överför jag bara min egen kulturs syn på det som hände för över 2000 år sedan. Projicerar. Jag vill vara både och; både den som tjänar och den som lyssnar uppmärksamt? Men tvätta fötterna? Är det där det bränns? Uppstår det något erotiskt när Maria tvättar Jesu fötter? Att jag inte skulle kunna vara så nära, skulle jag brinna av åtrå? Är det en pekpinne till män eller kvinnor? Fanns det något dolt budskap i detta, något som jag glömt, förbisett, inte lagt märke till, som jag missat i min läsning? Vad säger ursprungstexten? Jag kan verkligen inte fråga Fugelsang om det här, i synnerhet inte nu. Jag förskräcks över mina tankar, men det letar sig tillbaka till ämnet trots min enträgna vädjan, min bestämda avrådan.

Är Marta Rose? Den föraktade som inte utvalt den bästa biten? Är inte det här stycket en sammanfattning av någon slags misogyni, en spark åt alla sedesamma, plikttrogna, strävsamma? Strävar vi förgäves, fåfängt? Är all vår strävan fåfäng? För visst är jag i grund och botten själv en Martha-typ, en sådan där rejäl en som tänder brasan och kokar te så att Jesus och Maria får bästa möjliga inramning, kommer till sin fulla rätt i skenet från de sprakande eldslågorna. Gör det hemtrevligt för dem, men kanske medan svartsjukan hugger i bröstet och det är väl egentligen där taggen sitter, det är svartsjukan som ska schasas ut. Jag darrar till. Det är kväljande. Kvällsluften har börjat sippra in genom gliporna i fönstret och det drar. Jag går och kokar mig en kopp te. När jag återvänder till min plats vid det lilla skrangliga skrivbordet inser jag att jag är rebellisk, att jag tar mig ton, att jag faktiskt har en egen stämma. Det går inte att förneka, men det känns sannerligen som om jag hädar. Jag tänker på mina hemliga besök till laman i hans grotta. Är det inte egentligen vad det handlar om? Att söka nya vägar, bryta ny mark. Vi frikyrkosystrar är alldeles för strama och återhållsamma i våra prydliga knutar och våra små tantiga hattar. Men det jäser bland oss, vi har också ett inre, om det så bara antyds, antyds i form av Maria som kastar av sig förpliktelsens mantel för en stund för att bejaka sina egna behov, fylla på sitt eget inre. Hon hade en längtan minst lika mäktig som den Paulus erfor på Damaskusvägen. Men den är inte så iögonenfallande, den är inte en blixt från en klar himmel, utan inramningen är vardaglig och enkel, men ändå det är revolutionerande. Skulle det ha skrivits med starkare bläck, målats upp i häftigare färger så skulle passagen förmodligen aldrig ha fått komma med/införlivas med Bibeln.

Jag tänker på Dinah, hjältinnan i boken av Adam Bede som Carla sänt mig. Carla bildar mig, öppnar upp nya vyer för mig. Vad Kina inte har gjort för min själ gör Carla genom att sända mig böcker. Hon är så prosaisk när hon säger att hon inte vill att jag ska tyna bort i en håla på kinesiska landsbygden. (sänder hon matpaket också?) Det är ett synsätt som sprakar av underliggande humor. Hon är en välriktad spark mot allt vad etablissemanget heter. Hon är en fri tänkare, en slags hjältinna hon också, men en hjältinna i levande livet. Hennes brev är som en styrketår. Jag är bara orolig att det här inbördeskriget ska inverka på postgången så att jag får dem alltmer sällan.

I dag ska den nya komma, Frida heter hon. Jag hoppas verkligen att det ska komma någon slags frid med henne, att friden ska lägra sig över oss igen i och med hennes ankomst till vår lilla utpost. Här har varit så turbulent på sistone. Hennes far har varit missionär i Kina och dödades i Boxerupproret, berättade Fuglesang. Fadern var visst stationerad i … Vi måste ta hand om Frida för ankomsten till det här landet där henens far offrade sitt liv kan komma att väcka upp en massa starka känslor inom henne, tror Fuglesang. Men hon var nyfödd när han dog och modern hade rest hem till Sverige och han var kvar i Kina så några minnen av honom har hon inte.

Frida Brogren heter hon.  Jag undrar hur hon ska påverka vår lilla krets, våra relationer. Kommer hon att bli en nära vän? Det är inget ide att spekulera, jag lägger det i Herrens händer. Hon är en syster i Herren, bara det borde vara nog för att jag inte ska göra mig några bekymmer. Men vad som än händer kommer jag aldrig att vika från Roses sida. Hon behöver mig mer än någonsin. Jag ska ta kontakt med Roses bror, oavsett vad hon själv säger. Hon kan inte hemlighålla den uppslagna förlovningen för dem, och det är bättre att hon hinner berätta sanningen för dem än att ryktet hinner före. De motsatte sig visserligen förlovningen i början, men de var storsinta och generösa nog att inse att det bästa de kunde göra var att om än motvilligt ge sin välsignelse till förlovningen.

Jag tror Att Herren är med mig i mitt beslut att kontakta Roses familj, även om det innebär att jag går bakom ryggen på Rose, hon håller på att tyna bort i den här avkroken, och jag vill att hennes bror hämtar hem henne. Kanske är det själviskt, kanske handlar det om att jag vill ha Per för mig själv; att jag inte ska frestas och försöka para ihop de båda. Det skulle vara en formidabel lösning, en välgärning kanske

rentav. Själviska motiv eller egenintresse får inte styra i det här fallet. Kanske behöver jag be mer över saken. Men jag har en sådan stark känsla av att Rose behöver hjälp omedelbart, att hon blir sämre dag för dag, och hur kan jag vara lycklig när jag ser hennes lidande, ser hur hon tappar kraft dag för dag? Jag skulle inte kunna förlåta mig själv om det hände Rose någonting, och jag direkt eller indirekt var orsak till det. Rose har gjort så många uppoffringar för oss alla, inte minst ekonomiskt. Hon har skjutit till av sina privata medel för att hålla den här missionsstationen flytande. Nu är det dags att vi uppoffrar oss för henne, någon av oss.

Jag har fått en viss inblick i Roses ekonomi på grund av hennes svaga tillstånd, jag var tvungen att åka iväg och gör ett bankärende för henne, och jag fick med egna ögon se att det är med hennes pengar som husbåten är köpt. Jag har också förstått att henens tillgångar nu är närmast obefintliga, och att hon själv inte tycks ha någon insikt eller vetskap om detta. Tror inte heller att Fuglesang vet detta. Han vet väl inte ens att det är med hennes privata medel som husbåten är köpt – en sådan bagatell har hon säkert struntat i att meddelat honom.

Men att inte Fuglesang fattar hur det ligger till? Om jag berättar om Roses finansiella situation för Fuglesang förlåter hon mig inte. Hon är noga med sin integritet. Bara inte Rose finner det förödmjukande att jag kontaktar hennes familj, hon har hela tiden strävat efter att göra sig oberoende av deras pengar och anseende. Hon sökte sig inte ett liv bland de priviligierade hemma, utan bland

Kinas underprivilegierade, inte minst deras döttrar, sa hon/ det första hon yttrade på båten – som jag kommer ihåg. Det fastnade hos mig. Det lät som en innantill läxa då, men jag har fåtts vart på vitt att hon menar vartenda ord av det hon sa hängande över relingen på …

Hon sa att så många var förtrollade av Hudson Taylor, att det var lätt att bli det och enbart grunda sin önskan på att söka sig till Kina som missionär på denna bräckliga grundval. Den allvarlige Rose skakade på sitt lockiga huvud och log. Hon menade att så många kvinnor blev förälskade i den mannen på grund av hans brinnande evangelism och passion och jag har senare undrat för mig själv om det egentligen inte var henne och Fuglesang hon pratade om – fast omedveten om hur hans tjuskraft påverkat henne. Men oavsett, hon satt stadigt i båten, hennes tro var inte bristfällig och tudelad.

Det är inte lätt att veta var Rose står, vad hon känner och tänker. Hon är mästerlig på att gömma sitt inre under, den svala behärskningen är henens signum. I dag är den hennes räddning, bara av uppbådande av den starkaste självbehärskning har hon lyckats hålla ihop sig själv. Skulle hon rämna så vet jag inte vad som skulle hända. Jag har hört både en och två historier om missionärer som förlorat sin mentala styrka och förklarats psykiskt sjuka.  Jag ber för henne och för oss alla att vi ska hålla oss starka i denna prövningens stund. Tillsammans kan vi vara starka, stå stadigt som den kinesiska muren, ett värn, men vår lilla grupp har börjat splittras upp; det pågår en åderlåtning. Ödet spelar på våra nerver med okänsliga fingrar. En skärande dissonans har uppstått. För närvarande vet jag inte ut och in. Jag lägger ifrån mig pennan och fryser till is. Lönndörren till mitt rum öppnas och in kommer kinesen som körde mig i rickshawn. Han grinar mot mig, jag står som förstummad och han griper tag i mig och knuffar ner mig på sängen under det att han håller för min mun med ena handen så att mina skrik inte ska genomtränga rummet. Men det är en onödig gest. Jag är lamslagen av rädsla och vem skulle bry sig? Jag var nere hos portiern och påpekade att det fanns en dörr till i mitt rum och undrade vad det innebär. Han försäkrade mig att allt var i sin ordning. Att dörren var låst, och aldrig öppnades. Det som tar sin början är en obeskrivbar mardröm där jag upplever det som att jag gång på gång kastas upp i luften av obarmhärtiga hårda stötar. Jag vet inte längre vad som är upp eller ner, eller tid och rum. Kanske svimmar jag för när mannen äntligen lämnar mig och smiter ut, förmodar jag, genom lönndörren, har det har morgonljuset börjat leta sig in genom jalusierna.

Jag är fullständigt mörbultad i hela kroppen, ensam och utlämnad och med blåmärken över hela kroppen som börjar övergå i gult. Det har blött från mitt sargade underliv, det värker och jag har viss svårighet att gå. Det är fasansfullt och chockad försöker jag vaska av mig. Min kropp är inte längre ett med mig, jag betraktar den nästan med främmande ögon, det är svårt att fatta att det är jag, att det är jag som råkat ut för detta våldförande, denna skändning. Min enda tanke är att ta mig från hotellet så fort som möjligt. Varje steg är en obehaglig påminnelse om det som har hänt. Jag är panikslagen, villrådig, jag går bland kulturella främlingar/jag är bland idel främlingar, ingen som jag vågar anförtro mig åt, inte ens uttala vad som har hänt mig, att ens uttala ordet som betecknar det som har hänt mig känns lika avlägset som … skulle de inte enbart tycka att jag fick skylla mig själv, att jag var en dålig kvinna, en fallen kvinna? Tankarna virvlade i huvudet på mig och för första gången i mitt liv var jag rädd för att bli galen och gå över den gräns som jag inbillade mig fanns mellan vad som var förnuft och vad som var galenskap, jag var rädd för att trilla över gränsen och landa i galenskapens land. Jag behövd vartenda uns av styrka till att gå upprätt, att i denna ohyggliga och vedervärdiga situation försöka hålla skenet uppe och försöka föra mig på bästa möjliga sätt. (Jag bad till Gud inom mig, (Jag bad till Gud inom mig om att han ska ge mig stöd, bära mig på sina händer, hjälpa mig steg för steg så att jag kan ta mig till stationen. Tåget ska inte gå än på många timmar, men det blir lugnast för mig att komma dit, vara där. Jag är rädd för att förlora mig själv annars, att inte komma till stationen överhuvudtaget. På stationen vandrar jag runt, runt i väntsalen, sitter ner ett tag, vandrar sedan runt runt igen ett tag. Människor kastar blickar på mig, en del ser fundersamma ut, anar att något inte står rätt till med mig kanske. Andra bevärdigar mig inte med en blick eller bara ser tvärs igenom mig. Det är som något klätts av mig, berövats mig och att de ser det. De ser kanske att min själ gett sig av, tagit till flykten och att jag enbart är en vettvilling som vacklar runt med sönderbankat underliv, ömt och svullet. Jag visste inte att jag hade ett underliv. Nu vet jag det. Jag visste inte jag visste inte att det kunde vara så förhatligt, göra så ont, ta så stor plats.  Jag ser min mors ansikte för min inre syn och måste bita mig hårt i läppen för att inte överlämna mig/hänge mig åt en översiggiven gråt.  Oh, att få kasta mig i henens famn i detta ögonblick och ge efter för alla tårar som hotar att välla upp. Men så lyckligt lottad är jag inte. Det är min egen önskan och dröm, min egen viljestyrka som fört mig till andra sidan jordklotet, till Kina. Något sådant som hänt hade jag aldrig kunnat förutse; mycket annat, hungerssnöd, svält, tom martyrskap – men inte detta. Jag blir tvungen att sätta mig ner, får upp en näsduk och gråter tyst i den. Jag känner blickar på mig, men jag har ingen stolthet kvar. Jag känner hur det rämnar inom mig, som om stora städer ödeläggs/ läggs i grus och aska, i ruiner. Inre strukturer som jag bara anat, om ens det, faller ihop, raserade pelare, tak som störtar samman. Jag är ett sönderslaget kärl, all min kraft rinner ifrån mig. Och ändå, jag lever, jag kan röra mig, sitta, stå, vanka runt, men den enda tanke jag har i huvudet är att jag inte ska bli galen, det känns så nära, som att jag när som helst kan passera gränsen, gränsövergången har öppnats, och jag måste göra allt/ mitt yttersta för att hålla galenskapen stången. Inte låta galenskapen ta över, det totala mörker som jag inbillar mig att det är. Min fruktan är stor.

En familj en bit bort sitter och tittar åt mitt håll, jag förstår att de talar om mig. De ser på mig då och då ser på mig menande och då och då byter ett ord med varandra. Fadern lösgör sig ur sällskapet och kommer fram med en kopp te som han just har hällt upp från sin termos. Mina händer skakar så när jag tar emot teet att det skvimper över, ner på min kjol. Han ser medlidsamt på mig för ett ögonblick och går sedan därifrån.

 

 

 

 

Förälskelse kanske är en sådan sak tänker jag, som har väldigt lite med verkligheten att göra när det kommer till kritan; den är något som faktiskt bara egentligen pågår i våra huvuden, den försiggår i våra huvuden.

Else-Marie.

Else-Marie vill rädda Rose, men hon månar också om Torvalds kärlek. Rose ligger med ryggen emot mig, apatisk i sin smala säng. Jag sitter i timmar på stolen bredvid henne och mediterar, eller knäböjer intill hennes säng och ber för henne medan de sista resterna av dagsljus försvinner och försänker rummet i mörker. Rose har fallit i sömn, jag hör svaga snarkningar från henne. Jag är på väg att lämna henne, tassande på tå, när hon plötsligt skriker till och vaknar ur en mardröm.

– Rose, Rose, viskar jag, jag är här. Jag har återvänt till stolen och tar hennes hand. Jag klappar den försiktigt. Hon somnar igen, men jag vågar inte röra mig.  Sitter och vakar över henne hela natten.

På eftermiddagen dagen därpå tar Torvald mig avsides.

– Else-Marie, du kan inte vaka över Rose på det sättet, natt efter natt. Du tar ut dig alldeles. Rose är faktiskt inte döende ska du veta.

– vad vet du om det? jag låter hätsk, fast det inte är meningen. Men jag är trött och frustrerad och tycker att alla i vårt sällskap tar alldeles för lätt på Rose hjärtesorg. Man kan faktiskt dö av det. Jag vet människor som varit på väg att gå under, men som mirakulöst räddats av försynen./

– man kan dö av hjärtesorg, konstaterar jag häftigt. Jag har själv sett det.

Torvald granskade mig. Han var på sin vak Men jag är trött och frustrerad och tycker att alla i vårt sällskap tar alldeles för lätt på Rose hjärtesorg. Man kan faktiskt dö av det. Jag vet människor som varit på väg att gå under, men som mirakulöst räddats av försynen. t, ovan vid mitt häftiga humör.

Jag förstår mycket väl att han ogillar när jag blir hård/bitter och oförsonlig i tonen och uppför mig som jag är den enda som förstår, som fattar.

På kvällen söker han upp mig igen. Efter en trevande inledning frågar han mig om jag har lust att berätta om det där jag sa häromdagen att jag sett någon gå under av hjärtesorg rakt framför ögonen på mig. Jag ser tyst på honom, både smickrad av att han kommer ihåg och vill veta, att han lagt det på minnet och så uppriktigt vill att jag ska berätta, han bryr sig verkligen om mina känslor och de erfarenheter som präglat mig. Jag beundrar att han inte låter saker och ting vara, att allt mänskligt intressera honom, att han tankfullt tar allt i beaktande. En finare och mer ömsint vän kan man inte ha.

Men jag tror inte att jag skulle klara av att berätta det frö honom. Inte nu, och jag försöker förklarta det för honom. jag hoppas att du förstår, blir mina avslutande ord. Till min stora förvåning lät han inte saken bero.

Jag vill väldigt gärna vara hänsynsfull och förstående och ge dig tid, sa han, men jag upplever att vi inte har den tiden. Jag vill att du berättar, att du ger mig det förtroendet. Så mycket kan hända Else-Marie, jag vill inte att vi förspiller någon tid. Jag måste få veta så jag kan lära känna dig bättre, förstå varifrån du kommer. Ingen detalj är oviktig för mig, allt hjälper mig att förstå. Vi är inte bara uppryckta från ingenstans som en del gärna vill försöka få oss att tro, vi har rötter, rötter som hjälper oss att förbli jordade i tider som dessa, SOM GER OSS STYRKA.

Jag såg förfärat på honom för jag skämdes. Det var just det jag hade försökt, att rycka upp mina rötter, att villigt låta mig omplanteras på ny mark, missionsmark till råga på allt, som om det någonsin kunde gå¨. Det hade jag i alla fall fattat. Min moders ansikte kom till mig i mina mest obevakade stunder, hemsökte mig, talade till mig utan ord.

Han tog min hand.

– Se på mig Else-Marie. Jag lyfte min blick och såg på honom, hjärtat mitt skälvde till in bröstet på mig för hans blick var full av lidelse och allvar och en stolthet som inte tålde några undanflykter eller finter.

Jag drog efter andan.

– jag ska berätta, lovade jag, men först efter tio. Jag har några saker som jag måste lägga sista handen vid innan jag kan hålla kväll. Torvald lät nöja sig med det, och stegade därifrån/och lämnade mig med beslutsamma steg.

Jag darrade oförklarligt i hela kroppen. Jag hade gett honom ett löfte och skulle hålla det. Men det var inte vem som helst som jag skulle berätta om. Det var ingen mindre än min moster/mor det skulle handla om. Det var en tragisk historia, men Torvald skulle få höra den eftersom han bett mig berätta. Jag bävade för det, men såg ändå på något oförklarligt sätt fram emot det. Det här var prövningens stund. Jag undrade vad han i sin tur skulle vilja/kunna berätta för mig ur sitt förflutna, ur sin familjs förflutna. Det skulle bli intressant och se om han var lika öppen med sig själv som han begärde av mig.

Han hade rätt att höra det i alla fall om han ämnade närma sig mig som han gjorde och vilja något mer, nämligen förena våra öden. Jag måste berätta för honom om sveket mot min moder och de förpliktelser jag kände gentemot henne, den längtan jag jag hade efter att ställa allt tillrätta mellan oss. Göra allt bra. Försonas.

Jag drog mig tillbaka till mitt rum och knäböjde intill sängen och började utgjuta mitt hjärta för Herren. Jag bad om mod, att Han skulle stå mig bi. Resten av dagen tänkte jag fasta.

En liten prick räcker för att hela bilden ska börja snurra”.

Det är dis runt månskäran i kväll.

Det här turnerandet… De är väldigt skickliga på att hålla saker och ting ifrån sig… De kan styra om så att saker och ting kommer att handla mig istället för om dem.

Mörkbruna lappar på armbågarna på den midjekorta kavajen. Svart t-shirtliknande blus. Ridbyxlår. Svarta tighta byxor och svarta läderstövlar. Det finns naturligtvis en klädkod någonstans i bakgrunden.

Någon i fönstret står och äter ur en skål, sedan dras persiennerna för.

 

… Else-Marie och Hedvig

Hon lutade sig fram över bordet och såg mig rätt i ögonen. Hennes blick glödde av iver.

– jag har olika teorier ser du, sa hon, varför det hände.

Jag lutade mig framåt och la armbågarna på bordet, intresserad av att höra henens förklaringar.

Jag tror inte att man kan komma så här ovanifrån och säga att min religion är bäst, att6 vi har patent på sanningen. Förstår du, alla religioner måste precis som partier i en demokrati kunna samsas, rymmas under samma tak. Så länge vi säger att vår Gud är den Ende så lever vi i ett elfenbenstorn, åtskilda, ser oss som förmer, oss som förmer, inte bara vår Gud.

Hon avbröt sig.

– Du kanske tycker att jag är naiv? Frågade hon.

– Inte alls, svarade jag. Långt därifrån, jag har själv tänkt i liknande banor, att jag måste anta en ödmjukare position i det här fallet. Inte vilja vara smartare, göra universella anspråk. Men i mitt stilla sinne undrade jag om inte Charlotta hade en egen agenda.

Jag tycker inte att man kan åka till Kina och plötsligt börja leva som en främmande, främmande för sig själv, med tjänare och allt. Det står ingenting om det i Bibeln? Vad händer med vår anspråkslöshet? Vår anständighet? Varför ska vi leva annorlunda ifrån merparten av dem som vi predikar för? Dem som vi vill möta, som vi vill presentera Jesus för? Varför måste vi här i främmande land presentera honom sittandes på våra höga hästar? Hon skakade på sitt huvud så hårmanen flög omkring henne.

Hon lutade sig tillbaka i stolen och fixerade mig med sin blick. Jag blev inte klok på henne.  Hade hon varit i kontakt med de röda?

– Förstår du nu? Det var därför jag ville hit. Ni är mer jämställda här, mer anspråkslösa än i Tientsin. Jag fick inge ro där. I början förstod jag inte varför jag vantrivdes, men efter några månader gick det sakta upp för mig, att det inte var så jag ville leva.

Jag nickade. Mina kinder blossade. Hon lät som en riktig revolutionär och jag visste inte om jag tyckte om det eller inte. Mina ögonlock höll på att falla ihop. Jag var dödstrött. Jag hoppades att Hedvig inte skulle prata politik varenda kväll, för det var politik hon talade, så föreföll det mig/ett ljus gick upp för mig. Plötsligt kände jag mig orolig för Torvald. Jag kunde föreställa mig de två ihop, vad de kunde koka ihop, koka soppa på en spik. Och i dessa tider med alla rykten. Och henens yppiga gestalt. Hon kunde förvrida huvudet på vem som helst, det fattade till och med Rose, sjuk som hon var och sängliggande.

Strax efter nio hörs en hastig knackning på dörren. Det är Hedvig som sticker in sitt burriga huvud genom dörren och säger att hon har en hälsning att framföra från Torvald.

– Två kineser kom och hämtade honom. De ville att han skulle medla i något bråk. Han bad mig framföra det till dig. Hon log mot mig.

Jag fann mig och tacklade, sa att vi skulle ha gått igenom några papper tillsammans, men att det kunde vänta, att det inte var så bråttom.

Varför sa jag det? För att jag tyckte mig se något spefullt i hennes blick.

– Förresten, undrade jag, när är det du ska besöka din fars grav? Är det i morgon?

– ja, hurså?

– jag kan följa med dig om du vill?  Det är kanske lite roligare med sällskap? Jag log osäkert mot henne.

Hon ryckte på axlarna. Det spelar ingen roll, sa hon. Jag är inte sentimental. Jag har ju inga minnen av honom i livet. Men det är klart, det skulle vara skönt med sällskap. Jag startar tidigt, vid 6-tiden. Passar det dig?

– ja, sa jag. Självklart.

När hon stängt dörren efter sig så undrade jag varför jag i hela fridens namn hade erbjudit mig att följa med henne? Nu skulle jag missa Per hela den dagen och nästa. Jag var besviken för att han kallats iväg, men det blev inte bättre av att jag gav mig iväg. Var det rent av i en slags besvikelse, att jag tyckte att saker och ting var kört mellan oss. Det var som Torvald sagt, det fanns så lite tid och det gjorde mig nervös. Tiderna var osäkra, det enda rätta var att överlämna sig åt herren och uppträda lugnt och samlat, åsidosätta sina egna intressen. Hela iden med kärlek tycktes mig plötsligt helt befängd, det bara stal tid från herren och hans barn. Hade jag inte lovat att osjälviskt tjäna honom, att vara en tjänare åt den ringaste av oss? Hur kunde jag åsidosätta mitt kall och tänka på mig själv? Hade jag inte gjort det tillräckligt – jag som nästan konverterat/följt med lama Tenzin och rymt min väg från missionsstationen?

Jag skakade på huvudet. Jag förstod mig inte på mig själv, jag hade verkligen blivit som en lekboll för all världens vindar. Jag måste ändra på det.

Jag fick ett lysande ide. Jag skulle matcha ihop Rose med Torvald, att jag inte tänkt på det förut. Hennes ära skulle därmed vara räddad. Det sved i hjärtat. Den natten låg jag som Rose, vänd mot väggen. Men jag kunde inte somna utan stirrade in i väggen, modlös och förtvivlad. Jag stack en kniv i mitt eget hjärta med berått mod. Men så hade jag också valt asketismens väg, självspäkningens väg. Det var försakelsen och behärskningens väg, den enda väg på vilken jag kunde härdas och uppnå mitt ideal. Jag hade inte kommit till Kina som ogift ung kvinna för att söka mig en maka. Det var många nog som gått den vägen, medvetet eller omedvetet.  Jag skulle avstå Torvald och Herren skulle föra något annat i min väg. Något annat, inte någon annan märk väl. Bara nu inte Hedvig lade an på Torvald, jag kunde inte undgå att märka att hon var intresserad.

 

E-M kinamissionär forts.

Buddhismen i Kathmandu dalen var av gammalt datum, och sträcker sig ända tillbaka till Siddharta Gautama Buddhas dagar.

Sakyamuni Buddha föddes i Lumbini som ligger strax utanför den nepalesiska gränsen.

DE äldsta skriftliga källorna som styrker närvaron av buddhismen i dalen är från ? 700-talet efter Kr?

Finns i Nepal en mer polycentrisk och global hållning gentemot historien.

”Kvinnliga  ensamstående missionärer som tänjde alltför mycket på gränserna, speciellt om det gällde den totalt förbjudna området som rörde intimt umgänge med en infödd man, stigmatiserades, s. 79.

Missionären Anna Jakobsen en China inland pionjär gifte sig 1898 med Cheng Xiuqi , en infödd predikant (hon kom till Kina 1886).

Tidigare hade CIM tillåtit George Parker, som 1880 gifte sig med Shao Mianzi (känd som Minnie) att stanna kvar inom missionen. Sid 79.

En hel del kvinnliga missionärer adopterade kinesiska barn. Missionssällskapen såg med motvilja mot dessa adoptioner, delvis på grund av finansiella skäl. Ett eller flera barn var inte ovanligt. Ofta blev de här adopterade barnen inte del av missionshushållet utan inackorderades hos en lokal kinesisk familj.

1951 –  året när alla missionärer tvingades att lämna Kina. Else-Marie reflekterar:

När känslan av hopplöshet når mig eller när jag börjar tycka att ingenting jag gör är lönt måste jag styrka mig, nära mig, skrapa ihop allt jag har av livsvisdom och kanske insikt.

Jag är ju vuxen nu, jag har en annan styrka, ett oberoende. Försumligheten är något från det förflutna som dyker upp i nutid. Då kanske jag var försummad, men nu är jag självständig och kan ta hand om mig själv: jag kan reflektera på ett helt annat sätt och låta mig drabbas av mina insikter. Jag ska inte ondgöra mig eller grubbla över varför det är så här, varför hon inte har någon insikt om sitt eget beteende; varför hon inte utövar självkritik.

Jag ska inte döma henne. Hon förstår inte hur jag uppfattade  det när hon inte hade tid för mig, inte skänkte mig sin närvaro, den närhet som uteblev. När hon inte var välkomnande.

Henens bemötande var oftast bra, men inte alltid.

Brevet från Ins:

  • Det är dags att vi tittar på från vilket håll ljuset kommer i dag, sa han. Han bar kavaj som vanligt, en brun sammetskavaj och beiga långbyxor.

Han plockade bland mina färgtuber och bad om ursäkt för det. Jag såg med vilken van hand han plockade till sig färgerna och beundrade den. Han tog fram alazarin röd, kobolt blå, gulochra och vitt till den kalla hudfärgen, orangea och vitt till den varma.

Senare kom han och ställde sig bredvid mig och började betrakta min målning. Jag hade målat dit ögon, öron och mun.

Jag vände mig om:

Jag får inte fram samma uttryck i målningen som jag har på teckningen, sa jag missbelåtet i det att jag åter vände mig mot tavlan.

  • Följ din skiss, sa han bara. Utgå från den och använd den som en karta.

Så jag gav inte upp, utan följde hans råd. Jag började se min teckning som en karta istället, och när jag slappande av och lät mig vägledas snarare än att vara krampaktigt inriktat på en avbild blev krympte avståndet mellan uttrycken.

Att bara stå vid mitt staffli som en trogen liten soldat innebär att jag lär mig jättemycket, bara att vistas i den här lokalen bland människor som också älskar, mer eller mindre, färg och form ger mig något, en slags élan som jag inte får någon annanstans.

Men sedan, nästa gång hade vi en vikarie och det var en helt annan upplevelse.

Han betraktade mig milt överseende. Och jag upplevde hur jag krympte under hans blick och jag hade lust att avlägsna mig, det var som ett ridåfall i jämförelse med förra gången.

Hans blick ingav fruktan. Ren och skär fruktan. Han var inte beredd att bistå mig, bara stod bredvid och såg på.

Jag var tvungen att bita ihop för att kunna stanna tiden ut.

 

 

Mera pressande, brådskande uppgifter väntade. Roses bror, mäktig och fruktad på orten skulle använda sitt inflytande på orten för att krossa Mr. F – det måste han väl vara medveten om? Måns, brodern, satt i styrelsen för missionsförbundet som skickat oss till Kina. Han hade personligen gått i god för Hr F som hade en besvärande skuld bakom sig/på sitt samvete, en skuld som brodern  när väl förlovningen eklaterades. Måns skulle inte stillatigande finna sig i det här – hans omedelbara reaktion var hämnd, och hämnd skulle också bli hans mål.

Rose stirrade in i spegeln. Jag fick ingen kontakt med henne, och lämnade rummet.

Jag var alldeles ensam, utlämnad åt mig själv och Gud. Jag fick inte glömma Gud, han var den jag försummade när jag behövde honom som mest.

Jag var arg på Rose för att hon hade övergett mig, för att hon var svag. Jag ville inte se henne sådan, orkade inte se henen sådan, jag ville han henne vid min sida som mitt stöd och vän.  Nu var hon stum och otillgänglig, som ett stycke trä, som de där hedna figurerna som omgav oss.

(her voice flat, utan bitterhet, men också i helt avsaknad av passion).

Föreskrifter kom från missionens högkvarter, högkvarteret som vi kallade det, skickade ut hälsoföreskrifter.

Högsta ort var oroliga för att vi kvinnliga missionärer jobbade för hårt. Det hade visat sig att de kvinnliga missionärer som bara arbetade på, utan uppehåll och återhämtning inte klarade det i längden.

Plötsligt tog de slut, det blev stopp och de blev sjuka; försvagade och kraftlösa. Därför rekommenderades det att vi skulle vila mitt på dagen, inte försumma att ta pauser och framför allt utnyttja den semester rekreation som vi var berättigade till och som innebar att vi kunde ta ett par dagar åka upp i bergen .

Rose och såg menande på varandra och började fnittra. Under vår rekrytering hade vi varnats för det varma klimatet i Indien och Kina och Afrika – ett klimat som mer eller mindre var en prövning för alla européer, och ängslighet, fatigue och utsatthet (exposure) som nödvändigtvis var involverat i det hårda  en dagliga arbetet för …

Kvinnliga missionärers hårda och energiska arbete  kan inte annat än utgöra en påfrestning på den fysiska hälsan och dess styrka.

Kvinnor ansågs vara särskilt känsliga för hälsokollapser i tropiskt klimat. Ansågs vara konstitutionellt mindre kapabla att tåla klimatpåfrestningar men också mindre benägna att ta rast från sitt arbete och återhämta sig. 1923 års hälsoföreskrifter som skickads ut uppmanade….

Forts. Tänk om Ins ville bli min reskamrat, ville dela mitt äventyr. Sedan måste jag hem, hem och försonas med alla (?med min mor). Sedan är jag fri – fri att göra vad jag vill.

  • Du kan lägga hela ditt hjärta i konsten, du har inget att förlora.
  • varför säger du det? Är det för att jag är frånskild kvinna/ en vanärad kvinna?
  • Nej, verkligen inte. Missförstå mig inte, du har ju inga speciella förpliktelser nu, ingen familj att försörja, du kan pröva dina vingar, du har dem, du har inte tråcklat ihop dem, tråcklat undan dem för världen, de sitter just här sa han och klappade mig på skulderbladen. Ta den tid du behöver. Lita på mig.

Jag drogs till honom från den stunden/ på grund av den stunden. Hans ord hade försatt mig i beredskap (varnat)/ hans ord skärpte mig, de rörde om i mitt sinne/fick något i mitt sinne att vakna (vred och vände på sig.

Jag vet nu att mina ögon beslöjades, att jag var ohjälpligt förälskad i honom.

Han har bett/ bett mig att flytta härifrån, har sagt att så länge jag stannar kvar här kommer jag att vara allas hackkyckling.

Någon sa till mig häromdagen att Nu är du inte så högröstad unga dam, livet har visat dig sin plats.

Konstnären har sålt mina få tavlor, och tro det eller ej, de har inbringat en mindre förmögenhet i hans bohemiska kretsar./inbringat uppskattning i hans kretsar.

Han är bredaxlad, stark jag tror inte att man kan vara en bleksiktig, tanig ung man när man ska preparera dukar och stöta pulver till färger. Han är ingen bortklemad morsgris, vilket jag befarade…

Han säger att påfågelsblå är min färg, att det i hans ögon är en drömsk färg. Han skiter i om jag är utblottad eller ej – vet ju ingenting om mitt morsarv så det är inte för pengarna han tar mig.

Han kysste mig flyktigt på kinden. Sa han var förlovad, ska resa till Rom på bröllopsresa, önskade mig lycka till.

Jag borde känna mig bedragen, dragen vid näsan antar jag, men han har gett mig något, vet inte hur jag ska förklara, jag är mållös och ser att han har gett mig livslust och ett bejakande av mig själv och själva livet. Det övergår allt.

Det är som om jag ser med nya ögon , ett friskt sätt att se på världen, det fanns där, allt, inom mig. Jag vågade bara inte ta fram det.

Jag är konstnär Else-Marie, jag står på egna ben, jag behöver inte svara upp till vad världen kräver av mig – jag är fri att gå min egen väg. Han har tagit mig genom ekluten, fråga mig inte hur.

En man behöver inte vara desamma som en dom. Han kan vara porten till något nytt.

Vad han har gjort mig tycks bagatellartat, en bagatellartad förseelse, jag ska inte vända

den emot honom.

E_m forts.

Tar emot teet så att det skvimpar över, ner på min kjol. Han ser medlidsamt på mig och går därifrån.

Jag dricker upp teet och ser tacksamt bort mot familjen. De partar sinsemellan och efter en stund kommer ett av barnen fram och räcker mig en brödbit. Jag inser till min häpnad att det smakar gott, att jag är hungrig som få.

Några timmar senare, efter ytterligare varv på varv runt väntsalen, är det dags att kliva på tåget.

Familjen som gett mig av sitt bröd ska med samma tåg och mannen i familjen hjälper mig upp på tåget. Han erbjuder mig att sitta med dem, och jag tar tacksamt emot erbjudandet.

  • Du är missionär, säger han. Jag känner igen dig.

De bor inte så långt från utposten. Deras sällskap, deras vänlighet håller mig uppe trots min djupa förtvivlan, den ångest som spökar inombords och svedan från mitt underliv. De håller mig ifrån galenskapen, jag känner att jag är väldigt nära, väldigt nära att gå över gränsen. Jag bevakar mitt sinne så hårt.

Den enkla kommunikationen med mitt ressällskap, de få orden, hjälper mig att inte förvirra mig ut alltför långt ut i mitt psykes utmarker, att försöka hålla uppe en rågång.

Att ha sällskap, känna värmen från mitt ressällskap, det är den enda kommunikationen jag behöver för att stanna på rätt sida om gränsen, för att inte förvilla mig för långt ut i utmarkerna av mitt psyke, att försöka hålla uppe en rågång.

Jag faller i sömn och vaknar först med ett ryck när tåget far in på stationen. Familjen ler mot mitt yrvakna ansikte packar ihop och skyndar sig ut ur kupén medan jag spejar ut genom kupéfönstret för att se om jag ser något välbekant ansikte.

Jag både vill och inte vill att någon ska möta mig. Kanske är önskan om det senare starkast eftersom jag inte vill att någon ska ana sig till min belägenhet, få reda på vad jag har varit utsatt för. Kroppen är Guds tempel, och nu hard et skändats. Min kropps tempel ligger i ruiner, är skändat.

Jag hade ingen vakt, ingen beskyddare, inget gudomligt ingripande skedde när jag behövde det som bäst.

Det sår tvivel i mitt sinne, men jag skjuter undan det. Just nu handlar det bara om att överleva, och att hålla upp en fasad för mina kära kollegor: att allt är som vanligt, att allt gått bra. Att det är samma gamla Else-Marie som återvänt från Shanghai fast jag inombords anar/förstår att så är inte fallet.

Det är en ny och bräckligare Else-Marie, en själlös? Skakad människa, skakad i sina grundvalar. Min  vanliga självsäkerhet var lagd i ruiner, och min rebelliskhet var förmodligen kuvad för lång tid framöver, om inte totalt tillintetgjord.

Jag är en splittrad människa, en människa som tvingas (av mig själv, mitt eget egensinniga resonerande, rädsla och skam) dölja vad som hänt där på hotellrummet, till och med för människor som jag har kärare än allt annat.

Det finns ett talesätt som heter att en olycka sällan kommer ensam, och det är vad jag tycks få bekräftat. Det händer slag i slag som slår min världsbild i sönder, som får mig att ifrågasätta ALLT JAG TÄNKT OCH UPPLEVT FÖRUT. Mina föreställningar om saker och ting kraschlandar; inte minst de om kvinnans ställning, kvinnans rätt. Mitt under privilegium har uppenbarats. Jag är frånvarande, inte högst närvarande och det Rose/per som märker det.

  • Jag är bekymrad för dig Else-Marie, säger han, vad är det som har hänt?
  • …som har hänt? Försöker jag slingra mig.
  • Du vet att du kan säga allt till mig, du kan lita på mig. Jag är din vän. Han säger vän med betoning.

Jag blir alldeles mjuk av hans ord, hela jag veknar vid hans ord. Jag vill så gärna anförtro mig, berätta allt för honom. Men jag förmår inte. Det kommer inga ord.

Jag har inga ord för det som har hänt. Det är mer en känsla av att farit upp i luften, gång på gång, av att ha fallit. Av att ha blivit mörbultad, utsatt för n slags tortyr, detta stötande och bankande, denna rytm  som upprepas, som satt sig i kroppen och (till och med) i huvudet och som jag inte kan få ur…

Jag svalde. Jag såg hur Per plågades av att jag inte sa något/inte ville anförtro mig åt honom.

  • Inget har hänt, förtydligar jag.
  • – men det är något Else-Marie, envisas han. Jag ser det i dina ögon. De har slocknat.

Säg mig, har du inga känslor för mig längre?

Jag ser bestört på honom. Varför säger han så? Vad ska jag säga? Ska jag säga att det är över – vad finns det annat att säga? Jag är skändad, lagd i ruiner. En rånad och förstörd helgedom.

Det låter sig inte sägas. Inte nu. Jag förmår inte.  Inte heller det enkla, det som borde vara enkelt: jag har våldtagits på ett hotellrum.

Jag förmår inte att se honom i ögonen, jag kommer att se att se hans smärta över min otillgänglighet speglas där, all oro, alla frågor som trängs och stångas inom honom och som vill ha svar. Han nöjer sig inte med mindre, och han ska inte nöja sig med mindre.

Jag önskar att jag slapp uppleva detta, detta fasansfulla i vårt möte där våra smärtpunkter är nära att explodera, men långt ifrån varandra, som på skilda kontinenter eller universum.

Min fasad kommer till min hjälp, och känslan av det otäcka som utspelat sig i underlivet. Jag är märkt för livet i dubbel bemärkelse. Aldrig mer att jag ska förälska mig i en man, eller fantisera om att bli gift, gift och få barn. Det som hänt har avskräckt mig.

Jag gör blicken hård, stålsätter mig.

  • Per, du måste upphöra med att fråga mig. Det har inte hänt någonting.

Några dagar senare berättar jag för honom om telegrammet/telefonsamtalet till Roses bror. Att jag gått bakom ryggen på Rose.

Det svaret tycks tillfredsställa honom för frågorna upphör. Det som sker är istället att jag upptäcker envis distans i hans relation till mig och det gör mig bedrövad till sinnes fast jag vet vad den beror på.

Nu litar han inte på mig, och han dömer mig för att jag gick bakom ryggen på Rose.

Eller så tror han att jag är hemligt förälskad i henens bror, en adelsman, en ädling med förfinade vanor, men då känner han inte mig. Och det gör han inte egentligen, för att jag inte låter honom göra det. Jag undanhåller ju honom det hemska som inträffade i Shanghai; det hemska som får mig att längta till mitt gamla liv, det jag hade innan, inte minst min drivkraft.

Min drivkraft är borta, jag känner mig uppgiven och viljelös, det finns ingen kraft i det jag gör längre. Ingen energi.

Jag sätter fram kopparna på bordet på morgonen, kokar kaffe, men det är ingen kraft, ingen energi i det jag gör. Det är håglöst och rutinmässigt jämfört med den sprudlande iver som fanns hos mig förut.

Espri, geist, den där rörelseenergin, själva kryddan i mina rörelser som jag tagit för given, som självklar, är borta. Det var som den skoningslöst r urholkades under den natten. Jag är berövad något, och jag tror att det är min själ. Själen som vill nå Gud, omfamna Honom och hans allvetenhet.

Sid.12 , 25/8 2016 jag störtade ner i sorg och förtvivlan. Missmod ansatte mig. Nu var det Rose, söta, tålmodiga, tappra Rose som bokstavligen höll mig uppe. Hon kände hopp, (hon eller jag?)

Per kom ifatt mig bakom vedboden.

  • Else-Marie, vad handlar det här pm? Varför följer du med Rose?

Vad skicklig psykologiskt sett hennes bror var som inte sa/nämnde något utan bara skickade två biljetter. Jag kunde inte låta bli att beundra honom.  Vad som väntade mig i Indien/Vad som väntade där borta i Indien sköt jag ifrån mig. Nu hade jag bara plats för goda, vackra tankar.

  • Jag följer emd, sa han. Ni behöver ett manligt stöd. Dessutom börjar jag bli trött på denna vår utpost. Fugelsang har svikit oss alla.

Jag visste att han menade att han själv varitd en som blivit mest sviken. Jag såg medlidssamt på honom.

  • Ge inte upp. Det här är allt vad du har drömt om. Glöm inte ditt löfte till Honom.

Vad ärd et löftet värt? Hur kan du av alla säga det? Plötsligt var han högröd i ansiktet och hytte näven mot mig.

Han var bitter och han hade rätt, insåg jag och svalde, men han förekom mig.

  • Du räknar inte ens med Herren dessa dagar. Jag vet inte vad som har gått åt dig. Ibland tror jag att du är helt sinnesförvirrad, helt utan förankring, io alla fall vadd et gäller din tro. Han tog sig för pannan.

Jag kramade näsduken i klänningen hårt. Jag var upprörd och skuldmedveten och fann det bäst att tiga. Ord som avlossas i vredesmod är dödliga vapen.

  • Du är i alla fall inte på mig längre om att jag ska gifta mig med Rose, sa han kort.

Jag stirrade på Per och Rose. Han kysste henne mitt framför näsan på mig. Kanske för att göra mig svartsjuk. Jag  letade efter bilder i mitt inre som kunde nära mig, men jag hittade inga, jag var helt renons på bilder. Bara bilden av de bibliska systrarna Marta och Maria dök upp för min inre syn så som jag föreställde mig dem. Bilden irriterade mig, den sa mig ingenting. Hade ingen mening, jag kund einte för mitt liv begripa vad den ville säga mig? Ville den tala om för mig att jag var en dålig kvinna, den där Maria som lät marta göra allt grovjobbet.

Kanske vard et så jag kände mig innerst inne, som en dålig kvinna fast utan alla dessa ord som svävade i rymden kring en sådan gestalt-

Det var uteslutande mitt eget fel att jag kände mig some n sådan. Jag hade mig själv att skylla som hade tagit saken i egna händer  och försökt spela Försynen själv.

Jag skulle ha litat på mitt sjätte sinne, inte trott/litat så blint på portiern, låtit mig bevekas av hans manliga pondus.

Jag förbannade mig själv för att jag inte hade lyssnat på min egen röst, för att jag inte hade flytt fältet medan jag kunde.

Skyll dig själv. Jag sjönk i ett träsk och hade inget att ta spjärn emot. Allt jag sa mig själv hade inpräntats i mig, det gick på autopilot. Jag hade inte vett nog att visa mig själv barmhärtighet.

Fugelsang slog ihop räkenskaperna med bekymrad min och såg på mig över glasögon kanten.

  • Jag får inte längre kredit och debet, att gå ihop längre.

Nej, det var ju det också, nu hade han ju inte Rose bekvämt vid sin sida som kunde bisträcka honom/ge honom handlån.

Innesrt inne visste jag att jag inte kunde klandra honom, för han brann verkligen för kinesernas frälsning. Det var det enda han hade för ögonen, oavsett om han var gift eller inte, oavsett med vem han var gift – och han var en god själavårdare. Han såg det väsentliga, det såg det som behövde åtgärdas omedelbart, och lite till. Och han gav Rose semester så att hon kunde resa till Indien.

  • Kom tillbaka hit, s ahan med låtad hotfullhet i tonen till mig och gav handen en extra tryckning när vi tog farväl.

Jag såg något konfunderat ut när jag såg in i hans ögon, som om jag sökte ett svar, men han såg förbi mig och fångade upp sin frus blick.

Hans ansikte sprack upp i ett leende och jag var glömd. Och ändå inte glömd, för han ville att jag skulle komma tillbaka. Utposten behövde mig.Jag behövdes i aretet på kinesernas frälsning Så klartsynt hade jag inte varit jag var inte helt utan känsla (aningar) . på flera månader.

Med milda förebråelser försökte Alexander få Rose att säga hurd et låg till. Hon parerade skickligt hans frågor, men jag började ansättas av tvivel och för sig själv fråga sig om hon rentav visste och hon började ge mig undrande blickar.

Jag skruvade på mig, alltmer obekväm. Det blev uppenbart för mig, ju längre dagarna gick, att jag inte skulle klara mig ur detta (med hedern i behåll): jag skulle få skulden och det var jag som skulle framstå som svikaren i det här dramat. Jag fasade för det oundvikliga.

Alexander närmade sig det ögonblick då sanningen skulle uppdagas/komma i dagen. Jag ljuger inte om jag säger att Rose blev förintad/ gav mig en förintande blick. Hennes underläpp darrade till, hela hon darrade till av upprördhet när hon började förstå min roll i det hela.

Hon kommer att avsky mig, tänkte jag, för tid och evighet.

Jag blev avbruten i mina tankar för just då hörde jag henen säga till Alex att hon var förlovad med Per.

  • Eller hur Else-Marie? sa hon triumferande, eftersom hon nu såg en lösningI hade en lösning i sikte hur hon skulle kunna ta sig ur dilemmat/den delikata/förnedrande situationen, och vände sig mot

mig för att få medhåll.

Jag fick ta tag i bordskanten bredvid mig som stöd när jag stammande fick ur mig ett ja, javisst.

Allt jag höll för sant hade rämnat på mindre än en sekund.

Alexander rätade på sig, om möjligt ännu rakare än förut och sa:

  • Då så, är kanske skandalen undanröjd. Hasn log sötsurt mot mitt håll. Tillåter du kanske att Rose och jag drar oss undan för en samtal i enskildhet`Det är en familjeangelägenhet. Denna gången log han brett.

Jag var fångad i en fälla, utlämnad till mig själv som jag´var, helt på egen hand.

Mitt självförtroende vacklade. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

– Gud, suckade jag, gode Gud vad ska jag ta mig till?

Tidigt på morgonen Knackade det på min dörr. jag väntade inga besöök, absolut inte så tidigt på morgoen. Jag rynkade pannan.

Utanför stod en polis som ville se mitt pass.

Jag famlade efter mitt pass balnd mina tillhörigheter, och när jag väl fann det lade jag det i polisens framsträckta hand.

  • Följ med här, sa han. Du måste följa med. Det är ett pars aker som jag måste kolla upp.

Jag sneglade på honom från sidan. Jag hoppades att det bara var en formalitet, att han skulle ta mig med till polissationen och sedan låta mig gå. Det skulle inte behöva ta så lång tid, resonerade jag.

Desto större var min förvåning när han stanande utanför ett lågt bostadshus, med två-tre våningar och viade mig in genom poten. Jag stannade tveksamt på trösklen, och när han såg min tvekan skyndade han på mig och föste mig före honom uppför trappan. Därefter öpnade han dörren till en liten lägenhet som visade sig vara hans egen.

Jag visste varken ut eller in. Hela jag var ett enda stort levande frågetecken som stod framför honom. Han sa ingenting, bara handlade som den mäktige man han var bredvid mig. Han satte mig med milt tvång ner på en slags kanape och började klä av mig, också behån. Jag var jätterädd, den här gången mötte jag övermakt, verklig övermakt i form av en polis. Den övermakt jag kanske tidigare mött i mitt liv i form av lärare och föräldrar var ingenting i jämförelse med en våldtäkt, våldtäkter.

Jag mötte inga svar, inga förklaringar i den hårda febriga blicken som orubbligt inpräntade i mig att det var bättre att inte göra motstånd, utan att bara finna mig i situationen. Han höll sin blick fixerad på minför att försäkra sig om att jag inte försökte mig på någonting för han tolererade inga finter.

När det var över sträckte han sig efter en handduk och torkade av mig i underlivet.

Därefter tänd ehan en ciggarett och halvliggande drog han upp mig så att jag kom att ligga lutad mot honom, hans ena hand mot min mage.

När han fimpat sin andra ciggarett lät han mig gå.

Och jag gick därifrån, med krypande obehag, bestörtning, tvivel, rädsla. En massa starka, överväldigande/hotande  känslor som

tumlade omkring i mitt inre, som törnade in i varandra, och allt det jag känt, det blöta, obehagliga, hårda var som en försmak av helvetet.

Nästa dag hämtades jag på samma sätt. Han kom, visade mig sin polisbricka och tog mig med. Bara det att den här gången bad han inte om att få se mitt pass. Sedan promenerade vi till hans lägenhet igen, polisen och hans fånge.

Jag var fylld av farhågor och rädsla, undrade var det här skulle sluta.  Jag uthärdeade det som han hårdhänt utsatte mig för, tacksam över attd et hittills sinte varit något värre. Och jag visste attd et jag var utsatt för var lindrigare än det som skett på ett hotellrum i Shanghai, faktum var attd et var min enda tröst. Det fanns doc´k ett dolt stål i mannens blick som jag visste skulle utlösas om jag inte var medgörlig nog.

Så länge jag var medgörlig belönades jag med att han torkade av mig i underlivet efter det att han fått utlösning och efter en ciggarett eller två följde han mig ner till porten.

Jag låg som gisslan mot hans bröst och såg ut genom fönstret där ulliga moln syntes som vilsegångna får på den blå himlen.

Jag anade husen på andra sidan gatan. Tvätt som hängde på tork  och kärlet med vatten som han tömde ut genom fönsret på innergården/kastade ner på ? trottoaren nedanför? Och så släpptes jag ut därifrån bara för att få min relativa frihet för morgonen därpå återkom han och krävde samma sak igen.

Den morgonen när jag inte väcktes va hans knackning på dörren.

När så nästa dag hela morgonen paserat utan hans knackning ljudit  kunde jag knappt tro det var sant: var jag verkligen så lyckligt lottad?

Försiktigt och trevande känd ejag på min nya frihet, var den verkligen verklig? Kunde jag verkligen tro på den? Det gick några morgnar och jag började åter kunna igenkänna något av fast mark under fötterna på min dagliga morgonpromenad.

Det bar. Han återkom inte. Monstret hade krupit tillbaka in i sin håla. Jag kunde åter börja andas; först försiktigt och återhållet, sedan fullt ut. Jag tackade Gud på mina bara knän att jag levde.

Ibland inbillar jag mig att Per förstod/anade att jag råkat ut/varit med om något/ för något där i Shanghai

, men att han var för finkänslig/hänsynsfull att säga det rakt ut.

Det fanns stunder då jag fullt och fast trodde att han visste, då det jag tänkte och upplevde, erfor i mitt inre var likställt med det yttre, att det var en sanning helt i paritet med att för att en blomma ska bli till så måste det först sås ett frö.

Först långt senar e, efter flera årtionden, har jag läst att ett sådant tillstånd kallas psykisk ekvivalens. Men då var jag oförmögen att förstå det, att skilja på yttre och inre verklighet. De flöt ihop, blev ett. Jag kunde inte reda ut vad som var vad. Jag var handfallen rent psykiskt.

Jag hade ingen ledtråd till hur jag skulle ta mig ur detta tillstånd, detta töcken. Heller ingen hand som tog tag i mig och hjälpte/ledde mig ut. Det blev till en växande gränslöshet, en tillflyktsort, men det var ofrivilligt. Jag var oförmögen till något annat. Och det var först många, många år senare som jag kunde samla ihop mina själsförmögenheter så pass att jag kunde börja läsa och på så sätt börja leta efter ledtrådar till det som jag varit med om.

Först fick jag börja med någon slags sortering, så översvämmad av intryck som jag var av minnen, överlagringar, dubbelexponeringar, flera dubbelexponeringar.

Men innan jag går närmare in på det ska jag återvända till den där sista tiden med Rose och Alex.

Min nyvunna frihet känns förrädisk, den är genomstungen med en pil.

I början när jag kom ut på missionsfältet till vår lilla utpost hade vi alla hade ögonen vända mot herr Fuglesang när han lade upp maten till oss på våra tallrikar för att se om han lade upp några extra godbitar åt sin?trolovade , om han behandlar henne annorlunda jämfört med oss andra.

För att se om hon ska få högre rang än oss, för Rose åtnjöt adelns privilegium. Vi betraktar vår enkla skara åtminstone i teorin som egalitär. Det finns inga tecken på att hans trolovade skulle åtnjuta någon slags högre status på grund av sitt adelskap. Han var lika förekommande och uppmärksam mot alla.

Den enda skillnaden mellan oss och Rose var att han med jämna mellanrum fick henne att rodna, kanske var det hans blotta uppenbarelse som hade den inverkan på hans blotta fysionomi. Inte heller han är opåverkad av hennes närvaro, han kunde knappt slita ögonen ifrån henne (och knappt hålla fingrarna i styr för den delen heller). Jag såg honom ta hennes hand och hålla den i fast grepp under bordet för ett par ögonblick eller så.

Jag inbillade mig att jag hörde hennes hjärta slå, men det är nog bara mitt eget som jag hörde; min egen lätt förhöjda puls när jag iakttog deras romans, den mellan min avgudade herr Fuglesang och hans oerhört feminina, nästan näpna  tillblivande i detta vårt rustika missionshushåll. Mer främmande än det kinesiska samhället och de kineser som omgav oss.  Allt är utsökt hos henne: till och med henens långa mörka ögonfransar och de blåaktiga skuggorna under ögonen i hennes annars så porslinsaktiga hy.

Hennes hy tycks aldrig ha varit utsatt för solens intensiva starka hetta, aldrig kommit riktigt i beröring av väder och vind.

Jag kan inte låta bli att undra över kärlekens kraft när en sådan bräcklig varelse förmås att lämna sin skyddade och priviligierade tillvaro och jag började ana att den här kvinnliga varelsen kanske besatt oanade krafter, oanad styrka. I nästa sekund undrar jag om vi inte alla besitter det, i alla fall en stor portion av oanade krafter eftersom vi sitter här.

Just då släcktes andan. Rose drog efter andan.

  • Var inte orolig, sa jag. Det händer hela tiden. Man vänjer sig.

Så reste jag mig upp och gick iväg för att leta fram några stearinljus som jag ställde i en stake och tände.

I skenet av stearinljusen fick allas våra ansikten lyster, och rikare och djupare nyanser på grund av skuggorna som spelade över dem. Vissa partier fördjupades.

Mitt blickfång förflyttades till Frida. Hon tycks mig förtrollande skön och hennes djupa röst förstärkte det intrycket, en röst så fylld av resonans och känsla.

Jag granskade hans fylliga läppar och fantiserade sedan under nattens timmar i drömmen om mina som mötte hans i ett enda kort, skälvande ögonblick och jag kände en våg av hetta sprida sig neråt genom min kropp.

På morgonen vaknade jag i någon slags oförlöst åtrå som nästan fick mig att gå av på mitten.

(är detta som mentaliserad affektivitet handlar om)

Jag vaknade allt som oftast om nätterna i någon slags erotisk beröring utlöst av erotisk fantasi och jag vinnlade mig om att bakbinda alla fantasier, att stoppa dem i sin låda och intalade mig själv att upphöra med min fascination inför herr Fuglesang.

Jag måste erkänna att han var ingen direkt vacker man; kanske kunde man kalla honom fulsnygg, men han har en karisma som ovillkorligen får en att dras till honom, som att fastna i ett nät och hållas där. Märk väl inte av herr Fuglesang, av hans karisma.

Det är Rose som satt fart på den. Jag undrade för mig själv så vad de gjorde när de var på tu man hand, undrade till och med om de hade kysst varandra någon gång.

Jag antog för mig själv att de hade gjort det, men ibland tänkte jag att de nog inte hade gjort det. Jag visste inte riktigt vad som var av att vänta av ett förlovat par.

Jag behöver mer avskildhet, det är för många kärleksmysterier och kärleksbestyr som pågår alldeles i min närhet. Jag kände behov av att avlägsna mig från dem, de var som en mystisk blå rök som letade sig innanför kläderna på mig. Ibland när….

*

-Jag kan inte.

  • Varför inte? Kan du inte bara säga mig varför du inte kan?
  • Jag såg in i hans ögon och skyggade för hans blick som var så fylld av kärlek, och av – begär. Jag såg det nu. Det brann en eld där och jag skulle vilja överlämna mig åt den, låta mig förtäras. Men jag är redan förstörd, ruinerad.
  • Orden känns alldeles för milda, jag är ödelagd, lagd i ruiner. Hur skulle jag någonsin kunna släppa honom in på livet?
  • – jag har en annan, ljög jag och i samma stund jag sagt orden hörde jag hur en osynlig dörr slog igen i mitt inre och jag önskade av hela mitt hjärta att jag hade besparats synen av hur hans drag förvreds i smärta.

Han vände sig vacklande ifrån mig och stannade ett par meter ifrån mig.

  • Du har bara förstrött dig med mig, lekt med mig. Hans ord var förbittrade. Jag stirrade förfärat på honom.

Hur kunde han tro något sådant?

Hela hans gestalt pyrde av avståndstagande och förakt när han gick därifrån.

Hela mitt inre sved av krampryckningar,

Tusenfalt bedrövad gick jag i motsatt riktning och jag darrade och skälvde så i kroppen att jag var tvungen att klamra mig fast vid muren för att inte upplösas av ångest. Jag skulle vilja kunna ropa till honom att komma tillbaka, men jag gjorde det inte. Jag sjönk kvidande ner på marken och förblev sittandes där i timmar. Klockan var närmare midnatt när jag lyckades ta mig tillbaka till mitt rum. Ingen hade ställt en bricka med kvällsmat på mitt bord, och ingen knackade på min dörr för att fråga om jag ville ha lite kvällsmat. De kanske trodde att jag fastade och hade glömt att meddela att jag inte skulle ha någon mat, tänkte jag och skrattade nästan hysteriskt. Jag brukade ju fasta emellanåt.

 

 

E-M kinamissionär forts.

Buddhismen i Kathmandu dalen var av gammalt datum, och sträcker sig ända tillbaka till Siddharta Gautama Buddhas dagar.

Sakyamuni Buddha föddes i Lumbini som ligger strax utanför den nepalesiska gränsen.

DE äldsta skriftliga källorna som styrker närvaron av buddhismen i dalen är från ? 700-talet efter Kr?

Finns i Nepal en mer polycentrisk och global hållning gentemot historien.

”Kvinnliga  ensamstående missionärer som tänjde alltför mycket på gränserna, speciellt om det gällde den totalt förbjudna området som rörde intimt umgänge med en infödd man, stigmatiserades, s. 79.

Missionären Anna Jakobsen en China inland pionjär gifte sig 1898 med Cheng Xiuqi , en infödd predikant (hon kom till Kina 1886).

Tidigare hade CIM tillåtit George Parker, som 1880 gifte sig med Shao Mianzi (känd som Minnie) att stanna kvar inom missionen. Sid 79.

En hel del kvinnliga missionärer adopterade kinesiska barn. Missionssällskapen såg med motvilja mot dessa adoptioner, delvis på grund av finansiella skäl. Ett eller flera barn var inte ovanligt. Ofta blev de här adopterade barnen inte del av missionshushållet utan inackorderades hos en lokal kinesisk familj.

1951 –  året när alla missionärer tvingades att lämna Kina. Else-Marie reflekterar:

När känslan av hopplöshet når mig eller när jag börjar tycka att ingenting jag gör är lönt måste jag styrka mig, nära mig, skrapa ihop allt jag har av livsvisdom och kanske insikt.

Jag är ju vuxen nu, jag har en annan styrka, ett oberoende. Försumligheten är något från det förflutna som dyker upp i nutid. Då kanske jag var försummad, men nu är jag självständig och kan ta hand om mig själv: jag kan reflektera på ett helt annat sätt och låta mig drabbas av mina insikter. Jag ska inte ondgöra mig eller grubbla över varför det är så här, varför hon inte har någon insikt om sitt eget beteende; varför hon inte utövar självkritik.

Jag ska inte döma henne. Hon förstår inte hur jag uppfattade  det när hon inte hade tid för mig, inte skänkte mig sin närvaro, den närhet som uteblev. När hon inte var välkomnande.

Henens bemötande var oftast bra, men inte alltid.

Brevet från Ins:

  • Det är dags att vi tittar på från vilket håll ljuset kommer i dag, sa han. Han bar kavaj som vanligt, en brun sammetskavaj och beiga långbyxor.

Han plockade bland mina färgtuber och bad om ursäkt för det. Jag såg med vilken van hand han plockade till sig färgerna och beundrade den. Han tog fram alazarin röd, kobolt blå, gulochra och vitt till den kalla hudfärgen, orangea och vitt till den varma.

Senare kom han och ställde sig bredvid mig och började betrakta min målning. Jag hade målat dit ögon, öron och mun.

Jag vände mig om:

Jag får inte fram samma uttryck i målningen som jag har på teckningen, sa jag missbelåtet i det att jag åter vände mig mot tavlan.

  • Följ din skiss, sa han bara. Utgå från den och använd den som en karta.

Så jag gav inte upp, utan följde hans råd. Jag började se min teckning som en karta istället, och när jag slappande av och lät mig vägledas snarare än att vara krampaktigt inriktat på en avbild blev krympte avståndet mellan uttrycken.

Att bara stå vid mitt staffli som en trogen liten soldat innebär att jag lär mig jättemycket, bara att vistas i den här lokalen bland människor som också älskar, mer eller mindre, färg och form ger mig något, en slags élan som jag inte får någon annanstans.

Men sedan, nästa gång hade vi en vikarie och det var en helt annan upplevelse.

Han betraktade mig milt överseende. Och jag upplevde hur jag krympte under hans blick och jag hade lust att avlägsna mig, det var som ett ridåfall i jämförelse med förra gången.

Hans blick ingav fruktan. Ren och skär fruktan. Han var inte beredd att bistå mig, bara stod bredvid och såg på.

Jag var tvungen att bita ihop för att kunna stanna tiden ut.

 

 

Mera pressande, brådskande uppgifter väntade. Roses bror, mäktig och fruktad på orten skulle använda sitt inflytande på orten för att krossa Mr. F – det måste han väl vara medveten om? Måns, brodern, satt i styrelsen för missionsförbundet som skickat oss till Kina. Han hade personligen gått i god för Hr F som hade en besvärande skuld bakom sig/på sitt samvete, en skuld som brodern  när väl förlovningen eklaterades. Måns skulle inte stillatigande finna sig i det här – hans omedelbara reaktion var hämnd, och hämnd skulle också bli hans mål.

Rose stirrade in i spegeln. Jag fick ingen kontakt med henne, och lämnade rummet.

Jag var alldeles ensam, utlämnad åt mig själv och Gud. Jag fick inte glömma Gud, han var den jag försummade när jag behövde honom som mest.

Jag var arg på Rose för att hon hade övergett mig, för att hon var svag. Jag ville inte se henne sådan, orkade inte se henen sådan, jag ville han henne vid min sida som mitt stöd och vän.  Nu var hon stum och otillgänglig, som ett stycke trä, som de där hedna figurerna som omgav oss.

(her voice flat, utan bitterhet, men också i helt avsaknad av passion).

Föreskrifter kom från missionens högkvarter, högkvarteret som vi kallade det, skickade ut hälsoföreskrifter.

Högsta ort var oroliga för att vi kvinnliga missionärer jobbade för hårt. Det hade visat sig att de kvinnliga missionärer som bara arbetade på, utan uppehåll och återhämtning inte klarade det i längden.

Plötsligt tog de slut, det blev stopp och de blev sjuka; försvagade och kraftlösa. Därför rekommenderades det att vi skulle vila mitt på dagen, inte försumma att ta pauser och framför allt utnyttja den semester rekreation som vi var berättigade till och som innebar att vi kunde ta ett par dagar åka upp i bergen .

Rose och såg menande på varandra och började fnittra. Under vår rekrytering hade vi varnats för det varma klimatet i Indien och Kina och Afrika – ett klimat som mer eller mindre var en prövning för alla européer, och ängslighet, fatigue och utsatthet (exposure) som nödvändigtvis var involverat i det hårda  en dagliga arbetet för …

Kvinnliga missionärers hårda och energiska arbete  kan inte annat än utgöra en påfrestning på den fysiska hälsan och dess styrka.

Kvinnor ansågs vara särskilt känsliga för hälsokollapser i tropiskt klimat. Ansågs vara konstitutionellt mindre kapabla att tåla klimatpåfrestningar men också mindre benägna att ta rast från sitt arbete och återhämta sig. 1923 års hälsoföreskrifter som skickads ut uppmanade….

Forts. Tänk om Ins ville bli min reskamrat, ville dela mitt äventyr. Sedan måste jag hem, hem och försonas med alla (?med min mor). Sedan är jag fri – fri att göra vad jag vill.

  • Du kan lägga hela ditt hjärta i konsten, du har inget att förlora.
  • varför säger du det? Är det för att jag är frånskild kvinna/ en vanärad kvinna?
  • Nej, verkligen inte. Missförstå mig inte, du har ju inga speciella förpliktelser nu, ingen familj att försörja, du kan pröva dina vingar, du har dem, du har inte tråcklat ihop dem, tråcklat undan dem för världen, de sitter just här sa han och klappade mig på skulderbladen. Ta den tid du behöver. Lita på mig.

Jag drogs till honom från den stunden/ på grund av den stunden. Hans ord hade försatt mig i beredskap (varnat)/ hans ord skärpte mig, de rörde om i mitt sinne/fick något i mitt sinne att vakna (vred och vände på sig.

Jag vet nu att mina ögon beslöjades, att jag var ohjälpligt förälskad i honom.

Han har bett/ bett mig att flytta härifrån, har sagt att så länge jag stannar kvar här kommer jag att vara allas hackkyckling.

Någon sa till mig häromdagen att Nu är du inte så högröstad unga dam, livet har visat dig sin plats.

Konstnären har sålt mina få tavlor, och tro det eller ej, de har inbringat en mindre förmögenhet i hans bohemiska kretsar./inbringat uppskattning i hans kretsar.

Han är bredaxlad, stark jag tror inte att man kan vara en bleksiktig, tanig ung man när man ska preparera dukar och stöta pulver till färger. Han är ingen bortklemad morsgris, vilket jag befarade…

Han säger att påfågelsblå är min färg, att det i hans ögon är en drömsk färg. Han skiter i om jag är utblottad eller ej – vet ju ingenting om mitt morsarv så det är inte för pengarna han tar mig.

Han kysste mig flyktigt på kinden. Sa han var förlovad, ska resa till Rom på bröllopsresa, önskade mig lycka till.

Jag borde känna mig bedragen, dragen vid näsan antar jag, men han har gett mig något, vet inte hur jag ska förklara, jag är mållös och ser att han har gett mig livslust och ett bejakande av mig själv och själva livet. Det övergår allt.

Det är som om jag ser med nya ögon , ett friskt sätt att se på världen, det fanns där, allt, inom mig. Jag vågade bara inte ta fram det.

Jag är konstnär Else-Marie, jag står på egna ben, jag behöver inte svara upp till vad världen kräver av mig – jag är fri att gå min egen väg. Han har tagit mig genom ekluten, fråga mig inte hur.

En man behöver inte vara desamma som en dom. Han kan vara porten till något nytt.

Vad han har gjort mig tycks bagatellartat, en bagatellartad förseelse, jag ska inte vända

den emot honom.

E_m forts.

Tar emot teet så att det skvimpar över, ner på min kjol. Han ser medlidsamt på mig och går därifrån.

Jag dricker upp teet och ser tacksamt bort mot familjen. De partar sinsemellan och efter en stund kommer ett av barnen fram och räcker mig en brödbit. Jag inser till min häpnad att det smakar gott, att jag är hungrig som få.

Några timmar senare, efter ytterligare varv på varv runt väntsalen, är det dags att kliva på tåget.

Familjen som gett mig av sitt bröd ska med samma tåg och mannen i familjen hjälper mig upp på tåget. Han erbjuder mig att sitta med dem, och jag tar tacksamt emot erbjudandet.

  • Du är missionär, säger han. Jag känner igen dig.

De bor inte så långt från utposten. Deras sällskap, deras vänlighet håller mig uppe trots min djupa förtvivlan, den ångest som spökar inombords och svedan från mitt underliv. De håller mig ifrån galenskapen, jag känner att jag är väldigt nära, väldigt nära att gå över gränsen. Jag bevakar mitt sinne så hårt.

Den enkla kommunikationen med mitt ressällskap, de få orden, hjälper mig att inte förvirra mig ut alltför långt ut i mitt psykes utmarker, att försöka hålla uppe en rågång.

Att ha sällskap, känna värmen från mitt ressällskap, det är den enda kommunikationen jag behöver för att stanna på rätt sida om gränsen, för att inte förvilla mig för långt ut i utmarkerna av mitt psyke, att försöka hålla uppe en rågång.

Jag faller i sömn och vaknar först med ett ryck när tåget far in på stationen. Familjen ler mot mitt yrvakna ansikte packar ihop och skyndar sig ut ur kupén medan jag spejar ut genom kupéfönstret för att se om jag ser något välbekant ansikte.

Jag både vill och inte vill att någon ska möta mig. Kanske är önskan om det senare starkast eftersom jag inte vill att någon ska ana sig till min belägenhet, få reda på vad jag har varit utsatt för. Kroppen är Guds tempel, och nu hard et skändats. Min kropps tempel ligger i ruiner, är skändat.

Jag hade ingen vakt, ingen beskyddare, inget gudomligt ingripande skedde när jag behövde det som bäst.

Det sår tvivel i mitt sinne, men jag skjuter undan det. Just nu handlar det bara om att överleva, och att hålla upp en fasad för mina kära kollegor: att allt är som vanligt, att allt gått bra. Att det är samma gamla Else-Marie som återvänt från Shanghai fast jag inombords anar/förstår att så är inte fallet.

Det är en ny och bräckligare Else-Marie, en själlös? Skakad människa, skakad i sina grundvalar. Min  vanliga självsäkerhet var lagd i ruiner, och min rebelliskhet var förmodligen kuvad för lång tid framöver, om inte totalt tillintetgjord.

Jag är en splittrad människa, en människa som tvingas (av mig själv, mitt eget egensinniga resonerande, rädsla och skam) dölja vad som hänt där på hotellrummet, till och med för människor som jag har kärare än allt annat.

Det finns ett talesätt som heter att en olycka sällan kommer ensam, och det är vad jag tycks få bekräftat. Det händer slag i slag som slår min världsbild i sönder, som får mig att ifrågasätta ALLT JAG TÄNKT OCH UPPLEVT FÖRUT. Mina föreställningar om saker och ting kraschlandar; inte minst de om kvinnans ställning, kvinnans rätt. Mitt under privilegium har uppenbarats. Jag är frånvarande, inte högst närvarande och det Rose/per som märker det.

  • Jag är bekymrad för dig Else-Marie, säger han, vad är det som har hänt?
  • …som har hänt? Försöker jag slingra mig.
  • Du vet att du kan säga allt till mig, du kan lita på mig. Jag är din vän. Han säger vän med betoning.

Jag blir alldeles mjuk av hans ord, hela jag veknar vid hans ord. Jag vill så gärna anförtro mig, berätta allt för honom. Men jag förmår inte. Det kommer inga ord.

Jag har inga ord för det som har hänt. Det är mer en känsla av att farit upp i luften, gång på gång, av att ha fallit. Av att ha blivit mörbultad, utsatt för n slags tortyr, detta stötande och bankande, denna rytm  som upprepas, som satt sig i kroppen och (till och med) i huvudet och som jag inte kan få ur…

Jag svalde. Jag såg hur Per plågades av att jag inte sa något/inte ville anförtro mig åt honom.

  • Inget har hänt, förtydligar jag.
  • – men det är något Else-Marie, envisas han. Jag ser det i dina ögon. De har slocknat.

Säg mig, har du inga känslor för mig längre?

Jag ser bestört på honom. Varför säger han så? Vad ska jag säga? Ska jag säga att det är över – vad finns det annat att säga? Jag är skändad, lagd i ruiner. En rånad och förstörd helgedom.

Det låter sig inte sägas. Inte nu. Jag förmår inte.  Inte heller det enkla, det som borde vara enkelt: jag har våldtagits på ett hotellrum.

Jag förmår inte att se honom i ögonen, jag kommer att se att se hans smärta över min otillgänglighet speglas där, all oro, alla frågor som trängs och stångas inom honom och som vill ha svar. Han nöjer sig inte med mindre, och han ska inte nöja sig med mindre.

Jag önskar att jag slapp uppleva detta, detta fasansfulla i vårt möte där våra smärtpunkter är nära att explodera, men långt ifrån varandra, som på skilda kontinenter eller universum.

Min fasad kommer till min hjälp, och känslan av det otäcka som utspelat sig i underlivet. Jag är märkt för livet i dubbel bemärkelse. Aldrig mer att jag ska förälska mig i en man, eller fantisera om att bli gift, gift och få barn. Det som hänt har avskräckt mig.

Jag gör blicken hård, stålsätter mig.

  • Per, du måste upphöra med att fråga mig. Det har inte hänt någonting.

Några dagar senare berättar jag för honom om telegrammet/telefonsamtalet till Roses bror. Att jag gått bakom ryggen på Rose.

Det svaret tycks tillfredsställa honom för frågorna upphör. Det som sker är istället att jag upptäcker envis distans i hans relation till mig och det gör mig bedrövad till sinnes fast jag vet vad den beror på.

Nu litar han inte på mig, och han dömer mig för att jag gick bakom ryggen på Rose.

Eller så tror han att jag är hemligt förälskad i henens bror, en adelsman, en ädling med förfinade vanor, men då känner han inte mig. Och det gör han inte egentligen, för att jag inte låter honom göra det. Jag undanhåller ju honom det hemska som inträffade i Shanghai; det hemska som får mig att längta till mitt gamla liv, det jag hade innan, inte minst min drivkraft.

Min drivkraft är borta, jag känner mig uppgiven och viljelös, det finns ingen kraft i det jag gör längre. Ingen energi.

Jag sätter fram kopparna på bordet på morgonen, kokar kaffe, men det är ingen kraft, ingen energi i det jag gör. Det är håglöst och rutinmässigt jämfört med den sprudlande iver som fanns hos mig förut.

Espri, geist, den där rörelseenergin, själva kryddan i mina rörelser som jag tagit för given, som självklar, är borta. Det var som den skoningslöst r urholkades under den natten. Jag är berövad något, och jag tror att det är min själ. Själen som vill nå Gud, omfamna Honom och hans allvetenhet.

Sid.12 , 25/8 2016 jag störtade ner i sorg och förtvivlan. Missmod ansatte mig. Nu var det Rose, söta, tålmodiga, tappra Rose som bokstavligen höll mig uppe. Hon kände hopp, (hon eller jag?)

Per kom ifatt mig bakom vedboden.

  • Else-Marie, vad handlar det här pm? Varför följer du med Rose?

Vad skicklig psykologiskt sett hennes bror var som inte sa/nämnde något utan bara skickade två biljetter. Jag kunde inte låta bli att beundra honom.  Vad som väntade mig i Indien/Vad som väntade där borta i Indien sköt jag ifrån mig. Nu hade jag bara plats för goda, vackra tankar.

  • Jag följer emd, sa han. Ni behöver ett manligt stöd. Dessutom börjar jag bli trött på denna vår utpost. Fugelsang har svikit oss alla.

Jag visste att han menade att han själv varitd en som blivit mest sviken. Jag såg medlidssamt på honom.

  • Ge inte upp. Det här är allt vad du har drömt om. Glöm inte ditt löfte till Honom.

Vad ärd et löftet värt? Hur kan du av alla säga det? Plötsligt var han högröd i ansiktet och hytte näven mot mig.

Han var bitter och han hade rätt, insåg jag och svalde, men han förekom mig.

  • Du räknar inte ens med Herren dessa dagar. Jag vet inte vad som har gått åt dig. Ibland tror jag att du är helt sinnesförvirrad, helt utan förankring, io alla fall vadd et gäller din tro. Han tog sig för pannan.

Jag kramade näsduken i klänningen hårt. Jag var upprörd och skuldmedveten och fann det bäst att tiga. Ord som avlossas i vredesmod är dödliga vapen.

  • Du är i alla fall inte på mig längre om att jag ska gifta mig med Rose, sa han kort.

Jag stirrade på Per och Rose. Han kysste henne mitt framför näsan på mig. Kanske för att göra mig svartsjuk. Jag  letade efter bilder i mitt inre som kunde nära mig, men jag hittade inga, jag var helt renons på bilder. Bara bilden av de bibliska systrarna Marta och Maria dök upp för min inre syn så som jag föreställde mig dem. Bilden irriterade mig, den sa mig ingenting. Hade ingen mening, jag kund einte för mitt liv begripa vad den ville säga mig? Ville den tala om för mig att jag var en dålig kvinna, den där Maria som lät marta göra allt grovjobbet.

Kanske vard et så jag kände mig innerst inne, som en dålig kvinna fast utan alla dessa ord som svävade i rymden kring en sådan gestalt-

Det var uteslutande mitt eget fel att jag kände mig some n sådan. Jag hade mig själv att skylla som hade tagit saken i egna händer  och försökt spela Försynen själv.

Jag skulle ha litat på mitt sjätte sinne, inte trott/litat så blint på portiern, låtit mig bevekas av hans manliga pondus.

Jag förbannade mig själv för att jag inte hade lyssnat på min egen röst, för att jag inte hade flytt fältet medan jag kunde.

Skyll dig själv. Jag sjönk i ett träsk och hade inget att ta spjärn emot. Allt jag sa mig själv hade inpräntats i mig, det gick på autopilot. Jag hade inte vett nog att visa mig själv barmhärtighet.

Fugelsang slog ihop räkenskaperna med bekymrad min och såg på mig över glasögon kanten.

  • Jag får inte längre kredit och debet, att gå ihop längre.

Nej, det var ju det också, nu hade han ju inte Rose bekvämt vid sin sida som kunde bisträcka honom/ge honom handlån.

Innesrt inne visste jag att jag inte kunde klandra honom, för han brann verkligen för kinesernas frälsning. Det var det enda han hade för ögonen, oavsett om han var gift eller inte, oavsett med vem han var gift – och han var en god själavårdare. Han såg det väsentliga, det såg det som behövde åtgärdas omedelbart, och lite till. Och han gav Rose semester så att hon kunde resa till Indien.

  • Kom tillbaka hit, s ahan med låtad hotfullhet i tonen till mig och gav handen en extra tryckning när vi tog farväl.

Jag såg något konfunderat ut när jag såg in i hans ögon, som om jag sökte ett svar, men han såg förbi mig och fångade upp sin frus blick.

Hans ansikte sprack upp i ett leende och jag var glömd. Och ändå inte glömd, för han ville att jag skulle komma tillbaka. Utposten behövde mig.Jag behövdes i aretet på kinesernas frälsning Så klartsynt hade jag inte varit jag var inte helt utan känsla (aningar) . på flera månader.

Med milda förebråelser försökte Alexander få Rose att säga hurd et låg till. Hon parerade skickligt hans frågor, men jag började ansättas av tvivel och för sig själv fråga sig om hon rentav visste och hon började ge mig undrande blickar.

Jag skruvade på mig, alltmer obekväm. Det blev uppenbart för mig, ju längre dagarna gick, att jag inte skulle klara mig ur detta (med hedern i behåll): jag skulle få skulden och det var jag som skulle framstå som svikaren i det här dramat. Jag fasade för det oundvikliga.

Alexander närmade sig det ögonblick då sanningen skulle uppdagas/komma i dagen. Jag ljuger inte om jag säger att Rose blev förintad/ gav mig en förintande blick. Hennes underläpp darrade till, hela hon darrade till av upprördhet när hon började förstå min roll i det hela.

Hon kommer att avsky mig, tänkte jag, för tid och evighet.

Jag blev avbruten i mina tankar för just då hörde jag henen säga till Alex att hon var förlovad med Per.

  • Eller hur Else-Marie? sa hon triumferande, eftersom hon nu såg en lösningI hade en lösning i sikte hur hon skulle kunna ta sig ur dilemmat/den delikata/förnedrande situationen, och vände sig mot

mig för att få medhåll.

Jag fick ta tag i bordskanten bredvid mig som stöd när jag stammande fick ur mig ett ja, javisst.

Allt jag höll för sant hade rämnat på mindre än en sekund.

Alexander rätade på sig, om möjligt ännu rakare än förut och sa:

  • Då så, är kanske skandalen undanröjd. Hasn log sötsurt mot mitt håll. Tillåter du kanske att Rose och jag drar oss undan för en samtal i enskildhet`Det är en familjeangelägenhet. Denna gången log han brett.

Jag var fångad i en fälla, utlämnad till mig själv som jag´var, helt på egen hand.

Mitt självförtroende vacklade. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

– Gud, suckade jag, gode Gud vad ska jag ta mig till?

Tidigt på morgonen Knackade det på min dörr. jag väntade inga besöök, absolut inte så tidigt på morgoen. Jag rynkade pannan.

Utanför stod en polis som ville se mitt pass.

Jag famlade efter mitt pass balnd mina tillhörigheter, och när jag väl fann det lade jag det i polisens framsträckta hand.

  • Följ med här, sa han. Du måste följa med. Det är ett pars aker som jag måste kolla upp.

Jag sneglade på honom från sidan. Jag hoppades att det bara var en formalitet, att han skulle ta mig med till polissationen och sedan låta mig gå. Det skulle inte behöva ta så lång tid, resonerade jag.

Desto större var min förvåning när han stanande utanför ett lågt bostadshus, med två-tre våningar och viade mig in genom poten. Jag stannade tveksamt på trösklen, och när han såg min tvekan skyndade han på mig och föste mig före honom uppför trappan. Därefter öpnade han dörren till en liten lägenhet som visade sig vara hans egen.

Jag visste varken ut eller in. Hela jag var ett enda stort levande frågetecken som stod framför honom. Han sa ingenting, bara handlade som den mäktige man han var bredvid mig. Han satte mig med milt tvång ner på en slags kanape och började klä av mig, också behån. Jag var jätterädd, den här gången mötte jag övermakt, verklig övermakt i form av en polis. Den övermakt jag kanske tidigare mött i mitt liv i form av lärare och föräldrar var ingenting i jämförelse med en våldtäkt, våldtäkter.

Jag mötte inga svar, inga förklaringar i den hårda febriga blicken som orubbligt inpräntade i mig att det var bättre att inte göra motstånd, utan att bara finna mig i situationen. Han höll sin blick fixerad på minför att försäkra sig om att jag inte försökte mig på någonting för han tolererade inga finter.

När det var över sträckte han sig efter en handduk och torkade av mig i underlivet.

Därefter tänd ehan en ciggarett och halvliggande drog han upp mig så att jag kom att ligga lutad mot honom, hans ena hand mot min mage.

När han fimpat sin andra ciggarett lät han mig gå.

Och jag gick därifrån, med krypande obehag, bestörtning, tvivel, rädsla. En massa starka, överväldigande/hotande  känslor som

tumlade omkring i mitt inre, som törnade in i varandra, och allt det jag känt, det blöta, obehagliga, hårda var som en försmak av helvetet.

Nästa dag hämtades jag på samma sätt. Han kom, visade mig sin polisbricka och tog mig med. Bara det att den här gången bad han inte om att få se mitt pass. Sedan promenerade vi till hans lägenhet igen, polisen och hans fånge.

Jag var fylld av farhågor och rädsla, undrade var det här skulle sluta.  Jag uthärdeade det som han hårdhänt utsatte mig för, tacksam över attd et hittills sinte varit något värre. Och jag visste attd et jag var utsatt för var lindrigare än det som skett på ett hotellrum i Shanghai, faktum var attd et var min enda tröst. Det fanns doc´k ett dolt stål i mannens blick som jag visste skulle utlösas om jag inte var medgörlig nog.

Så länge jag var medgörlig belönades jag med att han torkade av mig i underlivet efter det att han fått utlösning och efter en ciggarett eller två följde han mig ner till porten.

Jag låg som gisslan mot hans bröst och såg ut genom fönstret där ulliga moln syntes som vilsegångna får på den blå himlen.

Jag anade husen på andra sidan gatan. Tvätt som hängde på tork  och kärlet med vatten som han tömde ut genom fönsret på innergården/kastade ner på ? trottoaren nedanför? Och så släpptes jag ut därifrån bara för att få min relativa frihet för morgonen därpå återkom han och krävde samma sak igen.

Den morgonen när jag inte väcktes va hans knackning på dörren.

När så nästa dag hela morgonen paserat utan hans knackning ljudit  kunde jag knappt tro det var sant: var jag verkligen så lyckligt lottad?

Försiktigt och trevande känd ejag på min nya frihet, var den verkligen verklig? Kunde jag verkligen tro på den? Det gick några morgnar och jag började åter kunna igenkänna något av fast mark under fötterna på min dagliga morgonpromenad.

Det bar. Han återkom inte. Monstret hade krupit tillbaka in i sin håla. Jag kunde åter börja andas; först försiktigt och återhållet, sedan fullt ut. Jag tackade Gud på mina bara knän att jag levde.

Ibland inbillar jag mig att Per förstod/anade att jag råkat ut/varit med om något/ för något där i Shanghai

, men att han var för finkänslig/hänsynsfull att säga det rakt ut.

Det fanns stunder då jag fullt och fast trodde att han visste, då det jag tänkte och upplevde, erfor i mitt inre var likställt med det yttre, att det var en sanning helt i paritet med att för att en blomma ska bli till så måste det först sås ett frö.

Först långt senar e, efter flera årtionden, har jag läst att ett sådant tillstånd kallas psykisk ekvivalens. Men då var jag oförmögen att förstå det, att skilja på yttre och inre verklighet. De flöt ihop, blev ett. Jag kunde inte reda ut vad som var vad. Jag var handfallen rent psykiskt.

Jag hade ingen ledtråd till hur jag skulle ta mig ur detta tillstånd, detta töcken. Heller ingen hand som tog tag i mig och hjälpte/ledde mig ut. Det blev till en växande gränslöshet, en tillflyktsort, men det var ofrivilligt. Jag var oförmögen till något annat. Och det var först många, många år senare som jag kunde samla ihop mina själsförmögenheter så pass att jag kunde börja läsa och på så sätt börja leta efter ledtrådar till det som jag varit med om.

Först fick jag börja med någon slags sortering, så översvämmad av intryck som jag var av minnen, överlagringar, dubbelexponeringar, flera dubbelexponeringar.

Men innan jag går närmare in på det ska jag återvända till den där sista tiden med Rose och Alex.

Min nyvunna frihet känns förrädisk, den är genomstungen med en pil.

I början när jag kom ut på missionsfältet till vår lilla utpost hade vi alla hade ögonen vända mot herr Fuglesang när han lade upp maten till oss på våra tallrikar för att se om han lade upp några extra godbitar åt sin?trolovade , om han behandlar henne annorlunda jämfört med oss andra.

För att se om hon ska få högre rang än oss, för Rose åtnjöt adelns privilegium. Vi betraktar vår enkla skara åtminstone i teorin som egalitär. Det finns inga tecken på att hans trolovade skulle åtnjuta någon slags högre status på grund av sitt adelskap. Han var lika förekommande och uppmärksam mot alla.

Den enda skillnaden mellan oss och Rose var att han med jämna mellanrum fick henne att rodna, kanske var det hans blotta uppenbarelse som hade den inverkan på hans blotta fysionomi. Inte heller han är opåverkad av hennes närvaro, han kunde knappt slita ögonen ifrån henne (och knappt hålla fingrarna i styr för den delen heller). Jag såg honom ta hennes hand och hålla den i fast grepp under bordet för ett par ögonblick eller så.

Jag inbillade mig att jag hörde hennes hjärta slå, men det är nog bara mitt eget som jag hörde; min egen lätt förhöjda puls när jag iakttog deras romans, den mellan min avgudade herr Fuglesang och hans oerhört feminina, nästan näpna  tillblivande i detta vårt rustika missionshushåll. Mer främmande än det kinesiska samhället och de kineser som omgav oss.  Allt är utsökt hos henne: till och med henens långa mörka ögonfransar och de blåaktiga skuggorna under ögonen i hennes annars så porslinsaktiga hy.

Hennes hy tycks aldrig ha varit utsatt för solens intensiva starka hetta, aldrig kommit riktigt i beröring av väder och vind.

Jag kan inte låta bli att undra över kärlekens kraft när en sådan bräcklig varelse förmås att lämna sin skyddade och priviligierade tillvaro och jag började ana att den här kvinnliga varelsen kanske besatt oanade krafter, oanad styrka. I nästa sekund undrar jag om vi inte alla besitter det, i alla fall en stor portion av oanade krafter eftersom vi sitter här.

Just då släcktes andan. Rose drog efter andan.

  • Var inte orolig, sa jag. Det händer hela tiden. Man vänjer sig.

Så reste jag mig upp och gick iväg för att leta fram några stearinljus som jag ställde i en stake och tände.

I skenet av stearinljusen fick allas våra ansikten lyster, och rikare och djupare nyanser på grund av skuggorna som spelade över dem. Vissa partier fördjupades.

Mitt blickfång förflyttades till Frida. Hon tycks mig förtrollande skön och hennes djupa röst förstärkte det intrycket, en röst så fylld av resonans och känsla.

Jag granskade hans fylliga läppar och fantiserade sedan under nattens timmar i drömmen om mina som mötte hans i ett enda kort, skälvande ögonblick och jag kände en våg av hetta sprida sig neråt genom min kropp.

På morgonen vaknade jag i någon slags oförlöst åtrå som nästan fick mig att gå av på mitten.

(är detta som mentaliserad affektivitet handlar om)

Jag vaknade allt som oftast om nätterna i någon slags erotisk beröring utlöst av erotisk fantasi och jag vinnlade mig om att bakbinda alla fantasier, att stoppa dem i sin låda och intalade mig själv att upphöra med min fascination inför herr Fuglesang.

Jag måste erkänna att han var ingen direkt vacker man; kanske kunde man kalla honom fulsnygg, men han har en karisma som ovillkorligen får en att dras till honom, som att fastna i ett nät och hållas där. Märk väl inte av herr Fuglesang, av hans karisma.

Det är Rose som satt fart på den. Jag undrade för mig själv så vad de gjorde när de var på tu man hand, undrade till och med om de hade kysst varandra någon gång.

Jag antog för mig själv att de hade gjort det, men ibland tänkte jag att de nog inte hade gjort det. Jag visste inte riktigt vad som var av att vänta av ett förlovat par.

Jag behöver mer avskildhet, det är för många kärleksmysterier och kärleksbestyr som pågår alldeles i min närhet. Jag kände behov av att avlägsna mig från dem, de var som en mystisk blå rök som letade sig innanför kläderna på mig. Ibland när….

*

-Jag kan inte.

  • Varför inte? Kan du inte bara säga mig varför du inte kan?
  • Jag såg in i hans ögon och skyggade för hans blick som var så fylld av kärlek, och av – begär. Jag såg det nu. Det brann en eld där och jag skulle vilja överlämna mig åt den, låta mig förtäras. Men jag är redan förstörd, ruinerad.
  • Orden känns alldeles för milda, jag är ödelagd, lagd i ruiner. Hur skulle jag någonsin kunna släppa honom in på livet?
  • – jag har en annan, ljög jag och i samma stund jag sagt orden hörde jag hur en osynlig dörr slog igen i mitt inre och jag önskade av hela mitt hjärta att jag hade besparats synen av hur hans drag förvreds i smärta.

Han vände sig vacklande ifrån mig och stannade ett par meter ifrån mig.

  • Du har bara förstrött dig med mig, lekt med mig. Hans ord var förbittrade. Jag stirrade förfärat på honom.

Hur kunde han tro något sådant?

Hela hans gestalt pyrde av avståndstagande och förakt när han gick därifrån.

Hela mitt inre sved av krampryckningar,

Tusenfalt bedrövad gick jag i motsatt riktning och jag darrade och skälvde så i kroppen att jag var tvungen att klamra mig fast vid muren för att inte upplösas av ångest. Jag skulle vilja kunna ropa till honom att komma tillbaka, men jag gjorde det inte. Jag sjönk kvidande ner på marken och förblev sittandes där i timmar. Klockan var närmare midnatt när jag lyckades ta mig tillbaka till mitt rum. Ingen hade ställt en bricka med kvällsmat på mitt bord, och ingen knackade på min dörr för att fråga om jag ville ha lite kvällsmat. De kanske trodde att jag fastade och hade glömt att meddela att jag inte skulle ha någon mat, tänkte jag och skrattade nästan hysteriskt. Jag brukade ju fasta emellanåt.

6 augusti-16Lite Else-Marie:

  • Vi är inte här för att tänka på oss själva, sa han. Han hade tagit kommandot över mina tankar. Vi har avgett löften, det betyder något. (att hålla fast vid d e orden?)Vi måste kämpa vidare, vara tappra i tron. Först då kan vi vara stolta över oss själva, först då kan vi andas ut.

Han såg på mig med sin orubbliga blick och grep efter min hand och kramad den hårt.

  • Det är något jag skulle vilja säga dig Else-Marie, han rodnade lätt och svalde, men det är inte rätt tidpunkt att säga det nu när så mycket har hänt och vi fortfarande är omtumlade. Våra känslor är i uppror ändå och jag behöver inte lägga mer ved på den elden.

Han tryckte sin hand mot min kind.

Jag hade börjat skruva på mig, men fascinerades av intensiteten i hans blick, av hans sätt att se på mig, fascinerades av hans rörelser som var så laddade med betydelser.

Han såg min förbryllade min och släppte min hand.

  • Det är för tidigt Else-Marie, men jag måste återkomma till vad jag har på hjärtat …vid ett annat tillfälle. Hans röst stockade sig och dog ut. Runtomkring oss var det som allt väntade…miljöbeskrivning!

Jag lutade mig mot honom och han öppnade sin famn för mig och drog mig till sig. Tätt sammanslutna satt vi tysta på bänken och såg ljus? Efter ljus slockna i byn. (fotogenlampor?) Först när månen gick i moln vaknade vi till sans. Jag ryste till och reste på mig. Det var kallt. Helge tog av sig sin tröja och lade den över mina axlar, och med ett lätt tag om min armbåge styrde han mig mot missionshuset.

Vi visste båda att vi avslöjat vidden av våra känslor för varandra, men vad det egentligen betydde återstod för oss båda att reda ut. Handlade det om känslor straka nog för arr svetsa oss samman som man och hustru? I annat fall måste våra  nattliga möten på bänken avslutas innan de ledde för långt.

Känslorna tumlade omkring inom mig och fick mig att känna mig vilsen; vilsen som ett barn, ett barn som fortfarande längtade efter sin mors godnattsagor.

När jag gått och lagt mig kom längtan efter min mor över mig med obändig kraft: det kändes som bara hon kunde reda ut det känslotrassel som spred sig i kroppen på mig. Jag ville bli av med den efterhängsna, gnagande känslan som i ena stunden ville ge efter för sin lust, och i nästa försöka springa ifrån den dit näsan pekade så fort som möjligt. Ge mig hän eller ge mig av, det fanns inga känslolägen däremellan tycktes det, inget manöverutrymme. Moralen sa dessutom ett strängt nej. Det var djupt förkastligt det jag kände och tänkte om inte de ledde till äktenskap. Jag insåg att Helge kämpade mot exakt samma krafter som jag. Dagarna som följde undvek han mig noga genom att arbeta ute på fältet eller i trädgården.

En kväll sökte han åter upp mig. Han såg häftigt på mig och grep tag i mig så att jag förskräckt tog ett steg tillbaka.

När han såg att han hade skrämt mig, lugnade han sig.

-Else-Marie, sa han, vill du gifta dig med mig?

För ett ögonblick svindlande det för ögonen, det här hade jag väntar på och längtat efter e senaste veckorna, om inte månaderna, det var nästan som att befinna sig i en dröm, men när jag såg upp och såg in i Helges blick så innerlig och oändligt kärleksfull visste jag att jag inte drömde.

Jag skulle just öppna munnen och svara ja när vi hörde någon komma gåendes i trädgårdsgången i vår riktning.

Det var Rose som kom. Hennes blick var …hennes pupiller stora och frågande och henens blick flackade mellan oss båda.

  • Har det hänt något ? undrade hon oroligt.
  • Nej, nej, försäkrade vi samstämmigt.
  • Helge skulle bara hjälpa mig att hämta något från förrådet, skyndadde jag mig att säga.

Rose såg förvånat på mig.

Jag var högröd i ansiktet på grund av lögnet jag låtit undslippa mig .En bra början på ett äktenskap, tänkte jag förtvivlat. Det vara bara att gå ner på knä i kväll och be Herren om förlåtelse. Jag hade verkligen behov av att utgjuta mitt hjärta för honom.

*

Bröllopet förbereddes i en hast.

Jag gick ut i trädgården för att samla tankarna. Jag visste inte om jag gjort rätt. Vem var jag att styra och ställa med kärleken?  Jag hade samvetskval och min egen längtan efter kärlek vred och vände sig inuti i mig så det nästan gjorde fysiskt ont.

Helge anslöt sig till mig. Jag hade inte hört honom komma utan hoppade till. Han lade armarna om mig, och jag lät honom ta tag i mig. Jag tänkte att han behövde styrka inför bröllopsdagen.

Han suckade tungt

Else-Marie, s ahan, vara. jag har haft ett pa rkvinnor förut men, och nu viskade han i mitt öra, men du är den ende för mig.  Du kommer alltid att vara det.

Jag drog mig bakåt.

  • Helge, det är försent, du kan inte prata så nu, sa jag förtvivlat. Du ska ju äkta Rose!

Jag insåg plötsligt hur dåarktiga vi varit. Nu ångrade sig Helge, eller så jade han börjat tvivla på bröllopsföretaget. Vi ville rädda Rose, mn kanske vi bara varit inbilska och själviska som trodde att det gick, speciellt som vi körde över våra egna önskningar och dolda begär.

 

För en sekund önskade jag att jag aldrig blivit född, men jag visste attd et inte gick att börja vackla, särskilt inte för Helge- han var likblek och skälvde. Det gällde att vara stark som stål.

  • Jag vill göra det med dig, sa han. Bara en enda gång. I morgon är det försent, då är jag en gift man och det finns ingen återvändo. Kan du inte låta mig få älska dig åtminstone en gång?

Jag såg rakt in i hans ögon. Det var inte den blicken som återkastades mot mig som Helge brukade ha, den här kändes främmande, desperat. Han hade något vilt i blicken som nästan skrämde mig. Jag trodde aldrig att jag skulle få ett sådant förslag från Helge som han just uttalat. Det gick stick i stäv med en bild jag hade av hpnom, den långa erfarenmhet jag hade av honom.

Jag skakade långsamt på huvudet och drog mig ur hans famn.

  • Nej, s ajag bestämt, jag kan inte göra så mot Rose, inte mot mig själv, inte heller mot dig. Du måste förstå det. Älgskog är bara älskog, inget annat.
  • – Det är inte sant, sa han och stirrade vilt på mig. Hur kan du säga det? Du har ju ingen erfarenhet? Du vet inte. Det är inte så enkelt.
  • – Inte? Sa jag och började upprörd gå därifrån. Motstridiga känslor väsnades inom mig, jag kund enästan höra ett muller inifrån huvudet och i bröstet sprängde det. Me n att ge sig till helge på¨det det här viset. Aldrig i livet. Det skulle förstöra vår vänskap. Det kulle han själv inse, om inte nu så så småningom.

Han sprang i fatt mig och vände bryskt på mig så att jag kom att stå framför honom. Det jag såg när jag höjde blicken var en förvirrad man. Jag insåg att det vi hade planerat var dumt, att det stred mot kärlekens väsen, – eller gjorde det verkligen det? I Kina tiöll exempel var arrangerade äktenskap kutym, och det här paren var i de flesta fall om inte överlyckliga så i alla fall lyckliga. Även hemmavid arrangerades äktenskap.

Jag hade själv hållit på att fastna i ett, och rös vid tanken.

  • Är jag dig förhatlig? Helge bringade mig tillbaka till nuet.

Jag blickade in i ahns ansikte och kände hur åtrån pulserade i ahns kropp, och hur den steg i min egen. Jag kastade mig i hans famn och han höll mig så hårt att jag kände varenda muskel i hans kropp mot min.

Han sänkte sig ner i gräset och lade sig obvanpå mig och började snabbt knäppa upp min kofta och blus så att min barm låg blpttad för honom. Sedan lade han sin mun över min och plötsligt kysste vi varandra och jag kände kyssen sätta min kropp i brand, om det var åtrå jag känt förut kunde det inte vara något annat. Sedan blev allt svart och jag mindes inget mer föörrän jag vaknade upp och såg Helges änsliga blick vaka över mig.

  • Tack gode gud för att du har vaknat,s a han. Jag trodde att jag hade haft ihjäl dig. Vilket syndastraff det skulle ha varit. Else-Marie, jag skulle aldrig ha kysst dig.
  • Else-Marie, kan du förlåta mig?jag visste inte attd et skulle bli en sådan chock för dig.
  • Jag tog hans arm-
  • – Du måste hjälpa mig upp helge och hjälpa mig att snygga till mig lite. Jag såg mig hjälplöst omkring på gräsmattan, svart i natten. Ingen får märka det, fortsatte jag. Det vi har gjort är inte rätt, men jag är ändå glad att det är dig jag gjorde det emd., även om det blev misslyckat. Jag gav till ett gällt litet skratt.

Jags a inte vad jag tänkte på innerst inne. Att det här var inget för mig. Det var definitivt över  med män för min del. Stackars Rose, tänkte jag och började  nästan skratta hysteriskt, men lyckades lägga band på mig.

*

Jag gick in i huset och kände mig som en lumpen, fallen kvinna och innan jag föll i sömn tänkte jag att det var det kanske det här snedsprånget som skulle till /behövdes för att jag skulle dra mig tillbaka från Kina/resa hem från kina och lägga mina missionärsplaner på hyllan för gott och åka hem för att försonas med min mor.

Jag kunde inte vara kvar, och det var tydligt att det var en lättnad även för helge att jag skulle återvända tilll Norge. Han hade fortfarande kvar alla sina känslor för mig, men jag lade också märke till att något börjat spira mellan honom och Rose sommer och mer  började likna kärlek. Jag såg definitivt ingen förställning i deras ömhet för varandra, och jag anade att de hade samlag med varandra – även i trädgården på ungefär smama ställe där Hlege lagt ner mig, blottat min barm och kysst mig.

Helge växte med sin uppgift och Rose blev friskare och började blomma och så sakteliga återhämta sig.

  • Jag är lycklig, sa rose till mig, så om du vill kan du åka hem nu/ så du kan åka hem nu.
  • Jag såg forskande på henne, men henens min förråde ingenting. Henne sansikte var lika stramt som annars, detta förnäma ansikte som möt mig i…för första gången.
  • Så såg jag att det ryckte till i mungipan på henne – eller var det bara inbillning?jag backade ut ur rummet innan jag skulle upptäcka något annat/mer. (vad ?,varför?)
  • Jag tänkte för mig själv att Herr F:s kärlekslycka hade smittat av sig på henen och helge på något vis och ställt till oreda balnd våra känslor/på allas våra känslor.

Kanske hade hans fru, utan vår vetskap, lagt ner någon slags kärleksdryck, lovepotion i

 

(   skrivit in i Kina och missionärer på blå usb 6 aug.-16)

Han granskade mitt ansikte, under det att jag såg in i hans, detta ansiktet som blivit mig både kärt och välbekant. Jag såg rynkorna kring hans ögon, de svarta påsarna under ögonen men ögonen var livliga och prövande som vanligt.

  • Jag skulle gärna vilja, sa jag, men jag har bestämt mig för att åka hem och försonas med min mor. Jag var inte ärlig mot henne. Jag gav honom en snabb blick. Han visade inget tecken på motvilja eller fördömande eller ogillande. Han la de varsamt sin hand på min axel och önskade mig lycka till.
  • – Desamma, sa jag och tillade att jag var gald för hans skull. Han gav mig ett snabbt ögonkast för att bedöma aom det var uppriktigt från min sida.Sedan delades hans ansikte i ett brett grin.
  • – tack ska du ha, sa han.

Vi stod tysta en stund, vi visste båda att vi troligtvis stod inför ett avsked för alltid.

  • Kärleken till Gud och kärleken till en människa är intill förvxlingen lika, men förenade finns det ingenting som slår den kraften, s ahan-

Det lät kryptiskt, jag visste inte hur jag skulle tolka det.  Och jag kunde inte fråga för han hade vänt på klacken och var borta. Jag såg långt efter honom. Som vanligt efterlämnade han en känsla av att kunna läsa mina tankar.

Jag slog bort tanken och anbefallde mig genast åt arbette. Jag hade mycket att förbereda inför min avresa.

*

Den här lilla kärnan ska växa till något stort om den blir vattnad och noga ansad.

Jag lugnade och försonade honom så gott jag kunde. Drog återigen upp det faktum att hans förfäder tjänat på godset i generationer. Talade om plikt, att det i alla händelser var bättre än vanära, vad jag trodde om sådd och skörd, det vill säga karmabegreppet, att jag inte trodde på arrangerade äktenskap, att hinduerna avra annorlunda avseende rang; jämlikhet, rösträtt.

Jag vet inye ens om jag trodde på hälften av vad jag sa.

  • Jag är glad att det blev fullbordat, sa jag när jag återhämtat mig.
  • Jag grep tag i hans arm i samma ögonblick som han vände sitt förtvivlade ansikte ifrån mig.
  • Vi gjorde det rätta, viskade jag, glöm inte det.Snälla, se på mig, jag sträckte fram händerna mot honom och kupade dem runt hans ansikte. Motvilligt lät han mig göra det. Sa att jag var som en mussla, men att han hade tålamod och skulle bända upp mig om det så skulle ta honom hundra år för han var övertygad om att längs där inne fanns en strålande pärla.

Jag skrattade gott åt hans ord.

  • Ni är allt rolig, men det där biter inte på mig om du tror det.
  • Så gick jag min väg. Igen.
  • Visst, han hade vågat sätta igång min fanatsi och det var vackert antog jag. Men jag hade tankarna på annat håll, på sådant som han högaktningsfullt strunyade i. Och så länge det var fallet var det bara en ödets ironi när våra vägar korsades för han berörde mig inte på djupet hur god han än var i sina föresatser. För sent omsider hade jag faktiskt förstått att han var god – fast bara när man vände ryggrn till. Den sidan av sin personlighet ville han inte skylta med eller låtsas om. Hans manlighetsidela var av det tuffaste slaget, vekhet var inte ett drag han ville förknippas med eller låta anas hos sig självG

Rose hade överhört vårt samtal visade sig det och hon kom in på mitt rum allvarlig och blek.

  • Oh, frågade hon, vad sa du, har dusvarat på frieriet? Har du sagt ja?
  • Hennes röst lät desperat.

 

 

 

Min glänta i skogen som barn.

Men mina steg var tunga och mitt huvud fyllt med tankar. Något störde och tyngde mig, som en barlast som jag inte kunde kasta överbord hursomhelst.

Måste examinera, värdera mina tankar, undersöka som guldsmedEN guldet. RaNNSAKA.

Annonser

Författare: lejontrappan

Jag som bloggar här heter Helena Lindbom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s