Enver och Torahs sommar

Heidi Fried: Frågor jag fått om ”Holocaust” och WWII, youtubeinslag 2017

Zoneförbudet i Danmark

20180730_193311
Bild: FARID
20161128_145836
Bild. Abdelhamid

Redan när jag klev in genom dörren hörde jag att Maja talade i telefon, men jag kunde inte urskilja orden. Jag var törstig och öppnade kylskåpsdörren. Jag hörde spridda ord från min plats vid köksbordet. När jag kom närmare hörde jag att hon pratade om mig.

– Jo, det var förvånande. För min del, menar jag, sa hon. Jag visste inte att hon sprang så bra. Det är väl allt mockande i stallet som gjort henne så stark, föreslog Maja. Jag fnissade för mig själv. Det var lustigt att höra min mor samtala kring mig med någon annan.

– Börja träna? Hm. Ja, jag vet inte. Hon är ju hästtjej och jag tvivlar på att någon eller något kan få henne att  att sadla om. Jag smålog. Ibland fick min mor till det utan att behöva anstränga sig.

– Ja, självklart måste hon själv få bestämma. Jag vill bara förbereda dig på att det kan bli ett nej. Jag givetvis framföra din förfrågan.

Hon tittade upp och såg mig stå lutad mot dörrposten till köket.

– Papper och penna, mimade hon. Jag drog ut översta lådan i hallbyrån och stod beredd med pennan i högsta hugg när min mor upprepade numret:  7781642.

– Ja, det ska jag göra. Hej. Hej då.

– Vad handlade det där om? frågade jag min mor.  Det lät som ett frieri? Kan d t stämma? Maja brast i skratt.

– Det var något ännu värre. Hon såg munter ut och läste innantill från en liten lapp med en masa krumelurer och kråkor, hennes sätt att sitta och klottra medan hon talade i telefon. Det var en fridrottstränare, en Bengt Andersson. Han hade lagt märke till dina resultat i skolmästerskapen i löpning och vill att du ställer upp i en terränglöpning om fjorton dagar. Hon skrattade hjärtligt och var på vippen att riva sönder lappen.

  • Nej, nej, gastade jag. Vad gör du? Riv inte i sönder den. Vad sa han mer?

Hennes förvånande ansikte såg på mig? Vad nu då? Säg inte att du gillar att springa?

Det är inte mycket Maja vet om mig, tänkte jag, men så tillbringar jag ju också en hel del tid iväg från henne som jag kanske inte redogör i detalj för. Och för det mesta är jag faktiskt i stallet. Hon har rätt: Hästeriet upptar all min tid.

Mina föräldrar är skilda sedan praktiskt taget den dag jag var född.

– Jag gillar att springa, säger jag.

Min mor stirrar på mig med tvivel i blicken.

– Hur menar du?

– Jag har börjat löpträna. Min ridlärare Kamilla, hon löptränar och hon tjatade så mycket på mig att jag skulle hänga på… så på den vägen är det.

– Jaha, sa min mor och lät plötsligt trött.

Jag anade att hon var besviken för att jag inte sagt något till henne. Hon kände sig säkert dum för att hon mer eller mindre sagt till den där tränaren att jag inte gillade löpning. Att jag hade hästar på hjärnan. Mödrar vill gälla som experter på sina egna döttrar.

– Han sa inte så mycket mer. Han vill träna dig lät det som. Han var ganska angelägen tycker jag.

Min mor samlade sig.

– Har du fler hemligheter för mig apropå det här med din nyfunna vurm för löpning, sa hon och höjde på ögonbrynen. Matlagning till exempel.? Det skulle vara kul som omväxling om du kunde ställa dig vid grytorna någon gång.

Jag såg på henne. Hon visste att det tog. När man närmar sig femton börjar det kännas obekvämt att alltid komma till dukat bord. Jag ville så gärna hjälpa till, men i ett kök, i ett kök överhuvudtaget känner jag mig så tafatt. Ta ett tag med dammsugaren var en helt annan sak. Det var lätt som en plätt. Men nu när hon ändå tog upp det, jag skulle faktiskt vilja ändra på saken.

– Du kanske vill visa mig någon gång, så kan jag gärna avlösa dig, föreslog jag. Hon nickade trött. Vi visste båda två att det inte skulle bli av.

***

Dagen var inne och jag var nervös fast jag följt instruktionerna om hur man förbereder sig till minsta prick. Jag hade varit uppe tidigt och ätit en rejäl, och näringsrik frukost, med havregrynsgröten som bas. Redan klockan fem hade väckarklockan ringt så att kroppen hann vakna till liv och cirkulationen komma igång ordentligt.

Loppet skulle starta klockan tio.

I början låg jag långt bak i fältet, inte minst för att jag hade en väldig respekt för de andra löparna, de var ju proffs i jämförelse med mig, tänkte jag. Men till min förvåning knappade jag in, och avancerade upp genom fältet. Vi var ett femtontal som sprang den här kyliga vårmorgonen. Plötsligt befann jag mig fem-sex meter från tätfiguren och fortsatte att knappa in på henne. Hon hade varit överlägsen redan från start. Nu vände hon sig om och såg mig rakt i ögonen. Jag ryckte till när jag såg hennes blick, jag såg in i den något överraskad, förvånad. Jag var inte säker på att jag kunde identifiera just vad den sa mig, men jag tror att det var osäkerhet, kanske till och med en glimt av rädsla. Det var så oväntat att jag tappade fart, och såg henne öka avståndet mellan oss igen. Samtidigt hade klungan knappat in och flåsade mig i nacken.  Jag ökade farten igen. Jag förstod att det var oväntat för tätfiguren att jag dykt upp alldeles bakom henne, det kan jag nästan svära på. Jag var dessutom helt okänd som terränglöpare. Jag var säkert på att det var en glimt av skräck jag sett och det kändes obehagligt. Men jag hade inte tid att fundera närmare på blicken som mött mig. En tjej var på väg att gå om mig, och jag beslöt mig för att storsatsa: Tack vare min uthålliga envishet kunde jag dra ifrån just som det gamla vattenverket dök upp till vänster om mig. Det kände jag igen från poängpromenaderna. Det kändes lättare att springa än jag hade trott, och jag låg fortfarande tvåa. Men jag fick kämpa för att behålla placeringen och ligga kvar i ryggen på tättjejen.

När det vart drygt en kilometer kvar gjorde hon ett ryck, och jag hängde på så gott jag kunde, jag kände mig stark och lätt, svävade över stigens stenarna och rötter. Trots den känslan var det något som inte kände riktigt bra. Det var blicken. Den återkom till mig. Min löpning nästan avstannade, men jag satte fart igen. Hon hade skrämt mig, men jag manade på mig själv att inte vara rädd, att det hela var inbillning från min sida. Dock,  min kropp visste att det var sant, fast mitt intellekt försökte överbevisa den.

Hon behöver verkligen inte vara rädd för mig, tänkte jag. Hon har ju loppet i sin hand. Jag kan aldrig konkurrera med henne.

Mot slutet drog hon ifrån mig i expressfart och utökade avståndet till tio-femton meter.  Hon vann också överlägset, och själv blev jag nästan upphunnen på mållinjen,  men räddade andraplatsen. Det var en bragd , jag var mer än nöjd med min insats, men trött. Jag stod framåtböjd med händerna på knäna och pustade ut när tjejen som vann kom förbi mig.

  • Grattis, sa jag halvhögt till henne. Jag vet inte om hon hörde mig. Jag var rädd för att möta hennes blick igen, men hon såg ut som hon inte noterade mig, eller bara noterade mig i förbifarten. Hon såg ut att ha bråttom i varje fall.
  • Något senare sa tränaren till mig senare att det där med att jag blev omsprungen så gott som på mållinjen skedde på grund av min oerfarenhet. Det skulle vi genast börja träna på, bara jag ville gå med i klubben.

 

Tränaren kom fram till mig och genom honom kom jag att få veta namnet på vinnaren: Lisette. Det visade sig att hon var hans adept, och han var sprickfärdig av stolthet när han berättade det. Det visade sig att hon inte hann närvara vid prisutdelningen. Det var en besvikelse, jag hade hoppats att få lov att skaka hand med henne och gratulera henne åt segern. Hon hade trots allt hunnit bli en slags idol för mig.

I mitt stilla sinne undrade jag om vi skulle kunna bli vänner nu när det visade sig att vi skulle vara med i samma klubb – för, ja jag hade sagt ja till tränarens förfrågan utan att närmare tänka på vilka uppoffringar jag nu skulle behöva göra för att få tiden att gå ihop med både hästarna och ridningen och nu med träningen. Det fick bli en senare nöt att knäcka.  Det finns ett område som man alltid kan ta ifrån om det kniper, och det stavas sömn. Kanske inte det mest optimala, men för nu fick det duga. Jag kunde inte tänka på något annat alternativ.

Jag var förvånad över mitt ja, trots diskussionen jag haft med Maja. Jag måste säga att jag hade retats med henne, till viss del, men också blivit uppretad för att hon trodde att hon kunde veta precis hur jag skulle reagera. Hade hon inte varit en sådan besserwisser hade  jag nog aldrig ställt upp i loppet.

Vad om killar kanske någon tänker? Klyftigt, med tanke på min ålder, men det kommer inte på frågan. Det är något jag kan stryka direkt. Mina fritidsintressen är krävande. Det finns inget så tidskonsumerande som att ha killar, tänka och fantisera kring killar. Jag vet för min bästis, nåja, före bästis, Sussi, har kille.

Lisette behövde verkligen inte vara rädd för mig. Jag var inget hot. Jag log för mig själv. Jag kanske skulle bli smickrad, men jag avfärdade bryskt min fåfänga.

Hon var längre än jag, och otroligt smal om än musklad. En brunhårig  kortklippt tjej med lugg, och vaksamma gröna ögon.

Jag gick in i omklädningsrummets svettluktande halvdunkel, satte mig på den låga bänken bredvid min träningsväska, och började snöra av mig mina träningsskor.När jag klätt av mig tills jag stod spritt språngande naken iklädde jag mig mitt rosa badlakan och trampade över det smutsiga golvet till duscharna.

Flickan från prispallen som kom trea kom in samtidigt som jag gick ut ur duschrummet. Vi log försiktigt mot varandra.

– Hoppas vi ses på fler tävlingar, sa hon leende när hon fick syn på mig. Kommer du till distriktstävlingarna i juli?

– Jag är alldeles ny i det här gamet, sa jag uppriktigt. Jag vet inte.

– Är du nybörjare?

– Ja,precis.

– Det trodde jag inte. Bra jobbat. Det finns inget att göra åt Lisette, men du tog oss andra. Hoppas vi ses på distriktsmästerskapen i alla fall.  Du har talang, men ingen kan slå Lisette. Hon är i en klass för sig själv.

– Jo, verkligen.

Hon svepte förbi mig in duschen

Just som jag böjde mig ner för att plocka fram mina skor under bänken rörde jag vid en hård pärm, och böjde  nyfiket på mig ännu mer så att jag kunde se under bänken och drog fram en tjock anteckningsbok.  Jag slog kvickt upp den första sidan för att försöka få en ledtråd till vems den var: Lisette Belveden stod det på försättsbladet.

När Agnes kom ut ur duschen stod jag fortfarande och höll den i handen. Hon såg frågande på mig, men jag lade snabbt ner den i min väska och låtsades som ingenting. Jag hade fått en snilleblixt. Jag skulle själv, i egen hög person, se till att Lisette fick tillbaka sin anteckningsbok. Jag var övertygad om att hon inte skulle vilja att den kom i orätta händer – vilket naturligtvis var otänkbart att mina skulle vara. Anteckningsboken såg ut att vara någon form av dagbok, kanske också innehållande en historia. Mitt ytliga bläddrande hade inte gett mig några ledtrådar, och det var inte väsentligt för mig att veta. Mitt syfte som jag hastigt och lustigt hade stakat ut för mig, var att ta reda på var Lisette bodde ,och personligen överlämna anteckningsboken.

När jag klev ut ur omklädningsrummet möttes jag av Bengt.

– Kom i morgon efter skolan, sa han så att vi får talas vid. Jag vill att du börjar träna med oss. Du har talang. Det förstod jag i samma ögonblick jag läste dina resultat i skolmästerskapet.

-Kom på nästa träning. Tisdag kl. 18.00.

– Jag har studiedag i morgon, replikerade jag. Jag kan vara här när som  helst.

– Fint sa han. Då kan du komma vid tiotiden på förmiddagen, om du inte tycker att det är för tidigt.

– Nej då, inte alls.

Jag nickade, hängde träningsbagen över axeln, och seglade ut från idrottsplatsen. Jag hade ett uppdrag att fullgöra senare denna dag. Ett uppdrag som jag gett mig själv. Jag var brinnande nyfiken på Lisette, men också rädd. Hennes blick fortsatte att förfölja mig trots att jag försökte bli av med den.

 

/ Abdelhamid, Isak & Helena Lindbom

 

 

Enver och Tora

1.

Jag snubblade och plötsligt blev det svart runtomkring mig för ficklampan gled ur handen och hamnade någonstans i ett snår vid sidan om mig. I samma ögonblick täckte ett moln månen och jag drog ett djupt andetag av skräck. Drabbad av plötslig skräck kände jag efter så att jag inte tappat stallnyckeln, men nej då den befann sig i tryggt förvar i djupet av jeansfickorna.

Jag letade som besatt i snåren och rev mig på händerna innan jag äntligen kunde fiska upp ficklampan som en annan trofè. Snabbt fick jag på lyset och sken åter på stigen framför mig. Den här gången såg jag skuggor som jag inte hade sett förut, och  dessutom knakade det kusligt i trädkronorna. Jag längtade efter att månen åter skulle visa sig med sitt milda skimrande sken och ledsaga mig, utan den kändes det ensamt och kusligt.

En kattuggla flög förbi på snabba vingslag och inifrån skogen hördes en annan kattugglas hoande.

Jag var minst sagt irriterad på mig själv för att jag hade gett mig ut i natten, men jag hade egentligen inte något annat val, inte om jag ville göra mig ansvarig för en allvarlig förseelse – eventuellt. Mitt i natten hade jag vaknat till, och satte mig käpprakt upp i sängen. Jag hade glömt att låsa stalldörren. Det stod klart för mig med intensiv tydlighet. Vid denna insikt kastade jag på mig kläderna utanför pyjamasen,  och tassade ut ur lägenheten med minsta möjliga buller. För jag visste att om mina föräldrar vaknade hade jag inte en chans i världen att få lov att ge mig av och checka av hur det förelåg.

Jag hade dragit en suck av lättnad när jag var ute ur hyreshuset på Memoargatan, och satte fart längs, och vek upp för den branta asfalterade nednötta gångstigen som ledde upp  för Arödsberget. Jag rundade bänken i kurvan, och efter några meter passerade jag räcket. Var inne i skogen på stigen som skulle ta mig nerför berget till  andra sidan.

Det är en väl utnyttjad stig som leder över berget där det är som lägst, inte minst används den av skolbarn som bor nedanför berget på andra sidan, och går i Källängeskolan. Många hundägare som bor längs, och på villasidan, går här också. Ibland sitter vuxna – hur vuxen är man egentligen när man super frågar jag mig – och dricker  på någon av de tre bänkarna som är utplacerade  nära den asfalterade gångstigen. Jag tror att en del fastnar på de där bänkarna, kommer inte vidare. De som gör det går ibland upp till den stora radiomasten. Det löper en trappa uppå dit. Det tar fem-tio meter att ta sig upp där. Men det var inte åt det hållet jag var på väg som sagt, då hade jag redan vikit av åt vänster, uppför en pytteslänt och redan befunnit mig på den lilla vildvuxna ängen nedanför trätappan. Byggts som beredskapskapsarbete tror jag.

Ängen skulle fungera utmärkt som en plats för utövelse av yoga, eller qigong, anser min mor. Vi brukade vara här uppe och plocka blåbär mitt i sommaren.

Jag hade verkligen inte velat att stallet skulle få påhälsning av tjuvar på grund av mitt slarv. Jag skyndade på stegen, och började småspringa ner för berget när månen åter visade sig. Jag sprang så fort jag vågade och druttade omkull ett par gånger, men reste mig upp igen och fortsatte oförtrutet.

 

Jag spratt till igen och denna gång föll ficklampan med en tung duns ner på den smala mossbelupna asfaltsstigen. Det var någon bakom busken. Jag behövde inte tvivla på det för en hand ungefär lika stor som min fiskade upp ficklampan.

– Vem där? skrek jag gällt.

– Sch, det är jag. Enver.

Enver. Jag fick en chock, satte mig nästan ner på asfalten av pur häpnad. Enver från samma klass som jag, 5 A. Enver från Mardin, staden på berget.  Som har en farbror som bor på Bergkantsgatan.

– Enver! Himmel och pannkaka, vad gör du här mitt i natten? Du skrämde slag på mig.

– Skulle just fråga dig detsamma.

Jag satte på ficklampan och kollade så att den funkade, och lyste på stigen framför oss.

– Jag är på väg till stallet på andra sidan Arödsberget, sa jag och förklarade snabbt. Du då?

– Väntar på en hund.

– Väntar på en hund? Skojar du? Du har väl ingen hund?

– Nej, jag skojar inte och jag har ingen hund. Men det var en farbror runt 30, tror jag, som frågade om jag ville sitta här och vänta på hans hund. Den stack iväg från honom för den fick upp ett spår och då kan den vara borta i flera timmar, sa han.

– Varför kunde han inte göra det själv? Det låter som nästan om han har lurat dig?

Enver blinkade inte ens. Han såg lugn ut.

– Tror inte det, faktiskt, sa han. Han verkade trovärdig. Han fick ett samtal, sa han från Lundbybadet, hans dotter var där, hade halkat på simbassängskanten. Han var tvungen att åka till sjukhuset. Hunden är en dansk-svensk gårdshund och kallas Bomster.

Det lät trovärdigt, det kunde jag hålla med om. Varför skulle jeppen lura Enver? Jag lyste med ficklampan på stigen bredvid honom så att jag såg hans ansikte något så när. Han stampade med fötterna i marken och gjorde åkerbrasa för att hålla sig varm.

Enver nickade.

– Det kan knappast vara en bebis, för något levande var det. Snarare en hund – eller hur?

Nu var det min tur att nicka.

– Hur kan du vara säker på att Bomster kommer tillbaka till dig? undrade jag. Bomster känner ju inte dig och du känner inte Bomster. Vi satte oss försiktigt upp och började borsta av oss.

Enver ryckte på axlarna.

– Det har jag inte tänkt på. Men hade det varit ett problem hade väl inte killen bett mig att stanna här och hålla koll efter henne? Han sa att han skulle skynda sig tillbaka. Ha. Men jag tänker så här: Genom att göra en god gärning samlar jag poäng hos honom däruppe.

– Gubben bland molnen?

– Ungefär så.

Jag skrattade.

– Så du tror också på Gud?

– Samma gud, sa han och skrattade.

– Jag skyndar mig, sa jag. Jag är snart tillbaka. Jag kan vänta med dig när jag kommer tillbaks.

– Var försiktig.

– Det kan du lita på. Du med!

Det var lite svårt att springa vidare ensam. Det var tryggt att vara två i nattens mörker. Men jag var tvungen att kolla hur det stod till; om jag verkligen hade glömt att låsa stalldörren eller inte.

Jag sprang nerför den något krokiga smala asfaltsstigen mot stallet. Äntligen skymtade jag det. Det var ett privatstall, och tillhörde ridläraren på Annetorp, det stora ridhuset ute i Kärra. Jag hade fått förtroendet att sköta hennes två egna hästar, medan hon var på bröllopsresa med Vanja, hennes fru.

Första gången, i mitt liv, jag tog mig ner för dalen som mynnar ut i en äng på höger sida, och i skog längre in, och ett expanderande bostadsområde, var jag hänförd. Längs ena sidan reser sig berget tvärt och mäktigt och skräckinjagande och nedanför de mäktiga klipporna rinner en liten bäck som flödar över av smältvatten på vårkanten när det varit mycket snö.

Vägen genom skogen är drygt en kilometer. Det går fort att gå den sträckan, bara en tio minuter om man som jag går i rask takt.

Min familj bor längst bort på Memoargatan, alldeles vid randen av skogen. Den omsluter oss både i söder och i norr.

Alternativt:

Jag snubblade och plötsligt blev det svart runtomkring mig för ficklampan gled ur handen och hamnade någonstans i ett snår vid sidan om mig. I samma ögonblick täckte ett moln månen och jag drog ett djupt andetag av skräck. Drabbad av plötslig skräck kände jag efter så att jag inte tappat stallnyckeln, men nej då den befann sig i tryggt förvar i djupet av jeansfickorna.

Jag letade som besatt i snåren och rev mig på händerna innan jag äntligen kunde fiska upp ficklampan som en annan trofè. Snabbt fick jag på lyset och sken åter på stigen framför mig. Den här gången såg jag skuggor som jag inte hade sett förut, och  dessutom knakade det kusligt i trädkronorna. Jag längtade efter att månen åter skulle visa sig med sitt milda skimrande sken och ledsaga mig, utan den kändes det ensamt och kusligt.

Enn kattuggla flög förbi på snabba vingslag och inifrån skogen hördes en annan kattugglas hoande.

Jag var minst sagt irriterad på mig själv för att jag hade gett mig ut i natten, men jag hade egentligen inte något annat val, inte om jag ville göra mig ansvarig för en allvarlig förseelse – eventuellt. Mitt i natten hade jag vaknat till, och satte mig käpprakt upp i sängen. Jag hade glömt att låsa stalldörren. Det stod klart för mig med intensiv tydlighet. Vid denna insikt kastade jag på mig kläderna utanför pyjamasen,  och tassade ut ur lägenheten med minsta möjliga buller. För jag visste att om mina föräldrar vaknade hade jag inte en chans i världen att få lov att ge mig av och checka av hur det förelåg.

Jag hade dragit en suck av lättnad när jag var ute ur hyreshuset på Memoargatan, och satte fart längs, och vek upp för den branta asfalterade nednötta gångstigen som ledde upp  för Arödsberget. Jag rundade bänken i kurvan, och efter några meter passerade jag räcket. Var inne i skogen på stigen som skulle ta mig nerför berget till  andra sidan.

Det är en väl utnyttjad stig som leder över berget där det är som lägst, inte minst används den av skolbarn som bor nedanför berget på andra sidan, och går i Källängeskolan. Många hundägare som bor längs, och på villasidan, går här också. Ibland sitter vuxna – hur vuxen är man egentligen när man super frågar jag mig – och dricker  på någon av de tre bänkarna som är utplacerade  nära den asfalterade gångstigen. Jag tror att en del fastnar på de där bänkarna, kommer inte vidare. De som gör det går ibland upp till den stora radiomasten. Det löper en trappa uppå dit. Det tar fem-tio meter att ta sig upp där. Men det var inte åt det hållet jag var på väg som sagt, då hade jag redan vikit av åt vänster, uppför en pytteslänt och redan befunnit mig på den lilla vildvuxna ängen nedanför trätrappan. Byggts som beredskapskapsarbete tror jag.

Ängen skulle fungera utmärkt som en plats för utövelse av yoga, eller qigong, anser min mor. Vi brukade vara här uppe och plocka blåbär mitt i sommaren.

Jag hade verkligen inte velat att stallet skulle få påhälsning av tjuvar på grund av mitt slarv. Jag skyndade på stegen, och började småspringa ner för berget när månen åter visade sig. Jag sprang så fort jag vågade och druttade omkull ett par gånger, men reste mig upp igen och fortsatte oförtrutet.

 

Jag spratt till igen och denna gång föll ficklampan med en tung duns ner på den smala mossbelupna asfaltsstigen. Det var någon bakom busken. Jag behövde inte tvivla på det för en hand ungefär lika stor som min fiskade upp ficklampan.

– Vem där? skrek jag gällt.

– Sch, det är jag. Enver.

Enver. Jag fick en chock, satte mig nästan ner på asfalten av pur häpnad. Enver från samma klass som jag, 5 A. Enver från Mardin, staden på berget.  Och som har en farbror som bor på Bergkantsgatan.

– Enver! Himmel och pannkaka, vad gör du här mitt i natten? Du skrämde slag på mig.

– Skulle just fråga dig detsamma.

Jag satte på ficklampan och kollade så att den funkade, och lyste på stigen framför oss.

– Jag är på väg till stallet på andra sidan Arödsberget, sa jag och förklarade snabbt. Du då?

– Väntar på en hund.

– Väntar på en hund? Skojar du? Du har väl ingen hund?

– Nej, jag skojar inte och jag har ingen hund. Men det var en farbror runt 30, tror jag, som frågade om jag ville sitta här och vänta på hans hund. Den stack iväg från honom för den fick upp ett spår och då kan den vara borta i flera timmar, sa han.

– Varför kunde han inte göra det själv? Det låter som nästan om han har lurat dig?

Enver blinkade inte ens. Han såg lugn ut.

– Tror inte det, faktiskt, sa han. Han verkade trovärdig. Han fick ett samtal, sa han från Lundbybadet, hans dotter var där, hade halkat på simbassängskanten. Han var tvungen att åka till sjukhuset. Hunden är en dansk-svensk gårdshund och kallas Bomster.

Det lät trovärdigt, det kunde jag hålla med om. Varför skulle jeppen lura Enver? Jag lyste med ficklampan på stigen bredvid honom så att jag såg hans ansikte något så när. Han stampade med fötterna i marken och gjorde åkerbrasa för att hålla sig varm.

Enver nickade.

– Det kan knappast vara en bebis, för något levande var det. Snarare en hund – eller hur?

Nu var det min tur att nicka.

– Hur kan du vara säker på att Bomster kommer tillbaka till dig? undrade jag. Bomster känner ju inte dig och du känner inte Bomster. Vi satte oss försiktigt upp och började borsta av oss.

Enver ryckte på axlarna.

– Det har jag inte tänkt på. Men hade det varit ett problem hade väl inte killen bett mig att stanna här och hålla koll efter henne? Han sa att han skulle skynda sig tillbaka. Ha. Men jag tänker så här: Genom att göra en god gärning samlar jag poäng hos honom däruppe.

– Gubben bland molnen?

– Ungefär så.

Jag skrattade.

– Så du tror också på Gud?

– Samma gud, sa han och skrattade.

– Jag skyndar mig, sa jag. Jag är snart tillbaka. Jag kan vänta med dig när jag kommer tillbaks.

– Var försiktig.

– Det kan du lita på. Du med!

Det var lite svårt att springa vidare ensam. Det var tryggt att vara två i nattens mörker. Men jag var tvungen att kolla hur det stod till; om jag verkligen hade glömt att låsa stalldörren eller inte.

Jag sprang nerför den något krokiga smala asfaltsstigen mot stallet. Äntligen skymtade jag det. Det var ett privatstall, och tillhörde ridläraren på Annetorp, det stora ridhuset ute i Kärra. Jag hade fått förtroendet att sköta hennes två egna hästar, medan hon var på bröllopsresa med Vanja, hennes fru.

Första gången, i mitt liv, jag tog mig ner för dalen som mynnar ut i en äng på höger sida, och i skog längre in, och ett expanderande bostadsområde, var jag hänförd. Längs ena sidan reser sig berget tvärt och mäktigt och skräckinjagande och nedanför de mäktiga klipporna rinner en liten bäck som flödar över av smältvatten på vårkanten när det varit mycket snö.

Vägen genom skogen är drygt en kilometer. Det går fort att gå den sträckan, bara en tio minuter om man som jag går i rask takt.

Min familj bor längst bort på Memoargatan, alldeles vid randen av skogen. Den omsluter oss både i söder och i norr. (forts)

*

 

Nästa dag var jag mer än lovligt sömnig. Jag sköljde ansiktet med kallt vatten och gav spegeln en illmarig blick. Finns det något oskönare än en trött uppsyn med antydan till mörka ringar under ögonen?

– Nationella prov på torsdag, sedan är det över, sa Katerina. Det ska bli så skönt.

  • Ja, Gud ja.

–  Hur gick provet igår? Det är Tindra som kastar in frågan, hon var sjuk igår.

  • Första delen och andra delen var lätta, tredje svår, svarar jag.
  • Vaknade för tidigt i morse, gäspar Tindra. Men lika bra att gå upp. Om man ligger kvar och snusar blir man ännu tröttare. Reflexen i mig reagerar. Jag gäspar i kapp med henne.

Jag och mina två bästisar är på väg till skolan.Syrenen blommar för fullt, och vi skyndar mot skolan på lätta fötter.

Lina har börjat få fräknar. Margareta går förbi med högburet huvud och säger högt: Några fräknar är fint, det är sommarfräscht, men många är fult.

Jag blänger på henne. Att hon alltid ska vara så stygg, taktlös. Undrar om hon begriper hur hårt hennes ord tar. Snart ger hon väl sig på mig också. Hon anar mitt motstånd och vässar sitt vapen: Sin slagfärdighet som hon använder till att vara elak med.

Det var den förste juni och nedräkningen till sommarlovet hade börjat på allvar. Men jag kunde inte glädja mig för jag visste att det skulle bli ännu en sommar hemma i Backa. En sommar utan något riktigt att se fram mot.

Jag hade så gärna velat resa bort, till någon ny och spännande plats, ha något att berätta när jag återvänder till skolan i mitten av augusti. Det knöt sig lite i magen på väg till skolan, jag släpade benen efter mig. Det kändes lite orostyngt.  Det var ingen tröst att det fanns andra barn i samma situation som jag, det var åtminstone en klen tröst.

Min bästis Katinkas familj hade en lägenhet i Rumänien och skulle åka dit. Hennes far var därifrån, och hon sa alltid att det var som hennes andra hemland. Det lät så fint. Jag skulle vilja ha ett andra hemland jag också.

Min andra bästis Tindra har också ett andra hemland: De åker alltid till lande,t och landet i hennes fall står för deras sommarhus i skärgården.

Så när både Katinka och Tindra försvinner känner jag mig lite vilsen, men det finns fördelar med det också, jag hittar lite nya kompisar, lite oväntade. Jag och Birgit till exempel, vi bor på samma gård och går i samma klass men brukar aldrig säga mer än hej till varandra annars.

När jag berättade det för mamma så sa hon att det var bra gjort av mig att komma på det själv. Hon sa att det kallas att se glaset som halvfullt istället för att se det som halvtomt. Att det är bra att kunna se den positiva vinkeln.

Första juni och jag kommer lite försent för jag kunde inte låta bli att stanna och klappa världens goaste hund, en bassett som heter Roy, och som ägs av Emma, en gammal tant som bor på våningen under min mor och mig, det vill säga femte.  Sedan står jag en stund och lyssnar på några fiskmåsars skrik. De kretsar över platsen, sedan bryter sig två loss från de övriga, och ger sig in över husen.

När jag öppnar dörren till klassrummet är det ingen som tar notis om mig för det pågår en livlig diskussion.

– Varför ska vi gå på restaurant, invände Kamal.  Varför kan vi inte allihop gå hem till mig istället och äta? Min mamma lagar världens godaste mat, och min pappa är en mästare på att grilla.

Han var inte alls ense med fröken som just föreslagit att vi skulle avsluta vårterminen med att gemensamt gå ut och äta.

Det var nervöst i klassen för alla längtade ut. Det spratt i armar och ben, och det var svårt att hålla koncentrationen uppe.  Men eftersom vi hade pengar över från skolutflykten till Skara sommarland hade fröken föreslagit att vi skulle gå på restaurang. En mängd förslag på olika matställen hade föreslagits, inklusive Mc Donalds, Subway och Pizzahut.

Vi hade en lång lista att välja mellan. Det verkade som fröken tyckte att det enklaste vore om vi gick på kinarestaurang eftersom det låg en i närheten av skolan.

– Den har lunchbuffè och man får äta så mycket som man vill.

Kamal ansåg att det var helt onödigt. Hans förslag kom som en överraskning. Det blev helt tyst i klassrummet. Menade han allvar? Skulle vi alla verkligen bli hembjudna till honom? Hade han frågat sina föräldrar?

Vi får ta det här i demokratisk ordning, sa fröken och nickade mot Kamal för att ge honom ett erkännande för ett nytt, och annorlunda förslag. Men förresten, sa hon och stelnade synbart till, vet dina föräldrar om det här?

– Nej, nej, sa Kamal, hur ska de veta det? Jag måste så klart kolla med dem först, men de säger ja, det vet jag. Hundra procent. Fröken skrattade lite generat, hon visste inte vad hon skulle tro. Inte jag eller de flesta andra av oss för den delen heller. Det hade aldrig hänt förut att någon i klassen bjudit hem så många till sig. I mitt huvud trängdes plötsligt en massa praktiska problem: Hur skulle vi rymmas alla i deras lägenhet? Kamal bodde i samma hus som jag, och jag visste att de bodde i en fyra. Dessutom hade Kamal minst tre syskon. Men sedan kom jag på: Det var ju inte mitt problem. Typiskt mig att vara ängslig för ingenting. Självklart löser Kamal det här, han var en av de uppfinningsrika i klassen. Jag fnissade för mig själv. Kanske hyr de hyresgästföreningens lokaler…

Vi röstade om förslagen. Kamals vann. Alla var nyfikna och lite omtumlade över den oväntade gesten.

Problemet med pengarna i reskassan var inte över, men då föreslog jag att vi kunde skänka dem till Röda korset, eller något. Då kom en på att Röda korset bedrev läxhjälp i området, och därför borde pengarna skänkas till dem. Och så vidare. Min bästis Katinka tyckte att vi skulle lägga undan en del av pengarna och åtminstone köpa tårtor till festen om vi nu blev bjudna till Kamal och hans familj.

  • Det är det minsta vi kan göra, poängterade hon. Och det ska vara riktiga konditoritårtor tillade hon. Gräddtårtor. Alla klappade i händerna, och jublade utan Miranda som inte gillar grädde. Hon är av indiskt ursprung och en gång berättade hon för mig  att indier i regel inte gillar grädde. Fler i klassen räckte upp och sa att de inte heller gillade grädde, en tror jag var allergisk. Då sa fröken att då fick det bli ett par alternativa tårtor också så att inte bara gräddälskarna fick sitt.

– Bara katter gillar grädde, påstod Herbert. Där började diskussionen spåra ut för timmen hade nästan gått och vi var trötta på att sitta still.

Fröken bad Kamal gå ut i korridoren, så han fick lugn och ro omkring sig, och ringa till någon av sina föräldrar på mobilen och fråga om vi fick komma så vi kunde sätta punkt en gång för alla för diskussionen var vi skulle äta.

Och ska sanningen fram så fanns det en oro också i maggropen på en hel del av oss: Vi som skulle vara kvar i Backa hela sommaren. Vi som inte skulle kunna komma tillbaka, och berätta världens berättelse om hur sommaren hade varit. Som dessutom kanske var luspanka.

När Kamal kom tillbaka var det tummen upp. Stort jubel utbröt och killarna gjorde high five med Kamal, och några av tjejerna som satt närmast också.  Det var första gången som hela klassen skulle hem till någon av oss. Vi umgås inte så mycket hemma hos varandra. Vi hänger tillsammans på gården istället, eller möts beroende på om vi har samma fritidsintressen eller inte. En del av oss har biblioteket som inneställe.

Jag och Katinka byter några ord innan vi skingras för dagen:

När jag gick hem den dagen tog jag och hoppade och skuttade långa sträckor. Det hade hänt något oväntat. Jag har vant mig av ganska bra med att ha förväntningar, och så skräller det plötsligt till. För när jag kommer hem så meddelar mamma lite högtidligt att vi har fått hyra en stuga i juli av en barndomskamrat till henne för nästan ingenting. Vi ska till landet vi också! Jag tror knappt att det är sant. Jag vet uppriktigt talat inte om jag kan somna i natt med så mycket spännande på gång. Jag lär få räkna får i natt. En metod som min pappa har lärt mig.

Min pappa? frågar du. Min pappa har en ny familj sedan ett par år sedan så han är ganska uträknad. Den nya familjen kräver honom mer än vi, säger mamma. Det betyder att vi i princip klarar oss själva, att han inte har tid med oss. Jag antar att jag kanske skulle kunna kräva honom, göra anspråk på honom,  men det är ingen idè för jag har försökt ,och det känns lite som om han har begravt mig. Missförstå mig inte, men jag finns liksom inte för honom om du förstår. Min mamma och han blev föräldrar när de bara var sexton, vilket var lite väl tidigt enligt en hel massa människor. Min pappa pallade inte ansvaret (vilket är ett förklenade sätt att säga det på istället för att säga som det var att han var omogen och inte redo att axla ansvaret enligt min mor) och flyttade slutligen ut när jag var fyra. Han hade varit på rymmen en hel del innan dess, men jag minns det ganska vagt. Jag var efter omständigheterna ganska väl omhändertagen eftersom hans föräldrar ställde upp väldigt mycket som barnvakt. Ibland bodde jag hos dem ute i Frölunda vid Opaltorget i flera veckor också. Men jag minns i princip inget förrän jag var tre, och det jag minns är att jag var på två dystra tillställningar som kallas begravningar, först min mormor och sedan ett par veckor därefter min morfar. Jag och mamma grät floder, hon påstod att vi med våra tårar kunde få hela Sinai, en öken, att prunka – världens största öken. Sedan skrattade hon till, torkade bort tårarna med ovansidan av handflatan och snörvlade till och sa: Förresten spelar det ingen roll, det finns konstbevattning och trädplantering i  vissa ökenområden. Vi har bidragit genom Vi-skogen, sa hon och klappade mig på huvudet. Jag tror att hon försökte muntra upp oss.

Här borde jag kanske ha sagt något om Envers och mitt äventyr.  Om Bomster som var försvunnen, och som vi trodde att två äldre killar i luvjacka hade fångat in och tagit. Men då skulle bara en bukett förmaningar bryta ut, och det ville jag inte. (forts).

 

Abdelhamid och Helena Maria

 

 

 

 

 

 

 

 

Elias och Toras sommar

Lite rakt på sak om storyn: klassmamma, klasspappa två dagar i veckan.

Vaknat tidigt men gått och lagt mig igen efter att ha bläddrat i GP. Enver har en släkting,. Gift med en svenska som bor i villaområdet. Han är hans frafars bror tex. Om hans föräldrra kom i början, i mitten av 1990-talet… vilket år vill jag utgå från? Gärna nutid.

Frun till mannen med hunden bortrest i jobbet: konferens utomlands. Flickans pappa vakar hos  henne på sjukhuset.

Jag snubblade och plötsligt blev det svart runtomkring mig för ficklampan gled ur handen och hamnade någonstans i ett snår vid sidan om mig. I samma ögonblick täckte ett moln månen och jag drog ett djupt ande tag av skräck. Drabbad av plötslig skräck kände jag efter så att jag inte tappat stallnycklen, men nej då den befann sig i tryggt förvar i djupet av jeansfickorna.

Jag letade som besatt i snåren och rev mig på händerna innan jag äntligen kunde fiska upp ficklampan som en annan trofè. Snabbt fick jag på lyset  och sken åter på stigen framför mig. Den här gången såg jag skuggor som jag inte hade sett förut och  det knakade i trädkronorna. Jag längtade efter att månen åter skulle visa sig med sitt milda skimrande sken och ledsaga mig, utan den kändes det ensamt och kusligt.

Enn kattuggla flög förbi på snabba vingslag och inifrån skogen hördes en annan kattugglas hoande.

Jag spratt till igen och denna gången föll ficklampan med en tung duns ner på den smala mosbelupna asfaltsstigen. Det var någon bakom busken. Jag behövde inte tvivla på det för en hand ungefär lika stor som min fiskade upp ficklampåan.

– Vem där? Skrek jag gällt. Hjärtta hade vid det här laget hoppat upp i halsgropen på mig.

– Sch, det är jag. Enver.

Enver. Jkag fick en chock, satte mig nästan ner på asfalten av pur häpnad.

– Enver! Himmel och pannkakka, vad gör du här mitt i natten? Du skrämde slag på mig.

– Skulle just fråga dig detsamma.

Jag satte på ficklampan och kollad e så attd en funklade,m och lyste på stigen framför oss.

-jag är på väg till, ASrödsstallet, s ajag och förklarade snabbt. Du då?

– Väntar på en hund.

– Väntar på en hund? Skojar du? Du har väl ingen hund?

– Nej, jag skojar inte och jag har ingen hund. Men det var en farbror runt 30, tror jag, som frågade om jag ville sitta här och vänta på hansd hund. Den stack iväg från honom för den fick upp ett spår och då kan den vara borta i flera timmar, sa han.

– varför kunde han inte göra det själv? Det låter som nästan om han har lurat dig?

Enver blinkade inte ens. Han såg lugn ut.

– Tror inte det, faktiskt, sa han. Han verkade trovärdig. Han fick ett samtal sa han från Lundbybadet, hans dotter var där och hade halkat på simbassängskanten. Han var tvungen att åka till sjukhuset. Hunden är en Dansk.-svensk gårdshund och kallas Bomster.

Det lät trovärdigt, det kunde jag hålla med om. Varför skulle jeppen lura Enver? Jag lyste med ficklmapan på stigen bredvid honom så att jag såg hans ansikte något så när. Han stampade med fötterna i marken och gjorde åkerbrasa för att hålla sig varm.

Enver nickade.

– Det kan knappast vara en bebis, för något levande var det. Snarare enm hund – eller hur?

Nu var det min tur att nicka.

– Hurt kan du vara säker på att Bomster kommer tillbaka till dig? undrade jag. Bomster känner ju inte diog och du känner inte Bomster. Vi satte oss försiktigt upp och började borsta av oss.

Enver ryckte på axlarna.

– Det har jag inte tänkt på. Men hade det varit ett problem hade vill inte killen bett mig att stanna här och hålla koll efter henne? Han sa att han skulle skynda sig tillbaka. Ha. Men jag tänker så här: Genom att göra en god gärning samlar jag poäng hos honom däruppe.

– Gubben bland molnen?

–  Ungefär så.

Jag skrattade.

– Så du tror också på Gud?

– samma gud, sa han och skrttade. Men sanningen att säga så fördrev jag tiden med att spela på min mobil så jag var inte helt uttråkad, tillade han och blinkade åt mig. Men så lade den av. Laddadde ur helt enkelt.

– jag skyndar mig, sa jag. Jag är snart tillbaka. Jag kan vänta m,ed dig när jag kommer tillbaks.

– var försiktig.

– Det kan du lita på. Du med!

Det var lite svårt att sprtinga vidare ensam. Det var tryggt att vara två i nattens mörker. Men jag var tvungen att kolla hur det stod till; om jag verkligen hade glömt att låsa stalldörren eller ej.

Jag sporang nerför den något krokuiga smala asfaltstigen mot stallet.

En bit strax innanbacken tog slut breddades stigen och asfalten blev jämnare, som om den lagts dit vid ett senare skeden än den på stigen över berget. Och allladeles nedan för till vänster låg ett hus med stor trädgård. Det var Annes. Ett 20-tal meter till höger om gångstigen låg stallet och en stor hage där hästarna brukade gå och beta om dagarna. Hagen styräckte sig uppför berget den också och innåt skogen.

Jag känd epå stalldörren. Den var låst. Jag drog en suck av lättnad. Jag hörde Balsder ge ifrån sig ett svagt gnägg, och jag låste upp opch tryckte ner handtaget och gick in. / När jag tog i handtaget hörde jag ett svagt gnäggand einifrån.  Det var Sarita. När jag ändå var d’r tänkte jag att det var lika bra att gå in och visa mig och se så attd e hade det bra. Jag slog på ficklasmpan och hölld en riktad mot golvet. >Jga klappade Minstrel och sarita på deras mjuka mular och visakde lågt till dem. Jag spnade in i boxarna och såg granskand epå deras hästkroppar så attt allat var bra med dem. Till sist kollade jag så de hade vatten och gav dem lite hö som kompensation för att jag kommit och stört dem så brådraskat mitt i natten. Jag skyndade mig sedan i väg, men intye förrrän jag kolat en extra gång att jag låst stallet efter mig. Sedan skyndade jag mig uppför bberget för att göra Enver sällskap på hans ensamma utpost.

.Det sista visakde jag fram för jag tuyckte jag hörde något bakom mig. Mina farhågort var välgrundade för i smama ögonblick drog Enver mig blixtsnabbt in bakom buskjarna. Han hade redasn hunnit ta ficklampan ifrån mig och släcka den innan han hade knuffat in mig bakom busken där vi låg raklånga i mossan med öronen på helöspänn.  – Det kan vara hundkillen, visakde Enver nästan ohörbart, men jag måste vara säker.  De flöesta som är ute om nätterna är ute på skumrask. Han log mot mig.Det kom verkligen någon på stigen från Backahållet där jag nyss tagit mig fram, och det var inte en utan två. Två män i huvjackor under sina skinnjackor. Enver tecknade åt mig med övertrydliga rörelser att jag skulle vara tyst genom att föra fingret upprepade gånger över munnen. Skulle de upptäcka oss visste vi inte vad de skulle kunna göra med oss/ta sig till.

Den ene av dem, han till höger tände en ciggarett, men vi pressade oss ännu längre ner bland mossan och gräset för att han inte skulle uppfatta något i ögonvrån när han snäppte på tändaren. Den andre verkade ha något instoppat under armen innanför jackan i höjd med bröstkorgen. Något som rördse sig, och jag tyckte till och med att jag hörde ett svagt gläfs – men det kan ha varit ren inbillning.

– Såg du? utbrast jag. Det var bergis en hund som den ene killen hade under jackan. Det var en levande varelse i alla fall och jag tror inte att det var en bebis.

Enver stod emd rynkad panna vänd mot kröken bakom vilken de hade försvunnit. Han sträckte sig fram och tog ficklmapan ifrån mig och började lysa på marken för att undersöka den.

Han gick sakta framåty och jag följde honom som en skugga.han satte handen för munnern igen och visdade att vi skulle vara tysta. Nedanför kröken hittade han en ciggarett fimp. Han skrapade upp den och lade d en i en plastpåse.

Han höll upp den mot mig och viskade:

– Ett bevis.

– jag tror att de har Bomster, sa han. Det är en jack russel och de är ganska små, du vet. Inte som papillon eller så, men kanske 3-4 kg.

Jag brast i skratt. Det var ovanligt att höra talas om hundar i termer av kilo.

– vad gör vi nu? Undrade jag. Ska vi fäölja efter dem hela vägen ner?

– ja, sa Enver, det gör vi. Jag är ganska övertygad om att de har Bomster.

Jag trordet var vid 4-tioden på eftermiddagen som mannen bad mig vänta på hans hund. Hans hund skulle ha varit tillbaka för längesedan – tror du inte det? Två tre timmar brukade d en vara borta, enlöigt mannen när den spårade. Dert har ghått betydligt fler timmar sedan dess.

– Jo, sa jag. Om i´han inte fastnat eller skadat sig på något sätt och inte kan gå.

Enver såg tankfullt på mig.

– jamen, det är kanske just det han gjorde. Så hittade  de där killarna honom och tänkte: den hunden snor vi.  De kanske rentav tänkte att den övergivits av sin matte eller husse.

Nu var det min tur att rynka pannan:

– Det är nog väldigt ovanligt att någon överger en hund på det sättet. Nej, de måste ha förstått att någon äger hunden och vill ha den tillbaks.

– De Kanske bestämde sig för att rädda den och väntar just i den här stunden på en stor fet hittelön. De kanske redan har ringt polisen till och med och berä’ttat om sitt fynd.

Jag nickade. Det var inte uteslutet.

– Då har vi ett scenario, sa Enver – du vet genomgången i dag på svenskan, hur man skriver en berättelse.

– ja, scenario. Vad som har hänt. Det här kan ha hänt. Det är troligt attd et är så som dusa – men hur stor är sannolikheten?

– Det är här Sherlock Holmes kommer in, sa Enver och knackad sig i pannan. Killen emd hypoteserna.

Jag höjde på ögonbrynen.

– Nu hänger jag inte emd ? sa jag. Vad betyder hypotes?

Enver sträckte upp händerna i luften och tänjde.

Enver förklarade:

– Ett antagande. Vi har ett antagande , sa han, att de har hitatt hunden och att de har tagit den – men vi vet inte i vilket syfte. Deras motiv saknas.

– Om det inte är den feta hitteläöönen.

– ExaKT. GfÖR ATT TA REDA PÅ DET MÅSTE VI UNDERSÖKA saken  lite grundligare. Frågan är bara hur det ska gå till.

Brett leende såg vi på varandra. I exakt samma sekund satte vi iväg nerför backen.. Vi känd eigen exaltationen i varandras ansikte.jag tog ledningen för kag vard en av oss som känd etill stigen bääst. Enver berättade att han nyligen hade fått motion på recept och det var en av anledningarna till att han befann sig på berget.

– Sen har jag en släkting på Björkrisvägen, så jag brukar gena up över berget. Men justv i dag var jag på väg att utforkas set lite bättre, behöver förbättra konditionen. Läkaren sa tta jag måste röra på mig mer och få mer frisk luft.-

Molnen gled fram bakom ett moln och lyste upp berget på vänster sida, des sskrovliga sida nästan rakt upp. Ett flimmer av stigar och snår. Det här berget dolde ett flimmer av stigar, skrev och snår.

 

 

Jag var minst sagt irriterad på mig själv för att jag hade gett mig ut i natten, men jag hade egentligen inte något annat val, inte om jag ville göra mig ansvarig för ett  n allvarlig förseelse – eventuellt. Plötsligt mitt inatten hade jag vaknat till och satte mig käpprakt upp i sängen. Jag hade glömt att låsa stalldörren. Det stod klart för mig med inmtensiv tyudlighet. Så jag hade omdelebart vid denna insikt akstat på mig kläderna utanför pyjamasen  och sedan tassa ut ur lägenheten emd minsta möjliga buller för jag visste att om mina föräldrtar vaknade hade jag inte en chans i världen att få lov att ge mig av och kolla hur det förelåg.

Jag drog en suck av lättnad när jag var ute ur hyreshuset på Memorargatan och satte fart längs och vek upp för den branta asfalterade nednötta gångstigen som ledde upp  för Arödsberget. Jag rundade bänken i kurvan och efter några meter passerade jag räcket och var inne i skogen på stigen som skulle ta mig nerför berget till  andra sidan.

Det är en väl utnyttjad stig som leder över berget där det är som lägst, inte minst nyttjas dsen av skolbarn som bor nedanför berget på andra sidan och går i Brunnsboskolan. Många hundägare som bor längs och på villasidan går härockså. Ibland sitter vuxna – hur vuxen är man egentligen när man super frågar jag mig – och super på någon av de tre bänkarna som är utplacerade  nära den asfalterade gångstigen, jag tror att e n del fastnar på de där bänkarna, kommer inte vidare. De som gör det går ibland upp tilld en stora radiomastn.. Det löper en trappa uppå dit. Det tar fem-tio meter att ta sig upp där. Men det var inte åt det hållet jag var opå väg som sagt, då hade jag redan vikit av åt vänster, uppför en pytteslänt och redan befunnit mig på den lilla vildvuxna ängen nedanför trätappan. Byggts som beredskapsarnbete tror jag.

Ängen skulle fungera utmärkt som en plats för uttöveklse av yoga eller qigong,anser min mor. Vi brukade vara här uppe och plocka blåbär mitt is ommaren.

Jag ville verkligen inte att stallet skulle få påhälsning av tjuvar på grund av mitt slarv. Jag skyndade på stegen, och började småsprinag ner för berget när månen åter visade sig. Jag sprang så fort jag vågade och drttade omkull ett påar gånger, men reste mig upp igen och fortsatte oförtrutet.

Äntligen skymtade jag stallet som var ett privattsall och tillhörde ridläraren på Annetorp, det stora ridhuset ute i Kärra. Jag hade fått förtroendet att sköta henens två egna hästar medan hon var på bröllopsresa med vanja, henens fru.

Första gången jag tog mer ner för dalen som mynnar ut i en äng på höger sida och iskog längre in och ett expansderande bostadsområde var jag hänförd. Längs ena sidan reser sig berget tvärt och mäktigt och skräckinjagande och nedanför de mäktiga klipporna rinner en liten bäck som flödar över av smältvatten på vårkanten när det varit muycket snö.

Vägen genom skogen är drygt en kilometer. Det går fort att gå den sträckan, bara en tio minuter om man som jag går i rask takt.

Min familj bor länmgst bort opå gatan, alldeles vid randen av skogen. Den omsluter oss både i söder och i  norr.

Ljuset faller in genom stalldörren och jag ser allt damm tydligt. Jag tar sopborsten som står lutad mot stallväggen och börjar sopa. Dörren står öppen och ljuset lyser in, lyser in på dammpartiklarna som svävar i luften.

Filippa kastar sin cykel mot stallväggen och kommer in i stallet md hänerna i sidorna och granskar mig med en överlägsen, nästan spefull min.

– Bra, sa hon. Bra att du är igång.

Hon ser sig omkring ochj jag får en känsla av att om hon ser något som inte är som det ska, en ryktborste som inte är på sin rätta plats så kommer hon gladeligen att ge mig en reprimand. Hon vill ställa mig i dålig dager inför lIzzie.

Enver hade ringt till Lundbybadet och fått erda på vilken klass som var där och badade när olyckan inträffade. Han känd enågon i den klasen, eller kände någon som kände någon och skulle forska vidare efter vem som halkat och på så sätt hoppas få telefonnumret till familjen.

Vi lade hästtäcken på stallkistan och foderlåren. Sedan släckte vi ficklampan och lade oss ner, jag på foderlåren och Enver på stallkistan.

Trots täcken a var underlaget hårt att ligga på och vi vred och vände på oss ett tag för att hitta en bekväm ställning vilket naturligtvis var förgäves.

– varför stjäl man en hund egentligen? spånade Enver. Vad är syftet? Vad har de i kikaren?

Han försökte elda upp mig, men även sig själv tror jag, så att vio ksulle komma upp med något tänkbart motiv.

Det mest uppenbara var ju att de ville ha en hund helt enkelt, tänkte jag. Att någon av dem längat ihjäl sig efter en hund och inte kunde motstå när Dart plötsligt kom springande deras väg ellerd e hittade honom intraslad i någon buske eller fast i något gryt.

Jag berättade mina tankar för Enver som hade att sig upp på kistan med benen dinglamnde ner för sidan. Han var spik vaken.

– Ja, ja, sa han och lutade sig framåt med huvudet i händerna. Eller så villd e helt enkelt tjäna pengar och tänker sälja honom. Kanske till och med till djurförsök om maN NU GÖR SÅDANA PÅ HUNDAR. Ellers a han och rätade på ryggen, rösten lät plötsligt exalterad, så tänkler de utöva utpressning gentenmot hundens ägare.

Nu var det min tur att resa på mig och sätta mig på låren. Jag smittades av Envers entusiasm.

– Tänk om de där två håller till uppe på Arödsberget för att stjäla hundar som kommit bort från sina mmtar och hussar. Jag spände ögonen i Enver fast hjan förmodligen inte kunde se det.

– Ja, det kan vara deras jaktmark, s ahan sakligt. Jag tror vi närmar oss något här. De håller sig dolda där någonstans och bara inväntar rätt tillfälle: Att hundarna springer rakt i armnarna på dem.

Dart var en gudagåva för dem.

Jag tände ficklampan och lade den på min lilla ryggsäck så attd en fördelade ljuset någorlunda mellan mig och Enver. Jag ville se honom när han talade, inte bara höra orden. Gesterna, minspelet allt som förhöljde dranmatiken och allvaret i det vi pratade om.

Natten var stilla och sval runtomkring oss, och ljuden vi hörde var obefintliga, båda hästran hade lagt sig mer och sov. Jag undrade vad de tyckte om att ha nattgäster i stallet, men undringen förpassades snart till bakhuvudet och vidare in i glömska för jag hade många andra frågor som vi var angelägnare om att få  svar på. En var om det hade försvunnit fler hundar från berget.

– Det största mysteriet tycker jag ändå är att darts ägare inte kom tillbaka. Han grävde i fickan och fick fram en påse leversnittar och håller fram den mot mig:

– Det här var det enda jag fick med mig.

– Hundgodis?

-Japp.Inget telefonnuimmer, och han bad heller inte om mitt. Bara sa att han skulle komma tillbaka.

– Du kan inte ha missat honom?

– Inte en chans. Det har jag svårt att tro.Jag rörde mig knappt ur fläcken förutom att jag var tvungen att gå borte n bit och, ja du fattar va?

– Uträtta ditt behov?

– Tack. Så det är så man säger? Han gav mig ett bretty grin, jag såg hans vita tänder.

.- Stackars dig bli lämnad så, s ajag.

– Det kan man lugnt säga. Jag tog mitt uppdrag på¨största allvar.

– Redo att dö på din post?

– Det kan man säga. Redo att dö för Dart.

Vi skrattade.

– dart, vilket namn.

– ja,. Det låter lite… flippat.

– Flippat var ordet.

Vi skrattade igen och började dunka oss på låren mked händerna.

Någopt sa mig att vi var övertrötta.

Enver från mardin, staden på berget. Farbrodern som bor på Bergkantsgatan.

Han blev allvarlig.

– jag önskar mig en hund faktiskt. Det var därför som jag erbjöd mig att sitta kvar. Jag gillar hundar. Brukar se hundkilölenpå 8: an du vet.

– Ceasar?

– ja.

– Jag med.

– han är cool.

– Jättecool. Jag gäspade och det fick det att låta som om jag var uttråkad, att jag inte alls tyckte han var cool, men Enver tolkade mig rätt. Han lade armarna i kors och satt så en stund.

– vad skulle Ceaasar ha gjort i den här situationen? Funderade han högt.

Jag vad skulle han ha gjort. Där fick vi något att bita i.

– Killarna måste ha försvunnit in i ett av husen – tror du inte det?

Förrsten, kan vui vara säkra på att det var två killar? Det kunde faktiskt vara en kille och enm tjej.

– Då skulle det typ ha varit parfym i luften.

Jag blängde på Enver.

– Det där var ganska fördomsfullt.

– Fördomsfullt. Ni tjejer sprutar på er så mycket deoderant och parfym så jag få kväljningar i klasrummet.

– Ni killar då?

Vad? Enver satte upp en oskyldig min.

– Säg inte att ni inte är doftfria. Ni använder minst lika mycket deodorant som vi  och efter duschen i gympan…jag slår vad om att ni slår oss tjejer. Jag slår vad om att ni inte sköljer av er duschkremen utan låterd en sitta kvar på kroppen. Vio skrattade. För hur långt tog den här utspårade diskussionen oss i lösandet av fallet Dart. Vi återgick till ordningen, Enver understrykande tingens ordning genom en harkling./

– Fördom. Förutfattad mening.

– Inte nödvändigtvis. Vem säger att vi skulle ha känt av den i så fall?

– Jag har superluktsinne.

– Du tror mig inte?

– nej, inte riktigt om jag ska vara ärlig. Om vi ska ta och återgå till ordningen…Prio ett måste vara att ta reda på vem som halkade på poolkanten.

– vi Kanske skulle ta och bli privatdetektiver när vi blir stora?

– Det är nog inte så kul. Bara skugga omogna vuxna som är otrogna. Och tänk om det är någon man känner.

– Tror du att de skulle anlita oss i så fall?

Huvparet kom in i stallet. Jasg vågade kanppt andas. De pratade om hästarna.

– Tjejen som äger dem är bortrest. Kan vara läge att ta hästran innan hon kommer hem, sa killen med den barnsligare rösten. Det är bara ett småglin och så en tonå¨rsbrud som ser till dem.

Ett småglin. Jag kände att jag blev högröd i ansiktet av ilska och knöt nävarna under hästfilten. Ett småglin? Skulle det föreställa mig? Jag var så arg att jag nästan reste på mig, men när jag kom halvvägs insåg jag mitt misstag och lade mig ner igen så tyst jag kunde. Sedan höll jag på att fnittra till för jag tänklte att Enver nog undrade vad jag höll på med. Jag kände näöstan hur han stirrade uppfordrande på mig i mörkret från sitt kistlock. Han förstod nog att jag höll på att explodera.

De lyste med sina ficklampor på hästran i som blev orolioga och trampade runt i boxarna och frustade. De struntade totalt i stallkammaren. De anmade inte att två hm, snorvalpar låg där och smidde planer bakom deras rygg.

Själva smidde de också planer.

-På torsdag natt, ska vi säga det?

Ja, runt två, blir det bra?

– Ok.

– Var ställer vi transporten?

– Vi får absolut inte väcka någon uppmärksamhet. Vi leder hästran upp över Arödsberget tycker jag och jag ställer transporten vid Bergkantsvägen, in bit in på gångstigen?

– Tänk om de vaknar i huset nedanför berget? Hästar hörss väl en del, det klapprar när de går.

– De vaknar inte!” De har barn som går i skoaln och ska själva upp och jobba, inte har de tid att glo i fönstren nattetid./De är inga nattugglor.

– Men om de har småbarn?

– Lyssna mannen, de har barn i skolåldern. Det är lugnt.

– Tur att du känner till människorna i området.

– fattas bara. Jag är ju uippvuixen här. Någon av oss måste sitta inne med den rätta informationen.

– Hör på den, kaxigheten själv.

Sedan blev det inte nmmer sagt, och tur var det för jag kunde inte ligga still mycket lä’ngre.

 

Jag drog en suck av lättnad när d estegade ut ur stallet och stängde stalldörren bakom sig.

Enver nös ljudligt några gånger.

– Puh, sa hanoch drog upp en näsduk ur fickan och snöt sig. Det var  nära ögat. Jag fick hästhår i näsan och det kittlades som bara den.

– Vad gör vi nu?, sa jag och såg frågande på Enver.  Det var något konstigt med honom för han log finurligt och det glittrade kring ögonen på honom.

– jag vet vem den ena killen är, sa han triumfatoriskt. Han är barnbarn till min klasspappa Bertil. Bertils hund dogför inte så längesedan..

– Och?

– Jag var där när han stod i sin trädgård och grävde graven till sin hund. Han var jätteledsen. Otrötslig sa min farbror för han är granne med Bertil.

Jag rynkade pannan.

 

– jaha, sa jag eftersom jag inte visste vad jag skulle säga. Jag hade plötsligt svårt att ta in all informatiopn.

– jag tror att Bertils barnbarn kan ha stulit Dart och gett honom till sin morfar. Enver nästan hoppade av iver.

Jag höjde på ögonbrynen. Det där lät lite väl riskabelt/ som ett lite väl riskabelt företag.

– Det är i alla fall ett samband värt att undersöka. Du vet det där emd hypoteser.

Hypoteser var det ja. Jag skrattade. Enver och hans svåra ord.

Enver skrattade också. Han fattade varför jag skratatde.

Det är skönt att skratta, och skönt att skratta tillsmamans med någon. Man behöver skratta också i trängda eller svåra lägen. Ibland när jag har varit ond på min mor har jag plötsligt kunnat se mig och oss utifrån och börjat skratta för jag har kunnat s e det löjliga i det. Då kan man bara inte vara arg längre. Och att skrtata gör en mer avslappnad.

’Jag berättade för Enver vad jag kommit att tänka på och hans a att det gäller för alla. Att skratt är ett universalmedel.

Där harv vi det igen, universal, universell.jag löägger orden på minnet. Formuleringsprivilegiet tillhör dem som övar på att formulera sig.

– Hästarna ska på bete snart, sa jag. Vi kan ta hästarna till kärra. Till ridskolan och ha dem där istället.  (Kvark)Jag vet attd et finns eldiga platser för två av hästran som går pålektionsridningarna har blivit för gamla och sålts vidare till en privatperson som bara vill motionsrida då och då.

Jag kan se mig om efter stallplats.

– Skulle de kunna vara på en vanlig bondgård?

– ja, varför inte.

– Då vet jag ett ställe därvi kan fråga.

Gryningen hade sänkt sig över oss utan att vi hade märkt det.

Vi hade plötsligt bråttom att komma iväg. Det var tidig gryning och vi hade knappt fått en blund i ögonen men vi var pigga och alerta på grund av allt som vi måste ta ityu emd.

Sara kom till mig och sa att jag inte behövdes längre.  Hon föresökte verkligen mota bort mig, ville ha mig ur vägen och sköta stallet självmedan Pernilla bvar borta.

– pernilla sa tydligt att det var bra att jag också kunde vara i stallet och hjälpa dig, s ajag. Du stod brdvid när hon sa det. Du hörde det tydligt.

– jag klarra det själv. Och förresten vill jag inte ha ett småglin rännande efter mig.

Småglin, Där var ordet igen. Ordet som jag hörde alldeles nyss kändes det som. Tårarna steg upp i ögonen på mig.

– jag har nyckeln hemma, sa jag. Det var en nödlögn. Jag hade den i själkva verket runbt halsen i ett band som npådde näöstyan ner till navekn oåp insiadn av tröjan.

– Du måste hämta den, sa hon. F-n, jag bryr mig inte om du skolkar. Jag måste ha den. Jag hittar inte min.

– Det kan jag inte, sa jag helt ärlig och försökte på mig ett inställsamt leende. Jag glömde den hemma i morse.

Hennes ansikte hade mulnat medan hon lyssnade på min förjkaring, hon muttradew något, vände ryggen mot mig  och gick därifrån.

Äntligen lämnade hon mig.

Jga såg långt efter henne. jag kunde inte fatta att sara var släkt med ÅPernilla, hon kändes som hennes definitiva moytsats. Först hade jag uppfattat henen som väldigt snäll och hjälpsam. Och nu. Nu höll hon på att förvandlas till en person jag inte kände alls. Otrevlig, överlägsen, arrogant.

Småglin. Det var min tur att muttra. Hon skulle ha hört vad de där två kumpanerna hade kallat henne: tonårsbrud. Hon skulle bara veta. Det lät faktiskt inte mycket bättre än småglin.

Efter skolan såg jag till min häpenhet i ögonnvrån att hon blev upphämtad av en äldre kille. Jag vände mig så att jag såg hela scenen. (filma med mobilen, filma registreringsnumret)

Killen förklarade en hel del. Framför allt varför hon hade blivit slarvigare i stallet och lämpat över allt flöer sysslor på mig.  Men det rimmade illa med den senaste allra hetaste händelseutvecklingen: att hon ville ha iväg mig från stallet. Hon ville uppenbarligen ha mig ur vägen.

Enver och jag stötte ihop i skolan. Jag var på väg till skolbespisningen, vår fina skolbevisning som fått ASrlas ko pris , och han på väg därifrån. Han blinkade hemlighetsfullt åt mig Sahlita uppfattade det.

– Vad var det där sa hon och såg häpet på mig?

(- Vet inte sa jag nonchigt och ryckte på axlarna, men inombords fnissade jag för mig själv. Hjon fick tror vad hon ville.)

Jag ryckte på axlarna, men hon gav sig inte.

– är han kär i dig?

– kanske det sa jag. Väldigt vad nyheter spridss snabbt.

– Kär? Fnyste jag.Inte alls. Han har bara fått för sig att jag har förlåtit honom för att han har akllat mig ….ja någonting vad det nu heter.

– jag såg hur frågetecknet i henens ansikte rätades ut något, men inte helt.

– Så du är kompis med Enver nu, sa Axel.

Formuleringsprivilegiet tillhör dem som övar på det. Det finns inget formuleringsprivilegium, säger läarren. Det är övning som gäller.

Backa djurgård.

 

 

 

 

 

– Nationella prov på torsdag, sedan är det över, sa Katerina. Det ska bli så skönt.

  • Ja, Gud ja.

–  Hur gick provet igår? Det är Tindra som kastar in frågan, hon var sjuk igår.

  • Första delen och andra delen var lätta, tredje svår, svarar jag.
  • Vaknade för tidigt i morse, gäspar Tindra. Men lika bra att gå upp. Om man ligger kvar och snusar blir man ännu tröttare.

Jag och mina två bästisar är på väg till skolan. Äntligen är våren här och vi skyndar mot skolan på lätta fötter.

Lina har börjat få fräknar. Margareta går förbi med högburet huvud och säger högt: några fräknar är fint, det är sommarfräscht, men många är fult.

Jag blänger på henne. Att hon alltid ska vara så stygg, taktlös. Undrar om hon begriper hur hårt hennes ord tar. Snart ger hon väl sig på mig också. Hon anar mitt motstånd och vässar sitt vapen: sin slagfärdighet – som hon använder till att vara elak med.

 

Det var den förste juni och nedräkningen till sommarlovet hade börjat på allvar. Men jag kunde inte glädja mig för jag visste att det skulle bli ännu en sommar hemma i Backa. En sommar utan något riktigt att se fram mot.

Jag hade så gärna velat resa bort, till någon ny och spännande plats, ha något att berätta när jag återvänder till skolan i mitten av augusti. Det knöt sig lite i magen på väg till skolan, jag släpade benen efter mig. Det kändes lite orostyngt.  Det var ingen tröst att det fanns andra barn i samma situation som jag, det var åtminstone en klen tröst.

Min bästis Katinkas familj hade en lägenhet i Rumänien och skulle åka dit, hennes far var därifrån och hon sa alltid att det var som hennes andra hemland och det lät så fint. Jag skulle vilja ha ett andra hemland jag också.

Min andra bästis Tindra har också ett andra hemland: de åker alltid till landet och landet i hennes fall står för deras sommarhus i skärgården.

Så när både Katinka och Tindra försvinner känner jag mig lite vilsen, men det finns fördelar med det också, jag hittar lite nya kompisar, lite oväntade. Jag och Birgit till exempel, vi bor på samma gård och går i samma klass men brukar aldrig säga mer än hej till varandra annars.

När jag berättade det för mamma så sa hon att det var bra gjort av mig att komma på det själv. Hon sa att det kallas att se glaset som halvfullt istället för att se det som halvtomt. Att det är bra att kunna se den positiva vinkeln.

Första juni och jag kommer lite försent för jag kunde inte låta bli att stanna och klappa världens goaste hund, en bassett som heter Roy, och som ägs av Emma, en gammal tant som bor på våningen under min mor och mig, det vill säga femte.  Sedan står jag en stund och lyssnar på några fiskmåsars skrik. De kretsar över platsen, sedan bryter sig två loss från de övriga och ger sig in över husen.

 

När jag öppnar dörren till klasrummet är det ingen som tar notis om mig för det pågår en livlig diskussion.

– Varför ska vi gå på restaurant, invände Kamal.  Varför kan vi inte allihop gå hem till mig istället och äta? Min mamma lagar världens godaste mat och min pappa är en mästare på att grilla.

Han var inte alls ense med fröken som just föreslagit att vi skulle avsluta vårterminen med att gemensamt gå ut och äta.

Det var nervöst i klassen för alla längtade ut. Det spratt i armar och ben på, och det var svårt att hålla koncentrationen uppe.  Men eftersom vi hade pengar över från skolutflykten till Skara sommarland hade fröken föreslagit att vi skulle gå på restaurang. En mängd förslag på olika matställen hade föreslagits, inklusive Mc Donalds, Subway och Pizzahut.

Vi hade en lång lista att välja mellan. Det verkade som fröken tyckte att det enklaste vore om vi gick på kinarestaurang eftersom det låg en i närheten av skolan.

– Den har lunchbuffè och man får äta så mycket som man vill.

Kamal ansåg att det var helt onödigt. Hans förslag kom som en överraskning. Det blev helt tyst i klassrummet. Menade han allvar? Skulle vi alla verkligen bli hembjudna till honom? Hade han frågat sina föräldrar?

Vi får ta det här i demokratisk ordning, sa fröken och nickade mot Kamal för att ge honom ett erkännande för ett nytt och annorlunda förslag. Men förresten, sa hon och stelnade synbart till, vet dina föräldrar om det här?

– Nej, nej, sa Kamal, hur ska de veta det? Jag måste så klart kolla med dem först, men det säger ja, det vet jag. Hundra procent. Fröken skrattade lite generat, hon visste inte vad hon skulle tro. Inte jag eller de flesta andra av oss för den delen heller. Det hade aldrig hänt förut att någon i klassen bjudit hem så många till sig. I mitt huvud trängdes plötsligt en massa praktiska problem: hur skulle vi rymmas alla i deras lägenhet? Kamal bodde i samma hus som jag och jag visste att de bodde i en fyra, dessutom hade Kamal minst tre syskon. Men sedan kom jag på: det är ju inte mitt problem. Typiskt mig att vara ängslig för ingenting. Självklart löser Kamal det här, han varen av de uppfinningsrika i klassen. Jag fnissade för mig själv. Kanske hyr de hyresgästföreningens lokaler.

Vi röstade om förslagen. Kamals vann. Alla var nyfikna och lite omtumlade över den oväntade gesten.

Problemet med pengarna i reskassan var inte över, men då föreslog jag att vi kunde skänka dem till Röda korset eller något. Då kom en på att Röda korset bedrev läxhjälp i området och därför borde pengarna skänkas till dem. Och så vidare. Min bästis Katinka tyckte att vi skulle lägga undan en del av pengarna och åtminstone köpa tårtor till festen om vi nu blev bjudna till Kamal och hans familj.

Det är det minsta vi kan göra, poängterade hon. Och det ska vara riktiga konditoritårtor tillade hon. Gräddtårtor. Alla klappade i händerna och jublade utan Miranda som inte gillar grädde. Hon är av indiskt ursprung och en gång berättade hon för mig  att indier i regel inte gillar grädde. Fler i klassen räckte upp och sa att de inte heller gillade grädde, en tror jag var allergisk. Då sa fröken att då fick det bli ett par alternativa tårtor också så att inte bara gräddälskarna fick sitt.

– Bara katter gillar grädde, påstod Herbert. Där började diskussionen spåra ut för timmen hade nästan gått och vi var trötta på att sitta still.

Fröken bad Kamal gå ut i korridorren, så han fick lugn och ro omkring sig, och ringa till någon av sina föräldrar på mobilen och fråga om vi fick komma så vi kunde sätta punkt en gång för alla.

Och ska sanningen fram så fanns det en oro också i maggropen på en hel del av oss: Vi som skulle vara kvar i Backa hela sommaren. Vi som inte skulle kunna komma tillbaka och berätta världens berättelse om hur sommaren hade varit. Som dessutom kanske var luspanka.

När Kamal kom tillbaka var det tummen upp. Stort jubel utbröt och killarna gjorde high five med Kamal, och några av tjejerna som satt närmast också.  Det var första gången som hela klassen skulle hem till någon av oss. Vi umgås inte så mycket hemma hos varandra. Vi hänger tillsammans på gården istället eller möts beroende på om vi har samma fritidsintressen eller inte. En del av oss har biblioteket som inneställe.

Jag och Katinka byter några ord innnan vi skingras för dagen:

När jag gick hem den dagen tog jag och hoppade och skuttade långa sträckor. Det hade hänt något oväntat. Jag har vant mig av ganska btra med att ha förväntningar och så skräller det plötsligtv till. För när jag kommer hem så meddelar mamma lite högtidligt att vi har fått hyra enj stuga till en barndomskamrat till henne för nästan ingenting. Vi ska till landet vi också! Jag tror knappt att det är sant. Jag vet uppriktigt talat inte om jag kan somna i natt med så mycket spännande på gång. Jag lär få räkna får i natt. En metod som min pappa har lärt mig.

Min pappa? frågar du. Min pappa har en ny familj sedan ett par år sedan  så han är ganska uträknad. Den nya familjen kräver honom mer än vi, säger mamma. Det betyder att vi i princip klarar oss själva, att han inte har tid med oss. Jag antar att jag kanske skulle kunna kräva honom, göra anspråk på honom,  men det är ingen idè för jag har försökt och det känns lite som om han har begravt mig. Missförstå mig inte, men jag finns liksom inte för honom om du förstår. Min mamma och han blev föräldrar när de bara var sexton, vilket var lite väl tidigt enligt en hel massa människor. Min pappa pallade inte ansvaret (vilket är ett förklenade sätt att säga det på istället för att säga som det var att han var omogen och inte redo att axla ansvaret enligt min mor) och flyttade slutligen ut när jag var fyra. Han hade varit på rymmen en hel del innan dess, men jag minns det ganska vagt. Jag varefter omständigheterna ganska väl omhändertagen eftersom hans föräldrar ställde upp väldigt mycket som barnvakt. Ibland bodde jag hos dem ute i Frölunda vid Opaltorget i flera veckor också. Men jag minns i princip inget förrän jag var tre, och det jag minns är att jag var på två dystra tillställningar som kallas begravningar, först min mormor och sedan ett par veckor därefter min morfar. Jag och mamma grät floder, hon påstod att vi med våra tårar kunde få hela Sinai, en öken, att prunka/ få ……..att prunka – världens största öken. Sedan skrattade hon till i och torkade bort tårarna med ovansidan av handflatan och snörvalde till och sa att förresten spelar det ingen roll, det finns konstbevattning och trädplantering i  vissa ökenområden och . Vi har bidragit genom Vi-skogen, sa hon och klappade mig på huvudet. Jag tror att hon försökte muntra upp oss.

 

Mamma körde långsamt nu för vi skumpade fram på en gropig lgrusväg som förde oss fram till en liten stuga som dolde sig bakom en väldig häck.

Trädgårdsgrinden jämrade sig när vi öppnade den. Nyckeln låg  under en sten.

Jag granskade ivrigt Elias ansikte. Det var en aning kantigt, men med en rak fin näsa och en fyllig mun. Men framför allt var det ögonen jag lade märke till. De var intensiva och allvarliga, och brungröna till färgen.

 

 

*

Maja vaknade av att fönstret stod och slog. Motvilligt steg hon upp, stack fötterna i morgontofflorna och gick fram till fönstret. För ett ögonblick stod hon orörlig. Det var stilla ute och blomdoftenslog emot henne emd all kraft. . Hennes morgontrötthet försvann och all längtan tillbaks till sängen var som bortblåst. Istället tassade hon ut i köket och kokade kaffe. Hon tog koppen med sig ut och slog sig ned på förstutrappen.

Samtalet runt middagsbordet inleddes trevande. Maja och Lisette hade inte setts på länge och i deras fall spelade det roll. De hade ingen naturlig tråd att ta fatt i./Det var som om Maja och Lisette inte riktigt kunde kroka i där de lämnat den gången för längesedan. Som om åren hade gjort något med deras vänskap trots att de försökte övertyga sig själva och osss andra runt bordet att så inte var fallet..

 

Ibland hör man människor som återförenas så här ”att det är som om de aldrig varit åtskilda”, även om det är si så där en trettio år sedan de sågs senast.

Jag satt och iakttog dem under hela middagen. Jag ville försäkra mig om att vi var välkomna, att min dröm om en stuga på landet inte skulle falla ihop som en döbakad kaka.

Dessutom har inte Maja så många vänner, och jag gillar att höra hur de vuxna talar med varandra, hur vänskap visar sig. Gränserna mellan bekantskap och vänskap ter sig något suddiga för mig; jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är vad alltid. Men kanske är det som med hästar: attd et tar tid att vionna ett förtroende , att få gå in i en box till en häst och sätta sig under krubban och bara vara. Småprata med hästen, lyssna till stallets alla ljud och insupa lukten av ensilage, häst och stall.

Det finns faktiskt hästar som släpper en nära inpå medetsamma, men då får jag ofta känslan av att det kvittar om dset är jag, jane eller Elsa som är önskvärd där i boxen eller skötare till den. Den som hästen allra helst vill ha som skötare.

Det är till de hästarna jag söker mig. Jag är uthållig och har tålamod, jag har inget emot att bli hänvisad en ponny  som anses bråkig, skygg eller hopplös på något sätt för jag är alltid inställd på att vinna dens förtroende. I alla fall att inte ge upp i första taget. Det kan vara samma med människor tror jag.

Att vinna en hästs förtroende eller att få den att gå på tygeln och verkligen bli dresserad ger ett väldigt självförtroende, en ordentlig boost. Det går inte att förklara. Men så känner inte jagf för människor. Det är hästar som utgör min karta. (Just nu i alla fall).

Men jag antar att jag utgår ifrån att de felsta av oss människor är ganska sociala och försöker så gott vi kan. Och om det inte går så finns det hjälp av olika slag att tillgå.

Det skymmer  och solen exploderra mot horisonten i sprakande färger.

Joar visste en massa ställen som han ville visa mig. Vi gick någon kilometer nästan utan att säga något. Laura satte sig på en sten på ängen. Den var varm av solskenet. Ett får bräkte ängsligt intill henne.

Joar satt några meter ifrån mig.

Man behöver en tvillingsjäl”, sa han. ”Det behövs inga andra under för att vi ska förstå hur världen är beskaffad.”

Efter ytterligare några kilometers vandring lade vi oss raklånga i backen och tuggade på varsitt grässtrå. Vi såg citronfjärilar och blev yra av glädje.

”Citronfjärilen är den första fjärilen man ser på våren och den sista på¨hösten, berättade Joar.

Efter pausen på ängen svängde vi in på en ekollonbeströdd stig och Joar berättade att hans far sagt att han brukade hitta kantareller där på sensommaren.

Och han berättade hur han vandrat runt i bokskogarna, hur bladen precis spruckit ut. Om purpurfärgade vitsippor längs stigen.

Vi gick in i tallskogen. Vi andades in en doft som påminde om terpentin. Framför oss surrade en humla.

”Vi är nära Olsson stuga, men det kommer ingen rök ur skorstenen så de är nog inte hemma. I samma ögonblick hörde vi röster inifrån tomten och när vi ett par minuter senare passerade stigen ovanför deras hus såg jagtvätt som vajade från ett klädstreck och två splitternya bilar parkerade på uppfarten.

Joar var pratsam och ibland när jag frågade honom om något svarade han utförligt , nästan som en läare som håller en utläggning.

 

 

 

Joar talade om för mig att han var tvungen att såga ved.  I alla fall om han ville tjäna ihop lite egna pengar.

längesedan arbetade jag på en gård. Där fick jag vara beredd på att hugga in med lite av varje. Mest skötte jag hästarna förstås. ”

Han drog i väg med mig till sommarbyn. Bilar syntes vid sommarstugorna. En yxas jämna slag hördes på avstånd. Den föll tungt mot huggkubben varje gång. Vi passerade Steglitsavägen och kom upp ur dalen.

Det luktade illa vid rastplatsen vi traskade förbi. Jag kunde inte avgöra var lukten kom ifrån, om den kom från toaletterna eller skräptunnan.

Vi  hade nått slutet av  promenaden och

Jag lät kranen rinna tills vattnet blev alldeles kallt. Medan vattnet rann tog Jag fram hallonsaften ur skafferiet hällde ett par deciliter saft i bottnen på en tillbringare. Som hastigast tittade jag efter Mariekex, men fann inga. Efter någon minut var jag på väg ut med tillbringaren och glasen. Joar sken upp när hon räckte honom glaset och hällde upp saften.

”Så många humlor det finns i sommar,” kommenterade han.”

Ja, det är en riktig humlesommar. Vi kommer nog att minnas den här

sommaren som Humlesommaren.

”Eller vedletarsommaren.”

”Ja, kanske det.”

Nästa morgon gick vi upp mot skogen och började leta ved. Alla pinnar de hittade slängde de i en hög.

”Vi forslade veden i en skottkärra. Den stod i det gamla uthuset. Vi givck och hämtade den. Det tog lite tid för den rullade lite knaggligt.” Vi lade sågen i den.

”Okey,” sa Joar och travade iväg för att leta efter fler pinnar.

Jag var vid det laget både trött och törstig.  Jag kastade ett belåtet öga på högen av vedträ som vuxit betydligt sedanvi satte igång.          Han visade mig hur jag skulle såga upp veden: långa, jämna tag, jag blev uppmärksam på sin andning. Joar lassade i skottkärran.

”Ska vi turas om att köra den?” undrade Joar.

”Ja, vi kan ta halva vägen var.”

”Avgjort.”

På kvällen drog Joar iväg med mig till skogen. Han ville visa mig ett jakttorn. De stod nedanför den skrangliga träställningen och läste på den uppspikade skylten:

”Detta torn är endast avsett att användas vid jakt. Den som olovligen går upp i tornet får göra det på egen risk. Jakträttsinnehavaren.”

 

Vi klättrade upp i tornet. Det fanns en bänk där. Två fick ledigt plats på den, i nödfall tre-fyra. Vi  såg en kungsfågel ?och två spillkråkor som lekte kurragömma bland träden.

Laura, som inte varit i byn mer än att hon hade passerat igenom den, såg sig uppmärksamt omkring när de svängde av från genomfartsleden in på en mindre väg.

Ett akacieträd lutade sig lojt och elegant mot inhägnaden runt en tennisbana. En dunge tog vid och solljuset rann nerför slänten på vänster sida och lade den asfalterade gången de tog sig fram på i halvskugga. Så trädde stenkyrkan fram och mittemot, tronande på en kulle, hade de så Magdas hus.

 

 

lejontrappan1

  • Det här inlägget handlar om några av mina favoritämnen – jakten på nya ord! Bild: Anders Iver
    20180730_193311
    Bild: FARID

    de.

Sedan log han:

– Faktiskt önskar jag att jag hade kunnat ta er dit. Ni hade svävat på små moln. I Kairo behövs inga magiska mattor. Vi bubblade av skratt inombords. Vi satt där och exotiserade vid elden för vi var inte riktigt nöjda med vår lott, som om korvarna inte hade mättat oss tillräckligt. Mali hade kommit med en rymd omkring sig som gjorde att våra fötter ville börja röra på sig, börja gå i någon av alla otaliga riktningar som stod till buds åtminstone, utforska, lära och känna. Eller var det bara sprakandet från elden, dess gnistor som flög kors och tvärs i natten som antände fantasin/ och våra något överhettade hjärnor som längtade efter en gammal hederlig saga(som spann sitt nät omkring oss) till den tid då folk fortfarande satt kring eldstaden om kvällarna och berättade för varandra.

När jag reste mig upp och var på väg bort hörde jag en röst viska i mitt öra: jag är inte alls från Kairo, och jag bor inte i Biskopsgården, jag är bara en papperslös flykting.

Hade jag hört rätt eller var det bara inbillning?/ Hade jag verkligen hört Mali säga de  orden eller vard et bara inbillning från min sida?

Jag vände mig hastigt om, men Mali var redan på väg i riktning mot sitt nattläger i Vantalängan.

  • Han behöver fantasin lika mycket som vi, mumlade jag förbluffat för mig själv.
  • Trevlig kille, sa Joar när jag kom tillbaka från utedasset. Ni kanske ses någon gång i Göteborg, framkastade han.
  • Tror inte det, sa jag och skakade bestört på huvudet, Göteborg är stort. Sannolikheten att du och jag träffas där är nog större.

I samma stund insåg jag att jag höll på att få en hemlighet på egen hand utan Joar, och jag skyndade att berätta för honom om Malis belägenhet.

  • Jag undrade just vad han sa till dig, sa han. Jag såg att han viskade något.
  • Du är uppmärksamheten själv.
  • Ja, sa han. Alltid.

Vi lämnade grillplatsen.

 

/Abdelhamid och Helena Maria

Emile Sande: You can read all about it

Annonser

Författare: lejontrappan

Jag som bloggar här heter Helena Lindbom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s