Vi möts på museet  – en roman av Anne Youngson.

Förbindelselänken mellan lantbrukarhustrun Tina Hopgood, East Anglia,  och museiintendent Anders Larsen, är TollundmannenSilkeborg museum.

Handlingen i brevromanen Vi möts på museet ,(2018), [etta] SEKWA FÖRLAG, utgörs av  dessa två som berättar om sina liv och livserfarenheter för varandra.  Kontakten kommer till genom en slump.

Fast en förhistoria finns. En gång i tiden tillägnade arkeologiprofessorn Globe Tina Hopgood och hennes klasskamrater, samt sin dotter, boken ”Mossarnas folk”, vilka vilka Tollundmannen  tillhör.

Att boken tillägnades Tina Hopgood och hennes klasskamrater berodde på att de kontaktat honom angående nyligen gjorda upptäckter i deras närhet.  De fick också ett senkommet svar från honom, i vilket han förklarade att hans tid var knapp. Han såg emellertid en poäng med att svaret dröjt, och det var att Tina och hennes klasskamrater hade blivit äldre, och att de därmed kanske bättre skulle kunna förstå vad det var han ville ha sagt med sin bok.

Femtio år senare skriver hon ett brev till honom med funderingar och frågor och ett avslöjande: Att hon hade lovat sig själv att hon skulle besöka Tollundmannen i Danmark. Ett ansikte som för övrigt pryder bokomslaget, och som hon berättar att hon målat upp och fäst upp på sin vägg.  Hon beskriver hur det talar till henne, och hur det påminner henne om hennes nu döda mormor.

Funderingarna rör planer som aldrig förverkligas. Om hon eventuellt kan vara besläktad med Tollundmannen. Om att hon vill att det där bandet som skapades mellan henne, professor Globe och Tollundmannen ska vara betydelsefullt,  trots att det skapades för flera årtionden sedan.

Det visar sig att professor Globe är död. Det vänliga påpekandet gör museintendenten vid Silkeborgs museum. Hans gåva att kunna sortera bland tankar, har kokat ner hennes brev till två frågor. Dessutom uppmuntrar han Nina Hopgood att besöka museet.

Hopgood skriver tillbaka och tackar. Hon berättar att hon skriver för att få klarhet i sina egna tankar.  Egentligen hade Hopgood aldrig för avsikt att besöka museet ensam.  Hennes bästa kamrat från skoltiden, Bella, skulle följa med.  Livet igenom fantiserade och pratade de om resan till Silkeborg, och Tollundmannen.  När Bella flyttade hem från Italien där hon bott i årtionden, aktualiserades åter Danmarksresan. Men Bella blev sjuk och dog. Det är under sorgearbetets gång som Tina Hopgood skriver. Klasskamraterna hade besökt museet i Silkeborg ganska snabbt, men Tina och Bella hade skjutit på det. Resan till Danmark hade levt i dem som ett hopp.

Brevväxlingen fortsätter mellan lantbrukarhustrun och museiintendenten. Den senare   berättar att han är änkling. Det dröjer innan han delger Tina Hopgood omständigheterna kring sin änklingsstatus. Men breven dem emellan blir mer och mer personliga, vilket inte minst visar sig i de fraser som de avslutar sina brev med. Anders Larsen ber också Tina Hopgood att övergå till e-post, vilket hon går med på. Det ger en fingervisning om hur mycket deras utbyten av händelser, tankar och råd dem emellan kommer att betyda: De förändras och förändrar varandra.  Inte minst genom de kriser som uppstår i deras liv i Bury Sankt Edmunds respektive Silkeborg.

Men något stoppar upp brevskrivningen. Det har dröjt ovanligt länge sedan Tina Hopgood besvarat  Anders Larsens senaste brevmejl. Han skriver och undrar om något i hans förra brev har gjort Tina Hopgood upprörd eller om det har hänt något? I svaret  skriver hon att hon inte vill belasta honom med sin olycka. Hon antyder att brevväxlingen borde upphöra.

I nästa brev förklarar Anders Larsen hur mycket brevväxlingen har betytt för honom; han har gått från sorg till glädje genom deras alltmer tillgivna och kärleksfulla brevutbyten.  Han vill verkligen veta vad som hänt.

Utan att gå in på vad som har hänt för att inte spoila för mycket så lämnar Tina Hopgood hemmet. Först för Bellas gamla lägenhet, som Bellas dotter har kvar. Därefter till en stuga i Skottland där närmsta affär ligger flera kilometer bort. Från den stugan skriver hon också sitt sista brev i romanen. Det har gått mer än ett och ett halvt år sedan hon skrev till museet i Silkeborg för första gången. Hon berättar för Anders Larsen att hon gjort sitt val, men att flera beslut återstår. Skriver att hon läser om ”Mossarnas folk”. Att hon tittar sig själv i spegeln ”och försöker se mig själv lite mer som Tollundmannen.

Och visst var det här vi började?” (sid. 259)

Bokens avslutande brev skrivs av museiintendenten.  Ett uppriktigt, kärleksfullt, uppmanande brev.

Romanens öppna slut är genialiskt.  Inte bara för att det eggar fantasin, utan för att det får mig att gå tillbaka i texten och bli varse detaljer som jag eventuellt missat.

Samtidigt som cirkeln sluts vänds de existentiella frågor som ryms inom romanens danska band mot mig själv, läsaren.

”När gudarna skymde sikten”

 

20180924_095339
Bild: Helena Lindbom

”Jag minns sommarmorgnarna på landet. Det var som ett trolleriförbund om något. När gudarna skymde sikten och tog vägen över åkrarna. Trampade stigar i den kommande skörden. Trampade ner grödorna så att bönderna runtomkring inte kunde tillbe dem på veckor, trots deras grace, elegans och majestätiska kliv över alla hinder. De gick in i trädgårdar, betade fridfullt i grönsakslanden. Åt från de späda, ömtåliga träden. Lät sig inte skrämmas av uppsatta cd-skivor som svängde i vinden. Som blänkte till bland bärbuskarna.

Från fönstret kunde jag inte se mig mätt på denna syn. Dröjde med kaffekoppen i handen tills de fått nog. Tills de förde sig bort som en hägring i upplösning.

När jag väl kom ut på trappan för att ta min första klunk kaffe hade det redan svalnat. Jag hade haft min första syn för dagen.  Försäkrade mig sedan om spåren i trädgårdslandet.  Det var så jag visste att det var på riktigt.”