Haveri vad det gäller rätten till bostad

– Det pågår ett haveri vad det gäller rätten till bostad i Sverige i dag, framhåller Tove Samzelius, tematisk rådgivare för Rädda barnen och är doktorand i socialt arbete vid Malmö universitet. Hon var en av föreläsarna vid seminariet ”Varför är sjukvård och skola självklara välfärdsfrågor – men inte bostaden? (se här och här). Rubriken var ”Varför uppfylls inte välfärd vid hemlöshet?”

Innan Tove Samzelius inledde varnade hon för att det var en mörk bild som hon skulle måla upp.  Hon ville visa oss verkligheten bakom barnfattigdomen, den verklighet som hon forskar om, och detta sju månader innan Barnkonventionen träder i kraft och blir lag i Sverige. De människor hon följer i sin forskning är ensamstående mödrar i hemlöshet i så kallade utsatta områden.

Samzelius tar upp Socialtjänstlagens, (SoL:s) portalparagraf, den första paragrafen, som anger riktningen vad det gäller övergripande målen och värderingarna som styr verksamheten. Den finns på socialstyrelsens webbsida som en vägledning för kommunerna. Den lyder bland annat så här: Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja

.ekonomiska och sociala trygghet

.jämlikhet i levnadsvillkor

.aktiva deltagande i samhällslivet.

Paragraf två rör barnens bästa.

De här ensamstående mammorna har ingen välfärd, konstaterar Samzelius som definierar välfärd som att ha skydd, att ha trygghet, allt det som man inte har när man är hemlös.

Vad händer när alla inte är jämställda nog att lyckas? Hon pekar på ökade klyftor: Ökad fattigdom och ökad hemlöshet hänger ihop. Det leder till en ond cirkel av exempelvis informella boenden i Göteborg och Stockholm, påpekar Tove Samzelius.

Hon hänvisar till socialstyrelsens fyra punkter om hemlöshet. (se wikipedia under ”Olika typer av hemlöshet”)

Socialstyrelsen tar bland annat upp att människors liv är mer komplicerade, de passar inte smidigt in i de vanliga kategorierna. Hur definierar man akut hemlöshet? En natt har man kanske boende och inte nästa?

Dold hemlöshet fångas inte riktigt upp, berättar Tove Samzelius. Finns människor inte hemlöshet den vecka under året när myndigheterna utför sin kartläggning blir de helt enkelt en del av ett okänt mörkertal .  Hon redogjorde för att det svårt att se hur många barnfamiljer som egentligen lever i hemlöshet.

Det finns en individualiserad syn på fattigdom i dag, betonar Samzelius, där du är ansvarig, där du måste hitta ett boende. Barnfamiljer utan problem anses inte vara en utsatt grupp. Den vuxnes ansvar går före. De kvinnor som Tove Samzelius följt har inget missbruk, men de kan exempelvis ha en skilsmässa bakom sig och vid den blivit bostadslös.

Individens ansvar eller barnens bästa?   Vilket ser vi till?  De frågorna måste vi ta i, enligt Samzelius. Hon menar att barnfamiljen hamnar i ett slags mellanrum.  Enligt biståndsbedömningen så ligger ansvaret på individen och dess aktivering. Människor som är arbetslösa och saknar bostad ska själva klara av uppgiften att fixa båda delarna. Att applicera de här reglerna på aktivering är häpnadsväckande enligt de kollegor som Samzelius tidigare jobbat med i England.  Att aktiveringskrav i samband med bostadslöshet är svårt säger sig självt. Dessutom måste de här ensamstående mammorna visa att man söker bostad i hela Sverige.  De ska vara beredda att rycka upp sina barn från skolor för att flytta till en annan plats, berättar Samzelius. Vidare säger hon att de inte vet var de ska ta vägen. De går till moskéer och församlingar där de får hjälp. De hamnar sällan utomhus, förklarar Samzelius. Men många gånger sover de i källare eller i tvättstugor. Det finns också företag som vill hjälpa till att lösa den här hemlösheten, berättar Samzelius. De hyr ut rum i villor till både ensamstående och familjer. Det finns även andra akuta boendeformer. Men det finns också oseriösa människor i det här, påtalar hon, och då far mammorna och barnen illa.

Vart tar de här barnfamiljerna vägen? frågar Samzelius och fortsätter: De följs inte upp. Ofta flyter de runt utan myndigheters vetskap. Något som inte kan förekomma i England, jämför hon, för där har man inrättat ett system så att människor inte ”flyter omkring” och spårlöst försvinner.

Ofta har de här ensamstående kvinnorna en historia av våld i nära relationer.  Kringflyttandet, att inte veta var man ska sova nästa natt och så vidare får konsekvenser för barnen. Exempelvis för den psykiska utvecklingen och hälsan.  Och för utbildning, självkänsla och identitet.

Även kvinnorna drabbas av psykisk ohälsa, och får svårigheter att arbeta och fullfölja sina livsplaner.

På Socialstyrelsens webbsida under rubriken

”Resultat öppna jämförelser 2018 – Motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden” läser jag bland annat:

”Att beakta barnperspektivet är också centralt. Grundläggande är att ett barn alltid behöver en bostad – en plats att kalla ett hem. Barnkonsekvensanalyser är redskap i arbetet”.

Vid beslut eller andra åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser för barn ska vad som är bäst för barnet vara avgörande”.

Tove Samzelius medverkar i boken ”Manifest- för ett socialt arbete i tiden”och skriver just om ensamstående mammor och rätten till bostad. Bland annat skriver hon att:

”När familjen också är påverkad av hemlöshet blir det särskilt tydligt att situationen inte passar in i socialtjänstens verksamhet där individens brister och behov, snarare än strukturella hinder, allt som oftast får stå i centrum. Förhållandet blir problematiskt för både socialtjänstens handläggare och de familjer som är drabbade.” (s.122)

Samzelius pläderar för ett lyssnande socialt arbete där man i större utsträckning samtalar med de berörda mammorna och barnen. Det är samtalets och lyssnandets väg, och mer djupgående analys som ska bana väg för en djupare förståelse för livsvillkor, hinder och möjligheter för att skapa bättre förutsättningar för ett socialt arbete som reflekterar den tid vi lever i, betonar hon. (s.123) Människors egna berättelser bildar stommen i det arbetet.

Det är bara så ord som jämlikhet och barns rättigheter kan bli mer än fina uttryck, framhåller Samzelius.

Det inskärps att det finns aspekter av social utestängning som vi bara kan förstå om vi låter de som är drabbade komma till tals, och här refererar Samzelius till forskarna Lister, (2015), och Wright, (2012).

Länkar:

Tove Samzelius, Barnrättsdagarna i Örebro: Att leva i ekonomisk utsatthet

Annonser

Författare: lejontrappan

Jag som bloggar här heter Helena Lindbom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s