Närdemokrati

Vad finns kvar av ”Folkhemmet”, och vad kommer eventuellt efter? Bild: helena Lindbom

NE:s defintion av närdemokrati:

Närdemokrati, term som framhäver människors rätt till deltagande och delaktighet i de politiska besluten. Den representativa demokratin förutsätts kompletteras med olika former för medborgerlig medverkan i beslutsprocessen. Termen användes första gången 1969 i debattskriften ”Demokrati och medinflytande” från Folkpartiet. (närdemokrati-Uppslagsverk-NE.se)

Demokrati enligt NE, (jag hoppar över etymologin) definieras ungefär att ordet har den språkliga betydelsen folkmakt eller folkstyre.

Vidare anför NE att vad detta ska innebära råder det delade meningar om särskilt som demokratin, liksom de flesta andra samhällsföreteelser, befinner sig i ständig förändring. Sedan följer en artikel med rubriken Demokratins mångfald. (demokrati-Uppslagsverk-NE.se)

https://www.ne.se.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/närdemokrati

https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/demokrati (hämtad: 2019-06-07)

Folkhemmet, Wikipedia

Forts. Den Mesopotamiska kampanjen och ”Arabbyrån i Kairo”

Bild: Helena Lindbom

Historisk bakgrund och politisk kontext. (4.)

Intressen i Orienten (4.1)

 The British Empire is preeminently a great Naval, Indian and Colonial Power (Monroe, 1963:12).

Ovanstående citat förekom i en brittisk rapport som tillkom 1904. Det visar hur Storbritannien såg på sig själv: en nation väl medveten om sin betydelse och grandeur. Man var världens ledande sjöfarts nation och en kolonial stormakt med d et väldiga Indien och dess oerhörda resurser till sitt förfogande. Inte minst mänskligt, vilket utnyttjades under första världskriget då gurkhas, rajputs, sikher och andra enrollerades för krigstjänst.

England erövrade Indien i rivalitet med Frankrike. Det blev den unga Robert Clive, son till en obetydlig godsägare i England som blev mannen som satte igång processen varigenom landet fick större makt över Indien(Gren, 1969:225–228). Det skedde inte utan vapenmakt och herraväldet till sjöss och kontrollen över det strategiskt viktiga Calcutta var förutsättningar. Det här politiska och militära maktövertagandet hade gått genom Handelskompaniet (The English East India Company)som sedan länge varit etablerat i Indien. Redan 1773 hade det östindiska kompaniet monopoliserat opiumförsäljningen (Wolf, 182:257). Ett monopol som snart utsträcktes till produktionen. Genom transaktioner av olika slag; produktion och handel med bomull, te och dylikt, byggde engelska handelsmän och kompanitjänstemän upp privata förmögenheter. Dessa rikedomar gav dem inflytande i parlamentet hemma i England (Wolf, 1982:257). Som vi vet var kolonialismens drivkraft främst ekonomisk, även om dess orsak är mer komplicerad än så. Under den merkantilistiska fasen var syftet just att komma i besittning av råvaror, att kontrollera handelsvägar och framtvinga tribut av underkuvade befolkningar eller härskare. Det var under denna fas som handelskompanierna utmärkte sig genom sitt statliga monopol och det militära stödet.

Förutom den ekonomiska drivkraften var maktpolitik och prestige betydelsefulla ingredienser. Inte bara mellan kolonisatörerna utan i striderna mellan olika inhemska härskare sågs de europeiska inkräktarna som ett maktpolitiskt resurstillskott i interna uppgörelser. Rajputerna ställde sig frivilligt under engelskt beskydd efter att ha lidit av maraternas och pathanernas härjningar (Gren, 1969:239). Maraterna utnyttjade vakuumet efter mogulerna (från cirka 1200-1740 var större eller mindre delar av norra Indien under muslimskt herravälde. De muslimska härskarna lyckades aldrig ta kontroll över hela Indien – det var en ambition som slog slint) till att erövra stora delar av Surat bortom Khambhatgulfen. De beskrivs av Wolf som ”warlike” och de hade stöd av mäktiga hinduiska köpmannaklaner som ville stänga engelsmännen ute från handeln (1982, 240:241). Redan 1947 hade den Marathi-talande befolkningen i Deccandalen rest sig mot mogulerna i ett försök att restaurera sin hinduiska tro som hade angripits av mogulerna (Wolf, 1982:244). Mogulerna var muslimer och av turkiskt ursprung (Turkmenistan) (Wolf, 1982:241). Patanerna var en stam hemmahörande vid nordvästra gränsen (Eaton, 1993:126). (Fredrik Barth har gjort en studie bland pataner (1985), 1975, som heter: ”Political leadership among Swath Pathans)”.

Ett erövrat territorium ledde oftast till att ett angränsande territorium erövrades för att engelsmänenen därigenom ville gardera sig mot invasioner.

 ”For the British in the 19th century it became axiomatic that Herat (I Afghanistan, min förklaring) was a vital strategic interest. Too many invasions of India had passed that way” (Greaves, 1993:32).

England var indraget i the “Great Game i Asien” mellan sig och Ryssland och det gällde att skydda sig från en eventuell invasion från det hållet (ibid:35). Persien var också en tänkbar invadör, och så därför hade engelsmännen besvär med Afghanistan som var tänkt av Lord Palmerstone att ”making that Place (Herat, min anmärkning) our outpost in Afghanistan (ibid: 32-33).

Från mitten av 1800-talet, speciellt efter sepoyupproren (infödda soldater i engelsk tjänst), blev engelsmännen skakade då de föreställde sig att härska för evigt i Indien. En av förespråkarna för den här ideologin var Rudyard Kipling (Wurgaft, 1987:3).

I besvikelsen över den indiska medelklassens kraftfulla kritik mot engelsmännens dominans inom politiken och administrationen, speciellt från bengalierna, förändrade de sin politik (ibid:13). Det var inte längre tal om att reformera indierna utan man inledde en praktik där de nu började exploatera traditionella, sociala och regionala skillnader istället för att nivellera det i enlighet med engelsk förebild. (ibid:6).  Engelsmännen insåg att deras överhöghet vilade på en ostabil grund och deras motvapen var tydligen att konsolidera sina ställningar, vilket man bland annat gjorde genom en slags kult av sig själva.  (jämför med nazismen, min nutida anmärkning)  De hade nämligen behov av hjältar och mytifieringar, men inom sin egen lilla krets. Den här heroiska mytologin växte fram i takt med engelsmännens framgångar i kolonierna (ibid: xvii). De blev mer eller mindre beroende av auktoritära institutioner och uppfattningar om rasistisk och moralisk överlägsenhet för att försvara och rationalisera sin politiska hegemoni (ibid:14). Hövlighet och självkontroll var de två dygder som hyllades i kolonierna.

Engelsmännens försvar för den ”Mesopotamiska kampanjen” (den utgick från Indien, den så kallade ”Expeditionary Force”, och målsättningen var från början att säkra Basra och ta kontroll över Persiska gulfen (Kedourie, 1987:175)) som ledde fram till arabfronten under Lawrences ledning, var att den var nödvändig för att skydda oljekällorna i Persien.  Exempelvis den 1908 öppnade källan Masjid-Suleiman (Simons, 1993:150). En av Churchills första åtgärder sedan han blivit ”First Lord of the Admiralty” 1911 var att återupprätta Amiralitetets kommitté för olja för att försäkra sig om att de brittiska krigsfartygen inte skulle bli utan bränsle (ibid:150).  Fokuseringen var på Indien, behovet att ”safeguard all the routes leading to India” deklarerades (Simons, 1993:149).  Simons påpekar att det är viktigt att inse att ”Expeditionary Force” som sändes till Mesopotamien inte skickades dit som respons på turkisk aggression och att det förekommit många spekulationer kring dess utsändande (ibid: 156) Kort uttryckt: om den överhuvudtaget var nödvändig (Två rättfärdigande motiv anges av Monroe (1963:25) som varande dels rädsla för tyskt inflytande inom den turkiska armén, dels att man ville skydda schejkerna i Kuwait och Mohammerah mot eventuellt turkiskt anfall. Dessa schejker och engelsmän hade vänskapliga förbindelser).

Man visste före första världskriget att det fanns olja i Mesopotamien, vilket hade varit på tapeten redan före kriget, nära förbundet med järnvägsbyggande, finansiella projekt och intressesfärer (Busch, 1971:37), (Simons, 1994:150–151). Lord Inchape, en skeppsmagnat med viktiga kommersiella intressen i gulfen och Mesopotamien hörde till dem som pressade politikerna till positiv action (Busch, ibid:37). Att det ottomanska riket höll på att förstärka sina befästningar i Basra och Shatt al-Arab skrämde England som inte ville få sina handels- och kommunikationsvägar i Persiska viken, och kanske i Indiska Oceanen och bortom, avskurna.

 Inleddes på hösten 1914. Eftersom Indien spelade stor roll skulle hon också få sin del; så var det tänkt från början. I ett privat brev ser till exempel kapten Arnold Talbot Wilson Mesopotamien som en möjlighet för Indien att bli avbördad en del av sin överbefolkning. De krigiska folken från Punjab kunde exempelvis befolka de tomma slätterna och odla dem för sitt uppehälle (Busch, 1971:22). I ett skede användes faktiskt rupien där som myntenhet.

1916 bildades emellertid Arabbyrån i Kairo, en ny institution som huvudsakligen blev ansvarig för underrättelsetjänst rörande arabiska angelägenheter samt för koordinationen av Mellanösternpolitiken (Busch, ibid:98).  Byrån skulle handha förhållandet till alla muslimer utanför Indien. Angelägenheterna i Mesopotamien skulle enbart skötas genom de politiska officerare som tillsattes och som löd under indisk auktoritet. Det kunde gälla frågor som propaganda.

Eftersom engelsmännen intog Basra alldeles i början av första världskriget var det en seger i rätt riktning eftersom man ansåg att den öppnade vägen för vidare militära expeditioner i Mesopotamien – slutmålet var att erövra Bagdad (Simons, 1993:157). Bagdad föll i mars 1917.

Araberna och den nationella frågan (4.2)

Det avgörande steget in i Arabvärlden kom emellertid 1914 då Englands generalkonsul Kitchener i Kairo uppsöktes av Amir Abdullah, Sharifen av Meckas son (Monroe, 1963:20). Abdullah var en viktig person då hans fader var väktare av de heliga platserna Mecka och Medina och därför inte bara en religiös utan även en politiskt inflytelserik person (Kedourie, 1987:44–49).

Amir Abdullah ville tala om sannolikheten av en konfrontation mellan turkar och araber och ville höra sig för om en eventuell uppgörelse med engelsmännen som sedan tidigt 1800-tal önskat se det Ottomanska riket brytas (Monroe, 1963:20).

 Det togs fler och fler kontakter mellan engelsmän och araber med nationalistiska strävanden och andra i december. Det resulterad så småningom i att Sir Edward Grey (utrikesminister 1905-1916) klargjorde i december att England bara ville beskydda araberna mot turkarnas eller andras aggression och att det gav stöd åt en arabisk rörelse som ville befria sig från turkarna (Kedourie, ibid:35-36). Han ville inte utlova för mycket så som Kitchener redan hade gjort (Monroe, ibid:27). Det här skedde i all hemlighet och mynnade så småningom ut i Sykes-Picot fördraget 1917 som avslöjades av den sovjetiska regeringen (Kedourie, ibid:107).  (Fördraget var till sharifianernas nackdel (Kedourie, 1987:117). Engelsmännen var också känsliga för den muslimska opinionen i Indien. ”Viceroyen” av Indien var bekymrad över den beundran för Turkiet som förekom bland de indiska muslimerna och för att spä på bekymren så hyste de icke-muslimska indiska nationalisterna beundran för ”Young Turks” (Monroe, 1963:36) I förlängningen var ”Viceroyen” ängslig att islam skulle splittras, att det skulle uppstå störningar för Kalifen och att pilgrimsfärderna till Mecka skulle äventyras (ibid:36).

1915 var ett viktigt år för förhandlingarna med araberna och även de rörande Mesopotamien. Från och med det här året, kom ansvaret för förhandlingarna att ligga på Sir Henry MacMahon, som anlänt till Egypten för att efterträda Kitchener.

Kitchener hade sänt ett budskap till Abdullah den 31 oktober samma år som lovade att om (Kedouri, ibid: 52):”It may be that if the Arab nation assisted England in the war, England would see to it that Arabia would not be molested”. Han tillade (Kedouri, ibid) : “It may be that an Arab of true race will assume the Khalifate at Mecca or Medina and so good may come by the God out of all the evil that is now occurring”. ( Sharifen av Mecka kom från den hashemitiska klanen av Quraishstammen, vilken Muhammed tillhörde).

Detta fick Sharifen att börja smida planer på att bli kalif, alla muslimers härskare med reell och extensiv makt. Han skickade sin son Faisal till Syrien för att se om där fanns tillräckligt med partisaner för att omfatta hans sak. Faisal var emellertid inte populär varken bland syrier eller mesopotamier (Kedourie, ibid:208). Ändå var det denna Faisal som 1921 av engelsmännen installerades som kung i det nya Irak. Irak lydde under engelskt mandat från 1920 fram till 1932 då landet officiellt blev självständigt. Men vad som benämns neokolonialism fortsatte att prägla Irak under 1930–40-talen (Sassoon, ibid). (Efter att under mandatperioden ha tryggat sin egen position och sina egna intressen fortsatte engelsmännen med en politik som gick ut på att behålla och föröka sina vinningar utan att behöva använda sig av militär ockupation eller mandat. Den här policyn beskrevs av Sir John Glubb som ”control by influence”: this is an art in itself, quite different from Colonial administration (Sassoon, 1987:2).

Kurderna och den nationella frågan (4.3)4

Liksom araberna utlovades kurderna självständighet. Den brittiska policyn fram till mitten av 1921 var att uppmuntra kurderna till att tänka att engelsmännen skulle stödja deras självständighetssträvan (Olson, 1989:25).

Vykort

Bild: Helena Lindbom

Här upphör vinden aldrig att blåsa

Kanske är detta vindens hemvist

Den kom mer som om den vore kallad

gör mig stilla och ren

Duvorna kuttrar avlägset

solen är på väg upp

en ensam åsnas skri

bryter gryningens försegling

(ca 1990)

  • Utövning

I en önskelund

ligger en staty

av guden Ganesh

halvt begravd:

I träden hänger votivgåvor

med inflätade böner.

Här är platsen

som har fött mig

så många gånger,

som jag trånar till.

Här flyger fjärilarna

högt och skinande

som banéer i skyn.

(ca 1990)

forts. Politisk Fabrikation och Kolonial Imagination

  • Konstruktionen av den andra med utgångspunkt i Arabien och Mesopotamien.

På samma sätt som Indien bar på mystik och förförelse bar det som vi benämner Turkiet och Mellanöstern på det som retade sinnena och hänförde européerna, det mystiska, det djupa och gåtfulla (Said:1978:51). Men den här romantiseringen var oftast kortvarig och fick ge vika för politiska realiteter. De europeiska statsmännen hade exempelvis bestämt att det Ottomanska riket var sjukt och därför måste det dö. (Kedouri:1987:14) En sådan syn på riket bör ha sjunkit in i medvetandet på varje ansvarsfull medborgare och på så sätt fick exempelvis romantiken byta plats med bilder av det Ottomanska riket som jäsande av missnöje, att riket försummad sin jord, att det var ruttet ända intill kärnan. (ibid:15-15)

Det underliggande syftet, bakom den här romantiska fasaden, var nyttobetonat: handel och politiks säkerhet och om tillfälle gavs politisk erövring. Det är så vi har lärt känna kolonialismen och det är genom dess kunskapsprojekt vi har fått mer kunskap om länder som Indien, Egypten och Burma exempelvis.

Att Orientalismen, i sin populära version, inte bara var något som roade eller bedårade sinnena med sagor som Ali Baba och de fyrtio rövarna och Tusen och en natt och basarliv, kryddstark mat och orientalisk dans är något som Said gör klart för sina läsare. Han ser systematiken och är upprörd. På ytan är Orienten en fiktion som representeras genom en flora av böcker. (Said, 1978:177) Sådan visionär fiktion bjuder exempelvis Lamartine som gör sin drömresa till Orienten 1833. (ibid:177-178) Vad som händer är att Lamartine blir poetisk, ser i analogier. Orienten är mer en topos än en plats därför referenserna är hela tiden till något annat; en annan text, ett annat fragment eller ett citat som hänvisar till något annat som skrivits om Orienten. Analogierna är till bibliska gestalter eller stora litterära karaktärer som Don Juan. Det är detta som Said finner besvärande i sin genomgång av Västs relation med Orienten.

Modellerandet av Orienten. (3.2)

När de politiska sakförhållandena träder in på scenen är vurmen för det orientaliska (dofterna, legenderna, ja allt det nya som möter resenären) över och det politiska skeendet gestaltar sig. Det gäller att penetrera Orienten, geografiskt och med de europeiska idéerna som har sitt ursprung i upplysningstiden. Det gäller liberalism, individualism, nationalism och så vidare. Europa ska modellera Orienten vilket inte kan ske utan politisk kontroll.

När resenärerna lämnat scenen är det kolonisatörerna som tar vid: politiska officerare som Rupert Hays i Kurdistan 1918-1920. Det storslagna förflutna förpasas in i annalerna, in på muséerna, ett stumt vittne till det som utgörs av dagshändelserna på det världsomspännande koloniala fältet. Imperietraditionen har bildat kanon för att använda Saids term. (Said:1978:4)

Vad det gäller araberna har européernas syn på dem färgats av korsfararatiden. Enn negativ syn som bland annat Al-Azmeh menar finns kvar än i dag då islam exempelvis utmålas som ett hot mot Europa och den kristna. civilisationen (Al-Azmeh, 1993:124). (Talad Asad är inne på samma linje som Al-Azmeh och menar att orientalism tillhör ett annorlunda historiskt ögonblick, och att dess metoder, antaganden och vad den är upptagen med har sina rötter i den europeiska erfarenheten av islam före tillkomsten av den västerländska kolonialismen. Den kulturella föregångaren till den moderna orientalisten enligt det här resonemanget är de kristna polemiker som sökte försvara de kristna värderingarna mot vad de upplevde som det islamiska hotet.) (Asad, 1990:115)

Al – Azmeh går så långt att han skriver att: ”It appears that Crusaders and other who were in direct contact with muslims learnt nothing about them, and only borrowed the arts of gracious living”. (ibid)

Han delar Saids syn på Orienten som en källa för européernas fantasi. Förhållandet mellan Europa och Orienten har byggts på att det senare har betonat olikheterna för att på så sätt stärka sin egen identitet och sitt eget självförtroende. Det har skett exempelvis genom schematiseringar av den andra och att fakta disassocierats från sitt rätta sammanhang. (1993:142)

Al-Azmeh framhåller att det fortfarande är den europeiska imaginationen som talar i mycket av dess vetenskapliga förhållande till islam. Att den islam som islamologin sysslar med inte finns ”där ute någonstans” utan utgör en politisk-kulturell kanon.  (ibid:142)

Den historiska verklighet som ligger och pyr under dessa skildrade förhållanden sammanfattar Fanon (1965:210) väl:

Colonialism is not satisfied with holding a people in its grip and emptying the native´s brain of all form and content. By a kind of perverted logic, it turns to the past of the people, and distorts, disfigures and destroys it ”.

Att se sitt ansvar (3.3)

Diskursen om Orientalism har blivit långlivad och kommer säkert att fortsätta eftersom regionen, av Europa, har behandlats som sin särskilda “andra”, enligt Brian V. Street. (1990:246)

 I sin bok ”redogör Said för de orientaliska visioner” och ”textualiseringar” som enligt honom fungerat undertryckande på den autentiska mänskliga verkligheten. Exempel på det är när man talar om ”det orientaliska sinnet” eller generaliserar om ”islam” och ”araber”. (Clifford, 1988:256–258) I Orientalism är det just den ”särskilde andre” som talar. Clifford understryker emellertid vikten av att sätta in boken i ett vidare perspektiv än att bekvämt inrangera den i den antiimperialistiska fållan: att se den som en begränsad polemik i Mellanöstern frågan. Inte heller uppmanas vi att se boken som enbart en personlig protest från en statslös palestinier. Clifford ser den som ett symptom på de osäkerheter som genereras av den nya globala situationen. Men som Clifford skriver:

The key theoretical issue raised by Orientalism concerns the status of all forms of thought and representation of dealing with the alien. Can one ultimately escape procedures of dichotomizing, restructuring and textualizing in the making of interpretative statements about foreign cultures and traditions? If so,how? Said frankly admits that the alternatives to Orientalism are not his subject.” (Clifford, 1988:261)

Intressant nog tar Clifford också upp Saids porträtterande av Väst – en entitet kapabel att framkalla kunskap och institutionell makt över resten av planeten. En västerländsk ordning som är imperielik, aggressiv och potentiellt hegemonisk.

Han anser att Said låter oss se, stundtals, en mer komplex dialektik i funktion genom vilken den moderna kulturen konstituerar sig själv genom dess ideologiska konstruktion av den andra. I Västs skiftande spel med olika projektioner, idealiseringar och så vidare spelar Orienten alltid rollen av ursprung eller alter ego. (ibid:172)

Vad diskursen kommer att leda till är svårt att sia om, men den förstärker medvetenheten om att experten, journalisten och antropologen, för att ta några exempel, inte befinner sig utanför maktstrukturen, utan snarare är positionerade någonstans innanför. Därför varnar Street (1990:259)  exempelvis bland annat resenärer och missionärer, att dessa och förut nämnda grupper, ska visa ett större mått av självmedvetande vad det gäller politiska implikationer som följer av deras särskilda skildringar när det gäller mindre mäktiga samhällen.

Lila Abu-Lughod skriver att vi behöver fråga vad den här ”will to knowledge” om den andre är förbunden med i världen. (Abu-Lughod, 1991:148) Hon poängterar att det gäller biståndsarbetare såväl som missionärer, turister och antropologer.

Diskussionerna har hittills rört sig om den andra skild från oss med geografiska avstånd. Det finns emellertid anledning att betona att det också finns ”en andra” på hemmaplan, vilket kan skönjas i ”beskrivningar” i olika sammanhang.

Orientalism på europeisk scen. (3.4)

En som fokuserat på immigranter i Europa är Asad och hans skriver främst om de muslimska immigranterna i England. Som politisk minoritet har de kravet på sig att assimilera sig, deras krav på institutionella förändringar för att de ska kunna fortsätta med sina specifika religiösa vanor anses provokativt av engelsmännen. (1990:241) Européerna känner att de kraven konstituerar ett slags perverst beteende, och det är till större delen en reflektion av två saker, enligt Asad: För det första den moderna europeiska nationalstatens struktur, för det andra det förändrade sätet för Europas konfrontation med den andra .(ibid:241)

Vad Asad framhåller är att det inte alltid varit regel att en minoritet måste göra sådana här anpassningar och pekar på att när européerna reste till Afrika, Asien och Amerika så behövde inte bosättarna, administratörerna eller missionärerna adoptera majoritetens huvudvärderingar. Tvärtom, skriver han, försökte de:

“…with great success to change them. But those immigrants from those populations should not presume to act as though they had a right to something that power did not accord them – that is quite another story. And a story in which it is their presumptuous behavior that needs explaining and correcting, not the postures by the English.” (Ibid:241-242)

Asad anser att implikationerna av det faktum att det etnografiska sättet att representera på växte fram som en integrerad del av den koloniala expansionen, som en del av ett begär att förstå- och hantera- människorna- är otillräckligt behandlat i samtida diskussioner.

Om jag tolkar Asad rätt kan vi inte tackla förståelsen av den andra på hemmaplan om vi inte är medvetna om varifrån våra representationer kommer. Omedvetenhet får liknande konsekvenser som subordinering och erövring historiskt medfört. Detta enligt mitt förmenande på grund av att en del av den historiska kontinuiteten, med rötter i den koloniala förnedringen, finns med som en del av mötena med den andra. Det Asad tycks se som det största hindret för ett verkligt möte, exempelvis mellan immigranter och engelsmän, är de senares insisterande på att de förra ska uppgå i deras kultur, absorbera deras centrala värderingar.

Ur ”En tår”:’


…och jag drömde allena

jag satt i den vita snön på

Rondanes höjd…

Ovanstående rader är ur ”En tår” av Ananda Acharya som levde i Norge och bodde i landet från 1917 till sin död den 8 augusti, 1945:

VII. Den blå anden.

och Trond och Stor-Sälen

och jag drogo en lättnadens

suck, då anden gick hem

till månen.

X. Klockorna.

…Väckande genljud från

Trond och Rondane och de

fjärran Dovre-fjällen,

Att till dörren min bringa världs-

alltets fröjdrika hälsning.

Första gången Sri Ananda kom till Norge var emellertid redan 1914. Det mesta av tiden tillbringade Ananda Acharya i Tronsvangen i Østerdalen. 1915 föreläste Sri Acharya Ananda över indisk filosofi i Oslo och utgav bland annat diktsamlingen Snøfuglar som översattes till norska 1919. Snöfåglar (Himsuparna) är fåglar av vintern.

1914 flyttade han till Norge i protest mot de nationalistiska strömningarna som växt sig starkare på grund av krigsutbrottet. Dessförinnan hade han tillbringat en tid av tre år i London där han undervisat, översatt indisk litteratur till engelska och skrivit egna verk.

XIV. Hos muserna.

…Jag stängde min dörr, och

tankfull vid brasan jag satt

i min Grottas disiga lampsken.

Sri Acharya Ananda blev begravd på Tronfjell, ett 1666 meter högt kägelformat fjäll, öster om Glommen på gränsen mellan Alvdal och Tylldal i Österdalen. ”I søhellet setergrenada Tronsvangen”.

J

Det finns en imaginär plats i våra sinnen.

”På väg mot Anker hostel var våra steg lika långsamma och dröjande som min tanke: det fanns något vackert i ensamheten när jag drog in mina yttre känselspröt och upphörde med att känna av min omgivning eller söka efter gluggar för mitt ego att växa i och istället gick inåt för självkännedom. Allén var tyst och sval, gångstigen mönstrad av trädens skuggor,

***

Dagen därpå gick jag uppför den höga trappan till nationalgalleriet och väl uppe lutade jag mig mot muren och betraktade gatuscenen. Museet låg vid en sidogata, och förutom ett par parkerade bilar var det bara raden av små smattrande flaggor som drog blickarna till sig. Strax därpå gick jag in och löste biljett som en av de första den dagen.

En målning på nedre plan fångade omedelbart mitt intresse. Det var en målning av en pojke med ryggen vänd mot betraktaren, och som blickade mot något gult lysande bakom de blånande bergen.

Jag gick fram till den gyllene plaketten på väggen. Soria Moria hette tavlan, den var målad 1900. Konstnären var Theodor Kittelsen.

Vid första anblicken såg det ut att bara vara ett gult ljussken men det föreställde slottet Soria Moria. Slottet var beläget strax bortom bergstopparna. Det var sparsamt antytt, intill förväxling likt en solnedgång. Eller för den delen, soluppgång. Min blick gled från det gyllene slottet i fjärran till pojkens ryggsäck, och sedan över till vandringsstaven han höll i höger hand. Tavlan var högst symbolisk. Och den bara förstärkte min känsla av att vara en drunknad som väckts till liv vid åsynen av ett hägrande slott.

Det fanns en längtan i gestalten som det var lätt att identifiera sig med. Nu såg han slottet åtminstone, det lyste som en hägring, nu gällde det för honom att ta sig dit. Bävan, andäktighet… Var det de känslorna som grep tag i honom? Som fick honom att undra vad som skulle möta honom vid målet? Det fanns lite av evighetskänsla i tavlan.

Theodor Kittelsen. Jag uttalade namnet halvhögt för mig själv. Jag var fortfarande ensam i rummet, men det varade inte länge. Enn samling människor kom in och ställde sig bakom och bredvid mig. Deras glada röster surrade i mina öron, men så hörde jag brottstycken av vad de sade som handlade om konstnären. Om hur Kittelsen hade fått erkännelse för sitt livsverk, men att han hade dött utfattig 1914. Om alla sagor han illustrerat. Hur hans målningar i dag är högt värderade, del av ett omistligt kulturarv: Soria Moria var tydligen en känd norsk folksaga.

När jag vandrade in i nästa sal var jag först fylld av innehåll och känslor, och tankar på Kittelsen. När mina tankar så småningom återvände till mig själv insåg jag att jag var långtifrån framme, men jag har ett avlägset mål där någonstans långt i fjärran, ”Soria Moria”.

Först när museet stängde för kvällen gick jag ut därifrån. Jag hade fäst mig vid ett par andra tavlor. En av dem var Ida Kroghs ”Japansk lykke”. Den andra var L. A Rings ”I juni måned” se här. Den sorglösa flickan som satt till vänster invid ett fäbodsstaket, och blåste fröbollar blev till jag, och i förlängningen till en sinnebild för västerlandet.

Det var nästan som den här tankefiguren stått färdig och väntat på mig. Kanske var jag på väg bort ut ur överflödssamhället, bort mot en annan horisont, eller var det bara så att jag inte kunde ta mig loss, att allt jag hade var en fantasi, och intet verkligt alls.

Jag kunde också vägra inordna mig i bilden, motstå att gå in i motivet och den pessimistiska tolkning jag gjort. Och istället betrakta den, och säga till mig själv att jag inte ville vara den tjejen, få den att handla om livets förgänglighet eller något annat i den stilen.

Jag ville inte sitta på stallbacken och vänta på att livet skulle ta sin början. Jag ville vara på väg mot Soria Moria.” (ur ”Ardine and Christian”)

Referenser:

John Bauer/Theodor Kittelsen – den norska trollvärldens konst (hämtad: 2017-05-29): Theodor Kittelsen -Den norska trollvärldens konstnär.

https://folkeeventyr.no/soria_moria/ (hämtad: 2017-05-29)

Den fødte illustratør/Fineart.no (hämtad:2017-05-29)

Sanna Lundell. Svt Play. Flocken.2019.

Stephan Booths första roman om ”Peak District” – den andra heter ”Djävulsklippan”.

Hur gestaltar Stephan Booth förhållandet mellan stad och landsbygd i ”Svart som synden”, och ger han några lösningar på hur konflikten dessa emellan kan lösas?

Svart som Synden” , (2007), är en kriminalroman och utspelar sig i Peak District .

Att deckargenren blivit så populär menar Anna Karin Palm beror på att en ny generation kritiker i början av 1990-talet gjorde uppror mot kulturella kategorier och gamla förstockade smakdomare och menade att populärkultur kunde ses som lika viktiga verk som de nobelprisade. Hon framhåller att eftersom deckare är genrelitteratur ger de läsaren vad hen förväntar sig.

Booth gestaltar förhållandet mellan landsbygd och stad genom sina huvudpersoner: Diane Fry representerar storstaden, eller snarare storstadsbon, och Ben Cooper, landsbygden och generationer av bönder:

Fry till Goodwin:

Folk på landet kan verka som ett helt annat folkslag. De är väldigt…öh…konservativa på vissa sätt. I andra avseenden kan de vara helt extrema. Deras liv verkar kretsa kring kyrkan och bypuben.” (2008:143)

Cooper när han kör hem flickvännen:

”Och framför allt befann han sig på den enda plats i världen där han ville leva.” (ibid:72-73)

Landsbygden som kollektiv är misstänksam, fientlig mot ”utbölingar”. Är man inte född i byn är det mer eller mindre omöjligt att bli en del av bygemenskapen. Främst är det genom Frys och Coopers ögon vi ser de olika landsbygdskaraktärerna.  Det blir intressanta möten eftersom Cooper och Fry har så olika utgångspunkter.

Att bli fri från missbruk var inte så lätt. [ ] Men Diane Fry visste att hon inte var svag. Inte nu längre.

Missbruk kunde drabba andra. Men inte henne”. (ibid: 77)

Vi får veta att Fry bär på ett trauma, som hon handskas med det bättre än systern gör med sitt. Fry verkar ha arbetat mycket med sig själv, och på så sätt, för att generalisera, är hon väldigt mycket stadsmänniska: hon sätter individen framför kollektivet och jobbar på sin personliga utveckling. Hon vet att hon bara har sig själv att lita till. Ingen annan. Hon har inte den platsanknytning som Cooper upplever.  I bokens slut konstaterar hon:

Hon hörde inte hemma här. Det skulle hon aldrig göra. Och så var det med det”. (ibid:392)

Booth kommer inte med lösningar. Bokens moral är den moral som Horne Kjældgaard skriver som ”vi ofta använder om den insikt eller kunskap som kan härledas ur en berättelse eller erfarenhet”. (2017:218) Cooper ser exempelvis prov på familjens och samhällsgemenskapens  upplösning i sitt arbete sid. 158. Cooper diskuterar jordbrukets villkor  och framtid med sin bror sid. 160-164

Horne Kjælgaardt skriver att ”litteraturen ger exempel på möjliga liv som vi under läsningen involveras i både mentalt och sentimentalt, med förstånd och känslor.” (ibid: 219)

Förutom klyftan mellan stad och landsbygd tar boken upp klyftan mellan den inhemska befolkningen och den illegala arbetskraften från ett antal EU- länder. De utnyttjas som slavarbetare, och visar i vidare cirklar på bokens tema kring ”vi och dom”.

Henrik Hermansson skriver i en artikel om att deckare ofta är samhällskritiska.  De säger något om vår samtid, och våra rädslor, betonar han.

Och inte bara det: jag har noterat att deckarförfattare kanske är på väg att inspirera en ny generation av romanförfattare, som Lucy Dillon i hennes senaste roman ”Drömmen runt hörnet” , en feel-goodbestseller. Hon har plockat upp just de temata som Booth laborerar med i ”Svart som synden”. Här finns två brödrapar, båda lantbrukssöner, som försöker ”axla” livet som ett släkte av bönder. Den ena av dem vill bort från landsbygden; gödsellukten, regnpölarna och gummistövlarna, den andra vill ”härska” som en av de få jordägare som finns kvar i dagens England (och Skottland) efter markuppköp av storgodsägare eller mäktiga affärsintressenter.

En feelgoodroman kan inte som James Redbanks (se här) ”En Fårbondes dagbok. Ett liv på den engelska landsbygden” vara en röst som ”speaks back from the margins” hur mycket det än talas om ”diversifiering” och olika sätt att göra landsbygden levande. Däremot kan en författare som Dillon bidra till en ökad förståelse mellan landsbygden och ”utbölingarna”, som också kan vara veckoslutsboende och de som bara genomkorsar då och då. De växande städerna är på väg att bli megastäder med allt avancerade trafikssystem) medan landsbygden krymper. Kanske blir det just de inflyttande som kan vara med och bidra till att städerna inte breder ut sig med sin infrastruktur och sina ”tippar” och avlopp mer än nödvändigt. Grönområden, tätortsnära såväl som omgivande är nödvändig för människors och djurs hälsa. Än så länge är allemansrätten en garanti för att vi alla kan vandra omkring och ströva i naturen. Plocka bär eller svamp. Ett kulturarv att förvalta för kommande generationer.

Litteraturlista:

Stephan Booth (2008). Svart som synden. Stockholm: Minotaur

Lucy Dillon (2019). Drömmen runt hörnet. Stockholm. Forum Bokförlag.

Lena Forsberg-Petterssson (2012) , Friluftsliv och naturturism i kommunal fysisk planering. Blekinge University of Technology.

Lasse Horne Kjældgaard  (2017). Moral. I: Lasse Horne Kjældgaard, Lis Moller, Dan Ringgaard, Lilian Munk Rösing, Peter Simonsen & Mads Rosendahl Thomsen (red.), Litteratur – Introduktion till teori och analys. Lund: Studentlitteratur.

Henrik Hermansson (2016-03-16). En samhällskritisk deckare

Anna Karin Palm (2013-08-07).  Deckaren är överallt – Likriktningens triumf. SvD Kultur

Redbanks, James (2016). Fårbondens dagbok. Ett liv på den engelska landsbygden. Stockholm. Brombergs förlag.

Khandro Rinpoche: Letter to a Friend – Nagarjunga teachings