Ur ”En tår”:’


…och jag drömde allena

jag satt i den vita snön på

Rondanes höjd…

Ovanstående rader är ur ”En tår” av Ananda Acharya som levde i Norge och bodde i landet från 1917 till sin död den 8 augusti, 1945:

VII. Den blå anden.

och Trond och Stor-Sälen

och jag drogo en lättnadens

suck, då anden gick hem

till månen.

X. Klockorna.

…Väckande genljud från

Trond och Rondane och de

fjärran Dovre-fjällen,

Att till dörren min bringa världs-

alltets fröjdrika hälsning.

Första gången Sri Ananda kom till Norge var emellertid redan 1914. Det mesta av tiden tillbringade Ananda Acharya i Tronsvangen i Østerdalen. 1915 föreläste Sri Acharya Ananda över indisk filosofi i Oslo och utgav bland annat diktsamlingen Snøfuglar som översattes till norska 1919. Snöfåglar (Himsuparna) är fåglar av vintern.

1914 flyttade han till Norge i protest mot de nationalistiska strömningarna som växt sig starkare på grund av krigsutbrottet. Dessförinnan hade han tillbringat en tid av tre år i London där han undervisat, översatt indisk litteratur till engelska och skrivit egna verk.

XIV. Hos muserna.

…Jag stängde min dörr, och

tankfull vid brasan jag satt

i min Grottas disiga lampsken.

Sri Acharya Ananda blev begravd på Tronfjell, ett 1666 meter högt kägelformat fjäll, öster om Glommen på gränsen mellan Alvdal och Tylldal i Österdalen. ”I søhellet setergrenada Tronsvangen”.

Johannes Berg Brandtæg, (1861-1931), född i Abelvær, Næroy, ”norsk misjionsleder, cand. theol., 1889. samma år fick han en uppmaning att bli ledare för ”Det vestlandske indremisjonsförbunds emissær skole” i Bergen.

Brandzæg, som genom sin kollega Skrefsrud, ”var blitt misjonsförbund, var en av grunnleggerne av Det norske luthersk Misjonssamband. Han blev leder av arbeidet. Han redigerte forbundets blad ”Kineseren”, (nå Utsyn) og han grunnla og styrte i många år forbundets aktiviteter.”

När jag reste till Norge, (för andra gången i mitt liv; den första var med Ljungskile folkhögskola höstterminen 1980), hade det redan börjat bli kyligt i luften, rentav bitande. Frosten hade slagit till. Ändå var det med stor förväntan jag tog mig ner från tåget och började promenera längs perrongen mot utgången. Innanför dörrarna mötte mig en livlig, upplyst men ”sövd” stämning. Jag pratade med en yngre kille som jag kallar Choi vid d e enarmade banditerna. Jag frågade honom de vanliga frågorna; var det långt till ett hotell, kunde man lätt hitta dit, fanns det ett hotell som inte var alltför dyrt? Kunde man lita på att norrmännen förstod svenska? Jag fick aldrig något svar på den sista frågan så jag utgick ifrån att jag klarade mig bättre med min skolengelska i Norge än med min svenska.

Efter mötet med Choi i sin ”shamanhatt” gick jag inte många steg förrän jag såg ett anslag med en röda korsssymbol. Där läste jag allt om de somaliska flyktingarna; att de var nomadiska, att de var fördelade på sju stammar, att en stam, (den från Mogadishu var beroende av enbart bröd och kamelmjölk).

Inte långt från centralstationen tog jag in på ett hotell som hette ”Rainbow”; de flesta av Oslos hotell var upptagna på grund av President Jeltsins statsbesök, tidig vår 1997. Några skyltfönster längre ned låg en skobutik med ”Made in Vietnam” på lädersulorna.

Jag var inte i Oslo för att leta efter ”tibetanerne” i Oslo, eller att stöta på ”Tibetmisjonen” ( det enda jag visste var att min pappa som var journalist hade träffaten en Philip E. Sörensen, som var involverad med arabhästar och ville att pappa skulle resa till galoppbanorna i Mellanöstern. Det var mer att jag behövde ta en paus från mina studier; det enda jag ville var att ta reda på vad som var sant om mina och min familjs så kallade vallonska förflutna. ”Det ser du väl”, hade någon mig nära skrikit, men det är inte så jag ser på saken; jag vill ha det bekräftat, även om det sker med hjälp av DNA-spårning. Min kamrat Petra Dahl och jag hade just avslutat C-kursen i socialantropologi och jag var lite vilsen; skulle jag läsa en ny kurs eller rentav strunta i att läsa över huvud taget? Oberoende av varandra kom Petra och jag att läsa en kurs i etnologi för fil. lic Bertil Nelhans på institutionen för socialt arbete som låg ett stenkast från ”Kurs- och tidningsbiblioteket (numera samhällsvetenskapliga).

Vallonerna, förklarade docent Nelhans, hade varit segregerade i tvåhundra år innan de på allvar fick ”komma in” i det svenska samhället. Det innebar att deras första tvåhundra år på svensk mark tillät dem att enbart praktisera endogami; det vill säga att valloner fick enbart gifta sig med valloner. Det kändes så hopplöst att tänka tillbaka på när, som jag upplevde det, alla valloner hunnit bli assimilerade och det här med att vara ”vallon” mer var en slags anekdotisk bevisföring. Självfallet är jag fortfarande intresserad av om jag har vallonska, rentav judiska rötter, men i och med Oslo och den norska utgåvan av ”Oslobodjen” fick besöket den tidiga våren i Norges huvudstad en annan kurs: jag mötte Abdullahai, som sedermera blev min sambo Senads och min gode vän, på Caparisgate nära Bislett.

Men längtan efter att verkligen veta min etniska tillhörighet väcktes föddes på Vetenskapsfestivalen i Göteborg knappt tio år senare. Föreläsaren från resandefolket slungade då ut en fråga till oss i auditoriet: Hur många av er här är inte etniska svenskar?

Jag tittade mig omkring; förväntande mig att alla händer skulle flyga i luften men till min häpnad insåg jag att ingen ens hade räckt upp e n hand, så jag samlade mig ett ögonblick och skulle just räcka upp handen när föreläsaren sa: Är det verkligen ingen av er som kan föreställa sig att någon i er släkt har haft ett snedsprång med en man ur resandefolket , exempelvis på 1600-talet? Och alla skrattade lättat.

Abdullahi tog mig till Universitetsbiblioteket i Oslo på morgonen och avlämnade mig där innan han själv tog vägen tillbaka till centralstationen och hans jobb. Jag såg mig omkring och gick sedan mot läsesalen. Det låg två böcker på en av borden. Jag började bläddra i dem, sedan slog jag mig ner på en av stolarna och började ”skriva av stora sjok av text”, en känsla av brådska låg i luften, studerade noga en bild av huset de stod framför, missionshuset på Calmeyergate, det var just Oslobiskopen Eivind Berggrav och ”hans” grupp och en röst sa till mig: ”Det fanns en angivare bland dem och jag fick en känsla av vilket ”ansikte” det gällde och började läsa om Sri Ananda Acharya istället.

Efter den här ”sejouren” upptäckte jag verkligen att människor som jag trott levde ”priviligierade” och ”happy” life, i bland var långt ifrån den gängse bilden. Det gällde också Kalu Rinpoche, som reinkarnerat, men som i detta ”new brave life” mötte utmaningar av tidigare aldrig skådade mått, (som jag föreställer mig det) då han redan som liten blev utsatt av övergrepp från äldre munkar, och efter det att han trätt fram och uppmanat andra människor att göra talbart det som de varit med om, blivi trakasserad av nättroll och mordhotad av desamma, se här.

Jag hoppas att vi här i Västerlandet har lärt oss att bättre ta hand om de lärare och unika mästare som vi inbjuder; att de inte röner samma öde som Ramanujan, Sri Acharya Ananda eller Kalu Rinpoche för den delen. Jag tror inte på att ”isolera” människor från de delar av världen där de har sina rötter; även om det skulle röra sig om så kallade ”imaginära” rötter. För att bli en hel människa måste man hitta den ”jordmån” som bäst bär en; och utifrån det arbeta sig tillbaka till en stabilare och mer varaktig identitet. Jag minns när min rootguru K.C Ayang Rinpoche sa, vid invigningen av centret i Aachen 1999, att ”your breeding and manner will show later in life.” Och allteftersom jag arbetar på min hälsa kan jag inte undgå att lägga märke till att jag blir mer och mer den djurvän som jag var som liten: från nioårs ålder till nitton, bestod mitt liv enbart av hästar. (mer om hästnördar se här)

Tillbaka till min rootguru Ayang och Aachen. Jag och min dåvarande särbo , Sadi, hade börjat glida isär. Han gick till en psykolog som heter Gunilla, och när Sadi en gång ropade ”Gunilla säger att Helena..” blev jag förskräckt. Även om det handlade om att jag inte diskade efter mig eller på eget initaiativ tog tag i dammsugaren.

Andra anledningen var att Sadi hade haft en kontaktperson på PNO Gamlestaden som jag kallar ”X” och som är arbetsterapeut. Samma kontaktperson som jag också hade fått när jag kom från Blekinge, och som vagt påminde mig om Mona-Lisa, mamman i den familjen som jag bott hos i Älvängen.

Jag tyckte att det var ett märkligt sammanträffande att Sadi fått samma kontaktperson som jag, och inte en manlig. När jag bodde hos Sadi på Bergengatan kom det då och då en manlig vårdare som knackade på, kom in och satte sig en stund, och undrade hur det var med Sadi Ben Ali.

Jag berättade för min pappa Tomas att ”X” berättat för mig att hon efter studier i nederländska i Holland åkt till Rabat, Casablanca eller någon liknande stad i Marocco (hon och en kamrat hade tagit färjan över från Spanien) och att hon där hade blivit bestulen på sin kamera. Jag undrade om det var så lämpligt att ”X”var just Sadis kontaktperson, men min pappa svarade aldrig. Istället hade han ringt hem till ”X”, och det fick jag först veta när ”X” började skälla ut mig efter det att min pappa Tomas ”tagit sig friheten” att ringa henne (och hennes man) på icke-arbetstid.

Jag tror att jag lugnt kan säga att vi hade”brutit upp” när det var dags att åka till Aachen och träffa min rootguru för andra gången i mitt liv. Hade Sadi och jag fortfarande varit ihop hade han varit med mig, som han var med mig till Lotsgatan och lokalen där och träffade Khenpo Pema Wangdak (även om det inte var Khenpo på den tiden, utan lama).

Vi hade inte hunnit ut ur storGöteborg förrän en kvinna på kryckor, som Sadi berättat att han hjälp en natt när hon inte hade pengar till spårvagnsbiljetten, och som nu skulle ner till Nerja och dricka champagne och äta jordgubbar med vispgrädde vid sin ankomst – detta gjorde mig för ett ögonblick uppmärksam, eftersom min studiekamrat på antropologen, Lolotte hade använt exakt samma ord om en resa till Nerja i början av 1980-talet då hon egentligen skulle ha hälsat på sin far där – några ögonblick senare började någon annan på bussen orera om att den skulle köra och krocka, att vi var på en ”dödstur” a la Arto Paasilinna´s ”fiktiva självmordsbuss”. Först lyssnade jag med ett halvt öra, försökte ignorera det, men fylldes mer och mer av ångest och panik, och slog, på min nyss inköpta Ericsson mobiltelefon, numret till Sadi; kapitulerade totalt och sa: Je t`aime. Jag hade inte tänkt göra så, ville inte ringa upp och säga ”jag älskar dig” för jag ville kunna ”besvärja tankarna”, förlita mig på min rootgurus beskydd för oss alla. Men jag var kluven mitt i allt detta, för Sadi var verkligen älskad också av min rootguru, av den tradition av lamor som är ”mina” så att säga. Men det var som om det ”tibetanska andliga beskyddet” i den stunden var för svagt och att jag fick förlita mig på mitt hjärta: jag ringde Sadi som svarade omedelbart och efter ilsamtalet, vårt korta samtal, så sänkte sig lugnet över mig och resten av bussens passagerare.

Jag ser att det här verkligen är en illustration av hur den andliga tron kan se ut både före och efter milleniumskiftet. Att som Sebastian Staksnet skriver i sin bok, ”Bara ljuset kan besegra mörkret”, se här, (ungefär) det går att vara öppen och respektera andra människors tro utan att man för den delen behöver sätta sin egen ”under skäppan”.

Referenser:

Robina Courtin (2018-08-18): We create our own karma. (youtubeinslag hämtad: 2019-08-18)

Annonser

Författare: lejontrappan

Jag som bloggar här heter Helena Lindbom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s