Datum som Stannar Kvar

Det närmar sig den tjugoåttonde februari, ett datum som har etsat sig fast. Kanske för att jag var ganska nära mordplatsen på Sveavägen den februarikvällen 1986. Jag var i Stockholm och gjorde praktik på tidningen Dagen.

Jag var pingstvän på den tiden. Därför var det naturligt för mig att bläddra igenom de kyrkliga annonserna i”Dagens nyheter” efter en lämplig gudstjänst att gå till.

En av dagarna före var ett av mina jobb att gå till Folkets Hus i Stockholm och lyssna på ett tal av statsminister Olof Palme, och sedan skriva en artikel utifrån det. Jag minns att jag var imponerad. Det var inget tal vilket som helst. Det var ett tal som gav hopp.

Efter att ha letat bland annonserna hittade jag en gudstjänst i Citykyrkan vars tid passade mig. På lagom avstånd och inte försent. I dag minns jag inte om det var klockan arton eller nitton, men det bör ha varit klockan nitton.

Jag var en halvtimme för tidigt. Stod utanför och väntade tills kyrkan skulle öppna. För ett ögonblick undrade jag om jag inte hade misstagit mig på tiden. Då kom en narkoman gående och stannade framför mig. Han började prata. Han var hög. Det lät förvirrat och ovant i i mina öron. Jag började gå utåt mot Sveavägen för att fördriva den tid som var kvar. Jag hade nått Sveavägen när jag kastade en blick åt höger. Det klack till i magen. Jag såg in i en gammal spårvagns- eller tunnelbaneöppning. Den var avskärmad av ett gallersstaket. Uppskattningsvis midjehögt. Bara några meter bort, högst tio, stod en man med upptagen med en walkie talkie. På huvudet hade han en slags hatt, eller liknande, på sig. Jag försökte få min andhämtning under kontroll.

Jag gick ut på Sveavägen och svängde in höger lite längre upp så att jag cirkumambulerat platsen när jag nådde Citykyrkan och dess port igen. Narkomanen var försvunnen. Istället strömmade gudstjänstbesökarna till.

Tidigt på morgonen den tjugonionde februari vaknade jag av ett förtvivlat skrik, följt av tårar. Personen jag bodde hos under praktikveckan kom chockad inrusande och visade mig Dagens Nyheters förstasida. De svarta rubrikerna mötte min blick. Olof Palme mördad. Jag hoppade ur bädden i riktning mot teven för att slå på den. Då insåg jag att det var sant.

För några år sedan, eller om det var för ett par år sedan, läste jag om att det finns ett så kallat ”walkie-talkie-spår”. Det är fler än jag som den kvällen såg en man/män med walkie talkies.

Länkar:

Följande citat har jag hämtat från https://efolket.eu/sparen-fran-gamla-stan-och-sveavagen-den-28-februari-1986/ ”I Granskningskommissionens betänkande (SOU 1999:88) uppges att det till mordutredningen den första månaden inkom “ett drygt 50-tal tips, där det talas om walkie-talkie eller kommunikationsradio”. Fram till årsskiftet ytterligare ett 30-tal. Under 1987 inkom knappt 30 till, och under 1988 ytterligare cirka 15. (1986 förekom ännu inte bärbara mobiltelefoner.)”

Johan Ronge.2019-04-20. Walkie talkie har lämnats över till Palme-utredningen. Expressen.se

Författare: lejontrappan.blogg

Jag som bloggar här heter Helena Lindbom. Jag har en bakgrund som journalist och har gått medielinjen vid Södra Vätterbygdens folkhögskola, Jönköping, (omkring 1983).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s