”For the betterment” of …”?

I en krönika i Göteborgsposten skriver Pontus Bäckström, präst i Svenska Kyrkan i Göteborg, om rasismen och antisemitismen, och påpekar att den inte är ny, att den alltid funnits där. (GP 2020-02-01, se här) Han beskriver hur Sverige på 1920-30-talen var världsledande i rasbiologisk forskning.

Jag vill knyta an till krönikan, och stanna där, i början av 1920-talet fram till några år efter andra världskriget och Förintelsen. För det är de årtiondena som har intresserat professorn och sociologen Stefan Kühl som kom ut med boken ”For the Human Betterment of the Race,.The Rise and Fall of The international Movement for Eugenics and Racial Hygiene”, (2017). Stefan Kühl tar bland annat upp Berlinkongressen och kontroversen kring den, se här. En av dem som var euforisk när det gällde Berlinkongressen var Herman Lundborg. (Kühl:20:104).  Han prisade rashygienen enligt Kühl som ett  tyskt heroiskt slagfält och deklarerade att ”a time of need and confusion on every side of life”, every people must follow the path laid out by ‘the Germans under the leadership’”…(  )

Särskilt kritiskt till det här uttalandet och till synen som präglade det reagerade britterna, amerikanarna och de holländska befolkningsforskarna, understryker Kühl.

En av amerikanarna, Pearl, lät alla förstå att Campbell och hans ultra-rasister på intet vis representerade den ”American population science.” Han talade klartext kring hur han upplevde konferensen och Kühl beskriver det hur de istället för att diskutera ”befolkningsproblem” (population problems) hade kongressen tjänat som politisk propaganda för Nationalsocialisterna och som paraply för the International Union for the Scentific investigation of Population Problems.

Under andra hälften av 1930-talet ökade inflytandet stadigt från krafterna bakom eugenitikreformivrarna. Och socialistiska eugeniker försvårade situationen för nationalsocialisternas rashygien och deras utländska sympatier, skriver Kühl. Å andra sida, hävdar Kühl, så bringade rashygienisterna en betydelsefull internationell organisation under sin kontroll.

The German race politicians profited from a situation where Rüdin, true to the National Socialists, was the chair of IFEO; crucial roles were played by old eugenicists of the strip of Laughlin, Davenport, Lundborg, and Mjöen, and by enthusiastic fellow travellers  of National Socialist race policy like the British Pitt-Rivers and the Swede Torsten Sjögren. The coalition among German race hygienists, orthodox eugenicists of the first generation, and younger symphatizers of National Socialist Germany was successful in preventing any critical voices coming through within the IFEO.” (ibid)

Som en konsekvens, fortsätter Kühl, så vägrade IFEO medlemskap till eugeniker som var kritiska till socialnationalismen som exempelvis svensken Gunnar Dahlberg och norsken Otto Mohr. Dahlberg, en socialdemokratiskt orienterad eugeniker och kritisk till nationalsocialismens antisemitism tog över chefskapet på det rasbiologiska institutet i Uppsala efter en strid om posten med nämnde Herman Lundborg och Nilsson-Ehle som ville se Torsten Sjögren på posten (Källa: Zaremba:1999: 158)  Som historien förtäljer blev emellertid Torsten Sjögren ”kompenserad” och valdes till president i IFEO 1936. (källa: K G Torsten Sjögren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5994, svenskt biografiskt lexikon (art av Ingemar Nilsson), hämtad 20120-01-23. ) En post som han innehade fram till i 1948 (ibid).

Lundborg och Nilsson-Ehle, betonar Kühl, hade omorganiserat rasbiologiska institutet till ett center för mänsklig och genetisk medicin. (ibid: 104).

Jag citerar Stefan Kühl direkt:

Although he was entitled to membership in the IFEO as director of the Swedish Institute, the processing of his membership application was drawn out for practically five years. Mohr run up against similar opposition (ibid)

Enligt Kühl så var den norska ärftlighetsforskaren Mohr,vilken kombinerade sina grundläggande eugenitiska övertygelser med progressiva socialpolitiska positioner, stod nära den norska socialdemokratin. (ibid)

Jag direktciterar åter:

”Although he was one of the most important human geneticissts in Scandinavia, there could be no question of he becoming a member of the the International Federation because of his criticism of the National Socialists and their mouthpiece in Norway, Jon Alfred Mjöen. (ibid:104–105)

Jag ska inte uppehålla mig mer med Dahlberg och Mohr, utan gå raskt vidare till Sjögren. Men innan dess vill jag tipsa om en ganska nyutgivna boken ”Intellectual Collaboration with the Third Reich. Treason or Reason?”, (2019) red. Maria Björkman, Patrik Lundell och Sven Widmalm. utgiven av CRC Press, Inc.

Eftersom jag ansåg den för dyr för mig bad jag en bibliotekarie göra en sökning på den och det visade sig att den bara fanns i ett exemplar på svenska bibliotek, universitetsbiblioteket i Linköping. (angående hur dyr vetenskaplig litteratur är, se här). Det behövs definitivt fler exemplar av en sådan bok; jag vet att många är intresserade av ämnet eftersom alla på ett eller annat sätt känner någon, flera, eller grupper, som varit utsatta för rashygienens övergrepp. Definitivt en litteratur som det är viktigt att den finns på plats i flera exemplar för kopplingen mellan eugenik och psykiatri kan vara tillbaka, om den ens upphört. Med fascismens utbredningar kommer tendenserna också tillbaka; essentialismen inom vetenskaperna. Inte minst inom humaniora.

Vem får man får inte får man gifta sig med.  Eller vara ihop med. Till och med umgås med? Sådana saker var rasbiologerna också väldigt upptagna med. Och vilka som fick fortplanta sig eller inte. Vilka som fick födda många barn och vilka som inte fick föda många barn. (Se här )

Several authors have argued that “genetic essentialistic thinking is on the rise”, betonar forskaren Jo C Phelan i sin artikel från 2005: Geneticization of Deviant behaviour and Consequences for Stigma. Phelan rerererar bland annat till Lippman 1992, Nelkin and Lindee, 1995.

I sin bok “De rena och de andra. Tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd” (1999) tar journalisten och författaren Maciej Zaremba upp fallet Barbro. Fastställandet av hennes rashygieniska olämplighet går mycket fort, skriver Zaremba. Barbro hade undersökts av en doktor Curman. Zaremba berättar att den rasbiologiska expert som att sitt namn under beslutet heter Torsten Sjögren. Vid beslutstillfället var han professor i psykiatri vid Karolinska institutet, och hade även, som sakkunnig i befolkningskommissionen  1936, varit med om att utarbeta steriliseringslagen, betonar Zaremba.

”Som överläkare i Göteborg utmärkte han sig som en mycket effektiv rashygieniker (sex gånger högre steriliseringsfrekvens än i övriga riket, varefter han, 1946, under socialminister Gustav Möller utnämndes till ledamot av Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd och expert i steriliseringsnämnden . (Zaremba 1999:30-31)

Hakon Sjögren,bror till Torsten Sjögren, också psykiatriker var överläkare vid Lillhagens psykiatriska sjukhus fram till pensioneringen 1964. Bland annat har Hakon Sjögren skrivit om ”epilepsifrågan”. Tillsammans med Elis Gustaf Regnèr har han också gett ut forskningsskriften ”Armèns urvalsprov från psykiatrisk synpunkt. Erfarenheter från en militärpsykiatrisk kommendering” 1943. George Punell, som också varit överläkare vid Lillhagens sjukhus har tecknat ett porträtt av sin överordnande och kollega i boken ”Farväl Lillhagen”,(1995), Partille. Warne förlag. Sista delen av boken är skriven av Britta Magnusson, (som jobbat på Lillhagen i många år), under rubriken ”Från det gamla Lödöse till Hökälla på Hisingen”. Britta Magnusson har även gett ut en egen bok om Lillhagen.

Bilderna är tagna vid ett besök bland annat i kulvertarna på Lillhagens psykatriska sjukhus, numera nerlagt.

Länkar och referenser:

Björkman, Maria, Patrik Lundell, Sven Widmalm. 2019. Collaboration with the Third Reich. Treason or Reason? London. Taylor & Francis Group. Routledge.

Bäckström, Pontus. 2020-o1-31. Stenarna i gatan är där för att du ska snubbla. Göteborgsposten

Karlsson Stefan, Göteborgs kommun och Elisabeth Punzi, docent i psykologi, intervjuas i ett inslag i Kulturnytt, P1: Konst skapar mening för patienter inom psykiatrin. 2017-09-04.

Magnusson, Britta.1982. Lillhagens sjukhus 1932-1982. 50 år av psykiatrihistoria: en tillbakablick. Sjukvårdsförvaltningen. Göteborg.

Nyberg, Nyberg , (under medverkan av Johan Lindberg).”Medicinen, Människorna, Vården. 100 år i Göteborg. Stockholm. Carlssons.

Paulson, Roland. 2019-12-18. Kan pirater rädda forskningen från roffarna? Dagens Nyheter.

Punzi, Elisabeth. 2018-02-05. Symposium om konstens historia inom psykiatrin. Göteborgs universitet.

Sjögren, Per Vilhelm Hakon och Regnèr, Elis Gustaf. 1944.Armens urvalsprov från psykaiatrisk synpunkt. Erfarenheter från en militärpsykiatrisk kommendering våren 1943. Ur: Tidskrift för psykologi och pedagogik. (8:0). Göteborg

Författare: lejontrappan.blogg

Jag som bloggar här heter Helena Lindbom. Jag har en bakgrund som journalist och har gått medielinjen vid Södra Vätterbygdens folkhögkola, Jönköping, (omkring 1984). Är född i Kristianstad, men bor i Göteborg. Till min stöttning har jag en mentor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s