Friidrott

Friidrott –based on a memory

Jag var obesvärad i hans sällskap. Det var något med vissa kvinnokroppar som gjorde att män frångick sig själva. De blev som besatta.

Redan när jag klev in genom dörren hörde jag att min mor talade med någon i telefonen/ hörde jag att min mor talade i telefon, men jag kunde inte urskilja orden (och måste gå närmare för att kunna tjuvlyssna.)  Jag var törstig och öppnade kylskåpsdörren. Jag hörde spridda ord från min plats vid köksbordet. När jag kom närmare hörde jag att hon pratade om mig.

– Jo, det var förvånande. För min del, menar jag, sa min mor. Jag visste inte att hon sprang så bra. Det är väl allt mockande i stallet som gjort henne så stark, föreslog min mor. Jag fnissade för mig själv. Det var lustigt att höra min mor samtala kring mig med någon annan.

– Börja träna? Hm. Ja, jag vet inte. Hon är ju hästtjej och jag tvivlar på att någon eller något kan få henne att sadla om. Jag smålog. Ibland fick min mor till de utan att behöva anstränga sig.

– Ja, självklart måste hon själv få bestämma. Jag vill bara förbereda dig på att det kan bli ett nej. Jag givetvis framföra din förfrågan.

Hon tittade upp och såg mig stå lutad mot dörrposten till köket.

– Papper och penna, mimade hon. Jag drog ut översta lådan i hallbyrån och stod beredd med pennan i högsta hugg när min mor upprepade numret: 441567.

– Ja, det ska jag göra. Hej. Hej då.

– Vad handlade det där om? frågade jag min mor.  Det lät som ett frieri? Kan det stämma? Min mor brast i skratt.

– Det var något ännu värre. Hon såg munter ut och läste innantill från en liten lapp med en masa krumelurer och kråkor, hennes sätt att sitta och ratta medan hon talade i telefon. Det var en fridrottstränare, en Bengt Andersson. Han hade lagt märke till dina resultat i skolmästerskapen i löpning och vill att du ställer upp i en terränglöpning om 14 dagar. Hon skrattade hjärtligt och var på vippen att riva sönder lappen.

  • Nej, nej, gastade jag. Vad gör du? Riv inte i sönder den. Vad sa han mer?

Hennes förvånande ansikte såg på mig.

  • Vad nu då? Säg inte att du gillar att springa?

Hon berättade att han höll på att kapa en grupp med unga löften omkring sig. Att han var färdig med rekryteringen om jag sa ja. Annars hade han någon annan på lut, en person som inte hade gjort riktigt lika bra ifrån sig som jag, men som han hade på lut i alla i fall jag inte var intresserad.

 

Det är inte mycket min mor vet om mig, tänkte jag, men så tillbringar jag ju också en hel del tid iväg från henne som jag kanske inte redogör i detalj för. Och för det mesta är jag faktiskt i stallet. Hon har rätt: Hästeriet upptar all min tid.

Mina föräldrar är skilda sedan praktiskt taget den dag jag var född.

– Jag gillar att springa, säger jag.

Min mor stirrade på mig med tvivel i blicken.

– Hur menar du?

– Jag har börjat löpträna. Hon som jag bor inneboende hos i veckan, Irene, hon löptränar och hon tjatade så mycket på mig att jag skulle hänga på… så på den vägen är det. (Nej, hon skala inte ha börjat löpträna eller bo inneboende hos Irene).

– jaha, sa min mor och lät plötsligt trött.

Jag anade att hon var besviken för att jag inte sagt något till henne. Hon kände sig säkert dum för att hon mer eller mindre sagt till den där tränaren att jag inte gillade löpning. Att jag hade hästar på hjärnan. Mödrar vill gälla som experter på sina egna döttrar.

– Han sa inte så mycket mer. Han vill träna dig lät det som. Han var ganska angelägen tycker jag.

Min mor samlade sig.

– Har du fler hemligheter för mig apropå det här med din nyfunna vurm för löpning, sa hon och höjde på ögonbrynen. Matlagning till exempel? Det skulle vara kul som omväxling om du kunde ställa dig vid grytorna någon gång.

Jag såg på henne. Hon visste att det tog. När man närmar sig 16 börjar det kännas obekvämt att alltid komma till dukat bord. Jag ville så gärna hjälpa till, men i ett kök, i ett kök överhuvudtaget känner jag mig så tafatt. Ta ett tag med dammsugaren var en helt annan sak. Det var lätt som en plätt. Men nu när hon ändå tog upp det, jag skulle faktiskt vilja ändra på sakernas tillstånd.

– Du kanske vill visa mig någon gång, så kan jag gärna avlösa dig, föreslog jag. Hon nickade trött. Vi visste båda två att det inte skulle bli av.

Terränglöpningen

Dagen var inne och jag var nervös fast jag följt instruktionerna om hur man förbereder sig till minsta prick. Jag hade varit uppe tidigt och ätit en rejäl och näringsrik frukost. Redan klockan 5 hade väckarklockan ringt så att kroppen hann vakna till liv och cirkulationen komma igång ordentligt.

Loppet skulle starta klockan 10.

Hon sprang i svarta knäkorta tights och den röda klubb t-shirten med vit text. Runt pannan hade hon ett matchande pannband. Hon utstrålade elit hela hon, en sådan löpare som inger respekt. Jag blir förvånad över mig själv när jag går om de andra löparna och plötsligt befinner mig ligga bakom Lisette. Jag tvekar för ett kort ögonblick, saktar in på steget, sneglar bakåt. När jag vänder huvudet framåt igen fångar jag hennes blick. Jag uppfattar en glimt av rädsla i den, kanske rentav skräck. Det är obehagligt, för en sekund tror jag att mina knän ska ge vika, men jag lyckas fånga upp mig själv, ta ut stegen, återfå spänsten. När jag är i balans igen har hon dragit ifrån igen och jag får svårt att hänga på. Jag gör mitt yttersta, är snart på väg att knappa in på hennes försprång igen. Jag hör fågelsången avlägset som i en dröm. Jag kan identifiera koltrasten. Min blick är koncentrerad på stigen framför mig som är överslingrad av rötter och sträckor av barr. Jag ser varenda litet grässtrå, en skalbagge och intill mig flyger en fjäril. Det är detta som gör löpning till en uppenbarelse, en njutning en meditation. Här och där slingrande rötter över stigen. Det gäller att inte trampa fel. På upploppet kommer jag starkt och tar in på Lisette. När jag går i mål gör jag det fem meter efter henne.

Tränaren är framme och pratar med henne och sedan ser jag henne gå iväg till omklädningsrummet med snabba steg.

– Bra jobbat, säger tränaren när han kommer fram till mig. Du har talang, upprepar han. Jag hade inte räknat med att du skulle kunna hänga med Lisette så bra som du gjorde. Hon kommer förresten inte att kunna närvara vid prisutdelningen, det var någon stor födelsedagsfest eller något som hon var tvungen att åka iväg på. Bara så du vet. Du stannar väl? Prisceremonin börjar om 20 minuter. Du kan ta dig något att äta under tiden. Han nickade mot korvståndet.

 

– Förresten, sa han, är din mamma här?

  • Nej, sa jag. Hon jobbar. Jag kunde ha tillagt att löpning är det värsta hon vet, av alla motionsformer, men det gjorde jag inte.

– Vi ses senare. Han bara nickad vänligt och klappade mig vänligt på armen. Gick därifrån. Strax såg jag honom stå i en klunga med några vuxna och prata. Han var en social man.

 

I början låg jag långt bak i fältet, inte minst för att jag hade en väldig respekt för de andra  löparna, de var ju proffs i jämförelse med mig, tänkte jag. Men till min förvåning knappade jag in, och avancerade upp genom fältet. Vi var ett femtontal som sprang den här kyliga vårmorgonen. Plötsligt befann jag mig 5-6 meter från tätfiguren och fortsatte att knappa in på henne. Hon hade varit överlägsen redan från start. Nu vänd hon sig om och såg mig rakt i ögonen. Jag ryckte till när jag såg hennes blick, jag såg i den något överraskande, förvånande, jag är inte säker på att jag kan identifiera just vad, men jag tror att det var osäkerhet, kanske till och med en glimt av rädsla. Det var så oväntat att jag tappade fart och såg henne utöka avståndet mellan oss igen, samtidigt som en klunga flåsade mig i nacken.  Jag ökade farten igen. Jag förstod att det var oväntat för tätfiguren att jag dykt upp alldeles bakom henne, det kan jag nästan svära på, jag var dessutom helt okänd. Jag var säkert på att det var en glimt av skräck jag sett och det kändes obehagligt. Men jag hade inte tid att fundera närmare på blicken som mött mig. En tjej var på väg att gå om mig, och jag beslöt jag mig för att storsatsa och tack vare min uthålliga envishet kunde jag dra ifrån just som det gamla vattenverket dök upp till vänster om mig. Det kände jag igen från poängpromenaderna. Det kändes lättare att springa än jag hade trott och jag låg fortfarande tvåa. Men jag fick kämpa för att behålla placeringen och ligga kvar i ryggen på tät tjejen.

När det vart drygt en kilometer kvar gjorde hon ett ryck och jag hängde på så gott jag kunde, jag kände mig stark och lätt, svävade över stenarna, men något kändes inte riktigt bra. Det var blicken. Jag stannade upp ett tag, men satte fart igen. Hon hade skrämt mig, men jag manade på mig själv att inte vara rädd, att det hela var inbillning från min sida. Men min kropp visste att det var sant, fast mitt intellekt försökte överbevisa den.

Hon behöver verkligen inte vara rädd för mig, tänkte jag. Hon har ju loppet i sin hand. Jag kan aldrig konkurrera med henne. Hon vann också överlägset, och själv blev jag upphunnen precis på mållinjen och slutade som trea. Det var en bragd bara det, och tränaren sa senare till mig att det där med att jag blev omsprungen så gott som på mållinjen var på grund av min oerfarenhet och det skulle vi genast börja träna på bara jag ville gå med i klubben.

Jag sprang in som nummer två. Vi var båda ohotade Mot slutet drog hon ifrån mig i expressfart och utökade avståndet till 10-15 meter.  Men jag var helnöjd med min insats/ Men jag var mer än nöjd med min insats, men trött. Jag stod framåtböjd med händerna på knäna och pustade ut när tjejen som vann kom förbi mig.

– Grattis, sa jag halvhögt till henne. Jag vet inte om hon hörde mig. Jag var rädd för att möta hennes blick igen, men hon såg ut som hon inte noterad mig, eller bara noterade mig i förbifarten. Hon såg ut att ha bråttom i varje fall.

Tränaren kom fram till mig och genom honom kom jag att få veta namnet på vinnaren: Lisette. Det visade sig att hon var hans adept och han var sprickfärdig av stolthet när han berättade det. Det visade sig att hon hann närvara vid prisutdelningen. Det var en besvikelse, jag hade hoppats att få lov att skaka hand med henne och gratulera henne åt segern. Hon hade trots allt hunnit bli en slags idol för mig.

I mitt stilla sinne undrade jag om vi skulle kunna bli vänner nu när det visade sig att vi skulle vara med i samma klubb – för, ja jag hade sagt ja till tränarens förfrågan utan att närmare tänka på vilka uppoffringar jag nu skulle behöva göra för att få tiden att gå ihop med både hästarna och ridningen och nu med träningen. Det fick bli en senare nöt att knäcka.  Det finns ett område som kan alltid kan ta ifrån om det kniper och det stavas sömn. Kanske inte det mest optimala, men för nu fick det duga. Jag kunde inte tänka på något annat alternativ.

Jag var förvånad över mitt ja trots diskussionen jag haft med min mor. Jag måste säga att jag hade retats med henen till viss del/att jag blivit uppretad för att hon trodde att hon kunde veta precis hur jag skulle reagera (hade hon inte varit en sådan besserwisser hade e jag nog aldrig ställt upp i loppet).

Vad om killar kanske någon tänker? Klyftigt, med tanke på min ålder, men et kommer inte på frågan. Det är något jag kan stryka direkt. Tid finnes. Det finns inget så tidskonsumerande som att ha killar eller tänka och fantisera kring killar. Jag vet för min bästis, nåja, före bästis, Sussi, har kille.

* Hon behövde verkligen inte vara rädd för mig. Jag var inget hot. Jag log för mig själv. Jag kanske skulle bli smickrad, men jag avfärdade bryskt min fåfänga.

Hon var längre än jag och otroligt smal om än musklad. En brunhårig kortklippt tjej med lugg och vaksamma gröna ögon.

Jag gick in i omklädningsrummets svettluktande halvdunkel och satte mig på den låga bänken bredvid min träningsväska och började snöra av mig träningsskorna jag klätt av mig tills jag stod spritt språngande naken iklädde jag mig mitt rosa badlakan och trampade över det smutsiga golvet till duscharna.

Flickan från prispallen kom in samtidigt som jag gick ut ur duschrummet. Vi log försiktigt mot varandra.

– Hoppas vi ses på fler tävlingar, sa hon leende när hon fick syn på mig. Kommer du till distriktstävlingarna i juli?

– jag är alldeles ny i det här gamet, sa jag uppriktigt. Jag vet inte.

– Är du nybörjare?

– Ja, precis.

– Det trodde jag inte. Bra jobbat. Det finns inget att göra åt Lisette, men du tog oss andra. Hoppas vi ses på distriktsmästerskapen i alla fall.  Du har talang, men ingen kan slå Lisette. Hon är i en klass för sig själv.

– Jo, verkligen.

Hon svepte förbi mig in i duschen

Just som jag böjde mig ner för att rafsa åt mig mina skor/plocka fram mina skor under bänken rörde jag vid en hård pärm och böjde nyfiket på mig ännu mer så att jag kunde se under bänken och drog fram en tjock anteckningsbok.  Jag slog kvickt upp den första sidan för att försöka få en ledtråd till vems den var, Lisette Belveden stod det på försättsbladet.

När Camilla kom ut ur duschen stod jag fortfarande och höll den i handen. Hon såg frågande på mig, men jag lade snabbt ner den i min väska och låtsads som ingenting. Jag hade fått en snilleblixt. Jag skulle själv i egen hög person se till att Lisette fick tillbaka sin anteckningsbok. Jag var övertygad om att hon inte skulle vilja att den kom i orätta händer – vilket naturligtvis var otänkbart att mina skulle vara. Anteckningsboken såg ut att vara någon form av dagbok, kanske också innehållande en historia. Mitt ytliga bläddrande hade inte gett mig några ledtrådar, och det var inte väsentligt för mig att veta. Mitt syfte som jag hastigt och lustigt hade stakat ut förmig var att ta reda på var Lisette bodde och personligen överlämna anteckningsboken.

När jag klev ut ur omklädningsrummet möttes jag av Bengt.

– Kom i morgon efter skolan, sa han så att vi får talas vid. Jag vill att du börjar träna med oss. Du har talang. Det förstod jag i samma ögonblick jag läste dina resultat i skolmästerskapet./

– Kom på nästa träning. Tisdag kl. 18.00.

– jag har studiedag i morgon, replikerade jag. Jag kan vara här när som.

– Fint sa han. Då kan du komma vid tiotiden på förmiddagen om du inte tycker att det är för tidigt.

– Nejdå, inte alls. Några flickor kom fram till mig och sa grattis och frågade mig hur länge jag hade tränat. Ja, som det var att jag bara hade sprungit mest på skoj förut, men att jag red och det förmodar jag har gjort mig stark sa jag. Ridning ger en starka ben. De berättade att vi var med i samma klubb.

– Vi har inte sett dig förut, sa en lång ovanligt smal tjej som såg ut att kunna ta sig in mellan spjälorna på stakaetet som omgärdade idrottsplatsen.

– Nej, det är inte så konstigt sa jag, för jag har nyss gått med. Det här är mitt första lopp.

– Kommer du också att träna för dig själv, sa en mörk tankfull tjej. Du vet väl att >Lisette aldrig hänger här nere. Hon vill inte beblanda sig med oss. Jag känd igen henne från loppet. Hon hade kommit trea.

Jag känd igen henne. Hon hade kommit trea.

Jag kände igen henne. Hon hade kommit trea.

 

– Hon tycker att vi är småungar, sa den supersmala för att släta över. Fjortisar.

– ja, men hon hälsar ju knappt invände d en mörka. Hon är ouppnåelig. Hon skakade på huvudet.

Ouppnåelig gudinna for det genom mitt huvud. Ja, det var något gudinnelikt över henne. Definitivt.

– Det är nog inte så ovanligt att en del gillar att träna på egen hand, sa jag diplomatiskt. Friidrott är ju en individuell sport och många ensamvargar söker sig till löpgrenarna.

Tjejerna skrattade.

– Så vi ska vara sådana då, sa den mörka spydigt.

– Det är bara ett talesätt sa jag.  Det är menat att vara lite humoristiskt.

– Den supersmala dunkade d en mörka i ryggen och flinade. De två var systrar visade det sig. Den övriga tjejen som stått alladeles tyst medan systrarna munhöggs var Katarina. Eller så hette hon Katinka. Hon talade så lågt att jag knappt uppfattade vad jag sa.

– Kul att du kommer med i klubben, hade hon sagt. ”Join the club”.

Jag granskade belåtet plaketten jag hade fått. Tänk att jag hade sprungit mitt första terränglopps och till och med visat på oanad talang.

Jag såg några bekanta ansikten från min skola och vi hejade på varandra. Ingen av oss ville röja för varandra att vi var förvånade att se varandra i det här sammanhanget (Vem/vilka?) Det var något helt annat att träffas utanför skolan, vi hörde inte längre ihop på samma självklara sätt. Jag insåg att vi visste ganska lite om varandra utanför skolan.

På min skola går det 800 elever, och jag umgås med en bråkdel. Men det slår mig ibland att fast vi är så många har jag svårt att hitta likasinnade ibland dem. Jag har haft tur. Jag har hittat Nasrin. Vi hamnade bredvid varandra i sjuan och sedan dess har vi slagit följe. Nu håller vi på att skriva specialarbete i historia och då har vi handledning ihop. Det som tynger mig, och Nasrin naturligtvis är att när hon fyller 18 måste hon gifta sig med en kurd i Kurdistans Turkiet som hon aldrig sett. Han har redan betalat brudpriset och det är bara för att hennes far skulle kunna starta eget. Hon är bakbunden, men vi har aldrig talat rakt ut om det. Hon är så medveten, medveten om allt, hon har vuxit upp i ett klimat sjudande av politik. Jag tror att det är följden av att de har levt som en minoritet under förtryck i många århundranden. Det skapar/kan skapa/har skapat en särskild slags medvetenhet. Kurder har alltid tvingats att vara på alerten, att inte förlora sin skärpa på grund av sina yttre fiender. Jag begriper mig inte på politik har Nasrin sagt. Då låtsas jag bli sur och vi småbråkar sinsemellan.  Jag säger att hon har politik på hjärnan och hon kontrar med att jag har hästar på hjärnan. Så skrattar vi för hon rider också i samma stall som jag.

Jag brucklar säga åt henne att hon skulle passa som politiker. Aldrig i livet, sa hon. Jag gillar naturen mer. Politiker är totalt hänsynslösa vad det gäller naturen. Där kommer jag inte att få gehör. Men det är ju helt fel inställning, säger jag. Jag vet, säger hon, men jag vill jobba utanför systemet, inte inne i det. Jag vill inte få ännu en tvångströja på mig.

– Ännu en?

– Att vara kvinna är ju en.

– jaha, säger jag dumt, det visste jag inte. Jag ligger efter i den feministiska debatten. Borde skola mig. Kanske omskola mig, frälsas från patriarkatet och dess välsignelser.

Förutom hästar så gillar jag historia och att läsa romaner. Att läsa vissa böcker, böcker som blir heliga/heligförklarade av mig, är som att ha fått en skymt av Shangri-La.

 

 

Jag nickade, kastade upp min träningsbag över axeln och seglade ut från idrottsplatsen. Jag hade ett uppdrag att fullgöra senare denna dag. Ett uppdrag som jag gett mig själv. Jag var brinnande nyfiken på Lisette, men också rädd. Hennes blick fortsatte att förfölja mig trots att jag försökte bli av med den.

Jag drog efter andan. Jag stod utanför villan i Fallhöjden. Det var upplyst i alla rum. Ytterdörren stod vidöppen. När jag kom närmare såg jag att det stod en ambulans parkerad på grusgången, alldeles nedanför trappan. Det hördes upprörda RÖSTER inifrån huset, det var uppjagad stämning. Efter några minuter kom två ambulansförare ut bärandes på en bår. De gick ner för den imponerande trappan åtföljda av en äldre man och en kvinna som jag antog var föräldrarna i huset. Den tredje personen var en ung kvinna i förkläde. Hedvig syntes inte till. För en sekund flimrade det till i skallen på mig, tänk om det var Hedvig. Men nej, tanken var löjlig. Jag hade en tidigare på dagen sett henne vinna ett terränglopp i suverän stil. Det var otänkbart att den sportiga, starka och muskulösa kvinnan skulle ligga på den bår som bars in i ambulansen. Jag slog ifrån mig tanken. Det måste vara någon äldre person, kanske en far- eller morförälder. Något syskon? Jag hängde över muren och såg ambulansen fara ut genom gjutjärnsgrinden. Den medelålders kvinnan hade sprungit bredvid båren i sina högklackade och snyftat högljutt, men när hon höll på att snubbla på sista trappsteget tog mannen bryskt tag i hennes arm.

Det upplysta huset stod kvar, men den uppjagade stämningen var borta istället rådde förstämning. Så tolkade i alla fall mina känslor tystanden efter all aktivitet. Ytterdörren stängdes. Jag gick därifrån, men vände mig om och såg att det fortfarande lyste i alla rum. The show must go one. Jag vet inte varför tanken for igenom huvudet på mig. Kanske hade jag väntat mig att man släckt ner, dragit sig tillbaka. Eller att en bil hade slagit följe med ambulanspersonalen. Det slog mig att det var underligt att ingen hade följt med i ambulansen. Det kan helt enkelt inte vara så farligt med personen i ambulansen, tänkte jag. Inte när inte någon följde med eller visade någon brådska.

Jag vände mig om en sista gång, och då såg jag det, lade jag märke till att ett av rummen på övervåningen hade släckts. Jag rös till, och skyndade mig hem. Jag fann cykeln där jag ställt den, tände lyktorna och kastade mig upp. Jag längtade till min egen härliga säng och en djup sömn. Jag var trött efter loppet och alla intrycken. Jag hade kommit i oförrättat ärende, men det fick bli en annan fråga, något som jag fick ta itu med nästa dag. Jag hade helt enkelt kommit olägligt.

Ambulansföraren kom ut. En läkare, förmodligen deras husläkare, en distingerad grå hårig man kom ut på trappan. De önskade förmodligen varandra god natt och tog farväl.

Jag skyndade mig därifrån. Vad var det som hade hänt? En oförklarlig oro grep mig, och jag kom mig naturligtvis inte för att fråga om Hedvig eller gå in och överlämna dagboken. Jag ville inte dra uppmärksamhet till min ringa person i det tragiska kaos som rådde för närvarande hos familjen Verlenz.

Jag fingrade på dagbiooken. Öppnade den. Men lade d en hastigt ifrån mig som om den brändes. Jag ville verkligen inte tjuvläsa henens dagbok. Jag ville överlämna den till henne stolt över mig själv för att jag lugnt kunde se henne i ögonen och veta att jag inte läst den. Hon skulle kunna lita på mig. Jag ville bli henens vän. Uppriktiga vän. Och en sådan inleder man inte genom att läsa den påtänkta vännens dagbok.

Nästa dag vajar flaggan på idrottsplatsen på halv stång och när jag ser den knyter det sig i magen på mig och jag får svårt för att andas. Fylld av ångest går jag runt och letar efter Börje men idrottsplatsen är lika öde som ……..

Nästa dag likadant. Inte ens skymt av Börje. Det börjar gnaga på mina nerver. Alltid etta intresse och så.

Det går långsamt upp för mig att något har hänt och att det kanske gäller Lisette. Jag gör kopplingen och allt faller ihop runt mig. Det svartnar för ögonen, men jag lyckas ta fatt i husväggen.

Alex ropar på mig.

– vad gör du här? Frågar han en aning oärligt.

– jag hade hoppats träffa Börje. Han var här inte igår. Vi hade bestämt att träffas kl. 10. Brukar han hålla sina avtalade tider? Jag hade hoppats att han var här i dag, men han lyser fortfarande med sin frånvaro.

– vad vill du honom?

– han vill att jag ska börja träna för honom, s a jag lågt, trött på killens avoghet/attityd.

– ja just det, sa han. Nu kommer jag ihåg, är du inte tjejen som kom tvåa efter Lisette det senaste terrängloppet?

– Jyp.

Grattis förresten. Det var bra sprunget. Han sa det inte särskilt övertygande.

– Äsch, sa jag, nybörjartur. Men det börjar faktiskt kännas som om jag fått se en skymt av Shangri-la. Jag skrattade.

– Vi får väl se sa han. OM du börjar träna alltså. Om du håller. Alla som har talang kan inte få ut sin rätta potential.

– Du låter som en tränare, påpekade jag. Han log, ett snett leende, för första gången.

– Nej, det vill jag inte påstå, men jag är väl en av påläggskalvarna på den manliga sidan. Jag kan visa dig lite om du vill. Vi kan träna tillsammans. Men inte i dag. Jag måste tyvärr be dig att återkomma i nästa vecka.

– har det hänt något? Jag såg att flaggan var hissad på halv stång i går. Jag såg uppmärksamt på honom, mån om att han skulle vara ärlig mot mig.

Han såg ner i marken.

– jag antar att jag måste tala om det för dig fast jag inte riktigt smält det själv. Det känns så overkligt fortfarande.  Men Förr eller senare får du ändå reda på det. Lisette är död. Hon begick självmord samma dag på kvällen som hon vunnit loppet. (hennes far hade inte varit där och tittat på henne).

Jag bleknade.

– Förlåt sa han och tog mig lätt i armen. Kom med här, han pekade i riktning mot läktaren, vi kan gå dit bort och sätta oss.

Och han berättar. Berättar att Lisette var ett jättelöfte och att Börje var alladeles ifrån sig av sorg. Så det är därför som allt står på vänt på ett tag.

– Men sa han, visste du verkligen inte vad som hänt?

– Nej, sa jag förvånat/ med förvåning i rösten. Han såg allvarligt på mig.

– Lisette begick självmord i lördagskväll.

Jag bleknade. Alex tog tag i min arm.

– Hur är det fatt? Vi går och sätter oss där borta en stund. Han pekade i riktning mot läktaren.

Vi satte oss ner.

– Jag kände inte hasplade jag ur mig. Jag hann aldrig lära känna henne, var det första jag hasplade ur mig. Men, ja, har man sprungit ett lopp tillsammans, legat bakom henne som jag gjorde är det ändå lätt att inbilla sig/att tycka att man kommer varandra lite närmare, sa jag. Hon är inte längre en främling för mig. Jag beundrar henne faktiskt, ja beundrade henne. Hon är ju dessutom äldre än jag. Jag tystnade.

– jag förstår dig, sa han. Lisette var damernas okrönta drottning. Börjes stora löfte. Han sörjer henne, hon var nästan som en dotter för honom tror jag. Det är vad jag inbillar mig i alla fall.

– Är du herrarnas okrönta kung om jag får fråga? / kunde jag inte låta bli att fråga. Jag kände behov av att leda in samtalet på något annat än det tragiska som hade hänt.

– Nej, sa han. Där har du fel. Han heter Erik och har sprungit i femton-tjugo år, så gott som obesegrad i alla lopp. Terräng och tiotusen meter. Jag är väl snarare påläggskalv för han håller på att lägga av.

– Påläggskalv. Jag skrattade.

– ja, fast Erik är så känd är han en riktig doldis. Jag har faktiskt aldrig träffat honom. Jag springer kortare distanser.

– Vilket innebär?

För närvarande innebär det 400 0ch 800 meter. Men meningen är väl att jag ska gå upp och bli 1500 meters löpare. Du vet, löpningens blå band.

Nähä, sa jag. Det vet jag inget om. Det får du berätta närmare om.

Han log igen, sitt sneda leende.

– Ok, sa han. Du har kommit till rätt person. Jag är ganska nördig (obs. ordet användes första gången i Sverige 1991) när det gäller sådana här saker. Kan de flesta resultat utantill.  1500 meter har ett samband med den engelska milen. Alla medeldistansares drömmål var att komma under fyra minuter på den engelska milen. Roy Bann ister var den förste att göra det, det var 1954. Att 1500 meter kallas det blå bandet har att göra med att distansen kräver både uthållighet, snabbhet och naturligtvis taktik. Det ställer krav på löparen, man måste kunna väva samman de här egenskaperna till en unik blandning. Det är faktiskt bara en hittills som har dubblat sin seger i ?? Vm på 1500 – Sebastian Coe.

 

– Förresten Erik är vegetarian. Han har varit det sedan 15.

– Hur så?

– En lustig detalj bara.

– jag är mer nyfiken på varför han är en sådan doldis? Är det medvetet?

– Jag undrar varför gjorde hon det? Hon var ju så framgångsrik, så snabb och ohotad. Jag menar förstås Lisette. Ett sådant löfte enligt Bengt.

– Att vara framgångsrik är inte allt här i världen. Du måste komma ihåg att med framgång kommer också press. Och som ett ”stort löfte” måste du leva upp till något. Du vill inte göra någon besviken, inte minst dig själv. Det kommer en masa krav och förväntningar på en själv som ska infrias.

– Kände ni varandra?

– Ja och nej. Vi höll väl på att lära känna varandra och så hände d etta. Hans röst bröts.  Jag trodde att jag hade all tid i världen och så plötsligt är hon borta. Det får mig att känna skuld. Varför gjorde jag ingenting tidigare? Jag hade tänkt bjuda ut henne i månader. Fattar du? Han vände sig upprörd mot mig. Det stormar hos mig sa han och bankade med vänster knytnäve på bröstet. Vi skulle ha gått på bio tillsammans efter min tenta den i juni.

Jag fattar inte att jag inte såg några tecken på att hon mådde dåligt. Jag hoppas verkligen inte att det är på grund av mig.

– Det tror jag inte, sa jag lågt.

– Det kan du inte veta: Han vände sig häftigt emot mig.

Jag blev alldeles paff och s ingenting.

– Förlåt mig, sa han långt om länge. Jag måste gå. Du får ursäkta mig men det här har tagit på oss alla i klubben. Det gäller Börje också. Han borde ha ringt dig, det borde han, och sagt att han fått förhinder och kanske berättat vad som hänt. Men vi är alla människor. Han ryckte på axlarna igen.

Som om jag inte skulle förstå. Men jag var ju utanför. Jag var inte innanför. Jag hade kommit med försent och jag kunde liksom inte fatta. Det gick upp för mig medan jag stilla betraktade Alex försvinna ut genom idrottsplatsens grindar. Tränaren Börje är där inte nästa dag heller. Besviket går jag därifrån. Det dröjde innan jag fick veta vad som hänt. Lisette hade tydligen tagit en revolver ur sin fars vapenskåp och skjutit sig själv genom munnen. Jag huttrade till som om jag frös när jag hörde det fast det var närmare 20 grader varmt.

– jagar henens far?

– ja, det gör han.

Inom mig undrade jag hur henens far var. Om han var snäll. Dessa tankar dök upp i mitt huvud och jag undrade i mitt stilla sinne om hon var rädd för sin pappa, om han hade drivit henne till detta? Men det var bara spekulation från min sida. Det fanns nog många runtomkring henne som kände skuld, Alex hade ju bekänt att han kände sig skuldmedvetet för att han inte sett något tecken anat något. Det är nog lätt att känna så i den situationen.

Jag kunde inte låta bli att spekulera i självmordet. Jag ville gärna hitta en förklaring, en förklaring som lät hyfsad och rimlig. Det måste ju finnas en sådan, det var min bestämda uppfattning. Inget sker utan en orsak och det kan finnas flera orsaker, orsaker som råkar sammanstråka och utlösa en handling av någon anledning.

Det fanns ju en annan anledning som låg nära till hands förstås, i synnerhet när det gällde en ung flicka Jag skulle så gärna vilja veta mer om henne. Då slog det mig plötsligt att det fanns ett sätt, ett högst påtagligt sätt. Jag hade ju fortfarande hennes dagbok i mitt förvar. Jag hade känt mig sympatiskt inställd till Alex och hade på vippen när försagt mig och avslöjat att jag hade hittat hennes dagbok och att jag fortfarande hade den i min ägo. Men så förekom jag mig själv/hejdade jag mig själv. Kanske var det så att Lisette helt enkelt varit kär i Alex han var ju en attraktiv ung man, brunlockigt halvlångt hår, svarta ögon och livfull.

Jag tänkte på blicken som Lisette gett mig. Den hade speglat rädsla, öppen rädsla, rentav skräck, det var jag förvissad om. Men gällde blicken verkligen mig, eller gällde den någon annan, något annat som hon uppfattat i sitt synfält – ja, till och med någon som inte befann sig i löparskaran utan utanför, kanske dold bakom en buske, bland träden. Framför henne?  För inte kunde det vara så enkelt som att hon fruktade konkurrensen från mig? Att hon såg mig som ett blivande hot? Jag skakade på huvudet åt mina förklaringar. Det var absurt. Det var nog att tillskriva mig själv lite för stor betydelse. Så imponerande var inte min talang. Nej, det var snarare något annat som tryckte eller pressade henne, något som låg utanför friidrottens välbekanta gränser för jag kunde verkligen inte föreställa mig att hon skulle vara rädd för att bli detroniserad, att pressen på henne var så stor och förväntningarna likaså att hon begick självmord. Hon hade inte fått sitt stora internationella genombrott ännu; det var väl där den verkliga pressen kom in. Då handlade det om sponsorer och så mycket annat.

Jag var glad att jag inte hann avslöja för Alex något om dagboken.

Jag drogs till Alex blev jag tvungen att erkänna för mig själv/ Jag drogs till Alex även om jag hade svårt att erkänna det för mig själv. Vad jag däremot visste var att jag hade njutit okontrollerat/ ohämmat av hans odelade intresse där på läktaren.  Jag rådbråkade mitt sinne med vad jag skulle göra med dagboken, det bästa vore kanske om jag kund låta den begravas med henne, låta den slinka ner i kistan på något sätt.

 

Hennes föräldrar ville säkert ha den, inte minst som ett minne, men också för att den kanske kunde kasta ljus över varför hon valde att begå självmord – är det inte sådant som dagböcker avslöjar allt det som ledde fram till något oväntat för alla andra än innehavaren av dagboken själv. Det måste finnas en orsak, intalade jag mig själv om och om igen. Hon måste ju ha lämnat några ledtrådar i sin dagbok, resonerade jag med mig själv.

Kosta vad det kosta ville. Jag skulle läsa dagboken.  >Ja, jag tyckte faktisktv att jag var skyldig henne det. och tänk om det inte var en slump att jag hittade den där, under bänken, precis bredvid mina skor?  Det måste vara en mening med att just jag hittade d en. Den var helt enkelt ämnad för mig.  Jag hittade det ena rättfärdigandet efter det andra varför jag skulle läsa den när jag väl kom igång. Det var mitt öde att läsa den. Jag skulle läsa igenom den och se om det var bäst att förtiga att den fanns och istället bränna den eller helt enkelt överlämna den till hennes föräldrar. Det viktiga var att säkerställa att de inte nådds av en massa information som inte var lämpad för dem. Som ung har man hemligheter som gör sig bäst på avstånd från sina föräldrar.

– Du knäckte henne, hätskheten i hans ord gick inte att ta miste på. Den här gången var all vänlighet som bortblåst. Han hade kommit på andra tankar och de innebar just nu att jag var skyldig till Lisettes självmord.

Hans anklagelse träffade mig som ett slag i solar plexus.

– Du måste ha sagt något, gjort något. Varför skulle hon annars varit död?

– Vem talar du om? Det var det enda jag kom på att säga fast jag så väl visste det. kanske ville mitt undermedvetna avleda honom, få honom att lämna sin monomani.

Den upprörda stämningen i föräldrahemmet den där kvällen återvände till mig. Och jag mindes blicken hon gav mig. Jag började känna mig olustig till mod, trång över bröstet som om jag inte fick tillräckligt med luft. Jag såg på hans röda otäcka ansikte.

– Var det ren och skär skräck jag hade sett, lite av den skräck som jag kände nu inför Alex. Så här i efterhand kunde jag få blicken till att betyda allt och inget/vad som helst.

– Men död? Lisette död? Jag såg vädjande på honom: jag hade väl hört fel? Men hans hätska blick sa mig något annat. Han gick ifrån mig, obehärskad och fylld med vrede. Jag tog några stapplande steg, sedan föll jag ihop på marken och storgrät. Det var som om en dimma hade lägrat sig omkring mig.

Intrig: Inte nog med det, hästen som jag hyrt över sommaren tillsammans med en vän….

Sammanhanget började klarna något. Den unga kvinnan i förkläde var alltså den intriganta Alice.

Alice har överträffat sig själv igen och bakat någon slags äpplepaj till efterrätt. Hon göder min far som har vad engelsmännen kallar en sweet toth. Han skiner upp varje gång hon annonserar att det blir efterrätt och under ljudligt smackande berömmer han varje smula. Det är trist så att det förslår. Ingen konversation; inga frågor ”typ hur har du det?” eller ”hur går det i skolan”. Skittråkiga frågor som brukade göra mig skitförnärmad, men nu saknar jag till och med dem. Hellre det än detta smackande och översvallande, överdrivan och oförjänta beröm som Alice leende tar emot med en klädsam rodnad. Glöm  det sista, den stackars tjejen vet inte hur man rodnar, men henens kinder är blossande röda efter värmen i köket. Eller så har hennes pojkvän varit på besök och fått henne i god form lagom till vår middag.

Vad otäck jag är. Jag visste inte hur otäck och grym jag är förrän Alice gjorde sin entré i vårt hus. Entré och entré, det dröjde nog några månader innan jag genomskådade henne. Jag har varit så upptagen med mitt eget, och antar att jag rent formellt är det fortfarande, men det som börjat hända/pågår i familjen har börjat distrahera mig så till den milda grad att jag tappat koncentrationen på lektionerna. Speciellt på tyskan så reser jag mig mitt i lektionen under förespegling att jag måste gå till toaletten, men i själva verket smyger jag uppför trappan som leder till skolans vind och sitter där och huttrar. Det drar nämligen från vinden, och stentrapporna är kalla som de är. Avstötande om du frågar mig.

Vem är du? Detta du som jag vill rikta mig till? Jag är helt vilse i pannkakan, har ingen aning.

Det får bli antingen Alice eller mig. Min far måste välja. Han kan inte hålla på och odla sin nyfunna hobby Alice mitt framför näsan på mig. Att min mor inte kan lägga ihop ett och ett fattar jag överhuvudtaget inte.

När hon började hos oss hade hon en pojkvän Robert. Han är ute ur bilden nu, men jag har sett honom stryka omkring härutanför. En gång vände han sig om, och det klack till i hjärtat på mig, jag trodde att det höll på att rusa ut ur kroppen och det såg nästan ut som han ville säga något till mig. Men sedan ångrade han sig tydligen för han gjorde helt om igen.

Vad vill han mig? Jag tror att han vill meddela sig med mig, men han vågar inte. Han är väl inte van vid självständiga idrottskvinnor som jag. Men en sak måste jag erkänna, det här med Alice förstår jag mig inte på. Men jag känner att jag måste ställa ett ultimatum; se till att få ut henne ur huset. Eller så får min far ta Alice med sig och flytta ut. Jag skiter i om vi hamnar i en etta i Högsbo eller var det blir av med oss. Det här får bara inte försiggå. Att min mor är en sådan dörrmatta inför den här mannen det fattar jag inte.

Robert väntade på mig under den stora eken igår kväll. Jag gick sakta fram emot honom som om jag väntade på min dom. Jag förstod naturligtvis is att det skulle handla om Alice. Jag ville egentligen inte höra, han såg min tvekan men bad mig med låg röst att höra vad han hade att säga.

– jag är svettig sa jag. Jag måste upp och duscha. Kan du vänta en halvtimme. Du kan hoppa över muren och vänta i redskapsboden om du vill. Ingen går dit så här dags. Han nickade och sedan såg jag honom gå utmed muren mot hörnet längst bort. Jag skyndade mig in i huset för att inte låta honom vänta längre än nödvändigt. Det syntes på hela honom att han bar på kärlekssorg. Ansiktet var blekt och tärt. Jag tyckte synd om honom. På sätt och vis var vi själsfränder, tänkte jag, även om jag fortfarande är lite oklar över hur det hänger ihop. Kanske är det ett önsketänkande. Att jag har någon på min sida som är klarsynt nog att se att det som utspelar sig varken är passande eller anständigt eller etiskt.

Vi är två i familjen som går sönder. Två kvinnor. En är redan sönder.

*

Valter har fest. Irene är hos honom. De har redan börjat dricka.

– Kom och sätt dig, säger Valter när jag kommer från stallet.  Jag sätter mig ytterst på en stolskant.

– Berätta något, uppmanar mig Valter. Berätta något för oss.

– vad då? Frågar jag förvånat.

– Äsch, vad som helst. Något roligt. Eller sjung. Sjung för oss.

– Nej, säger jag bestämt och gör mig beredd att gå.

– du har väl något att komma med? Insisterar Valter högljutt. Han håller fram ett glas med något grumlig vätska i och säger åt mig att ta det.

– Jag dricker inte, säger jag och sneglar på de andra i ögonvrån för att se om någon av dem kommer till min hjälp. Min ingen av dem säger något. De ser bara roat på. Till och med Irene.

– Du är en riktig räddhare, säger Valter.  Ha ha. De andra stämmer in.

– Fast när det kommer till hästar är du inte rädd, säger Valter som för att släta över.

Jag ser på först på Irene och sedan på honom. Vilka falskingar.

Det stämmer att jag är en räddhare. När det är dryckesslag hemma hos Valter och irern är där flyr jag fältet. Jag åker hem till min mor. Alkohol gör mig orolig. Så delvis har Valter rätt, det är som om han ser rakt igenom mig och det känns otäckt.  Sedan har han fräckheten att basunera ut det också i sitt lilla illustra sällskap.

Hon stötte till mig i sidan och sa:

Ardine och Christian obs.

Jag har alltid längtat efter att sova under bar himmel. Att sova under en gnistrande stjärnhimmel. Det är inte riktigt så här jag har tänkt mig det. Stadsljuset slätar ut himmelen, späder det mörka och skorstenarna luggar den/naggar den får den att se luggsliten ut, som en illa klippt gräsmatta.

Jag inser i alla fall att jag är ett steg närmare min dröm, på lite underliga vägar måste medges. Sömnen drar i mina ögonlock, motståndslöst ger jag efter. Jag drömmer. Mitt hjärta bultar av lika delar spänning och rädsla. Jag lyssnar till Christians jämna andetag. Det lugnar. Jag kryper närmare honom och plötsligt lägger han armen om mig och drar mig intill sig som om han kunnat läsa min a t ankar. För ett svindlande ögonblick, innan jag somnar, känner jag mig faktiskt lycklig. Det går att överleva ibland, om än på oväntade sätt. Vi människor är fantastiska, vi kan göra så mycket mer för varandra än vi tror, vi har bara inte en susning. Vi är så beroende av varandra, av varandras godhet, att vi finns till, finns där. Det är inte mycket så behövs, lite närvaro är fullt tillräckligt, det som fulländar, lindra och mildrar, får d et att vända. Från det att jag vaknar på morgonen tills det att jag går och lägger mig på kvällen är jag beroende av andra människors verk.

* Lisette forts.

– Dagbok skriver man aldrig för sina föräldrar, konstaterade han sakligt och kisade på mig på sitt karaktäristiska sätt. Börjes övertygelse var så stark. Det han sa kändes som det enda rätta.( alla bitarna föll på plats – tårta på tårta).

– Jag bränner den.

I det ögonblick han sa de orden föll en tyngd från mitt bröst. En bild dök upp i mitt huvud. En bild av en nybliven änka som bränner sin avlidne makes kläder och andra persedlar på tomten till sitt fritidshus en tidig morgon. Plötsligt andades bilden frid/ På något märkligt sätt/plötsligt lade bilden sig till ro i mitt inre.

Själv hade JAG Beslutat mig för att sluta med friidrotten. Jag kände att jag inte kunde axla Lisettes mantel. Det fick andra göra.

Jag sänder ut röksignaler, men ingen ser. Eller vill inte. Ok, nu var jag cynisk. Det var inte meningen. Förlåt, men Jag är födelsedagsbarnet som vägrar att skära upp den första tårtbiten utan väljer att vänta tills alla fått, och då när jag äntligen ska skära upp är tårtan redan slut. Det är skamfullt att sända upp röksignaler märker jag. Jag känner mig skamsen. Känner skammen för att jag inte har gått direkt på; gått omvägar, cirklat kring ämnet utan att ta tag i det; kretsat i utkanten, inte kommit till skott. Men vad är det? Säg vad det är? Det är inte så enkelt. Det är själva resonerandet jag vill åt, för det är i den processen något händer – tror jag. Hoppas jag. Men om inte själva procesen finns till och jag måste hoppa till kärnan först? Jag vet inte. Jag måste börja ringa in den. Det är steg nummer 1 (skulle också kunna vara titeln). Tillsammans med någon. Någon som har tid och förståelse – förståelse och tålamod.

(interfolierat):

(I  dag var det bättre hos T. jag var inte så negativ, jag höll mig inom gränsen. Jag kunde hänga på när Birgitta bytte perspektiv, uppskatta när hon vände det till något positivt. Jag kunde haka på där och bli mer positiv. Jag mår bättre. Bättre för att jag höll mig inom gränsen.)

Till minne av Lisette. Lisettes dyrgripar.

Stentrappa längs ner i högra hörnet av trädgården, en trappa som leder uppför en brant som övergår i en skogsbeklädd höjd. Sju trappsteg.

Härlig tanke att det finns en öppning som tillåter skogens vilda djur att komma in i vår trädgård., välkomna skogens vilda djur. Min far har talat om att skaffa en grind, men det har lyckligtvis inte blivit av. Ingenting har ännu föranlett en sådan åtgärd. Jag är en stor bluff, jag krackelerar på insidan.

Ser lätt besvärad ut. Rakryggad hållning är det som gäller.

Det är Tina. Hon utgör inget hot, säger Börje. Hon har inte tränat PÅ LÄNGE. Hon värmer upp passerar kurvan och går in på sista kortsidan. Hon är inte så aktiv längre, säger Börje. Hon rycker in så och då på kretsmästerskap och distriktstävlingar för att plocka poäng till klubben. Du ser själv säger han, hon är tungfotad, en stor och klumpig löpare.  Hon är definitivt inte lika smal som jag, men det behöver väl inte innebära att hon inte utgör något hot? Hans ord gör mig av någon anledning ledsen. De träffar mig. Jag gillar inte det han säger.

Jag lyssnar oroligt på hans utläggning om Anna-Karin. Jag tar åt mig när han kritiserar hennes kropp, det väcker ett obehagligt eko inom mig. Förnuftet säger mig att han har rätt att jag ska förlita mig själv på honom. han säger det inte för att vara elak mot Anna-Karin utan för att lugna mig. Han vet att jag har nerverna utanför kroppen.

Jag har inte fattat det förrän nu, men han avläser mig, tycks läsa mig som en öppen bok. Jag kan inte översätta mina känslor till ett begripligt språk ens för mig själv. Det skulle vara så enkelt: det handlar väl om benämningar i enlighet med någon slags taxonomi, liknande det som gäller/rör botaniken. Ungefär som man säger: det där är en prästkrage, den till hör familjen korgblommiga växter etc.

Det är så lätt med botanik, jag får ledigt 4-5 i ämnet, när jag ser eller tänker på blommor då uppstår tankar, då drar jag paralleller, ser symbolik, men det är flyktiga tankar, tankar som lindrar och tröstar för stunden, men upplöses alldeles för snabbt för tankarna pilar oförtröttligt vidare, oförtrutligt vidare fast jag (envisas) med att hålla dem kvar så att jag ska hinna smaka på dem.

Jag sitter på mitt rum – min borg. Här, den här lilla ytan, mina 40 kvadrat, är jag härskarinna. Jag vaknar upp till ännu en dag av att räkna kalorier, att tänka på vad jag äter för att få i mig alla näringsämnen jag behöver, för att hålla mig på topp.

Det regnar ute, regndroppar rinner i strida strömmar nerför mitt fönster. Tur att jag har regnställ. Vädret får aldrig vara en ursäkt för att jag inte ger mig ut. I det här livet, kaloriräknandet, kollen på pulsmätandet, pulstagningen och drömmen om det perfekta loppet så finns det inte plats för härskarinnan på 45 kvadrat, Jennifer, här på mina ensliga löparrundor har jag med mig min låtsaskompis Antoinette. Jag pratar högt med henne. Lägger ut texten om allt.

Är det verkligen glädje jag känner? Jag känner mig så förvirrad. Det är inte så enkelt som det tycks. Det är dubbelbottnat; motstridigt (motstridiga känslor). Ingenting har förberett mig för det här. Jag kan Guds tio bud utantill, jag sover till och med dem under kudden – gjorde det i alla fall under flera år tills någon fann dem och magin bakom min gest splittrades som om den drabbats av stenskott/som en ruta vid stenskott/min lilla bubbla sprack/ försvann.

Jag måste stå ut med osäkerheten; fatta att det inte finns något helt rätt eller något helt fel, jag söker en perfektion som inte finns, men ändå har jag en förnimmelse av att jag redan har upplevt den, den totala magin.

Hans andetag (vems Alex eller Roberts?) sättet han ser på mig, omärkligt, i smyg tar jag pulsen på mig själv när jag går därifrån. Den har ökat betydligt. Hjärtat slår för fullt, hjärta slår returer, rena vanvettet. Jag tror att jag är mer rädd förkärleken än för att dö. En märklig sak att tänka, men när jag skriver ner det får det mening och samtidigt gör jag en annan upptäckt. I kärleken kan jag inte vara/förbli passiv, den kräver något av mig, jag måste bli en medspelare, svara an. Det är en uppfordran. Kärleken kommer med en uppfordran. Allt jag har lärt mig hittills har tytt på det motsatta: att den är passiv, stum. Men min kropp säger mig något annat och jag vill plötsligt ta ett, flera steg bakåt. Det går för fort. Jag hinner inte med, min kropp som jag tuktat så hårt, som är ett under av disciplin, ska jag nu tvingas tillåta den att ge ifrån sig små tecken, åtbörder, livstecken, signaler, hur går det då med disciplinen? Vem vet vilka krafter jag släpper lös? Alla träningstimmar som jag lagt ner kommer att vara förgäves, inte vara till någon nytta, bara gå upp i rök. Frågor som dessa brottas jag med. Det är dessa frågor jag behöver få svar på. Få visshet om. Hur närmar man sig det väsentliga med människor som man har så olika syn på vad som är väsentligt i jämförelse? Hur närmar man sig det väsentliga? Mig veterligen finns det ingen snitslad bana, ingen stor banderoll uppspänd som det står målgång på.

Hur närmar man sig det väsentliga när det har slutat spela roll/ mist sin betydelse. I det här huset pratar vi inte längre med varandra.  Det är maskhållning som gäller.

Vill jag se människor prata, med varandra får jag gå på teater eller se en film.

Jag har trampat fel, men jag törs inte erkänna det. Jag är utstött ur mitt eget liv, jag vill tillbaks in i det igen. (Jag sträcker mig efter nyckeln, men det finns ingen. Jag är utelåst från mitt eget liv.)

Nu vet jag inte om jag vill släppa in dem i min process, i mina tankar. Det har ju stängt mig ute. Varför talade de aldrig om för mig att min mor fått ett missfall? Jag var fem år – de kunde ha sagt något. Istället valde de att utestänga mig och sörja på egen hand. För all del säkert med alla de rätta motiven, att skona mig. Men fattar de inte att det inte går att dölja något för ett barn? Att ett barn alltid känner på sig? Har de inte lärt sig någonting av sin egen barndom?

Varför måste föräldrakärlek alltid vara så inskränkt och handla om att skona?  Att nära och upprätthålla ett klimat där man alltid kan dela och därmed stötta varandra. Det är så vi växer och blir starka. Att skona, att skydda efter en viss ålder känns overkligt, ansvarslöst och fegt till och med.

 

Vad ska jag göra med dagboken? Jag var tvungen att fatta ett beslut; det gick inte att förhala det längre. Särskilt inte som föräldrarna hade satt in en annons i tidningen och efterlyste den saknade dagboken.

Jag gick till Börje med den. Han tog emot den med utsträckt hand och tacklade för förtroendet att jag hade kommit till honom.

–Jag tänker att det är bäst att du får fatta beslutet, sa jag, eller fatta avgörandet om dagboken ska överlämnas till Lisettes föräldrar. Jag vet inte om de är rätt personer att anförtro den åt?

Det är en sak som jag undrar, sa jag, och vände mig till Bengt. Innan jag hann avsluta vad jag hade på hjärtat förekom han mig

– Jag tror jag vet vad du kommer att säga och sanningen att säga så vet jag inte. Jag tror aldrig att jag kommer att få veta det heller. Jag önskar naturligtvis att hon skulle ha kommit till mig först, och att jag skulle ha kunnat vara till någon hjälp så att hennes liv inte hade behövt sluta så här tragiskt. Men hon kände väl att det gick någon gräns någonstans vad hon kunde säga till mig. Hon ville väl inte violate vår relation, hon var väl rädd för att förstöra vår relation. Det är min gissning. Om vår relation hade gått djupare, om hon anförtrott sitt privatliv åt mig, en del är ju nödvändigt, görs, viktigt, men allt, det finns nog inte utrymme för det i en relation som vår, risken är att fokusen hade förflyttats från träningen till privatlivet Det är tänkbart att vår relation inte skulle ha klarat det. Det skulle ha blivit för påfrestande helt enkelt. Då skulle Lisette ha helt andra motiv/drivkrafter frö att gå på träningen. Det skulle kanske ha skett en förskjutning. Hon hade kommit för att få råd och stöd i privata angelägenheter. För att prata/prata av sig.

– Måste det vara så uppspaltat då? undrade jag försiktigt.

Måste inte de tandra finnas med, åtminstone till en viss gräns>?

– Jo, naturligtvis. Det är det jag försöker säga. Men som sagt, till en viss gräns. Annars sker en rollförskjutning och jag tror inte det är bra. Även jag har känslor, känslor som jag måste ta hänsyn till. Han tystnade.

Jag pressade honom inte.,

–Jag var lite som en far för henne, tror jag. På s ätt och vis.   Men, och han slog ut med händerna, kanske hade det varit det enda rätta. Ibland. Men jag var inte blåögd nog att gå in i den rollen.

Vi satt tysta en lång stund. Det var jag som bröt tystnaden först.

– Jag förstår vad du menar, sa jag. Men jag hoppas att du inte anklagar dig själv. Tränarrollen kan ju inte växa och förgrena sig åt alla håll och kanter. En tränare ska ju vara en tränare.

– Jo, jag antar det.

Jag förstod att han inte orkade tala mer om Lisette. Och det som hade hänt. Hennes död hade tagit honom hårt. Han grämde sig över att han hade missat hennes självmordstankar. Önskade att han hade gjort mer. Men han hade förmodligen gjort allt han hade kunnat, och gjort det bra, men han var inte redo att inse det ännu.

Han hade varit en bra tränare för henne, en tränare som hon hade sett upp till och respekterat, men hennes integritet var för stor för att hon skulle vända sig till honom med sina svårigheter/svåra tankar, Hon hade ansett att självmordet var hennes ensak., Oviss om hur stor saknad hennes självmord skulle utlösa gick hon i döden. Hon var avhållen till och med av människor som knappt kände henne.

 

  • Du sliter snart ut det där spåret i skogen om du inte följer med till Slottskogsvallen istället på friidrottsträning.

Jag stirrade på Alex.

– Menar du allvar?

– Klart jag gör.

Jag tänkte efter lite. Vi hade båda varit där på liten friidrottsskola på ett sportlov.

– Blev du kvar där efter den där friidrottskolan vi gick på?

– Det var ju evigheter sedan.

– Ja vet, men började du träna på riktigt efter det? Gick du med i klubben menar jag?

– Ja, sa han nonchalant och knuffade till mig med, kanske med avsikt, när han gick förbi.

Mitt hjärta började banka i bröstet. Varför hade han inte sagt något? Tänk om jag också hade velat börja träna då? Jag stod länge och såg efter honom. Den självtillräcklige avguden.

Det var en solig dag och det var mycket folk vid >Lejontrappan. Men jag fick genast syn på honom för han stod och hängde mot ett av lejonen. En svart sportbag hängde över ena axeln.

Han gick mig till mötes med spänstiga steg.

– Kom. Vi hoppar på sjuan. Han pekade i hållplatsens riktning som om jag var ny i stan. Han gick med bestämda steg. Det var bara att hänga på. Han slog sig ner på det yttersta sätet längre bak i vagnen och jag satte mig på det yttersta sätet på andra sidan gången.

Det var med förväntan jag steg in på området tillsammans med Alex. Jag längtade efter att få börja springa och mäta mina krafter mot någon.  Jag kände  mig nästan vild inombords, obändig och något bångstyrig.

Alex visade på skylten till omklädningsrummen och vi skiljdes åt tillfälligt för att byta om i respektive omklädningsrum. När vi återförenades började vi värma upp tillsammans genom att jogga runt på gräsmattan på innerplan. Den var alldeles nyklippt. Tränaren kom ut på planen och blåste i en visselpipa och vi samlades runt honom. Alex tog med mig till honom och presenterade mig som en blivande adept.

– Ja, jag hörde av Alex att du var intresserad av att vara med, sa han. Kul. Jag heter Wille och det är jag som är löptränaren. Han nickade mot gräsmattan. Jag såg när du värmde upp därute. Du har ett bra löpsteg, men det är mycket som kan förbättras. Han log. Hoppas jag inte avskräckte dig nu.

– Nej, inte alls sa jag. Jag gillar att finslipa.

– Bra.

Han var på mig om mitt löpsteg. Att jag skulle pendla jämnt med båda armarna, att jag låste den vänstra, jag måste tänka på att få upp den lika mycket som den högra. Han sa att det fanns inte något som ett perfekt löpsteg; att man hela tiden måste löpa medvetet, tänka på de små fel som jag nästan gjorde per automatik för att komma så nära fulländningen som möjligt. Det enda jag tänkte på, drömde om, var fulländning. Det var dit jag skulle ta mig, dit in i fulländningen och fulländningens rike som jag ville att mitt löpsteg skulle ta mig.

 

– Du har sprungit en del när du var yngre vad jag förstår?

– En sommar bara.

Hans uppmärksamhet gled ifrån mig och han började ropa ut vad vi skulle göra för uppvärmningsrörelser. De var verkligen tröttande. När vi skulle göra armhävningar säckade jag ihop totalt.

– Vad tyckte du? Frågade Alex när vi var på väg hem efter passet.

– Skönt, men jobbigt.

– Det är det som är poängen.

– Oh, menar du att jag hade missat det?

– Vill du promenera en bit? Vi kan gå genom Slottskogen och sedan kan vi ta spårvagnen från Linneplatsen om det är okey för dig?

– Gärna. Det är så milt i luften.

– Det är våren. Den är äntligen på väg.

– Äntligen.

Vi gick försänkta i tankar. Träningsbagarna dunkade mot våra sidor och då och då justerade vi dem så att de låg rätt mot våra kroppar. Våra steg fjädrade mot asfalten. Koltrasten var redan i farten, och en mängd andra fåglar. Vi klev på spårvagnen.

– Hinner du ta en snabbfika hemma hos mig? undrade han. Vi byter till Lillhagenbussen vid Backaplan. Min mor är inte hemma.

– Hurså sa jag. Nu sätter du allt skräck i mig.

Han skrattade. Jag såg honom rakt i ögonen.

– Jag följer med på ett villkor sa jag och skrattade jag också, att du lovar att inte förföra mig. Jag flyttade på en tidning som en passagerare hade glömt kvar när han gick av. Jag hörde inte Alex svar för ett sällskap kom efter oss fnittrade och dånande.

På bussen satte vi oss äntligen bredvid varandra.

– Skönt att inte komma hem till ett tomt hus, sa han och sträckte på benen.

– Men det gör du ju, din mor är inte hemma sa du.

– Iag menar att ha någon med. Att slippa vara ensam i ett tomt hus. Är du nöjd nu, ordmärkare där.

– Säkert att du vill ha en fika, sa han och kikade upp mot höghuset?

– Ja självklart. Jag är vrålhungrig.

Jag noterade aldrig att Alex inte riktigt var sig själv.  Han dukade fram mackor och satte fram mjölkpaketet och byggde te. Men han lät inte teet dra tillräckligt länge som han alltid brukade vara så noga med. Han tittade på klockan och sa att ”du måste nog gå nu” alldeles för tidigt i mitt tycke. Jag såg förvånat efter honom. Han dukade redan av och hade ryggen emot mig. Jag kände en tår i ena ögonvrån. Vad var det här? Vad hade hänt? (en sådan plötslig skiftning i hans sinnesstämning).

Nästa vecka igen träffades vi klockan 17 vid Lejontrappan och anträdde vår spårvagnsfärd tillsammans.

– Längre fram kanske. Han tittade ut genom spårvagnsfönstret. Vi sprang, men något av förtroligheten mellan oss var borta. Det var inte lika angenäma, svallande och intensiva känslor mellan oss längre.

(jag har blivit uppdaterad något av mitt syskonbarn Isak hur det går till inom friidrotten nuförtiden)

Annonser

Moa Martinson – pionjären

 

Källa: Ebba Bratt- Wikström (1988):Moa Martinson: Skrift och drift i trettiotalet,  Göteborg, Nordstedts (doktorsavhandling)

Den blivande författaren Moa Martinsons första tryckta ord står att läsa på den nystartade syndikalistiska tidningen Arbetarens lördagssida ”Kvinnan och hemmet” den 18 nov. 1922.

Kvinnosidans redaktör och tillika sexualpolitiska redaktör var Elise Ottosen Jensen, med smeknamnet Ottar.

Martinsons artikel är signerad H.J och H.J  är irriterad på Ottars inledningsartikel som (i förmyndaraktig ton) insinuerat att de till klasskamp avogt inställda mödrarna skulle komma att föraktas av sina medvetna söner. H.J tar det som utgångspunkt för att kritisera arbetarrörelsen som hon menar ser ner på kvinnan. Hon efterlyser en undersökning som visar orsakerna till varför kvinnan kan ha svårt i alla lägen att ””förstå” socialismen. T ex när föreningsmötet tas som förevändning för att begå krog- och cafebesök, genom vilka våra förut fattiga hem blir neddragna i den mest obeskrivliga omoral som tänkas kan—”

Under senare delen av 1924 börjar tidningsledningen få nog av den livaktiga och allt annat än lättstyrda kvinnosidan. Red.sekr Casparson stöder sig på redaktionen som ”ofta haft en känsla av att fru Helga förde den mot mannen fientligt stämda feministens talan i mestadels oträngt mål.”

Martinson börjar också skriva försiktigt gestaltande prosaskisser. Den första publiceras i Arbetaren den 21 april 1923.

Ottar började under 1925 ge ut en egen kvinnotidning ”Vi kvinnor”.  Martinson var självskriven som skribent. Efter 16 nr gick det dock inte att driva tidningen längre på grund av ekonomiska svårigheter

Under 1925 skrev Martinson en roman, Pigmamma, som refuserades. 1927 sålde hon den till Brand, i vilken hon medarbetar, för 75 kronor. Hon behövde pengar. Romanen gick som följetong i ett års tid  från och med januari 1928. Skillnaden mellan det mogna debutverket Kvinnor och äppelträd (1933) och Pigmamma är stor, skriver Bratt Wikström.

I Moa Martinson får ett svarsbrev av Nexö efter att ha skrivit till honom och tackat för läsupplevelsen av Pelle Eroberen i nov 1923.

Kaere ukendte kammerat Fru H.J, inleder Nexö brevet och skriver bl a Jeg synes at de skulde skrive deres Livs historie. Hvis de gor de, saa send mig de till lesning.

Hon skriver en hyllning i ”Ditte Menneskebarns” efterföljd.

I memoarboken ”Jag möter en diktare” (1950) har Martinson beskrivit året 1927 som särskilt avgörande för sin utveckling.

Hon funderar dels på att emigera till Kanada, dels att ta ut skilsmässa, och hon söker arbetet på Arbetare-kuriren (där hon blir presenterad för en luffarpoet vid namn Harry Martinson).

I januari begår hennes man självmord. En insamling till änkan görs bl a av Sveriges ungsocialistiska förbund, och det blir denna summa pengar från den gamla publiken som slår en bro över till det nya livet som Martinson nu riktar in sig på.

Elin Wägner, Honorine Hermelin och Ada Nilsson bjöd henne till Fogelstad, en kvinnlig medborgarskola som startats av riksdagskvinnan Elisabeth Tamm på hennes gods.

Fogelstad får en oerhörd betydelse för Martinson, inte minst den så kallade Fogelstadsideologin som Martinson förblir influerad av.

Hon gör tvärtom vad Lars Furuland menar vara de typiska svenska och nordiska bildningsgångarna för 1900-talets autodidakter.  Dvs. folkskola, aktivt arbete inom folkrörelsernas lokala föreningar och folkhögskola. Sedan kunde man få ett jobb på någon redaktion, eller gå vidare i karriären. Denna bildningsgång följde bl a Dan Andersson Och Ivar Lo Johansson och Maj Hirdman och Kerstin Hed.

Moa Martinsons väg ser ut så här: på 1910-talet blir hon ung socialist, i början av 20-talet syndikalist och samtidigt börjar skriva.

På Fogelstad kallade alla Helga Johansson för Moa. Signaturen var från Johannes V. Jensens roman ”Jökeln” (på sv. 1908) och romanfiguren Moa är ingen mindre än mänsklighetens stammoder.

Martinson avbröt emellertid kursen på Fogelstad i förtid pga bl a ångest för sina barn; vad som skulle kunna hända dem osv. Så ville hon ordna sina manus. På Fogelstad hade hon gjort utkast till en roman. Hon visste att den var bra.

I maj 1928 kom Harry Martinson till torpet för att stanna. Moas stilistiska medvetenhet tilltar. Bratt – Wikströms exempel är prosaskissen Tavla.  Den har bearbetats och skrivs slutgiltigt om under 1931. Natursceneriet beskrivs ingående; i manus ligger ”lågslätten som ett hav av blåstärkta trådgardiner. I  Tidevarvet är den ”ett hav av blåstärkta trådgardiner. I trycket är Martinson sparsam med effekter, putsar satserna så de uttrycker något precist – liknelser i manus blir metaforer i tryck. Ett dimmoln som blir nästan svart i månglansen omkring 1928 lyder 1931 ”ett dimmoln, svart i månglansen.

Debuten med Kvinnor och Äppelträd dröjer till 1933. I ett brevutkast till Erik Hjalmar Linder 1949 skriver Moa Martinson: Vad beträffar Martinson  så var hans intrång här ett minus för mig som blev hindrad i debuten när jag äntligen kommit så långt att jag var fri att skriva. Jag hade nämligen blivit änka/—/

Martinsons roman avfärdas av somliga som ”underlivssynpunkten”, andra tyckte att den var äcklig.

(Litterära förlossningar är sällan uppbyggliga att läsa, skriver Bratt-Wikström. Den äldsta lite mer detaljerade skildringen som hon funnit i svensk litteratur återfinns i Anna Brantings novell Edens ve i Sju martyrer (1894).

Ebba Bratt-Wikström: Kvinnligheten/moderligheten som text, som det här är frågan om, är ett mycket djärvt projekt. Dess överlevnad beror på om det kan dela kontext med sina läsare. Den litterära texten blir med nödvändighet också en undersökning av dessa svårigheter som ligger strukturellt inarbetade i det litterära projektet.

Kan kvinnans begreppsliga och symboliska värld, kvinnans ”mening” om tillvaron utsättas för en ”manlig”  respektive ”borgerlig” granskning och tolkning Är den begriplig? I Sally finns en metanivå som reflekterar över detta receptionsestetiska problem. Genom hela boken verkar medvetandet om att Boken om Sally är en litterär text som tematiserar tabubelagda och bortträngda erfarenheter. (sid.142)

 

The Trouble with Goats and Sheep  – en roman av Joanna Cannon.

 

The Trouble with Goats and Sheep  – en roman av Joanna Cannon.

(2016, Harper Collins.uk).

The trouble with Goats and Sheep, (ännu inte översatt till svenska), är en prisad debutroman skriven av psykiatrikern Joanna Cannon.  Romanens huvudperson heter Grace och är tio år. Sommarlovet står för dörren när plötsligt en av grannarna, Mrs Creasy försvinner. Grace och hennes bästa vän Tilly har ungefär lika många frågor som de vuxna om försvinnandet – men inte lika många svar.

Just skillnaden mellan barnens värld, i det här fallet Graces och Tillys, och de vuxna blir så uppenbart i boken: Vad som uppfattas, hur man ser, upplever, tänker och resonerar kring saker och ting. Och inte minst: barnen har inte de vuxnas bagage att släpa på.

 

Bokens tema kretsar kring tillhörighet, vilket inte minst titeln ger en fingervisning om; den hänspelar på Matteus evangelium,(25:31-46), närmare bestämt den yttersta domen.

Boken har en händelsekedja under ytan som avtäcks allteftersom handlingen framskrider och som har att göra med något som hände i ett inte alltför avlägset förflutet. Något som kommer fram i de kapitel där inte Grace är berättarjaget, utan där det berättas i tredje person och de andra huvudkaraktärernas olika perspektiv kommer fram. Graces begränsade perspektiv räcker inte till för att förstå allt det underliggande, och framför allt inte det som hände nio år tillbaks i tiden.

Det innebär inte att de vuxna har mer rätt än Grace för hon bildar sig en förståelse som är så mycket mer helhjärtad än de vuxnas. Där ryms inte förutfattade meningar eller de hemligheter som döljer sig i området.

Händelserna i boken utspelar sig under en begränsad tid, närmare bestämt mellan den 21 juni och den 21 augusti 1976. Men vi slungas också, som sagt, bakåt i tiden –  till 1967.

Lika bestämd och avgränsad som tiden är också platsen för handlingen: The Avenue, ett förortsområde med radhus och alla gator benämnda efter träd.

Det är alltså här i bostadsområdet The Avenue  som Magret Creasy försvinner en måndag. Det är värmebölja i juni och de vuxnas spekulationer upptar Grace och Tilly. Exempelvis Tillys mamma har sagt att the heat makes people do strange things.

Några sidor längre fram frågar Tilly Grace varför alla skyller Mrs Creasys försvinnande på värmeböljan och naturligtvis har Grace genomskådat det:

  • It´s easier, I said.
  • Easier than what?
  • Easier than telling everyone the real reasons.

Den 27 juni gick vi alla i kyrkan för att be Gud hitta Mrs Creasy, berättar Grace. Hon tolkar kyrkoherdens predikan om getter och får som att han har talat om Mrs Creasys försvinnande.

Efter predikan får Grace ett gyllene tillfälle att prata med kyrkoherden som plötsligt uppenbarar sig i dörröppningen till kyrkan.

En dialog utspinner sig dem emellan. Bland annat frågar Grace kyrkoherden hur man hindrar folk från att försvinna och kyrkoherden svarar att man för dem till Gud. Och då undrar Grace var man hittar Gud och kyrkoherden säger att han finns överallt, att det bara är att se sig omkring.

  • And if we find God everyone, will be safe? I said.
  • Of course.
  • Even Mrs Creasy?
  • Naturally.

När sommarlovet infinner sig vet Grace vad Tilly och hon ska göra: Leta efter Gud.

Grace och Tilly påbörjar ett undersökande hur det står till med tron bland grannarna. Därmed har de förvandlats till två smarta detektiver som på fullt allvar tar sig an mysteriet i radhusområdet för att återskapa tryggheten och få Mrs Creasy tillbaka.

Det uppstår ofta en slags förtrolighet  eller betraktande i dialogen mellan flickorna och dem de talar med; en förtrolighet som har också har med tingen att göra, för tingen är inte livlösa, de följer flickorna med blickar: de kan hålla andan, och de kan dra djupa suckar. Det finns också en trygghetsskapande magi med upprepande testunder eller saftstunder med kakor som Angel´s Delight och annat sockerstint.

Besöket hos den pensionerade grannen Eric Lamb är ett lysande exempel på den här förtroligheten i dialogerna, den har något med insikt, visdom och upptäckt att göra. Det finns meningar och ord som glöder av en eftervärme som gör att läsningen sker dröjande och långsamt. Faktum är att Eric Lambs och flickornas samtal som har trädgården som utgångspunkt kanske är själva bokens credo. Upprinnelsen är ett ogräs. Flickorna påstår att de behöver hjälpa till med något för att få sitt utmärkelsetecken från miniorscouterna och på så vis får de börja rensa ogräs i Lambs trädgård. Men Tilly vet plötsligt inte om växten framför henne är ett ogräs eller inte, och när Eric Lamb uppmärksammat att arbetet avstannat kommer han gående. Lamb närmar sig frågan om vad som är ogräs på ett oväntat sätt för till Tillys förvåning är det hon som håller avgörandet i sin hand: Hon är den som avskiljer, gallrar ut, som har makten att placerar växten i kategorin ogräs eller inte. Att välja vara fast i det binära tänkandet eller gå bortom. Och det är dit Eric Lamb leder henne. Synvinkeln är det som gäller. Som är det avgörande. För det här med växter är väldigt subjektivt, förklarar han. Och när båda flickorna visar tydligt att de inte hänger gör Eric Lamb ett nytt försök:

It depends very much on whose point of view it is. What´s a weed to one person might be a beautiful flower to another. It depends very much on where they´re growing and whose eyes it is you´re seeing them through.”

Det handlar väldigt mycket om att kunna se bortom tillhörighet, att inte låta det styra ens liv.

Grace och Tilly får annorlunda samtal att uppstå och som också visar hur bräckligt det här med tillhörighet kan vara. Den kan vara bara skenbar.

 

Jag leker med tanken att Mrs Creasy kanske rentav fungerar som en förklädd gud i berättelsen- och frågan som uppstår är ju naturligtvis om hon kommer att komma tillbaka?

Titeln är ju centrerad kring Matteusevangeliet 25:31-46 och handlar om sådana till synes konkreta frågor som vem som gav Jesus mat när han var hungrig, vem som gav honom dryck när han var törstig, gav honom härbärge när han var främling och klädde honom när han var naken. Vers 40 lyder: Kungen skall svara dem: Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.

I överförd mening så handlar det inte bara om de fysiska behoven utan också de psykologiska: Någon som samtalar med människorna, lyssnar och som låser upp hemligheter.

Mrs Creasy är om inte en förklädd gud i berättelsen den som är närmast beskrivningen av en ängel i den. Eller med andra ord: Mest medmänniska. Hon lyssnar på alla och hon förstår för det antyds att hon var hemligheten på spåret som involverade Grace; den dagen den sjunde november 1967 då hennes mamma trodde att hon var försvunnen.

Vi behöver tillhörighet för att växa, utveckla identitet och så vidare, för att känna trygghet. Men det finns också tillhörigheter som vi behöver växa ifrån, tillhörighet som hämmar, som gör att vi hamnar snett, som Joanna Cannon så tydligt visar.

Kanske kan det rentav vara bra att en förklädd gud eller medmänniska försvinner för en tid? kan jag inte låta bli att undra, eftersom nya ytor kommer fram och blir belysta.

Men med ett förbehåll: Att hen kommer tillbaka.

Helena Maria

 

 

Källhänvisningar:

www.bibeln.se/las/2k/watt#=Matt+25%3A31-45. Hämtad: 2016-10-27

 

”When you no longer burn to be pretty and nice…”

…about ”Til” (Mathilda) – a kindred to Ardine

20180730_193311
Bild: FARID

Chapter 1.

Til was dozing behind the counter. The clock was three minutes slow. It was time to close the store. Stupid with fatigue, she did not want to go home to the room she was renting at Sherry`s apartment. Sherry`s mother, father and brother Eric had arrived from the hinterlands late Sunday night and in spite of the hour, started to unpack immediately.  Confidently speaking, it was like an invasion. The chest freezer was stuffed with steaks, home- baked bread, and berries. In an instant,  the whole place became garrulous and glee. Til didn`t venture from her room. The starry-eyed Mrs. Jones made her feel  nervous. As if she displaced some kind of guiltfeelings in her. The Jones`s  had a hearty appetite and it was no surprise that Mrs. Jones was standing in the kitchen cooking when Til came home from work next day.

  • Hi Til! How are you?
  • It sounded like a warcry when mrs. Jones greeted her. The energetic woman had no time to wait for her reply as a bottle with a label puzzled her. Instinctively she held it up towards the light to see if she could figure out what kind of turbid fluid it contained.
  • – Some kind of mustarddressing isn`it? she sniffed. Only then did she called for her husband and Eric and they said hello to Til. On closer inspection she wanted him to run down to the neighbourhoods grocery store and buy some more onions and an aubergine.   Several bangs and a slam were heard in a rapid succession as they went out the door. The television was on in the livingroom and occasionally Mrs. Jones glanced at the screen, keeping the kitchenwork running.
  • – You are eating with us, arent you? she asked Til.
  •  Til looked into Mrs. Jones´s pastry-white face. The able woman in her late forties, smiled reassuringly at her. It was tempting to say yes for Til, but she made a fast calculation and  turned down the offer.
  • – I`m sorry, mrs. Jones, but i just had a snack on my way home from the store. Really, I wish  I could join you, but I`m full. Til laid her hand on her stomach to convince her.
  • You cannot eat books, Mrs. Jone sthought, but without batting an eyelid she said:
  • – Yous ee we have these chantarelles…I picked them myself this summer. I took out them from the chestfreezer just before we left. Sherry loves mushroomsauce.
  • It sounded sanctimonious to Til. Besides, she didnt know that Sherry had a preference for chantarelles.
  • – I see, was all that she said. Mrs. Jones stirred the saucepan.
  • Til knew she was unpolite, but she went into her room. She could at least have had a look at the sauce. How stupid she felt. But it didnt last that long because soon enough Sherry, her father and Eric was back from the grocery.
  • – Here you go, she heard Mr. Jones say in a loud voice. She could imagine how he almost throewed the onions at his wife who catched them in time with great difficulty.Mr. Jones`s movements were sweeping to say the least.
  • -Mm, it smells nice was the next thing she heard him say, and Eric fell in with acklamation. Til pictured next how Mr. Jones after having looked at the sauce and maybe tasted some of it huged her and with the giant armas of his lifted her up and carried her into the livingroom. There he put her down in the sofa in front of the television and said that he would fix the rest. And into the kitchen he went.
  • There was a gaiety in the Jones`s family she seldom had come across. Her family certainly lacked it.
  • – Lucky Sherry, she thought. She couldnt admit to herself that she was envious. It goes without saying that seeing Sherry`s family made her miss her own. It was like a diffuse ache within.
  • Eagerly she followed the kitchenscenes from behind the closed door. It is in the nature of things that she heard everything. Only separated from their bodylanguage. Buit somehow she knew it from their former  visits. At least their tendencies. The rest her imagination filled; amplified.
  • As she listened she couldnt`t help becoming cynical: Purely a defence. The fact of the matter is that she liked their banal, undramatized way. THe JOnes`s were all so secure with each other. No need to get cynical. She seated herself on the bed and started to write a letter to her mother. After the first line she got stuck. There was nothing to tell. Or as the proverb goes: Nothing new under the sun.

 

*                                                                             *

A bell rang as Til entered a Thai restaurant down the street from the apartment.  A monk sitting at one of the tables caught her attention. He was surrounden by  a group of people, probably his disciples. He was about to give his order to the waitress who was waiting patiently for him.

  • Do you have any dumplings?
  • Yes, certainly.
  • With or without meat?
  • – With meat.
  • The monk was lean and obviously a vegetarian because he declied the dumplings and ordered a dish with mixed vegetables. He then politely asked for the eggs to be left out. His voice was soft and pleasing, yet distinct. Til guessed that he was a Tibetan; his rob readily revealed that. There was something else to the picture thought. His behaviour indicated that he was a man of great self-composure.

Til seated herself at an empty table a few meters away. His religious status didnt really impress her. She had seen them all, from different sects like John the Cross to ordinary churchgoers. To Til, spiritual people were the same everywhere. When stripped of their paraphernalia and their smooth talk, most are not spiritual at all.

But this monk seemed amazingly different. There was an air about him that she couldnt ideniftý. He was direct, he seemed to reveal the profoundity that concealed behind the red robe camuflaging his body, The dynamic ´s between the monk an dhis students grew intense. He was beset with questions from all sides. Someone brought up President Clintons recent visit to Beijing and the siscussion continued,

  • Which year did Nixon visit Beijing? A man with a strong voice interrupted.
  • It was during the Kissinger era, a man with spectacles responded. It was his comings and goingd that prepared the way for Nixons visit, It must have been in 1973.

The monk was asked for his opinion about the new Panchen Lama chosen by Beijing, but the question got lost in the discussion. But some of the disciples sensed a hope for the Tibetan cause, that it was not impossible that Tibet would one day become a sovereign nation again.  The man who initiated the political discussion started to answer his own question.

  • If Tibet becomes independent, it will become  a pawn in the struggle between the Great Powers again. The battle of Tibet is older than anyone of us here. The man paused. He didn`t want to sound like a besserwisser. A whole horde of nations will want to patroniz it. Understandably, Muslim countries like Pakistan would be intent  on conquering it, in one way or another. Keep in mind that we are talking about the ”roof of the earth”. The Himalayas belong to the most extensive mountain range in the world, the Kun-Lun. It extend far beyond the borders of Afghanistan.”
  • The geographical names sounded musical and exotic to Til`s ears. She had never been outside the western world. Countries like India, Tibet and Nepal she knew only from television and magazines like National Geographic. In some respects, she was happy to be sitting by herself. These people would probably find her a small-town bore as they talked about Third World-countries as if they were more familiar to them than places like Key West and the Niagara Fall. More tangible sites and spaces seenmed erased from their minds as they moved in geographies evoked by the presence of the monk. There was no room for slowpokes with the monk as the frontalfigure. He was quick on the uptake, not to say brilliant.
  • A lonely  woman, drinking wine at a sidetable started to blur. The red wine obviously had a relenting effect on her.
  • -I`m feeling like a relic, she said. Her brown, intelligent eyes turned to the people around the monk. I have been sitting here in the spurts of your laughter and I am depressed. You only talk about the face of things. You know that the writer and student of Don Juan died some weeks ago?
  • The group knew about Castaneda. Not everyone was updated about his detah though.
  • Listen, she said. It takes time to get into things, to shape one`s worldview. It isnt redaymade just because something provides a convinient label, a lifestyle and so on. I mean…I know there is a content to. What I am trying to get at is that life is an anomaly. There is  nothing we can do about it really. It has it`s sharp edges  whether we want it or not and we have to turn with the road when we come to a curve? Isn`t it so?
  • She raised her glass and made a gesture as to make toast in the honour of the monk.
  • You will live and see the changes , she said. Maybe you will have an impact on them too.
  • The men and women sitting with the monk looked at her with abhorrence, a couple of them tried to disguise their aversion, but failed. None  of them  wanted to get disturbed by the stranger, the wine obviously had made her tipsy. She stole precious time from their gathering.
  • The woman got the feel and said:
  • – Dont bother about me. Sit in your ivory-towers and skip the ghettos! Keep your segregation, and live on your buddhist campus – your islands in the sun.
  • There was a frozen silence. Everybody waited for the monk to say something.
  • To give a comment or whatever, as long as he rescued them all from the tight corner where they suddently found themselves.
  • A woman seated next to the monk wanted to get back at the winedrinker, but the monk silenced her.
  • – You get what you see, he said. To change the view is like changing a disc.
  • – Ecxuse me,  a young man finally said. I will withdraw.

 

(to be cont.)

 

/ Abdelhamid & Ben Ali Sadi Fetsi och Helena Maria

Enver och Torahs sommar

Heidi Fried: Frågor jag fått om ”Holocaust” och WWII, youtubeinslag 2017

Zoneförbudet i Danmark

20180730_193311
Bild: FARID
20161128_145836
Bild. Abdelhamid

Redan när jag klev in genom dörren hörde jag att Maja talade i telefon, men jag kunde inte urskilja orden. Jag var törstig och öppnade kylskåpsdörren. Jag hörde spridda ord från min plats vid köksbordet. När jag kom närmare hörde jag att hon pratade om mig.

– Jo, det var förvånande. För min del, menar jag, sa hon. Jag visste inte att hon sprang så bra. Det är väl allt mockande i stallet som gjort henne så stark, föreslog Maja. Jag fnissade för mig själv. Det var lustigt att höra min mor samtala kring mig med någon annan.

– Börja träna? Hm. Ja, jag vet inte. Hon är ju hästtjej och jag tvivlar på att någon eller något kan få henne att  att sadla om. Jag smålog. Ibland fick min mor till det utan att behöva anstränga sig.

– Ja, självklart måste hon själv få bestämma. Jag vill bara förbereda dig på att det kan bli ett nej. Jag givetvis framföra din förfrågan.

Hon tittade upp och såg mig stå lutad mot dörrposten till köket.

– Papper och penna, mimade hon. Jag drog ut översta lådan i hallbyrån och stod beredd med pennan i högsta hugg när min mor upprepade numret:  7781642.

– Ja, det ska jag göra. Hej. Hej då.

– Vad handlade det där om? frågade jag min mor.  Det lät som ett frieri? Kan d t stämma? Maja brast i skratt.

– Det var något ännu värre. Hon såg munter ut och läste innantill från en liten lapp med en masa krumelurer och kråkor, hennes sätt att sitta och klottra medan hon talade i telefon. Det var en fridrottstränare, en Bengt Andersson. Han hade lagt märke till dina resultat i skolmästerskapen i löpning och vill att du ställer upp i en terränglöpning om fjorton dagar. Hon skrattade hjärtligt och var på vippen att riva sönder lappen.

  • Nej, nej, gastade jag. Vad gör du? Riv inte i sönder den. Vad sa han mer?

Hennes förvånande ansikte såg på mig? Vad nu då? Säg inte att du gillar att springa?

Det är inte mycket Maja vet om mig, tänkte jag, men så tillbringar jag ju också en hel del tid iväg från henne som jag kanske inte redogör i detalj för. Och för det mesta är jag faktiskt i stallet. Hon har rätt: Hästeriet upptar all min tid.

Mina föräldrar är skilda sedan praktiskt taget den dag jag var född.

– Jag gillar att springa, säger jag.

Min mor stirrar på mig med tvivel i blicken.

– Hur menar du?

– Jag har börjat löpträna. Min ridlärare Kamilla, hon löptränar och hon tjatade så mycket på mig att jag skulle hänga på… så på den vägen är det.

– Jaha, sa min mor och lät plötsligt trött.

Jag anade att hon var besviken för att jag inte sagt något till henne. Hon kände sig säkert dum för att hon mer eller mindre sagt till den där tränaren att jag inte gillade löpning. Att jag hade hästar på hjärnan. Mödrar vill gälla som experter på sina egna döttrar.

– Han sa inte så mycket mer. Han vill träna dig lät det som. Han var ganska angelägen tycker jag.

Min mor samlade sig.

– Har du fler hemligheter för mig apropå det här med din nyfunna vurm för löpning, sa hon och höjde på ögonbrynen. Matlagning till exempel.? Det skulle vara kul som omväxling om du kunde ställa dig vid grytorna någon gång.

Jag såg på henne. Hon visste att det tog. När man närmar sig femton börjar det kännas obekvämt att alltid komma till dukat bord. Jag ville så gärna hjälpa till, men i ett kök, i ett kök överhuvudtaget känner jag mig så tafatt. Ta ett tag med dammsugaren var en helt annan sak. Det var lätt som en plätt. Men nu när hon ändå tog upp det, jag skulle faktiskt vilja ändra på saken.

– Du kanske vill visa mig någon gång, så kan jag gärna avlösa dig, föreslog jag. Hon nickade trött. Vi visste båda två att det inte skulle bli av.

***

Dagen var inne och jag var nervös fast jag följt instruktionerna om hur man förbereder sig till minsta prick. Jag hade varit uppe tidigt och ätit en rejäl, och näringsrik frukost, med havregrynsgröten som bas. Redan klockan fem hade väckarklockan ringt så att kroppen hann vakna till liv och cirkulationen komma igång ordentligt.

Loppet skulle starta klockan tio.

I början låg jag långt bak i fältet, inte minst för att jag hade en väldig respekt för de andra löparna, de var ju proffs i jämförelse med mig, tänkte jag. Men till min förvåning knappade jag in, och avancerade upp genom fältet. Vi var ett femtontal som sprang den här kyliga vårmorgonen. Plötsligt befann jag mig fem-sex meter från tätfiguren och fortsatte att knappa in på henne. Hon hade varit överlägsen redan från start. Nu vände hon sig om och såg mig rakt i ögonen. Jag ryckte till när jag såg hennes blick, jag såg in i den något överraskad, förvånad. Jag var inte säker på att jag kunde identifiera just vad den sa mig, men jag tror att det var osäkerhet, kanske till och med en glimt av rädsla. Det var så oväntat att jag tappade fart, och såg henne öka avståndet mellan oss igen. Samtidigt hade klungan knappat in och flåsade mig i nacken.  Jag ökade farten igen. Jag förstod att det var oväntat för tätfiguren att jag dykt upp alldeles bakom henne, det kan jag nästan svära på. Jag var dessutom helt okänd som terränglöpare. Jag var säkert på att det var en glimt av skräck jag sett och det kändes obehagligt. Men jag hade inte tid att fundera närmare på blicken som mött mig. En tjej var på väg att gå om mig, och jag beslöt mig för att storsatsa: Tack vare min uthålliga envishet kunde jag dra ifrån just som det gamla vattenverket dök upp till vänster om mig. Det kände jag igen från poängpromenaderna. Det kändes lättare att springa än jag hade trott, och jag låg fortfarande tvåa. Men jag fick kämpa för att behålla placeringen och ligga kvar i ryggen på tättjejen.

När det vart drygt en kilometer kvar gjorde hon ett ryck, och jag hängde på så gott jag kunde, jag kände mig stark och lätt, svävade över stigens stenarna och rötter. Trots den känslan var det något som inte kände riktigt bra. Det var blicken. Den återkom till mig. Min löpning nästan avstannade, men jag satte fart igen. Hon hade skrämt mig, men jag manade på mig själv att inte vara rädd, att det hela var inbillning från min sida. Dock,  min kropp visste att det var sant, fast mitt intellekt försökte överbevisa den.

Hon behöver verkligen inte vara rädd för mig, tänkte jag. Hon har ju loppet i sin hand. Jag kan aldrig konkurrera med henne.

Mot slutet drog hon ifrån mig i expressfart och utökade avståndet till tio-femton meter.  Hon vann också överlägset, och själv blev jag nästan upphunnen på mållinjen,  men räddade andraplatsen. Det var en bragd , jag var mer än nöjd med min insats, men trött. Jag stod framåtböjd med händerna på knäna och pustade ut när tjejen som vann kom förbi mig.

  • Grattis, sa jag halvhögt till henne. Jag vet inte om hon hörde mig. Jag var rädd för att möta hennes blick igen, men hon såg ut som hon inte noterade mig, eller bara noterade mig i förbifarten. Hon såg ut att ha bråttom i varje fall.
  • Något senare sa tränaren till mig senare att det där med att jag blev omsprungen så gott som på mållinjen skedde på grund av min oerfarenhet. Det skulle vi genast börja träna på, bara jag ville gå med i klubben.

 

Tränaren kom fram till mig och genom honom kom jag att få veta namnet på vinnaren: Lisette. Det visade sig att hon var hans adept, och han var sprickfärdig av stolthet när han berättade det. Det visade sig att hon inte hann närvara vid prisutdelningen. Det var en besvikelse, jag hade hoppats att få lov att skaka hand med henne och gratulera henne åt segern. Hon hade trots allt hunnit bli en slags idol för mig.

I mitt stilla sinne undrade jag om vi skulle kunna bli vänner nu när det visade sig att vi skulle vara med i samma klubb – för, ja jag hade sagt ja till tränarens förfrågan utan att närmare tänka på vilka uppoffringar jag nu skulle behöva göra för att få tiden att gå ihop med både hästarna och ridningen och nu med träningen. Det fick bli en senare nöt att knäcka.  Det finns ett område som man alltid kan ta ifrån om det kniper, och det stavas sömn. Kanske inte det mest optimala, men för nu fick det duga. Jag kunde inte tänka på något annat alternativ.

Jag var förvånad över mitt ja, trots diskussionen jag haft med Maja. Jag måste säga att jag hade retats med henne, till viss del, men också blivit uppretad för att hon trodde att hon kunde veta precis hur jag skulle reagera. Hade hon inte varit en sådan besserwisser hade  jag nog aldrig ställt upp i loppet.

Vad om killar kanske någon tänker? Klyftigt, med tanke på min ålder, men det kommer inte på frågan. Det är något jag kan stryka direkt. Mina fritidsintressen är krävande. Det finns inget så tidskonsumerande som att ha killar, tänka och fantisera kring killar. Jag vet för min bästis, nåja, före bästis, Sussi, har kille.

Lisette behövde verkligen inte vara rädd för mig. Jag var inget hot. Jag log för mig själv. Jag kanske skulle bli smickrad, men jag avfärdade bryskt min fåfänga.

Hon var längre än jag, och otroligt smal om än musklad. En brunhårig  kortklippt tjej med lugg, och vaksamma gröna ögon.

Jag gick in i omklädningsrummets svettluktande halvdunkel, satte mig på den låga bänken bredvid min träningsväska, och började snöra av mig mina träningsskor.När jag klätt av mig tills jag stod spritt språngande naken iklädde jag mig mitt rosa badlakan och trampade över det smutsiga golvet till duscharna.

Flickan från prispallen som kom trea kom in samtidigt som jag gick ut ur duschrummet. Vi log försiktigt mot varandra.

– Hoppas vi ses på fler tävlingar, sa hon leende när hon fick syn på mig. Kommer du till distriktstävlingarna i juli?

– Jag är alldeles ny i det här gamet, sa jag uppriktigt. Jag vet inte.

– Är du nybörjare?

– Ja,precis.

– Det trodde jag inte. Bra jobbat. Det finns inget att göra åt Lisette, men du tog oss andra. Hoppas vi ses på distriktsmästerskapen i alla fall.  Du har talang, men ingen kan slå Lisette. Hon är i en klass för sig själv.

– Jo, verkligen.

Hon svepte förbi mig in duschen

Just som jag böjde mig ner för att plocka fram mina skor under bänken rörde jag vid en hård pärm, och böjde  nyfiket på mig ännu mer så att jag kunde se under bänken och drog fram en tjock anteckningsbok.  Jag slog kvickt upp den första sidan för att försöka få en ledtråd till vems den var: Lisette Belveden stod det på försättsbladet.

När Agnes kom ut ur duschen stod jag fortfarande och höll den i handen. Hon såg frågande på mig, men jag lade snabbt ner den i min väska och låtsades som ingenting. Jag hade fått en snilleblixt. Jag skulle själv, i egen hög person, se till att Lisette fick tillbaka sin anteckningsbok. Jag var övertygad om att hon inte skulle vilja att den kom i orätta händer – vilket naturligtvis var otänkbart att mina skulle vara. Anteckningsboken såg ut att vara någon form av dagbok, kanske också innehållande en historia. Mitt ytliga bläddrande hade inte gett mig några ledtrådar, och det var inte väsentligt för mig att veta. Mitt syfte som jag hastigt och lustigt hade stakat ut för mig, var att ta reda på var Lisette bodde ,och personligen överlämna anteckningsboken.

När jag klev ut ur omklädningsrummet möttes jag av Bengt.

– Kom i morgon efter skolan, sa han så att vi får talas vid. Jag vill att du börjar träna med oss. Du har talang. Det förstod jag i samma ögonblick jag läste dina resultat i skolmästerskapet.

-Kom på nästa träning. Tisdag kl. 18.00.

– Jag har studiedag i morgon, replikerade jag. Jag kan vara här när som  helst.

– Fint sa han. Då kan du komma vid tiotiden på förmiddagen, om du inte tycker att det är för tidigt.

– Nej då, inte alls.

Jag nickade, hängde träningsbagen över axeln, och seglade ut från idrottsplatsen. Jag hade ett uppdrag att fullgöra senare denna dag. Ett uppdrag som jag gett mig själv. Jag var brinnande nyfiken på Lisette, men också rädd. Hennes blick fortsatte att förfölja mig trots att jag försökte bli av med den.

 

/ Abdelhamid, Isak & Helena Lindbom

 

 

Enver och Tora

1.

Jag snubblade och plötsligt blev det svart runtomkring mig för ficklampan gled ur handen och hamnade någonstans i ett snår vid sidan om mig. I samma ögonblick täckte ett moln månen och jag drog ett djupt andetag av skräck. Drabbad av plötslig skräck kände jag efter så att jag inte tappat stallnyckeln, men nej då den befann sig i tryggt förvar i djupet av jeansfickorna.

Jag letade som besatt i snåren och rev mig på händerna innan jag äntligen kunde fiska upp ficklampan som en annan trofè. Snabbt fick jag på lyset och sken åter på stigen framför mig. Den här gången såg jag skuggor som jag inte hade sett förut, och  dessutom knakade det kusligt i trädkronorna. Jag längtade efter att månen åter skulle visa sig med sitt milda skimrande sken och ledsaga mig, utan den kändes det ensamt och kusligt.

En kattuggla flög förbi på snabba vingslag och inifrån skogen hördes en annan kattugglas hoande.

Jag var minst sagt irriterad på mig själv för att jag hade gett mig ut i natten, men jag hade egentligen inte något annat val, inte om jag ville göra mig ansvarig för en allvarlig förseelse – eventuellt. Mitt i natten hade jag vaknat till, och satte mig käpprakt upp i sängen. Jag hade glömt att låsa stalldörren. Det stod klart för mig med intensiv tydlighet. Vid denna insikt kastade jag på mig kläderna utanför pyjamasen,  och tassade ut ur lägenheten med minsta möjliga buller. För jag visste att om mina föräldrar vaknade hade jag inte en chans i världen att få lov att ge mig av och checka av hur det förelåg.

Jag hade dragit en suck av lättnad när jag var ute ur hyreshuset på Memoargatan, och satte fart längs, och vek upp för den branta asfalterade nednötta gångstigen som ledde upp  för Arödsberget. Jag rundade bänken i kurvan, och efter några meter passerade jag räcket. Var inne i skogen på stigen som skulle ta mig nerför berget till  andra sidan.

Det är en väl utnyttjad stig som leder över berget där det är som lägst, inte minst används den av skolbarn som bor nedanför berget på andra sidan, och går i Källängeskolan. Många hundägare som bor längs, och på villasidan, går här också. Ibland sitter vuxna – hur vuxen är man egentligen när man super frågar jag mig – och dricker  på någon av de tre bänkarna som är utplacerade  nära den asfalterade gångstigen. Jag tror att en del fastnar på de där bänkarna, kommer inte vidare. De som gör det går ibland upp till den stora radiomasten. Det löper en trappa uppå dit. Det tar fem-tio meter att ta sig upp där. Men det var inte åt det hållet jag var på väg som sagt, då hade jag redan vikit av åt vänster, uppför en pytteslänt och redan befunnit mig på den lilla vildvuxna ängen nedanför trätappan. Byggts som beredskapskapsarbete tror jag.

Ängen skulle fungera utmärkt som en plats för utövelse av yoga, eller qigong, anser min mor. Vi brukade vara här uppe och plocka blåbär mitt i sommaren.

Jag hade verkligen inte velat att stallet skulle få påhälsning av tjuvar på grund av mitt slarv. Jag skyndade på stegen, och började småspringa ner för berget när månen åter visade sig. Jag sprang så fort jag vågade och druttade omkull ett par gånger, men reste mig upp igen och fortsatte oförtrutet.

 

Jag spratt till igen och denna gång föll ficklampan med en tung duns ner på den smala mossbelupna asfaltsstigen. Det var någon bakom busken. Jag behövde inte tvivla på det för en hand ungefär lika stor som min fiskade upp ficklampan.

– Vem där? skrek jag gällt.

– Sch, det är jag. Enver.

Enver. Jag fick en chock, satte mig nästan ner på asfalten av pur häpnad. Enver från samma klass som jag, 5 A. Enver från Mardin, staden på berget.  Som har en farbror som bor på Bergkantsgatan.

– Enver! Himmel och pannkaka, vad gör du här mitt i natten? Du skrämde slag på mig.

– Skulle just fråga dig detsamma.

Jag satte på ficklampan och kollade så att den funkade, och lyste på stigen framför oss.

– Jag är på väg till stallet på andra sidan Arödsberget, sa jag och förklarade snabbt. Du då?

– Väntar på en hund.

– Väntar på en hund? Skojar du? Du har väl ingen hund?

– Nej, jag skojar inte och jag har ingen hund. Men det var en farbror runt 30, tror jag, som frågade om jag ville sitta här och vänta på hans hund. Den stack iväg från honom för den fick upp ett spår och då kan den vara borta i flera timmar, sa han.

– Varför kunde han inte göra det själv? Det låter som nästan om han har lurat dig?

Enver blinkade inte ens. Han såg lugn ut.

– Tror inte det, faktiskt, sa han. Han verkade trovärdig. Han fick ett samtal, sa han från Lundbybadet, hans dotter var där, hade halkat på simbassängskanten. Han var tvungen att åka till sjukhuset. Hunden är en dansk-svensk gårdshund och kallas Bomster.

Det lät trovärdigt, det kunde jag hålla med om. Varför skulle jeppen lura Enver? Jag lyste med ficklampan på stigen bredvid honom så att jag såg hans ansikte något så när. Han stampade med fötterna i marken och gjorde åkerbrasa för att hålla sig varm.

Enver nickade.

– Det kan knappast vara en bebis, för något levande var det. Snarare en hund – eller hur?

Nu var det min tur att nicka.

– Hur kan du vara säker på att Bomster kommer tillbaka till dig? undrade jag. Bomster känner ju inte dig och du känner inte Bomster. Vi satte oss försiktigt upp och började borsta av oss.

Enver ryckte på axlarna.

– Det har jag inte tänkt på. Men hade det varit ett problem hade väl inte killen bett mig att stanna här och hålla koll efter henne? Han sa att han skulle skynda sig tillbaka. Ha. Men jag tänker så här: Genom att göra en god gärning samlar jag poäng hos honom däruppe.

– Gubben bland molnen?

– Ungefär så.

Jag skrattade.

– Så du tror också på Gud?

– Samma gud, sa han och skrattade.

– Jag skyndar mig, sa jag. Jag är snart tillbaka. Jag kan vänta med dig när jag kommer tillbaks.

– Var försiktig.

– Det kan du lita på. Du med!

Det var lite svårt att springa vidare ensam. Det var tryggt att vara två i nattens mörker. Men jag var tvungen att kolla hur det stod till; om jag verkligen hade glömt att låsa stalldörren eller inte.

Jag sprang nerför den något krokiga smala asfaltsstigen mot stallet. Äntligen skymtade jag det. Det var ett privatstall, och tillhörde ridläraren på Annetorp, det stora ridhuset ute i Kärra. Jag hade fått förtroendet att sköta hennes två egna hästar, medan hon var på bröllopsresa med Vanja, hennes fru.

Första gången, i mitt liv, jag tog mig ner för dalen som mynnar ut i en äng på höger sida, och i skog längre in, och ett expanderande bostadsområde, var jag hänförd. Längs ena sidan reser sig berget tvärt och mäktigt och skräckinjagande och nedanför de mäktiga klipporna rinner en liten bäck som flödar över av smältvatten på vårkanten när det varit mycket snö.

Vägen genom skogen är drygt en kilometer. Det går fort att gå den sträckan, bara en tio minuter om man som jag går i rask takt.

Min familj bor längst bort på Memoargatan, alldeles vid randen av skogen. Den omsluter oss både i söder och i norr.

Alternativt:

Jag snubblade och plötsligt blev det svart runtomkring mig för ficklampan gled ur handen och hamnade någonstans i ett snår vid sidan om mig. I samma ögonblick täckte ett moln månen och jag drog ett djupt andetag av skräck. Drabbad av plötslig skräck kände jag efter så att jag inte tappat stallnyckeln, men nej då den befann sig i tryggt förvar i djupet av jeansfickorna.

Jag letade som besatt i snåren och rev mig på händerna innan jag äntligen kunde fiska upp ficklampan som en annan trofè. Snabbt fick jag på lyset och sken åter på stigen framför mig. Den här gången såg jag skuggor som jag inte hade sett förut, och  dessutom knakade det kusligt i trädkronorna. Jag längtade efter att månen åter skulle visa sig med sitt milda skimrande sken och ledsaga mig, utan den kändes det ensamt och kusligt.

Enn kattuggla flög förbi på snabba vingslag och inifrån skogen hördes en annan kattugglas hoande.

Jag var minst sagt irriterad på mig själv för att jag hade gett mig ut i natten, men jag hade egentligen inte något annat val, inte om jag ville göra mig ansvarig för en allvarlig förseelse – eventuellt. Mitt i natten hade jag vaknat till, och satte mig käpprakt upp i sängen. Jag hade glömt att låsa stalldörren. Det stod klart för mig med intensiv tydlighet. Vid denna insikt kastade jag på mig kläderna utanför pyjamasen,  och tassade ut ur lägenheten med minsta möjliga buller. För jag visste att om mina föräldrar vaknade hade jag inte en chans i världen att få lov att ge mig av och checka av hur det förelåg.

Jag hade dragit en suck av lättnad när jag var ute ur hyreshuset på Memoargatan, och satte fart längs, och vek upp för den branta asfalterade nednötta gångstigen som ledde upp  för Arödsberget. Jag rundade bänken i kurvan, och efter några meter passerade jag räcket. Var inne i skogen på stigen som skulle ta mig nerför berget till  andra sidan.

Det är en väl utnyttjad stig som leder över berget där det är som lägst, inte minst används den av skolbarn som bor nedanför berget på andra sidan, och går i Källängeskolan. Många hundägare som bor längs, och på villasidan, går här också. Ibland sitter vuxna – hur vuxen är man egentligen när man super frågar jag mig – och dricker  på någon av de tre bänkarna som är utplacerade  nära den asfalterade gångstigen. Jag tror att en del fastnar på de där bänkarna, kommer inte vidare. De som gör det går ibland upp till den stora radiomasten. Det löper en trappa uppå dit. Det tar fem-tio meter att ta sig upp där. Men det var inte åt det hållet jag var på väg som sagt, då hade jag redan vikit av åt vänster, uppför en pytteslänt och redan befunnit mig på den lilla vildvuxna ängen nedanför trätrappan. Byggts som beredskapskapsarbete tror jag.

Ängen skulle fungera utmärkt som en plats för utövelse av yoga, eller qigong, anser min mor. Vi brukade vara här uppe och plocka blåbär mitt i sommaren.

Jag hade verkligen inte velat att stallet skulle få påhälsning av tjuvar på grund av mitt slarv. Jag skyndade på stegen, och började småspringa ner för berget när månen åter visade sig. Jag sprang så fort jag vågade och druttade omkull ett par gånger, men reste mig upp igen och fortsatte oförtrutet.

 

Jag spratt till igen och denna gång föll ficklampan med en tung duns ner på den smala mossbelupna asfaltsstigen. Det var någon bakom busken. Jag behövde inte tvivla på det för en hand ungefär lika stor som min fiskade upp ficklampan.

– Vem där? skrek jag gällt.

– Sch, det är jag. Enver.

Enver. Jag fick en chock, satte mig nästan ner på asfalten av pur häpnad. Enver från samma klass som jag, 5 A. Enver från Mardin, staden på berget.  Och som har en farbror som bor på Bergkantsgatan.

– Enver! Himmel och pannkaka, vad gör du här mitt i natten? Du skrämde slag på mig.

– Skulle just fråga dig detsamma.

Jag satte på ficklampan och kollade så att den funkade, och lyste på stigen framför oss.

– Jag är på väg till stallet på andra sidan Arödsberget, sa jag och förklarade snabbt. Du då?

– Väntar på en hund.

– Väntar på en hund? Skojar du? Du har väl ingen hund?

– Nej, jag skojar inte och jag har ingen hund. Men det var en farbror runt 30, tror jag, som frågade om jag ville sitta här och vänta på hans hund. Den stack iväg från honom för den fick upp ett spår och då kan den vara borta i flera timmar, sa han.

– Varför kunde han inte göra det själv? Det låter som nästan om han har lurat dig?

Enver blinkade inte ens. Han såg lugn ut.

– Tror inte det, faktiskt, sa han. Han verkade trovärdig. Han fick ett samtal, sa han från Lundbybadet, hans dotter var där, hade halkat på simbassängskanten. Han var tvungen att åka till sjukhuset. Hunden är en dansk-svensk gårdshund och kallas Bomster.

Det lät trovärdigt, det kunde jag hålla med om. Varför skulle jeppen lura Enver? Jag lyste med ficklampan på stigen bredvid honom så att jag såg hans ansikte något så när. Han stampade med fötterna i marken och gjorde åkerbrasa för att hålla sig varm.

Enver nickade.

– Det kan knappast vara en bebis, för något levande var det. Snarare en hund – eller hur?

Nu var det min tur att nicka.

– Hur kan du vara säker på att Bomster kommer tillbaka till dig? undrade jag. Bomster känner ju inte dig och du känner inte Bomster. Vi satte oss försiktigt upp och började borsta av oss.

Enver ryckte på axlarna.

– Det har jag inte tänkt på. Men hade det varit ett problem hade väl inte killen bett mig att stanna här och hålla koll efter henne? Han sa att han skulle skynda sig tillbaka. Ha. Men jag tänker så här: Genom att göra en god gärning samlar jag poäng hos honom däruppe.

– Gubben bland molnen?

– Ungefär så.

Jag skrattade.

– Så du tror också på Gud?

– Samma gud, sa han och skrattade.

– Jag skyndar mig, sa jag. Jag är snart tillbaka. Jag kan vänta med dig när jag kommer tillbaks.

– Var försiktig.

– Det kan du lita på. Du med!

Det var lite svårt att springa vidare ensam. Det var tryggt att vara två i nattens mörker. Men jag var tvungen att kolla hur det stod till; om jag verkligen hade glömt att låsa stalldörren eller inte.

Jag sprang nerför den något krokiga smala asfaltsstigen mot stallet. Äntligen skymtade jag det. Det var ett privatstall, och tillhörde ridläraren på Annetorp, det stora ridhuset ute i Kärra. Jag hade fått förtroendet att sköta hennes två egna hästar, medan hon var på bröllopsresa med Vanja, hennes fru.

Första gången, i mitt liv, jag tog mig ner för dalen som mynnar ut i en äng på höger sida, och i skog längre in, och ett expanderande bostadsområde, var jag hänförd. Längs ena sidan reser sig berget tvärt och mäktigt och skräckinjagande och nedanför de mäktiga klipporna rinner en liten bäck som flödar över av smältvatten på vårkanten när det varit mycket snö.

Vägen genom skogen är drygt en kilometer. Det går fort att gå den sträckan, bara en tio minuter om man som jag går i rask takt.

Min familj bor längst bort på Memoargatan, alldeles vid randen av skogen. Den omsluter oss både i söder och i norr. (forts)

*

 

Nästa dag var jag mer än lovligt sömnig. Jag sköljde ansiktet med kallt vatten och gav spegeln en illmarig blick. Finns det något oskönare än en trött uppsyn med antydan till mörka ringar under ögonen?

– Nationella prov på torsdag, sedan är det över, sa Katerina. Det ska bli så skönt.

  • Ja, Gud ja.

–  Hur gick provet igår? Det är Tindra som kastar in frågan, hon var sjuk igår.

  • Första delen och andra delen var lätta, tredje svår, svarar jag.
  • Vaknade för tidigt i morse, gäspar Tindra. Men lika bra att gå upp. Om man ligger kvar och snusar blir man ännu tröttare. Reflexen i mig reagerar. Jag gäspar i kapp med henne.

Jag och mina två bästisar är på väg till skolan.Syrenen blommar för fullt, och vi skyndar mot skolan på lätta fötter.

Lina har börjat få fräknar. Margareta går förbi med högburet huvud och säger högt: Några fräknar är fint, det är sommarfräscht, men många är fult.

Jag blänger på henne. Att hon alltid ska vara så stygg, taktlös. Undrar om hon begriper hur hårt hennes ord tar. Snart ger hon väl sig på mig också. Hon anar mitt motstånd och vässar sitt vapen: Sin slagfärdighet som hon använder till att vara elak med.

Det var den förste juni och nedräkningen till sommarlovet hade börjat på allvar. Men jag kunde inte glädja mig för jag visste att det skulle bli ännu en sommar hemma i Backa. En sommar utan något riktigt att se fram mot.

Jag hade så gärna velat resa bort, till någon ny och spännande plats, ha något att berätta när jag återvänder till skolan i mitten av augusti. Det knöt sig lite i magen på väg till skolan, jag släpade benen efter mig. Det kändes lite orostyngt.  Det var ingen tröst att det fanns andra barn i samma situation som jag, det var åtminstone en klen tröst.

Min bästis Katinkas familj hade en lägenhet i Rumänien och skulle åka dit. Hennes far var därifrån, och hon sa alltid att det var som hennes andra hemland. Det lät så fint. Jag skulle vilja ha ett andra hemland jag också.

Min andra bästis Tindra har också ett andra hemland: De åker alltid till lande,t och landet i hennes fall står för deras sommarhus i skärgården.

Så när både Katinka och Tindra försvinner känner jag mig lite vilsen, men det finns fördelar med det också, jag hittar lite nya kompisar, lite oväntade. Jag och Birgit till exempel, vi bor på samma gård och går i samma klass men brukar aldrig säga mer än hej till varandra annars.

När jag berättade det för mamma så sa hon att det var bra gjort av mig att komma på det själv. Hon sa att det kallas att se glaset som halvfullt istället för att se det som halvtomt. Att det är bra att kunna se den positiva vinkeln.

Första juni och jag kommer lite försent för jag kunde inte låta bli att stanna och klappa världens goaste hund, en bassett som heter Roy, och som ägs av Emma, en gammal tant som bor på våningen under min mor och mig, det vill säga femte.  Sedan står jag en stund och lyssnar på några fiskmåsars skrik. De kretsar över platsen, sedan bryter sig två loss från de övriga, och ger sig in över husen.

När jag öppnar dörren till klassrummet är det ingen som tar notis om mig för det pågår en livlig diskussion.

– Varför ska vi gå på restaurant, invände Kamal.  Varför kan vi inte allihop gå hem till mig istället och äta? Min mamma lagar världens godaste mat, och min pappa är en mästare på att grilla.

Han var inte alls ense med fröken som just föreslagit att vi skulle avsluta vårterminen med att gemensamt gå ut och äta.

Det var nervöst i klassen för alla längtade ut. Det spratt i armar och ben, och det var svårt att hålla koncentrationen uppe.  Men eftersom vi hade pengar över från skolutflykten till Skara sommarland hade fröken föreslagit att vi skulle gå på restaurang. En mängd förslag på olika matställen hade föreslagits, inklusive Mc Donalds, Subway och Pizzahut.

Vi hade en lång lista att välja mellan. Det verkade som fröken tyckte att det enklaste vore om vi gick på kinarestaurang eftersom det låg en i närheten av skolan.

– Den har lunchbuffè och man får äta så mycket som man vill.

Kamal ansåg att det var helt onödigt. Hans förslag kom som en överraskning. Det blev helt tyst i klassrummet. Menade han allvar? Skulle vi alla verkligen bli hembjudna till honom? Hade han frågat sina föräldrar?

Vi får ta det här i demokratisk ordning, sa fröken och nickade mot Kamal för att ge honom ett erkännande för ett nytt, och annorlunda förslag. Men förresten, sa hon och stelnade synbart till, vet dina föräldrar om det här?

– Nej, nej, sa Kamal, hur ska de veta det? Jag måste så klart kolla med dem först, men de säger ja, det vet jag. Hundra procent. Fröken skrattade lite generat, hon visste inte vad hon skulle tro. Inte jag eller de flesta andra av oss för den delen heller. Det hade aldrig hänt förut att någon i klassen bjudit hem så många till sig. I mitt huvud trängdes plötsligt en massa praktiska problem: Hur skulle vi rymmas alla i deras lägenhet? Kamal bodde i samma hus som jag, och jag visste att de bodde i en fyra. Dessutom hade Kamal minst tre syskon. Men sedan kom jag på: Det var ju inte mitt problem. Typiskt mig att vara ängslig för ingenting. Självklart löser Kamal det här, han var en av de uppfinningsrika i klassen. Jag fnissade för mig själv. Kanske hyr de hyresgästföreningens lokaler…

Vi röstade om förslagen. Kamals vann. Alla var nyfikna och lite omtumlade över den oväntade gesten.

Problemet med pengarna i reskassan var inte över, men då föreslog jag att vi kunde skänka dem till Röda korset, eller något. Då kom en på att Röda korset bedrev läxhjälp i området, och därför borde pengarna skänkas till dem. Och så vidare. Min bästis Katinka tyckte att vi skulle lägga undan en del av pengarna och åtminstone köpa tårtor till festen om vi nu blev bjudna till Kamal och hans familj.

  • Det är det minsta vi kan göra, poängterade hon. Och det ska vara riktiga konditoritårtor tillade hon. Gräddtårtor. Alla klappade i händerna, och jublade utan Miranda som inte gillar grädde. Hon är av indiskt ursprung och en gång berättade hon för mig  att indier i regel inte gillar grädde. Fler i klassen räckte upp och sa att de inte heller gillade grädde, en tror jag var allergisk. Då sa fröken att då fick det bli ett par alternativa tårtor också så att inte bara gräddälskarna fick sitt.

– Bara katter gillar grädde, påstod Herbert. Där började diskussionen spåra ut för timmen hade nästan gått och vi var trötta på att sitta still.

Fröken bad Kamal gå ut i korridoren, så han fick lugn och ro omkring sig, och ringa till någon av sina föräldrar på mobilen och fråga om vi fick komma så vi kunde sätta punkt en gång för alla för diskussionen var vi skulle äta.

Och ska sanningen fram så fanns det en oro också i maggropen på en hel del av oss: Vi som skulle vara kvar i Backa hela sommaren. Vi som inte skulle kunna komma tillbaka, och berätta världens berättelse om hur sommaren hade varit. Som dessutom kanske var luspanka.

När Kamal kom tillbaka var det tummen upp. Stort jubel utbröt och killarna gjorde high five med Kamal, och några av tjejerna som satt närmast också.  Det var första gången som hela klassen skulle hem till någon av oss. Vi umgås inte så mycket hemma hos varandra. Vi hänger tillsammans på gården istället, eller möts beroende på om vi har samma fritidsintressen eller inte. En del av oss har biblioteket som inneställe.

Jag och Katinka byter några ord innan vi skingras för dagen:

När jag gick hem den dagen tog jag och hoppade och skuttade långa sträckor. Det hade hänt något oväntat. Jag har vant mig av ganska bra med att ha förväntningar, och så skräller det plötsligt till. För när jag kommer hem så meddelar mamma lite högtidligt att vi har fått hyra en stuga i juli av en barndomskamrat till henne för nästan ingenting. Vi ska till landet vi också! Jag tror knappt att det är sant. Jag vet uppriktigt talat inte om jag kan somna i natt med så mycket spännande på gång. Jag lär få räkna får i natt. En metod som min pappa har lärt mig.

Min pappa? frågar du. Min pappa har en ny familj sedan ett par år sedan så han är ganska uträknad. Den nya familjen kräver honom mer än vi, säger mamma. Det betyder att vi i princip klarar oss själva, att han inte har tid med oss. Jag antar att jag kanske skulle kunna kräva honom, göra anspråk på honom,  men det är ingen idè för jag har försökt ,och det känns lite som om han har begravt mig. Missförstå mig inte, men jag finns liksom inte för honom om du förstår. Min mamma och han blev föräldrar när de bara var sexton, vilket var lite väl tidigt enligt en hel massa människor. Min pappa pallade inte ansvaret (vilket är ett förklenade sätt att säga det på istället för att säga som det var att han var omogen och inte redo att axla ansvaret enligt min mor) och flyttade slutligen ut när jag var fyra. Han hade varit på rymmen en hel del innan dess, men jag minns det ganska vagt. Jag var efter omständigheterna ganska väl omhändertagen eftersom hans föräldrar ställde upp väldigt mycket som barnvakt. Ibland bodde jag hos dem ute i Frölunda vid Opaltorget i flera veckor också. Men jag minns i princip inget förrän jag var tre, och det jag minns är att jag var på två dystra tillställningar som kallas begravningar, först min mormor och sedan ett par veckor därefter min morfar. Jag och mamma grät floder, hon påstod att vi med våra tårar kunde få hela Sinai, en öken, att prunka – världens största öken. Sedan skrattade hon till, torkade bort tårarna med ovansidan av handflatan och snörvlade till och sa: Förresten spelar det ingen roll, det finns konstbevattning och trädplantering i  vissa ökenområden. Vi har bidragit genom Vi-skogen, sa hon och klappade mig på huvudet. Jag tror att hon försökte muntra upp oss.

Här borde jag kanske ha sagt något om Envers och mitt äventyr.  Om Bomster som var försvunnen, och som vi trodde att två äldre killar i luvjacka hade fångat in och tagit. Men då skulle bara en bukett förmaningar bryta ut, och det ville jag inte. (forts).

 

Abdelhamid och Helena Maria

 

 

 

 

 

 

 

 

Elias och Toras sommar

Lite rakt på sak om storyn: klassmamma, klasspappa två dagar i veckan.

Vaknat tidigt men gått och lagt mig igen efter att ha bläddrat i GP. Enver har en släkting,. Gift med en svenska som bor i villaområdet. Han är hans frafars bror tex. Om hans föräldrra kom i början, i mitten av 1990-talet… vilket år vill jag utgå från? Gärna nutid.

Frun till mannen med hunden bortrest i jobbet: konferens utomlands. Flickans pappa vakar hos  henne på sjukhuset.

Jag snubblade och plötsligt blev det svart runtomkring mig för ficklampan gled ur handen och hamnade någonstans i ett snår vid sidan om mig. I samma ögonblick täckte ett moln månen och jag drog ett djupt ande tag av skräck. Drabbad av plötslig skräck kände jag efter så att jag inte tappat stallnycklen, men nej då den befann sig i tryggt förvar i djupet av jeansfickorna.

Jag letade som besatt i snåren och rev mig på händerna innan jag äntligen kunde fiska upp ficklampan som en annan trofè. Snabbt fick jag på lyset  och sken åter på stigen framför mig. Den här gången såg jag skuggor som jag inte hade sett förut och  det knakade i trädkronorna. Jag längtade efter att månen åter skulle visa sig med sitt milda skimrande sken och ledsaga mig, utan den kändes det ensamt och kusligt.

Enn kattuggla flög förbi på snabba vingslag och inifrån skogen hördes en annan kattugglas hoande.

Jag spratt till igen och denna gången föll ficklampan med en tung duns ner på den smala mosbelupna asfaltsstigen. Det var någon bakom busken. Jag behövde inte tvivla på det för en hand ungefär lika stor som min fiskade upp ficklampåan.

– Vem där? Skrek jag gällt. Hjärtta hade vid det här laget hoppat upp i halsgropen på mig.

– Sch, det är jag. Enver.

Enver. Jkag fick en chock, satte mig nästan ner på asfalten av pur häpnad.

– Enver! Himmel och pannkakka, vad gör du här mitt i natten? Du skrämde slag på mig.

– Skulle just fråga dig detsamma.

Jag satte på ficklampan och kollad e så attd en funklade,m och lyste på stigen framför oss.

-jag är på väg till, ASrödsstallet, s ajag och förklarade snabbt. Du då?

– Väntar på en hund.

– Väntar på en hund? Skojar du? Du har väl ingen hund?

– Nej, jag skojar inte och jag har ingen hund. Men det var en farbror runt 30, tror jag, som frågade om jag ville sitta här och vänta på hansd hund. Den stack iväg från honom för den fick upp ett spår och då kan den vara borta i flera timmar, sa han.

– varför kunde han inte göra det själv? Det låter som nästan om han har lurat dig?

Enver blinkade inte ens. Han såg lugn ut.

– Tror inte det, faktiskt, sa han. Han verkade trovärdig. Han fick ett samtal sa han från Lundbybadet, hans dotter var där och hade halkat på simbassängskanten. Han var tvungen att åka till sjukhuset. Hunden är en Dansk.-svensk gårdshund och kallas Bomster.

Det lät trovärdigt, det kunde jag hålla med om. Varför skulle jeppen lura Enver? Jag lyste med ficklmapan på stigen bredvid honom så att jag såg hans ansikte något så när. Han stampade med fötterna i marken och gjorde åkerbrasa för att hålla sig varm.

Enver nickade.

– Det kan knappast vara en bebis, för något levande var det. Snarare enm hund – eller hur?

Nu var det min tur att nicka.

– Hurt kan du vara säker på att Bomster kommer tillbaka till dig? undrade jag. Bomster känner ju inte diog och du känner inte Bomster. Vi satte oss försiktigt upp och började borsta av oss.

Enver ryckte på axlarna.

– Det har jag inte tänkt på. Men hade det varit ett problem hade vill inte killen bett mig att stanna här och hålla koll efter henne? Han sa att han skulle skynda sig tillbaka. Ha. Men jag tänker så här: Genom att göra en god gärning samlar jag poäng hos honom däruppe.

– Gubben bland molnen?

–  Ungefär så.

Jag skrattade.

– Så du tror också på Gud?

– samma gud, sa han och skrttade. Men sanningen att säga så fördrev jag tiden med att spela på min mobil så jag var inte helt uttråkad, tillade han och blinkade åt mig. Men så lade den av. Laddadde ur helt enkelt.

– jag skyndar mig, sa jag. Jag är snart tillbaka. Jag kan vänta m,ed dig när jag kommer tillbaks.

– var försiktig.

– Det kan du lita på. Du med!

Det var lite svårt att sprtinga vidare ensam. Det var tryggt att vara två i nattens mörker. Men jag var tvungen att kolla hur det stod till; om jag verkligen hade glömt att låsa stalldörren eller ej.

Jag sporang nerför den något krokuiga smala asfaltstigen mot stallet.

En bit strax innanbacken tog slut breddades stigen och asfalten blev jämnare, som om den lagts dit vid ett senare skeden än den på stigen över berget. Och allladeles nedan för till vänster låg ett hus med stor trädgård. Det var Annes. Ett 20-tal meter till höger om gångstigen låg stallet och en stor hage där hästarna brukade gå och beta om dagarna. Hagen styräckte sig uppför berget den också och innåt skogen.

Jag känd epå stalldörren. Den var låst. Jag drog en suck av lättnad. Jag hörde Balsder ge ifrån sig ett svagt gnägg, och jag låste upp opch tryckte ner handtaget och gick in. / När jag tog i handtaget hörde jag ett svagt gnäggand einifrån.  Det var Sarita. När jag ändå var d’r tänkte jag att det var lika bra att gå in och visa mig och se så attd e hade det bra. Jag slog på ficklasmpan och hölld en riktad mot golvet. >Jga klappade Minstrel och sarita på deras mjuka mular och visakde lågt till dem. Jag spnade in i boxarna och såg granskand epå deras hästkroppar så attt allat var bra med dem. Till sist kollade jag så de hade vatten och gav dem lite hö som kompensation för att jag kommit och stört dem så brådraskat mitt i natten. Jag skyndade mig sedan i väg, men intye förrrän jag kolat en extra gång att jag låst stallet efter mig. Sedan skyndade jag mig uppför bberget för att göra Enver sällskap på hans ensamma utpost.

.Det sista visakde jag fram för jag tuyckte jag hörde något bakom mig. Mina farhågort var välgrundade för i smama ögonblick drog Enver mig blixtsnabbt in bakom buskjarna. Han hade redasn hunnit ta ficklampan ifrån mig och släcka den innan han hade knuffat in mig bakom busken där vi låg raklånga i mossan med öronen på helöspänn.  – Det kan vara hundkillen, visakde Enver nästan ohörbart, men jag måste vara säker.  De flöesta som är ute om nätterna är ute på skumrask. Han log mot mig.Det kom verkligen någon på stigen från Backahållet där jag nyss tagit mig fram, och det var inte en utan två. Två män i huvjackor under sina skinnjackor. Enver tecknade åt mig med övertrydliga rörelser att jag skulle vara tyst genom att föra fingret upprepade gånger över munnen. Skulle de upptäcka oss visste vi inte vad de skulle kunna göra med oss/ta sig till.

Den ene av dem, han till höger tände en ciggarett, men vi pressade oss ännu längre ner bland mossan och gräset för att han inte skulle uppfatta något i ögonvrån när han snäppte på tändaren. Den andre verkade ha något instoppat under armen innanför jackan i höjd med bröstkorgen. Något som rördse sig, och jag tyckte till och med att jag hörde ett svagt gläfs – men det kan ha varit ren inbillning.

– Såg du? utbrast jag. Det var bergis en hund som den ene killen hade under jackan. Det var en levande varelse i alla fall och jag tror inte att det var en bebis.

Enver stod emd rynkad panna vänd mot kröken bakom vilken de hade försvunnit. Han sträckte sig fram och tog ficklmapan ifrån mig och började lysa på marken för att undersöka den.

Han gick sakta framåty och jag följde honom som en skugga.han satte handen för munnern igen och visdade att vi skulle vara tysta. Nedanför kröken hittade han en ciggarett fimp. Han skrapade upp den och lade d en i en plastpåse.

Han höll upp den mot mig och viskade:

– Ett bevis.

– jag tror att de har Bomster, sa han. Det är en jack russel och de är ganska små, du vet. Inte som papillon eller så, men kanske 3-4 kg.

Jag brast i skratt. Det var ovanligt att höra talas om hundar i termer av kilo.

– vad gör vi nu? Undrade jag. Ska vi fäölja efter dem hela vägen ner?

– ja, sa Enver, det gör vi. Jag är ganska övertygad om att de har Bomster.

Jag trordet var vid 4-tioden på eftermiddagen som mannen bad mig vänta på hans hund. Hans hund skulle ha varit tillbaka för längesedan – tror du inte det? Två tre timmar brukade d en vara borta, enlöigt mannen när den spårade. Dert har ghått betydligt fler timmar sedan dess.

– Jo, sa jag. Om i´han inte fastnat eller skadat sig på något sätt och inte kan gå.

Enver såg tankfullt på mig.

– jamen, det är kanske just det han gjorde. Så hittade  de där killarna honom och tänkte: den hunden snor vi.  De kanske rentav tänkte att den övergivits av sin matte eller husse.

Nu var det min tur att rynka pannan:

– Det är nog väldigt ovanligt att någon överger en hund på det sättet. Nej, de måste ha förstått att någon äger hunden och vill ha den tillbaks.

– De Kanske bestämde sig för att rädda den och väntar just i den här stunden på en stor fet hittelön. De kanske redan har ringt polisen till och med och berä’ttat om sitt fynd.

Jag nickade. Det var inte uteslutet.

– Då har vi ett scenario, sa Enver – du vet genomgången i dag på svenskan, hur man skriver en berättelse.

– ja, scenario. Vad som har hänt. Det här kan ha hänt. Det är troligt attd et är så som dusa – men hur stor är sannolikheten?

– Det är här Sherlock Holmes kommer in, sa Enver och knackad sig i pannan. Killen emd hypoteserna.

Jag höjde på ögonbrynen.

– Nu hänger jag inte emd ? sa jag. Vad betyder hypotes?

Enver sträckte upp händerna i luften och tänjde.

Enver förklarade:

– Ett antagande. Vi har ett antagande , sa han, att de har hitatt hunden och att de har tagit den – men vi vet inte i vilket syfte. Deras motiv saknas.

– Om det inte är den feta hitteläöönen.

– ExaKT. GfÖR ATT TA REDA PÅ DET MÅSTE VI UNDERSÖKA saken  lite grundligare. Frågan är bara hur det ska gå till.

Brett leende såg vi på varandra. I exakt samma sekund satte vi iväg nerför backen.. Vi känd eigen exaltationen i varandras ansikte.jag tog ledningen för kag vard en av oss som känd etill stigen bääst. Enver berättade att han nyligen hade fått motion på recept och det var en av anledningarna till att han befann sig på berget.

– Sen har jag en släkting på Björkrisvägen, så jag brukar gena up över berget. Men justv i dag var jag på väg att utforkas set lite bättre, behöver förbättra konditionen. Läkaren sa tta jag måste röra på mig mer och få mer frisk luft.-

Molnen gled fram bakom ett moln och lyste upp berget på vänster sida, des sskrovliga sida nästan rakt upp. Ett flimmer av stigar och snår. Det här berget dolde ett flimmer av stigar, skrev och snår.

 

 

Jag var minst sagt irriterad på mig själv för att jag hade gett mig ut i natten, men jag hade egentligen inte något annat val, inte om jag ville göra mig ansvarig för ett  n allvarlig förseelse – eventuellt. Plötsligt mitt inatten hade jag vaknat till och satte mig käpprakt upp i sängen. Jag hade glömt att låsa stalldörren. Det stod klart för mig med inmtensiv tyudlighet. Så jag hade omdelebart vid denna insikt akstat på mig kläderna utanför pyjamasen  och sedan tassa ut ur lägenheten emd minsta möjliga buller för jag visste att om mina föräldrtar vaknade hade jag inte en chans i världen att få lov att ge mig av och kolla hur det förelåg.

Jag drog en suck av lättnad när jag var ute ur hyreshuset på Memorargatan och satte fart längs och vek upp för den branta asfalterade nednötta gångstigen som ledde upp  för Arödsberget. Jag rundade bänken i kurvan och efter några meter passerade jag räcket och var inne i skogen på stigen som skulle ta mig nerför berget till  andra sidan.

Det är en väl utnyttjad stig som leder över berget där det är som lägst, inte minst nyttjas dsen av skolbarn som bor nedanför berget på andra sidan och går i Brunnsboskolan. Många hundägare som bor längs och på villasidan går härockså. Ibland sitter vuxna – hur vuxen är man egentligen när man super frågar jag mig – och super på någon av de tre bänkarna som är utplacerade  nära den asfalterade gångstigen, jag tror att e n del fastnar på de där bänkarna, kommer inte vidare. De som gör det går ibland upp tilld en stora radiomastn.. Det löper en trappa uppå dit. Det tar fem-tio meter att ta sig upp där. Men det var inte åt det hållet jag var opå väg som sagt, då hade jag redan vikit av åt vänster, uppför en pytteslänt och redan befunnit mig på den lilla vildvuxna ängen nedanför trätappan. Byggts som beredskapsarnbete tror jag.

Ängen skulle fungera utmärkt som en plats för uttöveklse av yoga eller qigong,anser min mor. Vi brukade vara här uppe och plocka blåbär mitt is ommaren.

Jag ville verkligen inte att stallet skulle få påhälsning av tjuvar på grund av mitt slarv. Jag skyndade på stegen, och började småsprinag ner för berget när månen åter visade sig. Jag sprang så fort jag vågade och drttade omkull ett påar gånger, men reste mig upp igen och fortsatte oförtrutet.

Äntligen skymtade jag stallet som var ett privattsall och tillhörde ridläraren på Annetorp, det stora ridhuset ute i Kärra. Jag hade fått förtroendet att sköta henens två egna hästar medan hon var på bröllopsresa med vanja, henens fru.

Första gången jag tog mer ner för dalen som mynnar ut i en äng på höger sida och iskog längre in och ett expansderande bostadsområde var jag hänförd. Längs ena sidan reser sig berget tvärt och mäktigt och skräckinjagande och nedanför de mäktiga klipporna rinner en liten bäck som flödar över av smältvatten på vårkanten när det varit muycket snö.

Vägen genom skogen är drygt en kilometer. Det går fort att gå den sträckan, bara en tio minuter om man som jag går i rask takt.

Min familj bor länmgst bort opå gatan, alldeles vid randen av skogen. Den omsluter oss både i söder och i  norr.

Ljuset faller in genom stalldörren och jag ser allt damm tydligt. Jag tar sopborsten som står lutad mot stallväggen och börjar sopa. Dörren står öppen och ljuset lyser in, lyser in på dammpartiklarna som svävar i luften.

Filippa kastar sin cykel mot stallväggen och kommer in i stallet md hänerna i sidorna och granskar mig med en överlägsen, nästan spefull min.

– Bra, sa hon. Bra att du är igång.

Hon ser sig omkring ochj jag får en känsla av att om hon ser något som inte är som det ska, en ryktborste som inte är på sin rätta plats så kommer hon gladeligen att ge mig en reprimand. Hon vill ställa mig i dålig dager inför lIzzie.

Enver hade ringt till Lundbybadet och fått erda på vilken klass som var där och badade när olyckan inträffade. Han känd enågon i den klasen, eller kände någon som kände någon och skulle forska vidare efter vem som halkat och på så sätt hoppas få telefonnumret till familjen.

Vi lade hästtäcken på stallkistan och foderlåren. Sedan släckte vi ficklampan och lade oss ner, jag på foderlåren och Enver på stallkistan.

Trots täcken a var underlaget hårt att ligga på och vi vred och vände på oss ett tag för att hitta en bekväm ställning vilket naturligtvis var förgäves.

– varför stjäl man en hund egentligen? spånade Enver. Vad är syftet? Vad har de i kikaren?

Han försökte elda upp mig, men även sig själv tror jag, så att vio ksulle komma upp med något tänkbart motiv.

Det mest uppenbara var ju att de ville ha en hund helt enkelt, tänkte jag. Att någon av dem längat ihjäl sig efter en hund och inte kunde motstå när Dart plötsligt kom springande deras väg ellerd e hittade honom intraslad i någon buske eller fast i något gryt.

Jag berättade mina tankar för Enver som hade att sig upp på kistan med benen dinglamnde ner för sidan. Han var spik vaken.

– Ja, ja, sa han och lutade sig framåt med huvudet i händerna. Eller så villd e helt enkelt tjäna pengar och tänker sälja honom. Kanske till och med till djurförsök om maN NU GÖR SÅDANA PÅ HUNDAR. Ellers a han och rätade på ryggen, rösten lät plötsligt exalterad, så tänkler de utöva utpressning gentenmot hundens ägare.

Nu var det min tur att resa på mig och sätta mig på låren. Jag smittades av Envers entusiasm.

– Tänk om de där två håller till uppe på Arödsberget för att stjäla hundar som kommit bort från sina mmtar och hussar. Jag spände ögonen i Enver fast hjan förmodligen inte kunde se det.

– Ja, det kan vara deras jaktmark, s ahan sakligt. Jag tror vi närmar oss något här. De håller sig dolda där någonstans och bara inväntar rätt tillfälle: Att hundarna springer rakt i armnarna på dem.

Dart var en gudagåva för dem.

Jag tände ficklampan och lade den på min lilla ryggsäck så attd en fördelade ljuset någorlunda mellan mig och Enver. Jag ville se honom när han talade, inte bara höra orden. Gesterna, minspelet allt som förhöljde dranmatiken och allvaret i det vi pratade om.

Natten var stilla och sval runtomkring oss, och ljuden vi hörde var obefintliga, båda hästran hade lagt sig mer och sov. Jag undrade vad de tyckte om att ha nattgäster i stallet, men undringen förpassades snart till bakhuvudet och vidare in i glömska för jag hade många andra frågor som vi var angelägnare om att få  svar på. En var om det hade försvunnit fler hundar från berget.

– Det största mysteriet tycker jag ändå är att darts ägare inte kom tillbaka. Han grävde i fickan och fick fram en påse leversnittar och håller fram den mot mig:

– Det här var det enda jag fick med mig.

– Hundgodis?

-Japp.Inget telefonnuimmer, och han bad heller inte om mitt. Bara sa att han skulle komma tillbaka.

– Du kan inte ha missat honom?

– Inte en chans. Det har jag svårt att tro.Jag rörde mig knappt ur fläcken förutom att jag var tvungen att gå borte n bit och, ja du fattar va?

– Uträtta ditt behov?

– Tack. Så det är så man säger? Han gav mig ett bretty grin, jag såg hans vita tänder.

.- Stackars dig bli lämnad så, s ajag.

– Det kan man lugnt säga. Jag tog mitt uppdrag på¨största allvar.

– Redo att dö på din post?

– Det kan man säga. Redo att dö för Dart.

Vi skrattade.

– dart, vilket namn.

– ja,. Det låter lite… flippat.

– Flippat var ordet.

Vi skrattade igen och började dunka oss på låren mked händerna.

Någopt sa mig att vi var övertrötta.

Enver från mardin, staden på berget. Farbrodern som bor på Bergkantsgatan.

Han blev allvarlig.

– jag önskar mig en hund faktiskt. Det var därför som jag erbjöd mig att sitta kvar. Jag gillar hundar. Brukar se hundkilölenpå 8: an du vet.

– Ceasar?

– ja.

– Jag med.

– han är cool.

– Jättecool. Jag gäspade och det fick det att låta som om jag var uttråkad, att jag inte alls tyckte han var cool, men Enver tolkade mig rätt. Han lade armarna i kors och satt så en stund.

– vad skulle Ceaasar ha gjort i den här situationen? Funderade han högt.

Jag vad skulle han ha gjort. Där fick vi något att bita i.

– Killarna måste ha försvunnit in i ett av husen – tror du inte det?

Förrsten, kan vui vara säkra på att det var två killar? Det kunde faktiskt vara en kille och enm tjej.

– Då skulle det typ ha varit parfym i luften.

Jag blängde på Enver.

– Det där var ganska fördomsfullt.

– Fördomsfullt. Ni tjejer sprutar på er så mycket deoderant och parfym så jag få kväljningar i klasrummet.

– Ni killar då?

Vad? Enver satte upp en oskyldig min.

– Säg inte att ni inte är doftfria. Ni använder minst lika mycket deodorant som vi  och efter duschen i gympan…jag slår vad om att ni slår oss tjejer. Jag slår vad om att ni inte sköljer av er duschkremen utan låterd en sitta kvar på kroppen. Vio skrattade. För hur långt tog den här utspårade diskussionen oss i lösandet av fallet Dart. Vi återgick till ordningen, Enver understrykande tingens ordning genom en harkling./

– Fördom. Förutfattad mening.

– Inte nödvändigtvis. Vem säger att vi skulle ha känt av den i så fall?

– Jag har superluktsinne.

– Du tror mig inte?

– nej, inte riktigt om jag ska vara ärlig. Om vi ska ta och återgå till ordningen…Prio ett måste vara att ta reda på vem som halkade på poolkanten.

– vi Kanske skulle ta och bli privatdetektiver när vi blir stora?

– Det är nog inte så kul. Bara skugga omogna vuxna som är otrogna. Och tänk om det är någon man känner.

– Tror du att de skulle anlita oss i så fall?

Huvparet kom in i stallet. Jasg vågade kanppt andas. De pratade om hästarna.

– Tjejen som äger dem är bortrest. Kan vara läge att ta hästran innan hon kommer hem, sa killen med den barnsligare rösten. Det är bara ett småglin och så en tonå¨rsbrud som ser till dem.

Ett småglin. Jag kände att jag blev högröd i ansiktet av ilska och knöt nävarna under hästfilten. Ett småglin? Skulle det föreställa mig? Jag var så arg att jag nästan reste på mig, men när jag kom halvvägs insåg jag mitt misstag och lade mig ner igen så tyst jag kunde. Sedan höll jag på att fnittra till för jag tänklte att Enver nog undrade vad jag höll på med. Jag kände näöstan hur han stirrade uppfordrande på mig i mörkret från sitt kistlock. Han förstod nog att jag höll på att explodera.

De lyste med sina ficklampor på hästran i som blev orolioga och trampade runt i boxarna och frustade. De struntade totalt i stallkammaren. De anmade inte att två hm, snorvalpar låg där och smidde planer bakom deras rygg.

Själva smidde de också planer.

-På torsdag natt, ska vi säga det?

Ja, runt två, blir det bra?

– Ok.

– Var ställer vi transporten?

– Vi får absolut inte väcka någon uppmärksamhet. Vi leder hästran upp över Arödsberget tycker jag och jag ställer transporten vid Bergkantsvägen, in bit in på gångstigen?

– Tänk om de vaknar i huset nedanför berget? Hästar hörss väl en del, det klapprar när de går.

– De vaknar inte!” De har barn som går i skoaln och ska själva upp och jobba, inte har de tid att glo i fönstren nattetid./De är inga nattugglor.

– Men om de har småbarn?

– Lyssna mannen, de har barn i skolåldern. Det är lugnt.

– Tur att du känner till människorna i området.

– fattas bara. Jag är ju uippvuixen här. Någon av oss måste sitta inne med den rätta informationen.

– Hör på den, kaxigheten själv.

Sedan blev det inte nmmer sagt, och tur var det för jag kunde inte ligga still mycket lä’ngre.

 

Jag drog en suck av lättnad när d estegade ut ur stallet och stängde stalldörren bakom sig.

Enver nös ljudligt några gånger.

– Puh, sa hanoch drog upp en näsduk ur fickan och snöt sig. Det var  nära ögat. Jag fick hästhår i näsan och det kittlades som bara den.

– Vad gör vi nu?, sa jag och såg frågande på Enver.  Det var något konstigt med honom för han log finurligt och det glittrade kring ögonen på honom.

– jag vet vem den ena killen är, sa han triumfatoriskt. Han är barnbarn till min klasspappa Bertil. Bertils hund dogför inte så längesedan..

– Och?

– Jag var där när han stod i sin trädgård och grävde graven till sin hund. Han var jätteledsen. Otrötslig sa min farbror för han är granne med Bertil.

Jag rynkade pannan.

 

– jaha, sa jag eftersom jag inte visste vad jag skulle säga. Jag hade plötsligt svårt att ta in all informatiopn.

– jag tror att Bertils barnbarn kan ha stulit Dart och gett honom till sin morfar. Enver nästan hoppade av iver.

Jag höjde på ögonbrynen. Det där lät lite väl riskabelt/ som ett lite väl riskabelt företag.

– Det är i alla fall ett samband värt att undersöka. Du vet det där emd hypoteser.

Hypoteser var det ja. Jag skrattade. Enver och hans svåra ord.

Enver skrattade också. Han fattade varför jag skratatde.

Det är skönt att skratta, och skönt att skratta tillsmamans med någon. Man behöver skratta också i trängda eller svåra lägen. Ibland när jag har varit ond på min mor har jag plötsligt kunnat se mig och oss utifrån och börjat skratta för jag har kunnat s e det löjliga i det. Då kan man bara inte vara arg längre. Och att skrtata gör en mer avslappnad.

’Jag berättade för Enver vad jag kommit att tänka på och hans a att det gäller för alla. Att skratt är ett universalmedel.

Där harv vi det igen, universal, universell.jag löägger orden på minnet. Formuleringsprivilegiet tillhör dem som övar på att formulera sig.

– Hästarna ska på bete snart, sa jag. Vi kan ta hästarna till kärra. Till ridskolan och ha dem där istället.  (Kvark)Jag vet attd et finns eldiga platser för två av hästran som går pålektionsridningarna har blivit för gamla och sålts vidare till en privatperson som bara vill motionsrida då och då.

Jag kan se mig om efter stallplats.

– Skulle de kunna vara på en vanlig bondgård?

– ja, varför inte.

– Då vet jag ett ställe därvi kan fråga.

Gryningen hade sänkt sig över oss utan att vi hade märkt det.

Vi hade plötsligt bråttom att komma iväg. Det var tidig gryning och vi hade knappt fått en blund i ögonen men vi var pigga och alerta på grund av allt som vi måste ta ityu emd.

Sara kom till mig och sa att jag inte behövdes längre.  Hon föresökte verkligen mota bort mig, ville ha mig ur vägen och sköta stallet självmedan Pernilla bvar borta.

– pernilla sa tydligt att det var bra att jag också kunde vara i stallet och hjälpa dig, s ajag. Du stod brdvid när hon sa det. Du hörde det tydligt.

– jag klarra det själv. Och förresten vill jag inte ha ett småglin rännande efter mig.

Småglin, Där var ordet igen. Ordet som jag hörde alldeles nyss kändes det som. Tårarna steg upp i ögonen på mig.

– jag har nyckeln hemma, sa jag. Det var en nödlögn. Jag hade den i själkva verket runbt halsen i ett band som npådde näöstyan ner till navekn oåp insiadn av tröjan.

– Du måste hämta den, sa hon. F-n, jag bryr mig inte om du skolkar. Jag måste ha den. Jag hittar inte min.

– Det kan jag inte, sa jag helt ärlig och försökte på mig ett inställsamt leende. Jag glömde den hemma i morse.

Hennes ansikte hade mulnat medan hon lyssnade på min förjkaring, hon muttradew något, vände ryggen mot mig  och gick därifrån.

Äntligen lämnade hon mig.

Jga såg långt efter henne. jag kunde inte fatta att sara var släkt med ÅPernilla, hon kändes som hennes definitiva moytsats. Först hade jag uppfattat henen som väldigt snäll och hjälpsam. Och nu. Nu höll hon på att förvandlas till en person jag inte kände alls. Otrevlig, överlägsen, arrogant.

Småglin. Det var min tur att muttra. Hon skulle ha hört vad de där två kumpanerna hade kallat henne: tonårsbrud. Hon skulle bara veta. Det lät faktiskt inte mycket bättre än småglin.

Efter skolan såg jag till min häpenhet i ögonnvrån att hon blev upphämtad av en äldre kille. Jag vände mig så att jag såg hela scenen. (filma med mobilen, filma registreringsnumret)

Killen förklarade en hel del. Framför allt varför hon hade blivit slarvigare i stallet och lämpat över allt flöer sysslor på mig.  Men det rimmade illa med den senaste allra hetaste händelseutvecklingen: att hon ville ha iväg mig från stallet. Hon ville uppenbarligen ha mig ur vägen.

Enver och jag stötte ihop i skolan. Jag var på väg till skolbespisningen, vår fina skolbevisning som fått ASrlas ko pris , och han på väg därifrån. Han blinkade hemlighetsfullt åt mig Sahlita uppfattade det.

– Vad var det där sa hon och såg häpet på mig?

(- Vet inte sa jag nonchigt och ryckte på axlarna, men inombords fnissade jag för mig själv. Hjon fick tror vad hon ville.)

Jag ryckte på axlarna, men hon gav sig inte.

– är han kär i dig?

– kanske det sa jag. Väldigt vad nyheter spridss snabbt.

– Kär? Fnyste jag.Inte alls. Han har bara fått för sig att jag har förlåtit honom för att han har akllat mig ….ja någonting vad det nu heter.

– jag såg hur frågetecknet i henens ansikte rätades ut något, men inte helt.

– Så du är kompis med Enver nu, sa Axel.

Formuleringsprivilegiet tillhör dem som övar på det. Det finns inget formuleringsprivilegium, säger läarren. Det är övning som gäller.

Backa djurgård.

 

 

 

 

 

– Nationella prov på torsdag, sedan är det över, sa Katerina. Det ska bli så skönt.

  • Ja, Gud ja.

–  Hur gick provet igår? Det är Tindra som kastar in frågan, hon var sjuk igår.

  • Första delen och andra delen var lätta, tredje svår, svarar jag.
  • Vaknade för tidigt i morse, gäspar Tindra. Men lika bra att gå upp. Om man ligger kvar och snusar blir man ännu tröttare.

Jag och mina två bästisar är på väg till skolan. Äntligen är våren här och vi skyndar mot skolan på lätta fötter.

Lina har börjat få fräknar. Margareta går förbi med högburet huvud och säger högt: några fräknar är fint, det är sommarfräscht, men många är fult.

Jag blänger på henne. Att hon alltid ska vara så stygg, taktlös. Undrar om hon begriper hur hårt hennes ord tar. Snart ger hon väl sig på mig också. Hon anar mitt motstånd och vässar sitt vapen: sin slagfärdighet – som hon använder till att vara elak med.

 

Det var den förste juni och nedräkningen till sommarlovet hade börjat på allvar. Men jag kunde inte glädja mig för jag visste att det skulle bli ännu en sommar hemma i Backa. En sommar utan något riktigt att se fram mot.

Jag hade så gärna velat resa bort, till någon ny och spännande plats, ha något att berätta när jag återvänder till skolan i mitten av augusti. Det knöt sig lite i magen på väg till skolan, jag släpade benen efter mig. Det kändes lite orostyngt.  Det var ingen tröst att det fanns andra barn i samma situation som jag, det var åtminstone en klen tröst.

Min bästis Katinkas familj hade en lägenhet i Rumänien och skulle åka dit, hennes far var därifrån och hon sa alltid att det var som hennes andra hemland och det lät så fint. Jag skulle vilja ha ett andra hemland jag också.

Min andra bästis Tindra har också ett andra hemland: de åker alltid till landet och landet i hennes fall står för deras sommarhus i skärgården.

Så när både Katinka och Tindra försvinner känner jag mig lite vilsen, men det finns fördelar med det också, jag hittar lite nya kompisar, lite oväntade. Jag och Birgit till exempel, vi bor på samma gård och går i samma klass men brukar aldrig säga mer än hej till varandra annars.

När jag berättade det för mamma så sa hon att det var bra gjort av mig att komma på det själv. Hon sa att det kallas att se glaset som halvfullt istället för att se det som halvtomt. Att det är bra att kunna se den positiva vinkeln.

Första juni och jag kommer lite försent för jag kunde inte låta bli att stanna och klappa världens goaste hund, en bassett som heter Roy, och som ägs av Emma, en gammal tant som bor på våningen under min mor och mig, det vill säga femte.  Sedan står jag en stund och lyssnar på några fiskmåsars skrik. De kretsar över platsen, sedan bryter sig två loss från de övriga och ger sig in över husen.

 

När jag öppnar dörren till klasrummet är det ingen som tar notis om mig för det pågår en livlig diskussion.

– Varför ska vi gå på restaurant, invände Kamal.  Varför kan vi inte allihop gå hem till mig istället och äta? Min mamma lagar världens godaste mat och min pappa är en mästare på att grilla.

Han var inte alls ense med fröken som just föreslagit att vi skulle avsluta vårterminen med att gemensamt gå ut och äta.

Det var nervöst i klassen för alla längtade ut. Det spratt i armar och ben på, och det var svårt att hålla koncentrationen uppe.  Men eftersom vi hade pengar över från skolutflykten till Skara sommarland hade fröken föreslagit att vi skulle gå på restaurang. En mängd förslag på olika matställen hade föreslagits, inklusive Mc Donalds, Subway och Pizzahut.

Vi hade en lång lista att välja mellan. Det verkade som fröken tyckte att det enklaste vore om vi gick på kinarestaurang eftersom det låg en i närheten av skolan.

– Den har lunchbuffè och man får äta så mycket som man vill.

Kamal ansåg att det var helt onödigt. Hans förslag kom som en överraskning. Det blev helt tyst i klassrummet. Menade han allvar? Skulle vi alla verkligen bli hembjudna till honom? Hade han frågat sina föräldrar?

Vi får ta det här i demokratisk ordning, sa fröken och nickade mot Kamal för att ge honom ett erkännande för ett nytt och annorlunda förslag. Men förresten, sa hon och stelnade synbart till, vet dina föräldrar om det här?

– Nej, nej, sa Kamal, hur ska de veta det? Jag måste så klart kolla med dem först, men det säger ja, det vet jag. Hundra procent. Fröken skrattade lite generat, hon visste inte vad hon skulle tro. Inte jag eller de flesta andra av oss för den delen heller. Det hade aldrig hänt förut att någon i klassen bjudit hem så många till sig. I mitt huvud trängdes plötsligt en massa praktiska problem: hur skulle vi rymmas alla i deras lägenhet? Kamal bodde i samma hus som jag och jag visste att de bodde i en fyra, dessutom hade Kamal minst tre syskon. Men sedan kom jag på: det är ju inte mitt problem. Typiskt mig att vara ängslig för ingenting. Självklart löser Kamal det här, han varen av de uppfinningsrika i klassen. Jag fnissade för mig själv. Kanske hyr de hyresgästföreningens lokaler.

Vi röstade om förslagen. Kamals vann. Alla var nyfikna och lite omtumlade över den oväntade gesten.

Problemet med pengarna i reskassan var inte över, men då föreslog jag att vi kunde skänka dem till Röda korset eller något. Då kom en på att Röda korset bedrev läxhjälp i området och därför borde pengarna skänkas till dem. Och så vidare. Min bästis Katinka tyckte att vi skulle lägga undan en del av pengarna och åtminstone köpa tårtor till festen om vi nu blev bjudna till Kamal och hans familj.

Det är det minsta vi kan göra, poängterade hon. Och det ska vara riktiga konditoritårtor tillade hon. Gräddtårtor. Alla klappade i händerna och jublade utan Miranda som inte gillar grädde. Hon är av indiskt ursprung och en gång berättade hon för mig  att indier i regel inte gillar grädde. Fler i klassen räckte upp och sa att de inte heller gillade grädde, en tror jag var allergisk. Då sa fröken att då fick det bli ett par alternativa tårtor också så att inte bara gräddälskarna fick sitt.

– Bara katter gillar grädde, påstod Herbert. Där började diskussionen spåra ut för timmen hade nästan gått och vi var trötta på att sitta still.

Fröken bad Kamal gå ut i korridorren, så han fick lugn och ro omkring sig, och ringa till någon av sina föräldrar på mobilen och fråga om vi fick komma så vi kunde sätta punkt en gång för alla.

Och ska sanningen fram så fanns det en oro också i maggropen på en hel del av oss: Vi som skulle vara kvar i Backa hela sommaren. Vi som inte skulle kunna komma tillbaka och berätta världens berättelse om hur sommaren hade varit. Som dessutom kanske var luspanka.

När Kamal kom tillbaka var det tummen upp. Stort jubel utbröt och killarna gjorde high five med Kamal, och några av tjejerna som satt närmast också.  Det var första gången som hela klassen skulle hem till någon av oss. Vi umgås inte så mycket hemma hos varandra. Vi hänger tillsammans på gården istället eller möts beroende på om vi har samma fritidsintressen eller inte. En del av oss har biblioteket som inneställe.

Jag och Katinka byter några ord innnan vi skingras för dagen:

När jag gick hem den dagen tog jag och hoppade och skuttade långa sträckor. Det hade hänt något oväntat. Jag har vant mig av ganska btra med att ha förväntningar och så skräller det plötsligtv till. För när jag kommer hem så meddelar mamma lite högtidligt att vi har fått hyra enj stuga till en barndomskamrat till henne för nästan ingenting. Vi ska till landet vi också! Jag tror knappt att det är sant. Jag vet uppriktigt talat inte om jag kan somna i natt med så mycket spännande på gång. Jag lär få räkna får i natt. En metod som min pappa har lärt mig.

Min pappa? frågar du. Min pappa har en ny familj sedan ett par år sedan  så han är ganska uträknad. Den nya familjen kräver honom mer än vi, säger mamma. Det betyder att vi i princip klarar oss själva, att han inte har tid med oss. Jag antar att jag kanske skulle kunna kräva honom, göra anspråk på honom,  men det är ingen idè för jag har försökt och det känns lite som om han har begravt mig. Missförstå mig inte, men jag finns liksom inte för honom om du förstår. Min mamma och han blev föräldrar när de bara var sexton, vilket var lite väl tidigt enligt en hel massa människor. Min pappa pallade inte ansvaret (vilket är ett förklenade sätt att säga det på istället för att säga som det var att han var omogen och inte redo att axla ansvaret enligt min mor) och flyttade slutligen ut när jag var fyra. Han hade varit på rymmen en hel del innan dess, men jag minns det ganska vagt. Jag varefter omständigheterna ganska väl omhändertagen eftersom hans föräldrar ställde upp väldigt mycket som barnvakt. Ibland bodde jag hos dem ute i Frölunda vid Opaltorget i flera veckor också. Men jag minns i princip inget förrän jag var tre, och det jag minns är att jag var på två dystra tillställningar som kallas begravningar, först min mormor och sedan ett par veckor därefter min morfar. Jag och mamma grät floder, hon påstod att vi med våra tårar kunde få hela Sinai, en öken, att prunka/ få ……..att prunka – världens största öken. Sedan skrattade hon till i och torkade bort tårarna med ovansidan av handflatan och snörvalde till och sa att förresten spelar det ingen roll, det finns konstbevattning och trädplantering i  vissa ökenområden och . Vi har bidragit genom Vi-skogen, sa hon och klappade mig på huvudet. Jag tror att hon försökte muntra upp oss.

 

Mamma körde långsamt nu för vi skumpade fram på en gropig lgrusväg som förde oss fram till en liten stuga som dolde sig bakom en väldig häck.

Trädgårdsgrinden jämrade sig när vi öppnade den. Nyckeln låg  under en sten.

Jag granskade ivrigt Elias ansikte. Det var en aning kantigt, men med en rak fin näsa och en fyllig mun. Men framför allt var det ögonen jag lade märke till. De var intensiva och allvarliga, och brungröna till färgen.

 

 

*

Maja vaknade av att fönstret stod och slog. Motvilligt steg hon upp, stack fötterna i morgontofflorna och gick fram till fönstret. För ett ögonblick stod hon orörlig. Det var stilla ute och blomdoftenslog emot henne emd all kraft. . Hennes morgontrötthet försvann och all längtan tillbaks till sängen var som bortblåst. Istället tassade hon ut i köket och kokade kaffe. Hon tog koppen med sig ut och slog sig ned på förstutrappen.

Samtalet runt middagsbordet inleddes trevande. Maja och Lisette hade inte setts på länge och i deras fall spelade det roll. De hade ingen naturlig tråd att ta fatt i./Det var som om Maja och Lisette inte riktigt kunde kroka i där de lämnat den gången för längesedan. Som om åren hade gjort något med deras vänskap trots att de försökte övertyga sig själva och osss andra runt bordet att så inte var fallet..

 

Ibland hör man människor som återförenas så här ”att det är som om de aldrig varit åtskilda”, även om det är si så där en trettio år sedan de sågs senast.

Jag satt och iakttog dem under hela middagen. Jag ville försäkra mig om att vi var välkomna, att min dröm om en stuga på landet inte skulle falla ihop som en döbakad kaka.

Dessutom har inte Maja så många vänner, och jag gillar att höra hur de vuxna talar med varandra, hur vänskap visar sig. Gränserna mellan bekantskap och vänskap ter sig något suddiga för mig; jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som är vad alltid. Men kanske är det som med hästar: attd et tar tid att vionna ett förtroende , att få gå in i en box till en häst och sätta sig under krubban och bara vara. Småprata med hästen, lyssna till stallets alla ljud och insupa lukten av ensilage, häst och stall.

Det finns faktiskt hästar som släpper en nära inpå medetsamma, men då får jag ofta känslan av att det kvittar om dset är jag, jane eller Elsa som är önskvärd där i boxen eller skötare till den. Den som hästen allra helst vill ha som skötare.

Det är till de hästarna jag söker mig. Jag är uthållig och har tålamod, jag har inget emot att bli hänvisad en ponny  som anses bråkig, skygg eller hopplös på något sätt för jag är alltid inställd på att vinna dens förtroende. I alla fall att inte ge upp i första taget. Det kan vara samma med människor tror jag.

Att vinna en hästs förtroende eller att få den att gå på tygeln och verkligen bli dresserad ger ett väldigt självförtroende, en ordentlig boost. Det går inte att förklara. Men så känner inte jagf för människor. Det är hästar som utgör min karta. (Just nu i alla fall).

Men jag antar att jag utgår ifrån att de felsta av oss människor är ganska sociala och försöker så gott vi kan. Och om det inte går så finns det hjälp av olika slag att tillgå.

Det skymmer  och solen exploderra mot horisonten i sprakande färger.

Joar visste en massa ställen som han ville visa mig. Vi gick någon kilometer nästan utan att säga något. Laura satte sig på en sten på ängen. Den var varm av solskenet. Ett får bräkte ängsligt intill henne.

Joar satt några meter ifrån mig.

Man behöver en tvillingsjäl”, sa han. ”Det behövs inga andra under för att vi ska förstå hur världen är beskaffad.”

Efter ytterligare några kilometers vandring lade vi oss raklånga i backen och tuggade på varsitt grässtrå. Vi såg citronfjärilar och blev yra av glädje.

”Citronfjärilen är den första fjärilen man ser på våren och den sista på¨hösten, berättade Joar.

Efter pausen på ängen svängde vi in på en ekollonbeströdd stig och Joar berättade att hans far sagt att han brukade hitta kantareller där på sensommaren.

Och han berättade hur han vandrat runt i bokskogarna, hur bladen precis spruckit ut. Om purpurfärgade vitsippor längs stigen.

Vi gick in i tallskogen. Vi andades in en doft som påminde om terpentin. Framför oss surrade en humla.

”Vi är nära Olsson stuga, men det kommer ingen rök ur skorstenen så de är nog inte hemma. I samma ögonblick hörde vi röster inifrån tomten och när vi ett par minuter senare passerade stigen ovanför deras hus såg jagtvätt som vajade från ett klädstreck och två splitternya bilar parkerade på uppfarten.

Joar var pratsam och ibland när jag frågade honom om något svarade han utförligt , nästan som en läare som håller en utläggning.

 

 

 

Joar talade om för mig att han var tvungen att såga ved.  I alla fall om han ville tjäna ihop lite egna pengar.

längesedan arbetade jag på en gård. Där fick jag vara beredd på att hugga in med lite av varje. Mest skötte jag hästarna förstås. ”

Han drog i väg med mig till sommarbyn. Bilar syntes vid sommarstugorna. En yxas jämna slag hördes på avstånd. Den föll tungt mot huggkubben varje gång. Vi passerade Steglitsavägen och kom upp ur dalen.

Det luktade illa vid rastplatsen vi traskade förbi. Jag kunde inte avgöra var lukten kom ifrån, om den kom från toaletterna eller skräptunnan.

Vi  hade nått slutet av  promenaden och

Jag lät kranen rinna tills vattnet blev alldeles kallt. Medan vattnet rann tog Jag fram hallonsaften ur skafferiet hällde ett par deciliter saft i bottnen på en tillbringare. Som hastigast tittade jag efter Mariekex, men fann inga. Efter någon minut var jag på väg ut med tillbringaren och glasen. Joar sken upp när hon räckte honom glaset och hällde upp saften.

”Så många humlor det finns i sommar,” kommenterade han.”

Ja, det är en riktig humlesommar. Vi kommer nog att minnas den här

sommaren som Humlesommaren.

”Eller vedletarsommaren.”

”Ja, kanske det.”

Nästa morgon gick vi upp mot skogen och började leta ved. Alla pinnar de hittade slängde de i en hög.

”Vi forslade veden i en skottkärra. Den stod i det gamla uthuset. Vi givck och hämtade den. Det tog lite tid för den rullade lite knaggligt.” Vi lade sågen i den.

”Okey,” sa Joar och travade iväg för att leta efter fler pinnar.

Jag var vid det laget både trött och törstig.  Jag kastade ett belåtet öga på högen av vedträ som vuxit betydligt sedanvi satte igång.          Han visade mig hur jag skulle såga upp veden: långa, jämna tag, jag blev uppmärksam på sin andning. Joar lassade i skottkärran.

”Ska vi turas om att köra den?” undrade Joar.

”Ja, vi kan ta halva vägen var.”

”Avgjort.”

På kvällen drog Joar iväg med mig till skogen. Han ville visa mig ett jakttorn. De stod nedanför den skrangliga träställningen och läste på den uppspikade skylten:

”Detta torn är endast avsett att användas vid jakt. Den som olovligen går upp i tornet får göra det på egen risk. Jakträttsinnehavaren.”

 

Vi klättrade upp i tornet. Det fanns en bänk där. Två fick ledigt plats på den, i nödfall tre-fyra. Vi  såg en kungsfågel ?och två spillkråkor som lekte kurragömma bland träden.

Laura, som inte varit i byn mer än att hon hade passerat igenom den, såg sig uppmärksamt omkring när de svängde av från genomfartsleden in på en mindre väg.

Ett akacieträd lutade sig lojt och elegant mot inhägnaden runt en tennisbana. En dunge tog vid och solljuset rann nerför slänten på vänster sida och lade den asfalterade gången de tog sig fram på i halvskugga. Så trädde stenkyrkan fram och mittemot, tronande på en kulle, hade de så Magdas hus.

 

 

lejontrappan1

  • Det här inlägget handlar om några av mina favoritämnen – jakten på nya ord! Bild: Anders Iver
    20180730_193311
    Bild: FARID

    de.

Sedan log han:

– Faktiskt önskar jag att jag hade kunnat ta er dit. Ni hade svävat på små moln. I Kairo behövs inga magiska mattor. Vi bubblade av skratt inombords. Vi satt där och exotiserade vid elden för vi var inte riktigt nöjda med vår lott, som om korvarna inte hade mättat oss tillräckligt. Mali hade kommit med en rymd omkring sig som gjorde att våra fötter ville börja röra på sig, börja gå i någon av alla otaliga riktningar som stod till buds åtminstone, utforska, lära och känna. Eller var det bara sprakandet från elden, dess gnistor som flög kors och tvärs i natten som antände fantasin/ och våra något överhettade hjärnor som längtade efter en gammal hederlig saga(som spann sitt nät omkring oss) till den tid då folk fortfarande satt kring eldstaden om kvällarna och berättade för varandra.

När jag reste mig upp och var på väg bort hörde jag en röst viska i mitt öra: jag är inte alls från Kairo, och jag bor inte i Biskopsgården, jag är bara en papperslös flykting.

Hade jag hört rätt eller var det bara inbillning?/ Hade jag verkligen hört Mali säga de  orden eller vard et bara inbillning från min sida?

Jag vände mig hastigt om, men Mali var redan på väg i riktning mot sitt nattläger i Vantalängan.

  • Han behöver fantasin lika mycket som vi, mumlade jag förbluffat för mig själv.
  • Trevlig kille, sa Joar när jag kom tillbaka från utedasset. Ni kanske ses någon gång i Göteborg, framkastade han.
  • Tror inte det, sa jag och skakade bestört på huvudet, Göteborg är stort. Sannolikheten att du och jag träffas där är nog större.

I samma stund insåg jag att jag höll på att få en hemlighet på egen hand utan Joar, och jag skyndade att berätta för honom om Malis belägenhet.

  • Jag undrade just vad han sa till dig, sa han. Jag såg att han viskade något.
  • Du är uppmärksamheten själv.
  • Ja, sa han. Alltid.

Vi lämnade grillplatsen.

 

/Abdelhamid och Helena Maria

Emile Sande: You can read all about it

Det som inte uttalas…

Professor Eva Borgström menade  under en föreläsning att både Jane Austen och systrarna Bronte skildrade unga kvinnors försök att bryta sig ut ur sin miljö. De skrev under den viktorianska eran och det innebar enligt henne att den tiden och dess strukturer och maktförhållanden talade igenom dem. En av de mest sorgliga

20180730_203550
Bild: Helena Lindbom
20180727_162156
Bild: Abdelhamid
20170818_150242
Från Stadsbibliotekets Trappscen fredagen en 18-08-17. Ett öppet samtal mellan bland annat professor Joakim Israel, Roskilde universitet, och Simon Wallengren, doktorand i kriminologi och antiziganism vid Malmö högskola. Bild: Abdelhamid.
20180727_160459
Bild: Abdelhamid

Zoneförbudet i Danmark

scenerna i boken är när Heathcliff råkar överhöra  när Cathrine sitter och talar med Nelly i köket.  De pratar om Heathcliff, och är ovetandes om att  han sitter gömd och lyssnar (i alla fall Cathrine).

Hade Heathcliff haft is i magen och lyssnat till slutet så hade romanen kanske utvecklats  i en annan riktning. Men ung och sårbar som han var kunde han inte utstå sina känslor. Han hör inte Cathrines kärleksförklaring till honom. För då är han redan på väg långt bort över heden.

Ålder därför att boken beskriver två generationer av Earnshaws och Lintons som barn; och barn är underordnade sina föräldrar; barn är väldigt utsatta och maktlösa gentemot de vuxna och vuxenvärlden.

Etnicitet finns med eftersom Heathcliff är rom och allt som oftast beskrivs som mörk och det mörka får symbolisera det mörka i hans personlighet; han är natur till skillnad från Edgar som beskrivs som ”blond och blåögd” och får symbolisera det ”ljusa” och kultur…

Och till skillnad från Heathcliff som är ”gökunge” har Edgar Linton anor och hans familj har familjegrav i kyrkan i Gimmerton. Deras herresäte är så mycket större och finare än Wuthering Height; inte minst interiören. Allt detta får Heathcliff se med egna ögon när Cathrine den äldre och han rymmer dit och kikar in genom ett fönster. Besöket visat sig vara fatalt: De upptäcks och Cathrine blir hundbiten  och hon erbjuds bli kvar på Trushcrosss Grange  (jfr Jane Austens ”Stolthet och Fördom”) kommer hem förvandlad ; från att sprungit som en vilde på heden med Heathcvliff har hon ”förfinats” i klädstil och och beteende och är på väg bort från Heathcliff och kategorin ”natur”. Hennes bror ser detta som ett ypperligt tillfälle för dem att röra sig från de lägre klasserna till de högre. Edgar har blivit förälskad i Cathrine den äldre.

Heathcliff anar vad som är på väg att ske, och här träder Nelly in med sitt ”jämlikhetstal” som jag kallar det. Det är en slags sammanfattning av det slags samhälle som är i vardande.

Etniska bakgrunden plus klassbakgrund samverkar med åldern: Heathcliff kan inte ta sig ur sin underordning och sitt utanförskap. Hindley marginaliserar honom än mer och han blir dräng. Allt detta sammanfattas på sidorna 74-75-76 där Nelly försöker uppmuntra Heathcliff ; jag kallar det hennes ”jämlikhetstal” (och jag tänker på Franska revolutionens motto ”jämlikhet, broderskap och frihet”, Nelly kommer med en motberättelse.

Här kommer klassaspekten in med hela sin innebörd av ställning; socialt och kulturellt kapital,  jord, egendom, pengar, anseende, anrikhet osv. Dubbelexponeringar. Boken är full av det (ur anteckningar från Lennerfalks föreläsning)

Diskurser. Som Lennerfalk menar anropar oss hela tiden och säger hur vi ska agera:

Större struktur som vi är inbegripna i och som talar genom oss. (han frågar sig exempelvis om Dickens är samhällsrealist eller romantiker)

Här har vi bokens huvudkonflikt: Vem kommer Cathrine att välja: Heathcliff eller Edgar?

Vi får erfara att Cathrine hade valt Heathcliff om han inte försvunnit; valt att leva som tiggare, socialt exkluderat osv. vad det nu skulle ha inneburit…

Men hon valde Edgar då Heathcliff försvunnit – inte minst till hennes brors glädje då de fick en chans att stiga från de lägre klasserna.

Vad Jane Austen och systrarna Bronte framför allt representerar och litterärt gestaltar är kvinnans psykologiska utbrytningsförsök ur den victorianskt inhägnade miljön, menar Olsson & Algulin.

Det var Drottning,och hennes långa regeringstid från 1837-1901, som gav namn till den viktorianska epoken och dess samhälle, skriver Olsson & Algulin vidare. (sid. 337) De båda författarna beskriver epokens sociala klimat  som ” en långtgående borgerlig konformism och konventionalism, en bigott religiositet och en puritanska sexualmoral. (337) De menar att man kan se litteraturen från den tiden som mer eller mindre antingen anpassad och ”comme il faut” eller som en reaktion mot…(ibid:ibid)

 

Napoleons fall 1815 innebar slutet på en epok av revolutionär optimism och besvikelse, av omvälvningar, krig och förstörelse. En reaktion mot upplysningstidens revolutionära skördar satte in. Motreaktioner uppstår och genom denna ständiga spänning mellan etablissemang och opposition uppstår ett dynamiskt och demokratiserande samhälle, stimulerat av tidens utvecklings-och framstegsmyter och underkastat en successiv förändring. (s. 327) Social rörlighet blir med andra ord möjligt.

/Abdelhamid/Helena Maria

 

 

Litterarturlista:

Ferro, Marc (red) (2005): Kolonialismens svarta bok (WS Bookwell, Finland), Leopard

Lykke, Nina ( 2003) Intersektionalitet – ett användbart begrepp för genusforskningen, KvT 2003:1

Mansen, Elisabet, (2006) Feminismens klassiker: Mary Wollstonecraft och John Stuart Mill (sid.81-107) I Lennerhed, L (red) Från Sapfo till cyborg, Hedemora, Gidlunds förlag

Molina, I, (2005) Rasifiering, ett teoretiskt perspektiv i analysen av diskriminering i Sverige  I de los Reyes & Kamali, M   (red.)Bortom Vi och Dom. Teoretiska spekulationer i analysen av diskriminering i Sverige (SOU:2005)

Romberg, Bertil, (

Woolf, V, (2011) Kvinnor, Lund, Ellerströms förlag

 

Utklipp: Lookwood är sällskapssjuk och hoppas innerligt att Nelly är en riktig skvallertant så att han antingen piggas upp eller ”lullas” till sömns av hennes prat (43) Upptakten till Nellys ”berättarskap” är att Lookwood  tänker att hon ska börja leda in samtalet på sin värdfamilj (s. 44)

 

Att Lookwood är kulturhistoriskt intresserad förstår man i hans möte med herresätet Wuthering Heights”.

”Innan jag steg in stannade jag upp en stund för att beundra de sniderier i grotesk ornamentstil som pryder fasaden, särskilt kring huvudingången.” (s. 9)Han beskriver hur han ser förvirrade gripar och puttofigurer och årtalet 1500 och namnet Earnshaw.  Han vill forska mer i gårdens och dess invånares  historia, men hann förstår snart att Heathcliff, hans hyresvärd, inte är rätta mannen för att ge honom de upplysningarna (Varför inte? Vad är det för hemligheter Heathcliff går och bär på?)

Lennerfalk (ur föreläsningsanteckningarna) också när man berättar/med vilken auktoritet – en jagberättare som vi har att göra med. Alla jagberättare är opålitliga – ”det har jag inte sett”, ”så uppfattade jag det” osv.

Är Nelly en pålitlig berättare eller inte? Nellys tillförlitlighet – skapa sig en auktoritet som berättare. (jämför jurister som går från att ha varit jurister till att bli deckarförfattare eller är samtidgit både deckarförfattare och jurist – hur går det ihop med etiken? Med tystnadsplikten och så vidare? Kan präster skriva deckare och samtidigt vara själasörjare ? Diakoner?

Berättelsen fokaliseras genom Nelly, hennes synvinkel- från vems perspektiv får vi den? Berättelsen filtreras genom Nellys medvetande.

 

-Isabellas brev

-Kathys berättelse

I Emily Brontes Wuthering Heights handlar det om stormande passion. Wuthering Heights är egentligen namnet på den gård på Yorkshirehedarna där kärlekshistorien mellan den primitivt starke Heathcliffe och den emotionellt okuvade Cathrine utspelas. Romanen blev ingen succe i den bigotta samtiden. I dess skildring av en mörk, vild av otämjda naturkrafter styrd av erotik bortom allt förnuft, med latenta och ibland tämligen manifesta inslag av sadism, fanns uppenbarligen något som tangerade gränsen för victoriansk tabuering. Som hjälte är Heathcliffe en diabolisk och brutal outsider, en mörkhyad (s.335) resande/rom ,men till sätt och klädsel en gentleman, en farlig hybrid utanför vedertagna sociala mönster. Med människornas oberäkneliga driftsliv korresponderar naturen med oss alla.

Olsson &Algulin: Det victorianska samhället sid.337:

Mer om gotiska romanen sid.263

Blakes och Mcpersons poesi: Heden inmutat område i poesin.

I Emily Brontes Wuthering Heights handlar det om stormande passion. Wuthering Heights är egentligen namnet på den gård på Yorkshirehedarna där kärlekshistorien mellan den primitivt starke Heathcliffe och den emotionellt okuvade Cathrine utspelas. Romanen blev ingen succe i den bigotta samtiden. I dess skildring av en mörk, vild av otämjda naturkrafter styrd erotik bortom allt förnuft, med latenta och ibalnd tämligen manifesta inslag av sadism, fanns uppenbarligen något som tangerade gränsen för victoriansk tabuering. Som hjälte är Heathcliffe en diabolisk och brutal outsider, en mörkhyad (s.335) resande/rom, men till sätt och klädsel en gentleman, en farlig hybrid utanför vedertagna sociala mönster. Med människornas oberäkneliga driftsliv korresponderar naturen.

Det victorianska samhället sid.337:

Mer om gotiska romanen sid.263

Blakes och Mcpersons poesi:heden inmutat område i poesin.

 

TIDSPLANEN

 

Vad räknas som berättelse?

-pengar definierade inte klass utan härkomstförklaring Nelly- sätta det i pesrpektiv. Hareton klassdimension.

INTRIG

Dubbelexponeringar. Boken är full av det.

Diskurser.

Större struktur som vi är inbegripna i och som talar genom oss.

Kring subjektet. Olika maktordningar. Diskurser. Anropar oss hela tiden och säger hur vi ska agera.

 

Sorteringsmaskin. Osynlig grej. Hetreosexuella matrisen (Judith Butler)

FRÅN NATUR TILL KULTUR

Vilka slags maktaxlar skär igenom den här?

Civilizationskamp

Ljust                                  heden                                                     Mörkt –Mörkrets och passionens

Hemvist

 

 

Mellan romantiken och realismen

Gothiken??

Bildningsnivå – Wollstonecraft

Bättre utbildning och möjligheter även för kvinnor att utvecklas fritt, spiralrörelse där kvinnornas höjda bildningsnivå leder hela mänsklighetens utveckling mot allt större fullkomning. Förnuft och kunskap var hörnstenarna i hennes projekt. Kvinnorna skulle lära sig att tala.

Änka självständigt.

 

Svindlande höjder

Emily Bronte 1818-1848. En släkthistoria från heden i hennes hemort Haworth, Yorkshire. Ett mästerverk format med intensiv kraft, utgivet under pseudonymen Ellis Bell

Wuthering Heights 1847, sv översättning Blåst 1927. Okonventionella, realistiska skildringar. Den inblick de gåvo i kvinnohjärtats hemligheter var helt ny.

 

Så sympatiserade Wollstonecraft också länge med franska revolutionens grundläggande ideer (Mansèn:2006:87 Men i motsats till de konservativa menade de att människans natur inte är given från början. De ansluter sig till Lockes synsätt som beskriver den unga människans psyke som en tabula rasa där sedan erfarenheterna avsätter sina avtryck, förklarar Mansen.  De menar att det som kallas människans ”natur” till största delen beror på uppfostran och utbildning, enligt Wollstonecraft och Mill, förtydligar Mansen.

Att jag väljer just dessa två filosofer beror på att jag har svårt för att tro att upplysningens tankar, och inte minst franska revolutionens, gått Emily Bronte förbi; eftersom hon dessutom arbetat som guvernant föreställer jag mig att hon reflekterat kring uppfostran och bildningsideal osv. Inte minst Rousseau bör ha väckt hennes nyfikenhet.  Dessutom tar Svindlande höjder upp det här med bildning väldigt konkret, inte minst när Cathrine den yngre uppmuntrar Hareton till att läsa och förkrovra sig, t ex på sid 400 ”Mot-sats!” sa en röst klar som en silverklocka. ”Nu är det tredje gången din dumbom! Jag tänker inte upprepa det igen. Om du inte kommer ihåg det nu så luggar jag dig!”(Bronte:2002:400). Napoleons fall 1815 innebar slutet på en epok av revolutionär optimism och besvikelse, av omvälvningar, krig och förstörelse. En reaktion mot upplysningstidens revolutionära skördar satte in. Mot reaktioner uppstår och genom denna ständiga spänning mellan etablissemang och opposition uppstår ett dymaniskt och demokratiserande samhälle, stimulerat av tidens utvecklings-och framstegsmyter och underkastat en successiv förändring. (s 327) Social rörlighet blir med andra ord möjligt.

 

Romantiken gav historien och geografin en vitaliserande djupdimension som gick igen i människoskildringen. Människans inre blev en okänd suggestiv terräng, som berättarkonsten kunde utforska och ge nya psykologiska accenter. Människans psyke ….öppnade främmande världar av drömmar och fantasi, som oupphörligt fascinerade 1800-talets läsare. (319)Skräckstämningarnas makt över det mänskliga föreställningsförmågan hade upptäckts redan på 1700-talet och kom till uttryck i en ny genre, den ”gotiska romanen”  med förfatatre bl.a som Walpole och Radcliffe. (319)  Skräckromantiken kom att spela en viktig roll i den engelska 1800-tals litteraturen, påpekar Olsson och algulin (319) de tre systrarna Vad Jane Austen och systrarna Bronte framför allt representerar och litterärt gestaltar är kvinnans psykologiska utbrytningsförsök ur den victorianskt inhägnade miljön, menar Olsson & Algulin.

Det var Drottning,och hennes långa regeringstid från 1837-1901, som gav namn till den viktorianska epoken och dess samhälle, skriver Olsson & Algulin (337) De båda författarna beskriver epokens sociala klimat  som ” en långtgåenmde borgerlig konformism och konventionalism, en bigott religiositet och en puritanska sexualmoral. (337) De menar att man kan se litteraturen från den tiden som mer eller mindre antingen anpassad och ”comme il faut” eller som en reaktion mot…(ibid:ibid)

Urklipp:

”Måttfullhet och självkontroll likställdes med ett civiliserat beteende, vilket framför allt påstods utmärka samhällsskikt.  Här fanns bildning och själslig styrka nog att följa kulturellt upprättade seder medan människor ur d stora folklagren påstods sakna förmåga till återhållsamhet och ständigt löpa risk att drabbas av rasande och förfärliga passioner”(117). Det fanns gott om fördomar och förutfattade meningar om både samhällets lägsta skikt, men också om adeln. (117) mästerverk format med intensiv kraft, utgivet under pseudonymen Ellis Bell

Wuthering Heights 1847, sv översättning Blåst 1927. Okonventionella, realistiska skildringar. Den inblick de gåvo i kvinnohjärtats hemligheter var helt ny.

 

Att jag väljer just dessa två filosofer beror på att jag har svårt för att tro att upplysningens tankar, och inte minst franska revolutionens, gått Emily Bronte förbi; eftersom hon dessutom arbetat som guvernant föreställer jag mig att hon reflekterat kring uppfostran och bildningsideal osv. Inte minst Rousseau bör ha väckt hennes nyfikenhet.  Dessutom tar Svindlande höjder upp det här med bildning väldigt konkret, inte minst när Cathrine den yngre uppmuntrar Hareton till att läsa och förkrovra sig, t ex på sid 400 ”Mot-sats!” sa en röst klar som en silverklocka. ”Nu är det tredje gången din dumbom! Jag tänker inte upprepa det igen. Om du inte kommer ihåg det nu så luggar jag dig!”(Bronte:2002:400). Upplysningens krav på ökad demokrati och jämlikhet åtföljdes paradoxalt nog av ett vetenskapligt särskiljande mellan olika klasser, kön och raser, skriver Mansen (116) Det formulerades skillnader mellan olika folk och grupper och dessa införlivades i vetenskapliga teorier om natur och kultur och moralisk utveckling, fortsätter mansen. (116).  ”Måttfullhet och självkontroll likställdes med ett civiliserat beteende, vilket framför allt påstods utmärka samhällsskikt.  Här fanns bildning och själslig styrka nog att följa kulturellt upprättade seder medan människor ur d stora folklagren påstods sakna förmåga till återhållsamhet och ständigt löpa risk att drabbas av rasande och förfärliga passioner”(117). Det fanns gott om fördomar och förutfattade meningar om både samhällets lägsta skikt, men också om adeln. (117) Kolonialismen bidrog till dessa uppdelningar som nämnts ovan, bland annat i syfte att rättfärdiga att man förslavade eller utrotade människor av icke västerländskt ursprung.  Detta understöddes inte minst av de västerländska teologernas tolkningstradition inom vilken de svarta afrikanerna gjordes till Hams förbannelse som gjorde att svart hudfärg förknippas med en svart själ, enligt  Coquery-Vidrovitch.(739)[1] Jag tar med detta påpekande därför att har betydelse för beskrivningen av Heathcliff när han introduceras i romanen i fjärde kapitlet. Mannen i huset har med sig  ett barn som ett bylte i famnen och säger bl a till hustrun: ”Men du måste ta honom som en skänk från ovan trots att han är så svart som om han kom från underjorden” (Bronte:2002:48).

På litteraturens område fick romantikernas belägenhet att dra sig tillbaka till filosofins och estetikens isolerade domäner[2] vika för ett alltmer utåtriktat samhällsintresse. Det innebar inte att de romantiska föreställningarna upphörde att attrahera, de levde vidare, men det är en synvinkelsfråga menar Olsson och Algulin om Dickens t ex är samhällsrealist eller romantiker.

 

Romantiken gav historien och geografin en vitaliserande djupdimension som gick igen i människoskildringen. Människans inre blev en okänd suggestiv terräng, som berättarkonsten kunde utforska och ge nya psykologiska accenter. Människans psyke ….öppnade främmande världar av drömmar och fantasi, som oupphörligt fascinerade 1800-talets läsare. (319) De tre systrarna Bronte

Det  att Lockwood är kulturellt intresserad.  ” Han vill gärna be den nuvarande ägaren Heathcliff kommentera detta, men han förstår att denne inte är hågad att stå till tjänst som informationskälla. Vi ser här att det är Lockwood som introducerar ett av bokens maktaxlar; den som handlar om klass. Introduktionen har egentligen börjat tidigare; med hans lakoniska ”Här har vi tydligen hela tjänarstaben, tänkte jag” (8) Sedan följer intrycken av själva huset och dess ”planlösning” – avsaknaden av hall och ingen korridor utan det stegs direkt in i salen eller ”stugan”, som man säger här i trakten, vilket Lockwood upplyser oss om. Vi får ta del av interiören och sedan följer Lockwoods känsla av att ”det hos mr heathcliff finns något som inte stämmer med denna omgivning och livsstil. Till utseendet är han mörk som en resande/rom, till klädsel och uppträdande (två viktiga klassmarkörer min anmärkning) , är han en gentleman, dvs gentleman i samma mening som många andra lantjunkare..Somliga kanske skulle misstänka honom för att vara en aning högmodig på uppkomlingars vis- själv känner jag mig innerst inne övertygad om att så inte är fallet. (10) Lockwoods intryck av Heathcliff vid de här två första besöken är att de har mycket gemensamt, fast han några rader längre ner tillstår att han kanske läser in för mycket av sina egna särdrag i Heathcliff (Ibid:10).  Ett antal sidor längre fram tror sig Lockwood förstå att den unga kvinnan i huset nog i själva verket är gift med den unge ”tölpen” och konstaterar att det så klart måste vara sonen i huset. Och Lockwood drar slutsatsen.

Och han avslöjar för henne att folket där i trakten intresserar honom mer än folket i städerna. Han tycker att lever ett djupare och allvarligare liv (82) Nelly blir lite förbryllad, och menar att de är väl som andra folk bara man lär känna dem. Men Lockwood håller inte med, och kanske innehåller hans ord till henne både uppriktighet och lock och pock för att binda henne än fastare till honom som informationskälla (och berättare)

Att jag väljer just dessa två filosofer beror på att jag har svårt för att tro att upplysningens tankar, och inte minst franska revolutionens, gått Emily Bronte förbi; eftersom hon dessutom arbetat som guvernant (i Belgien( en av dem) föreställer jag mig att hon reflekterat kring uppfostran och bildningsideal osv. Inte minst Rousseau bör ha väckt hennes nyfikenhet.  Dessutom tar Svindlande höjder upp det här med bildning väldigt konkret, inte minst när Cathrine den yngre uppmuntrar Hareton till att läsa och förkrovra sig, t ex på sid 400 ”Mot-sats!” sa en röst klar som en silverklocka. ”Nu är det tredje gången din dumbom! Jag tänker inte upprepa det igen. Om du inte…”Måttfullhet och självkontroll likställdes med ett civiliserat beteende, vilket framför allt påstods utmärka högre samhällsskikt.  Här fanns bildning och själslig styrka nog att följa kulturellt upprättade seder medan människor ur de stora folklagren påstods sakna förmåga till återhållsamhet och ständigt löpa risk att drabbas av rasande och förfärliga passioner”(s. 117). Det fanns gott om fördomar och förutfattade meningar om både samhällets lägsta skikt, men också om adeln. (117)” Om du inte kommer ihåg det nu så luggar jag dig!”(Bronte:2002:400). Romantiken gav historien och geografin en vitaliserande djupdimension som gick igen i människoskildringen. Människans inre blev en okänd suggestiv terräng, som berättarkonsten kunde utforska och ge nya psykologiska accenter. Människans psyke ….öppnade främmande världar av drömmar och fantasi, som oupphörligt fascinerade 1800-talets läsare. (s. 319)Skräckstämningarnas makt över det mänskliga föreställningsförmågan hade upptäckts redan på 1700-talet och kom till uttryck i en ny genre, den ”gotiska romanen”  (319)  De ansluter sig till Lockes synsätt som beskriver den unga människans psyke som en tabula rasa där sedan erfarenheterna avsätter sina avtryck, förklarar Mansen.  Detta kan också förklara varför Nellys uppträdande gentemot Lookwood känns otvunget. Hon är ganska obesvärad i hans sällskap, skillnaden mellan anställd och arbetsgivare utplånas  i någon mån medan hon berättar. En förklaring till denna mer jämlika situation kan också vara att Hindley varit hennes fosterbror  (tillika husbonde), enligt hennes egen utsago. ( 242 )

 

[1] Slaveriet var ett viktigt instrument i nedvärderingen av en del av mänskligheten, betonar Catherine Coquery-Vidrovitch.. Det specifika för europeerna var att det endast var de svarta som kunde bli slavar, fortsätter hon, och betonar att från det ögonblicket betraktades en svart som underlägsen sina herrar. Det synsättet kom att bestå åtminstone fram till slutet av 1800-talet, framhåller hon.

[2] Ett av romantikens litterära teman kom att bli förhållandet mellan natur och kultur, från Rosseau och hans ”ädle vilde ” till Hegel, enligt vilden som förkroppsligar det naturliga tillståndet i motsats till det kulturella, och den västerländska synen på honom av nedlåtenhet, framhäver Coquery-Vidrovitch ,(ibid:747)

Vad är en bra polis – del 3

Del två avslutades med att Jenny tog kontakt med deras länskommunikationscentral.

Sedan får hon ringa upp mamman och säga till henne att de har hittat sonen för hon har varit orolig. Hon säger till mamman att det är lugnt, att det är lugnt och att han sitter där, det var inga konstigheter att han sitter där.

  • Andra alternativet vore att tvinga med honom med våld, framhåller hon.Tredje alternativet att försöka övertala honom att följa med, berättar hon. Till psykiater.n Jenny avslöjar att det primära målet är att få med honom till psykiatriker eftersom han inte ”verkar må så bra”.
  •  M;en vi lyckades inte med det, betonar Jenny och tillägger, kanske på grund av mitt bemötande. Jag vet inte.
  • Det vi till slut kommer fram till är att vi inte kommer att  lämna honom där, samtidigt som vi förstår att han inte kommer att följa med oss frivilligt till psykakuten. Jenny och hennes kollega för ett resonemang med reportern och säger att  beslutet blir att de ska låta den suicidala mannen åka iväg, men följa efter honom med sin egen bil, polisbilen. Och så lämnar de platsen, framhålls det.
  • Vi möts av kommentarer att det inte är olagligt att ta livet av sig. Det är det vi har att arbeta med. Får skuldkänslor efteråt och frågar sig om man kunde ha gjort på något annat sätt. Jenny igen:
  • Efteråt var det nog bara en stark känsla av olust, att vi inte hade lyckats få med honom. Också frustration att jag i situationen inte visste vad jag kunde göra, vad jag fick bestämma om själv, att jag inte fick något stöd av dem som borde veta.

    Erfarenheten har stor betydelse framhålls det, och just i det här fallet också. Jenny hade missat lagstiftningen i det här enskilda fallet berättar hon för reportern.

  • Jag blåste på honom som en kall vind. Inte förväntat mig att jag skulle ha agerat som jag gjorde den dagen, saker som som jag hade med mig i bagaget: Dels från privatlivet, men också den korta delen i polislivet (ganska ny i yrket) som jag hade skaffat mig.
  • Hennes kollega framhåller att han var väldigt trött på att folk dog när han kom till platsen, han hade varit med om att folk hade dött både i privatlivet och yrkeslivet och understryker att han inte hade bearbetat det tillräckligt vid den tidpunkten.
  • Blev provocerad av att en person ville ta sitt liv, en person som  uppenbarligen levde, och då blev jag förbannad och visade det så det var det, av skulden att jag hade kunnat agera  annorlunda och kanske nått, kanske kunnat nå fram till den här personen och få med honom till St. Göran. kanske skulle kunnat vara en vändpunkt för honom den dan, men nu lyckades vi inte med det och utifrån de upplevelser har jag fått bearbeta den. Kollegerna betonar att det är enkelt att vara efterklok. Att de som poliser måste ta beslut på väldigt kort tid, snabba premisser, förutsättningar.Hon säger att han inte visste att hon den kvällen gick hem och grät.  Vidare säger Jenny till intervjuaren att hon har intresse för att utveckla möten med människor. Möten med människor där det gått snett, illa och där hon och hennes kollegor hade kunnat göra bättre.