Temadag arkeologi

Den nationella temadagen Arkeologidagen infaller i morgon den 25 augusti. Det är en dag för den som vill upptäcka arkeologins spännande värld.

Den har arrangerats i närmare trettio år sista söndagen i augusti, men jag har varit ovetande om den i lika många år tills jag fick kunskap om dess existens genom arkeologen Benjamin Grahn, verksamhetschef på Picea Kulturarv i Brunnsbo, Göteborg, se tidigare inlägg här.

I Brunnsbo kommer Benjamin Grahn att leda en vandring upp till fornborgen på Arödsberget, (också kallat Teleberget). Hans kollega Gülbin Kulbay kommer samtidigt hålla i en lerworkshop – ”Krukmakarens verkstad”

Picea Kulturarv arbetar med alla aspekter av arkeologin, ett av fälten de arbetar med är samtidsarkeologin. Sedan starten 2015 har Picea arbetat med samtidsarkeologi för att utforska samhället och säga något om det närliggande förflutna, samtiden, men också om framtiden, får jag mig berättat.

Grahn redogör för hur samtidsarkeologin samverkar med olika typer av källor, det gäller både muntliga och skriftliga sådana. Men det är främst ett perspektiv som tar fasta på berättandet, vad jag förstår.

Det som kännetecknar exempelvis bronsåldern är att det var ett skriftlöst samhälle.

-Arkeologin kan bidra till den moderna historieskrivningen genom att undersöka lämningar efter händelser som inte gett upphov till texter i officiella arkiv eller muntliga traditioner, framhåller Grahn.

Det finns fall där de senare bara ger vaga anvisningar att gå på, men hursomhelst lett till utgrävningar. Ett exempel som Grahn ger är Bohusläns museums utgrävning av den bortglömda och odokumenterade resandeboplatsen vid Snarsmon

Det finns platser runtomkring oss, låter mig Benjamin Grahn förstå, där det inte finns minnen, inget arkivmaterial, inget i skrift alls.

Men gräver man (i dubbel bemärkelse) djupare, med samtidsarkeologiska metoder kan man komma åt den ”inofficiella historieskrivningen”, den som lever bredvid den officiella (som långt in på 1900-talet fortfarande i hög grad var kungarnas historia, min anm), berättar Grahn.

Den  22 april 2017 genomfördes en samtidsarkeologisk undersökning på Hisingen. Det var Kvilletorget som undersöktes av Benjamin Grahn och Andreas Antelid, (Antelid Konsult). Detta på uppdrag av fastighetsägare Centrala Hisingen, (FCH).

Jag läser på webbsidan se här att syftet med grävningen, framhölls det, var att ta reda på torgets historia genom att gräva på platsen i det närliggande förflutna och därmed försöka skapa och återskapa just berättelser som FCH och de båda arkeologerna hoppas kan vara till nytta för området i dag. Exempelvis genom att hitta gamla biobiljetter från Gnistan.

Den underliggande frågan vid samtidsarkeologiska grävningar är: ”Kan vi följa, som i det ovannämnda fallet, torgets historia med fysiska spår?”

Och allmänheten uppmanades att komma och delta i grävningen, men om inte det så komma och delta med sina berättelser, sin historia.

-Att komma samman och hitta berättelser är viktigt. Det sker något när gamla invånare vid ett torg, i en stadsdel träffar de nyare invånarna och börjar prata med varandra. På dialogmöten (se exempel på dialogmöte här) brukar det ofta vara samma människor som kommer.

Eller bara komma för att ta en kopp kaffe och genom den enkla handlingen vara med och göra sig delaktig av projektet.

I våras grävde Grahn och Antelid dessutom uppe på Konstepidemin. Tillsammans med konstnärer, närboende, Göteborgs universitet med flera, undersökte de Konstepidemins  historia,

Jag frågar Benjamin Grahn om det skulle vara värdefullt om till exempel Hyresgästföreningarna samlade in berättelser om hur det sett ut i respektive hyresgästförenings område förr; låta de äldre medlemmarna och även yngre som hört historier och sett bilder berätta?

-Det är alltid bra att samla in berättelser, menar Grahn.

Benjamin Grahn berättar också om anslagstavlans arkeologi som Picea Kulturav började arbeta med 2015. Det började med ett uppdrag att undersöka en anslagstavla i Kopparberg. Det uppdraget kom från ett konstnärskollektiv som heter the Non Existent center, (TNEC) som äger och driver Ställbergs gruva.

-Picea kulturarv fortsätter att undersöka anslagstavlor som en form av utforskande arkeologi. Platserna för undersökningarna sker runt om i världen.

När jag ser bilden av anslagstavlan på Picea Kulturarvs webbsida påminns jag om en utställning med konstnären Sophie Calle för närmare ett decennium sedan. Det är något med juxtapositionen av fotografier och text.


Annonser

”Fornsök”

I ”Bebyggelsehistorisk tidskrift,” (BHT), läser jag en artikel av Gert Magnusson och Ulf Jansson.

De skriver i artikeln ”Bebyggelsehistoria i digitala register” om att ”en revolution har skett inom kulturmiljövården i samband med att stora register och källmaterial i allt större utsträckning blivit digitaliserade och tillgängliga över nätet dygnet runt”.

Bland annat gäller detta det omfattande Fornminnesinformationssystemet (FMIS), berättar Magnusson och Larsson.

De båda författarna påpekar i, BHT 58/2009, att det här betyder en stor tyst förändring.

”När fornminnesregistret vara analogt och krävde ett besök i Stockholm, hade det cirka 500 besök årligen. I dag ( 2009, min anmärkning) har FMIS genom sökfunktionen ”Fornsök” på ”Riksantikvarieämbetet” cirka 240 000 besök årligen”.

Jag blev nyfiken på ”Fornsök,” och kom till en sida där Riksantikvarieämbetet meddelar att det för närvarande, (det vill säga 2019) finns två ”Fornsök”, dels det gamla, dels det nya som innehåller all fornminnesinformation från det gamla FMIS, men som nu flyttats över till det nya ”Fornreg/ Kulturmiljöregistret”. För närvarande existerar alltså gamla och nya ”Fornsök” parallellt.

Innan sommaren 2018 gjordes tusentals, både manuella och maskinella rättningar i FMIS för att förbättra informationen om fornminnen i Sverige, läser jag på Riksantikvarieämbetets webbsida. Syftet är att höja kvaliteten i informationen om fornminnen, poängteras det. Exempel på hur man kan använda ”fornsök” har jag hittat på på bloggen allmogen.or/nya-fornsok.

Innan jag avslutar det här inlägget vill jag passa på att slå ett slag för Arkeologidagen, en nationell temadag som Riksantikvarieämbetet drog igång för ett trettiotal år sedan, och som syftar till att öka intresset för, ock kunskapen om, förhistoria och arkeologins arbetssätt. I år infaller dagen den 25 augusti, se tidigare inlägg här.

Länkar:

Riksantikvarieämbetet, K-blogg: ”Nu rättar vi FMIS” (hämtad: 2019-08-17) 19:37

Daniel Sjöberg: allmogen.or/nya-fornsok

”En annan version av verkligheten”

 Tänk om en annan version av verkligheten kom och knackade på min dörr?

En version som inte bara speglade mina förutfattade åsikter, vad jag tror och tänker om mig själv och andra.

Skulle jag våga öppna dörren? Skulle jag tro mina ögon?

Eller skulle jag vara förblindad av min egen version?

( fri översättning och tolkning från Pema Chödröns bok The Places that Scare You- A Guide to Fearlessness in Difficult Times, (s.20), 2003. UK. Element.

Vad gör vi med det vi ser?

1936 höll Adolf Keller, den schweiziske generalsekreteraren för ”Européen Central Bureau of Inter-Church Aid” en serie föreläsningar, och Arne Hassing betonar att han inte kunde ha valt ett mer relevant ämne än ”the Church struggle”, (kirchenkampf) mellan Adolf Hitlers nationalsocialistiska stat och den tyska Evangeliska kyrkan, en strid som det året gick in på sitt fjärde.

Keller var välbekant med den tyska kyrkan och hade följt konflikten från dess tillblivelse och det var en aspekt som särskilt bekymrade honom påpekar Hassing i sin bok ”Church Resistance to Nazism in Norway 1940-1945”, (2014) :

the willingness of the Lutheran churches ’to collaborate with the State, following Romans 13, to go a long way even with an antagonistic Government’” (s.5)

Keller gjorde en analys av förhållandet mellan kyrka och stat i norra Europa och menade enligt Hassing att ”the purest form of State-Church today exists in the Scandinavian countries” (s.17) och den mest accentuerade av de renodlade statskyrkorna fanns i Norge. Utifrån Norges kyrkohistoria kunde det förutsägas, enligt Keller i Hassings redogörelse, att Norge skulle handla ungefär som den tyska moderkyrkan, det vill säga ‘det klassiska lutheranska mönstret av underkastelse och underdånighet inför staten’ och dess ledare och medlemmar hade inga svårigheter med att acceptera en sådan hållning som önskvärd och distinkt lutheransk, framhäver Hassing. Men förutsägelsen slog inte in, förutom några kompromisser i början, framhåller Hassing. Slutresultatet blev ett annat. Varför det blev så är den fråga som Hassing försöker besvara i boken ”Church Resistance to Nazism in Norway 1940-1945”.

Tidigt 1900-tal såg norska statskyrkan på sig själv som en folkkyrka (folkekirken). Berggrav  exempelvis, menade med ”folkkyrkan” att den var en förenande institution för landet, särskilt vad det gällde respekten för vanliga etiska värderingar, förklarar Hassing.

 Mer än 95 procent var döpta, konfirmerade eller begravda i kyrkan, skriver Hassing. (s. 20). Hassing refererar till Dissenterlagen 1845 som gav icke-lutheranska kristna rätt att etablera sig i landet, men trots det så stred många av frikyrkorna fortfarande nästan ett sekel senare för samma religiösa och juridiska rättigheter som statskyrkan. (s.21) Präster inom statskyrkan såg också ner på frikyrkorna som ”sekter”, en term lika nedsättande i Norge som i Tyskland, påpekar Hassing.

Den protestantiska kyrkans kamp i Tyskland var preludiet till norska statskyrkans motstånd mot nazismen, skriver Arne Hassing. (s.5) 

En förklaring till att prästerskapet i Norge följde den tyska kyrkokampen noga var att de bästa akademikerna bland biskoparna, prästerskapet och vid de teologiska fakulteterna hade studerat vid tyska universitetet, nästan som en rites de passage, framhåller Hassing. (s. 29)

Den person vars åsikt hade mest genomslagskraft var biskop Eivind Berggrav. Han hade besökt Tyskland sedan 1907, och studerat vid Marburgs universitet. Han talade flytande tyska.

Han kände djupt för tyskarnas lidande under första världskriget och hade stor aktning för sina tyska vänner, the ”anständiga” tyskarna, berättar Hassing om Eivind Berggrav. Deras initiala stöd för Hitler bidrog till hans försiktiga optimism under de inledande månaderna under nazistrevolutionen. Emellertid allteftersom tyskarna tog över kyrkan fördömde han den som en ”nazistkyrka” och i slutet av mars 1934 var han rädd för att ”ruin may now be the only rescue for the German Christianity”. Han drog emellertid lärdomar av det han såg genom att observera den tyska kyrkokampen, lärdomar som han sedan skulle komma att använda sig av i sin egen kyrkas möten med en naziststat.  (s. 29)

Men med anledning av att kyrkan och dess ledare inte protesterade mot eller fördömde den ”ariska paragrafen” (den första stiftades den 7 april 1933, se här) och förföljelsen mot judar och andra misshagliga personer skriver Hassing (och han stödjer sig på Stein U. Larsen som källa) att de helt enkelt inte var förberedda när det gällde frågor som rörde socialetik. Deras utbildningar ignorerade sådana frågor, och den lutherska traditionen hade inga tidigare liknande fall att stödja sig mot varken hemmavid eller utomlands vad det gällde att ingripa, skriver Hassing i ”Journal of Ecumenical Studies”. (s. 498-99 Undantaget var när det gällde fredsfrågan, tillägger han.

Ingen inom statskyrkan i Norge hade funnit det nödvändigt att ompröva statens traditionella teologi, det fanns det ingen luthersk politisk etik att stödja sig på, eller utnyttja, när kyrkan befann sig ansikte mot ansikte med en nazistregim, och källan Hassing här använder är Austad. (s. 31)

Men inom det internationella kyrkliga samfundet fanns en ekumenisk rörelse – en protestantisk rörelse för kristen enhet och som var engagerad i att fundamentalt överväga och ompröva kyrkliga och statliga spörsmål. Den här omprövningen började vid Uppsala konferensen 1917 och fortsatte i den största ekumeniska rörelsen under den moderna eran, Stockholmskonferensen 1925. (s. 31)

Hassing redogör för hur tillväxten av kommunistiska och fascistiska stater under 1920-talet och början av 1930-talet  bidrog till att kyrka-stat-förhållandet  blev ett ämne som nästan tvångsmässigt hamnade i förgrunden i alla ekumeniska diskussioner Detta i sin tur kulminerade med 1937 års Oxford konferens som tog upp ämnet ”Kyrka, Samhälle och Stat”.

Det är slående, framhåller Hassing, hur många teman från Oxfordkonferensen som dök upp i norska statskyrkans motstånd mot nazismen, och han räknar bland annat upp: the sovereignty of God and his will in all life; God as the source of justice” et cetera (s.31)

Ett annat var kyrkans plikt att kritisera en stat som avlägsnar sig från de rättesnören som står i Guds ord, och det viktigaste är plikten ”of disobedience to a state that fails to uphold ‘the standards of justice set forth in the Word of God’”.

(Herdebrevet var det ockuperade Norges första kollektiva attack på det nya förhållandet och den första artikuleringen av ett teologiskt, etiskt och juridiskt ramverk för kyrkans nya kurs- motstånd, betonar Hassing (s.77) se tidigare inlägg

Måndagen den 23 februari, 1942 möttes alla biskoparna (utom två) i ett möte där de beslutade att lägga ner sina ämbeten och skicka in sina avskedsansökningar. (s.123) Bland de frånvarande befann sig Tromsöbiskopen. Han kunde inte närvara på grund av att mötet utlystes för sent, förklarar Hassing.)

 Oxfordkonferensen erbjöd också strategiska riktlinjer och praktiska förslag för kyrkor som konfronterades med en totalitär stat, skriver Hassing. (s. 31-32)

Tvistefrågan var kyrkans rätt att uppfylla sitt uppdrag och konferensen förklarade bokstav för bokstav de väsentliga villkoren för att så göra. Om de här villkoren inte var uppfyllda så var det prästerskapets och lekmännens plikt att göra allt som stod till buds för att trygga sin frihet, även om det innebar kyrkans skiljande från staten. (s. 32)

I norska kyrkan var en handfull kyrkliga ledare engagerade i den ekumeniska rörelsen. Bland dem stod Berggrav ut, poängterar Hassing. Hans initiering i ekumeniska sammanhang tog sin början 1903. Han var med på både konferensen 1917 och den i Stockholm 1925. Han var inte med i Oxford 1937, men måste ha läst rapporterna från konferensen, skriver Hassing.

Det visar hur viktigt det är att få inflöden och stöd från andra sammanhang än de egna, tänker jag. Hur viktigt det är att kyrkor, andra organisationer och samfund, (och inte minst vi människor som individer), hela tiden för diskussioner, utmanar sig själva, möter nya idéer och tankeströmningar och människorna bakom dem.  Att inte bara finnas och verka i en konserverande miljö som avvärjer allt yttre inflytande, inte minst om man tror att det skulle undergräva den egna auktoriteten.  Därför tror jag på betydelsen av inter-faith dialog, det fanns ingen sådan rörelse under 1900-talets första hälft i Norden vad jag förstår, men i samtiden finns sådana initiativ och rörelser, och jag hoppas att de tillsammans kan ta fram en ”mall”, strategiska riktlinjer och förslag hur de tillsammans kan handla exempelvis i fall de ”konfronteras” med en totalitär stat, folkmord eller en totalitär stats anspråk. (om inte ett sådant specifikt arbete redan pågår)

I sin artikel i ”Journal of Ecumenical Studies” skriver Hassing om Austads förklaringar till varför den norska kyrkan kom till korta inför den moraliska utmaningen att inkludera judarna i ”Kirkens grunn” som kom till som ett svar på naziststatens lag om en obligatorisk ungdomstjänst 1942 som byggde på samma mönster som Hitler-jugend. se här

 Bland annat skrev Austad att frågan inte var tillräckligt viktig att ta upp för de kyrkliga ledarna i den situationen de befann sig i och att de saknade medvetenhet om hur allvarlig situationen egentligen var . (517)

Hassing skriver att den icke ställda frågan som gäller det här begångna misstaget gäller dess fundamentala orsak: Varför var det inte ”viktigt nog”? Varför uppvisade kyrkoledarna en”lack of awareness” of the gravity of the situation? (s.517)

Berggrav har i en förklaring avslutat med “we ought to stick to the direct challenges to our own Church”, enligt Hassing. (s.510)

Berggrav var en man av exceptionell intelligens, energi och stil, framhåller Hassing, och samma år som Oxfordkonferensen och som han blev biskop i Oslo, tackade han ja till att leda inte mindre än tre olika förgreningar av den ekumeniska rörelsen i Norge. (”Faith and Order”, ”Life and Work” and the ”World Alliance for International Friendship through the Churches”)

År 1946, var han inbjuden att föreläsa i Stora Salen på King´s College, London, ”The Burge Memorial Lecture”. Han talar om ekumenik. Judarna är helt frånvarande i talet. Jag undrar återigen varför? Omkring 43 procent av judarna i Norge överlevde inte kriget, enligt Hassing i ”Journal of Ecumenical Studies”. (s. 516). Detta trots allt ”teologiskt finlir”.

Länkar och referenser:

Eivind Berggrav: The Norwegian Church  in its International Setting: delivered in the Great Hall of King´s College, London University, April 30th, 1946, London. 1946. Serie: Burge Memorial Lecture, S.C.M Press, LTD.

Hassing, Arne, The Churches of Norway and the Jews, 1933-1943, Journal of Ecumenical Studies, 26:3, Summer 1989.

Hassing, Arne: Church Resistance to Nazism in Norway 1940-1945. (2014), University of Washington Press, USA.

”Vi jössingar”, (1945) – glimtar från Grete Berggravs bok

Aktionen mot judarna var den svåraste och besvärligaste av alla de förföljelser jag har varit med om. Den var så obeskrivligt rå, och det var ett ständigt på liv och död både för offren och för oss som hjälpte dem”. (s.80)

Grete Berggrav, biskop Eivind Berggravs syster kom ut med boken ”Vi Jössingar, 1945.  Se tidigare inlägg om ”Vi jössingarhär och här.

Till skillnad från ”Klar kamp-Minnen och samtal från ockupationen” , (1945)skriver Grete Berggrav, syster till Eivind Berggrav, även något om judarnas situation i Norge i sin bok ”Vi jössingar”, som kom ut 1945. (Det är från den ovanstående citat är hämtat)

Hon beskriver ett tillfälle då det ringer på telefonen.  Det var hennes vän Anton, de jobbade båda inom Mil.org., (den underjordiska militärorganisationen i Oslo, s.63) Grete Berggrav hade förmedlat magister Jakob D. Sømme som hans förbindelse. (s.75).  Grete Berggrav informerar om att Sømme var Antons tredje chef på hemmafronten och en ny bekantskap för honom. (s.76). Hon blev alltid nervös när han ringde, berättar hon vidare, bland annat därför att ingen av dem brukade använda telefonen i onödan, speciellt som Anton måste vara väldigt försiktig. (s.77)

Han undrade om han kunde komma upp ett slag, och Berggrav skriver att hon bad honom vänta ett par timmar på grund av ett besök. Men Anton sa att han måste komma inom en halvtimme så hon fick sina gäster att bryta upp. Hon till och med påpekar att hon inte behövde be dem avlägsna sig, hon hade blivit märkbart nervös och de förstod. Anledningen till nervositeten beskriver Berggrav så här: ”Något i Antons röst hade varskott mig om att nu var det slut”.

Hon berättar att Anton hade en ung judinna med sig som hade rymt från Stavanger, västkusten, och att hon måste placeras under jorden. (s.78)

Det var vid tiden för judeförföljelserna som det här hände, beskriver Berggrav. Vidare beskriver hon att en god vän till den unga judinnan kom och hämtade henne. När hon gått berättar Anton för Berggrav att Sømme är tagen av tyskarna och att det är allvarligt. Berggrav höll just på att korrekturläsa Sømmes manus ”Ørret boka”. Hon låter oss förstå hur mycket hon saknar sin vän som hon känt sedan sin tid på radiotjänst där han anlitats som föredragshållare. (s.76)

”’- Vad menar du med allvarligt Anton?’

‘- En avdelning av Mil.org har blivit sprängd’.

’Det ringde på dörren. Tre korta och en lång signal. Aldrig fick man vara ifred. Men jag måste öppna när det var den överenskomna signalen.” (s.79)

Som läsare får jag veta att de två personer som stod utanför dörren var Gunnar och den andra mannen en jude i medelåldern. Därefter släppte Berggrav in dem i badrummet därför att Anton inte fick träffa dem. (Hon bodde i en etta)

Mannen som var av judisk börd skulle maskeras innan han skulle skickas över gränsen till Sverige, skriver Berggrav, som konstaterar att hon aldrig haft mycket till övers för löshår och påklistrade skägg. Enligt henne var ett mycket säkrare sätt att antingen färga eller bleka det egna naturliga håret. (s.79)

Om mannen berättar Grete Berggrav att han var läkare och arbetat på ett norskt laboratorium i många år. Vidare att hans hustru skjutits i Tjeckoslovakien, medan hans tolvåriga dotter var placerad så långt norrut i Norge att hon var utom räckhåll för honom. (s.80) Berggrav informerar om att han inte långt efter gränspassagen sköt sig själv.

Grete Berggrav berättar också om två judar, (det här hände vid en annat tidigare tillfälle) som hon aldrig glömde, de hade blivit placerade i en stor pianolår och lastade på en transportbil från en expressbyrå.

”Låren med judarna sattes först upp på bilen; den hade inget lock, så de hade frisk luft så mycket de ville ha. Men plötsligt, medan expresskarlarna höll på att lasta in de övriga möblerna som skulle följa med på lasset för camouflagets skull, fick den ene av judarna ett nervsammanbrott. ”. (s.80)

Berggrav berättar hur nervsammanbrottet fick honom att skrika, och att hans kamrat också började skrika. Följden blev att människor strömmade till och Berggrav framhåller att det vimlade av hemlig polis och angivare under de här dagarna så det var verkligen kritiskt. (s.81)

I sin rapsodiska, men levandegörande och lite lakoniska stil fortsätter hon:

”Allt gick lyckligt. Chauffören hoppade upp i förarhytten i en fart och slog på motorn. Bilen susade upp genom Frognervägen.

Vi hörde aldrig av dem sedan.” (s. 80-81)

Vilken aktion Berggrav skriver om preciserar hon inte närmare. Marte Michelet skriver i ”Det största brottet” om en aktion, en arrestering av alla judar i Oslo och Aker som  Germansk SS Norge, Stapopersonal och Hirden skulle försöka genomföra samtidigt torsdagen den 26 november 1942, s.213) De skulle deporteras från samma kaj som Amerikabåtarna lade ut från på sin tid, visar Michelet.  Hon beskriver hur det har inrättats en …”mottagningsstation” vid ett lagerhus på bryggan där alla måste gå in och bli registrerade”. (214) Jag kan bara spekulera i om det var kring den tiden som Anton kom till Grete Berggrav och berättade att en avdelning av Mil.org var sprängd. Hon nämner inget om deportationen.

Här måste jag stanna upp ett tag. Det är betryggande att det finns författare och historiker och överlevande som senare ”tar fram” alla anonyma judar, (och sina egna berättelser), och ger dem tillbaka sitt namn och sin historia, även om det blir postumt. (Berggravs bok kom ut 1945, och hon skrev den i Sverige under det året efter att själv ha måst gå över gränsen i början av oktober 1944) Att de får ett sammanhang, att vi verkligen förstår, försöker förstå hur utsatta och jagade judarna var, som under den tyska nazistockupationen i Norge. Människor som fick bära en stämpel, bokstaven ”J” i sina papper som markerade ”vem de var” – människor som redan utstått förföljelse och pogromer i århundraden.  Nu var det meningen att de skulle utplånas enligt Hitler och hans mednazister.

I sin bok skriver Marte Michelet om registreringen av alla judar, och att den inte skulle se ut som någon ”tysk befallning”.  (s.171) Hon skriver ner innehållet i den annons som den 20 januari 1942 trycktes i landets alla dagstidningar

”Stämpling av judars legitimationskort m.m.

Legitimationskort, gränsbointyg, passersedlar och tjänstebevis som tillhör judar skall för att vara giltiga vara stämplade med ”J”. Som jude enligt denna bestämmelse betraktas: [ ] och sedan följer en lång redogörelse under 3 punkter”. (2017:171)

(läs gärna inlägget om boken ”East West Street” av Philippe Sands här.

 I ett specialnummer om Förintelsen i “New German Critique”, (2000), skrev professor emeritus i historia, Saul Friedländer att:

”The integration of the victim´s voices radically widens the narrative span: This integration has to be complemented by the historian´s effort to find correspondingly new concepts that would express, however inadequately, the breakdown of all norms and the dimensions of suffering that traditional historiography cannot easily deal with.” (s.15)

Nu tanker jag återvända till Anton för Grete Berggrav ägnar honom ett helt kapitel, och det börjar med att hon befinner sig på ett högfjällshotell i slutet av januari 1942. Hon möter Anton där och förstår genast ”att här var en människa jag kunde ha utbyte av att umgås med.” (s.59) Hon berättar också att hon var på hotellet för att undvika Oslo den förste februari. Nämligen dagen då Quisling skulle installeras i sitt ämbete som norsk statschef, det vill säga ministerpresident et cetera. Men det som skulle tilldra sig i Oslo gällde i allra högsta grad hennes egen bror, skriver hon och berättar om den så kallade statsakten som i det allra väsentligaste var riktad mot Eivind Berggrav. (s.60)

Det var därför inte så underligt att jag fullkomligt föll ihop när jag nere i hallen tog emot posten, öppnar tidningarna och såg Eivind Berggravs namn prunka i skrämmande fetstil på första sidan.” (s.60)

Terboven som stod kvar som utövare av den tyska ockupationsmakten och på så sätt var Quislings överordnade, höll ett tal, enligt Grete Berggrav där han utspann sig om att Berggrav vid sidan av sin andliga verksamhet hade spelat en synnerligen betydelsefull roll under det gamla systemet. (s.60-61) Enligt Grete Berggrav uttryckte Terboven i sitt tal att han skulle uppehålla sig vid politikern Berggrav. Och därefter redogjorde han för olika ekumeniska sammankomster och samtal som Berggrav varit involverad i 1939.  Gick vidare och sa att Eivind Berggrav nedtecknat dessa samtal, och att originalmanuskriptet som delvis var handskrivet var undertecknat av honom personligen.

Grete Berggrav beskriver det ”verkliga sammanhanget” så här:

När författaren Ronald Fangen blev arresterad, fann några tyska Gestapomän ett brev till Fangen från biskop Berggrav i vilket biskopen berättar om sina samtal med Göring och Halifax. Detta brev blev sedan bearbetat av tyskarna med lämpliga strykningar, det fotograferades och figurerade i tidningarna den 1 februari som bevis på biskopens politiska verksamhet.

Det var detta förvanskade tjuvgods som rikskommissarien kallade för originalmanuskriptet!” (s.62)

I den här situationen var Anton full av medkänsla och förståelse, berättar Grete Berggrav och hon beskriver hur de var ute och vandrade tillsammans om dagarna. De lärde känna, och kom underfund med varandra mer och mer, och en dag berättade Anton att den migränliknande huvudvärk han led av kom sig av ett slag i tinningen från en tysk nazist. En huvudvärk som både påverkade synen och hörseln. Det visade sig att han också var medlem av Mil.org.

Det första han bad Grete Berggrav om, berättar hon, var att bli satt i arbete när han hörde att hon också tillhörde Mil.org. Det blev han också så fort de var tillbaka till Oslo, skriver Berggrav. Och det innebar att de kom att träffas mycket under en tid, fortsätter hon. Anton var köpman och hade en affär där tyskarna var ivriga kunder, enligt Berggrav. (s.66)

Den kvällen då Anton kommit hastigt på besök och haft med sig den unga kvinnan från Stavanger ser Berggrav hur Anton spottar ut en avlång liten glaspärla i näsduken när det blir dags att börja äta senare den kvällen. (s.81)

Det visade sig att han övade på att gå omkring med den i munnen medan han pratade.  Han förklarade att det var gift, att vid en kroppsvisitation tar Gestapo allt gift ifrån en om man har något på sig, det är därför han prövar ut det här giftet innefattat i en glasinfattning för att testa om Grete Berggrav fattade några misstankar om att han hade något i munnen. Det gjorde hon inte.

Hon skriver:

Vi undvek i det längsta att tal om sådant som vi båda två visste var ofrånkomligt, nu när Sømme hade råkat fast och organisationen var sprängd”. (s. 82).

Hon skriver också att hon visste att vad Anton beträffade så fanns det ingen som kunde ta upp manteln efter honom.  Hans insats var alldeles för individuell, alltför beroende av hans personliga egenskaper och förbindelser, betonar hon. Hon understryker också att det var just det som också gjorde det svårt för honom att lämna arbetet för han lade verkligen ned sin själ i det. (s.83).

Därefter gör hon en reflektion:

”Men det hjälper inte… Vad man än har satt på spel, hur mycket man än har släppt till, så känner man sig ynkligen slagen till slant när den dagen kommer då det inte längre finns någon utväg.

Den dagen då enda möjligheten är att gå över gränsen. En kort tid därefter föll överstelöjtnanten Dannevig, ( på sin post och Jakob Sømme blev skjuten. Anton uppehöll sig då i Stockholm. ” (s.83)

Michelet omnämner en brorson till Grete Berggrav helt kort i ett sammanhang där hon bland annat skriver om Stian Beck och hans hårda tortyrmetoder Det rör sig om Dag Berggrav, den yngste av familjen Eivind Berggravs fyra söner.

”En av de många som fick känna på Stian Becks brutala metoder var Trygve Lundgren, en 55-årig skortensfejarmästare från Oslo [   ] En annan var den 19-åriga studenten Dag Berggrav, som förhördes i 13 timmar. Medan Berggrav hade handklovar på sig slog Bech honom i ansiktet med knytnävarna, piskade honom med ett rep, hotade honom med pistol och sa att han tänkte skjuta honom om han inte erkände.” (s.185)

Eivind Berggrav, ”judefrågan” och anti-pluralismen

Genom Arne  Hassings bok ”Church Resistance to Nazism in Norway 1940-45”, (2014), har jag fått förklaring till bland annat varför Eivind Berggrav har som titel ”Klar kampMinnen och samtal från ockupationen” på sin bok – titeln anspelar på den tyska kyrkokampen, ”kirchenkampf” som han var väl förtrogen med. (s.7-10) Berggrav hade studerat teologi i Marburg och talade flytande tyska. (s. 29)

Banden mellan Norge och Tyskland är av gammalt datum, och går tillbaka ända till medeltiden. Hansans handelsmonopol i Norge avskaffades 1508. (se Wikipedia)

Mer om kyrkokampen och Berggravs ekumeniska arbete vid ett senare tillfälle. Jag ska bara helt kort nämna att Berggrav var involverad i den kristna studentrörelsen, och att att upplösningen av (tvångs-, min anm.) unionen med Sverige, enligt Gunnar Heine i ”Eivind Berggrav – en biografi” som kom ut på Universitetsforlaget, kom att prägla Berggravs syn också på senare tiders konflikter. Men han var ingen nationalist, förklarar Heine.(s.56-58)

I ”Studentforbundet” lyssnade han på en inledning av professor Michelet, (Simon Michelet) skriver Heine, om vilka krav den aktuella politiska situationen ställde de norska studenterna inför, och för första gången i sitt liv blev Eivind Berggrav tvungen att reflektera över det problem som uppstår när kristna människor befinner sig på olika sidor i den politiska kampen. (s.58)

Nu återvänder jag till Hassings artikel. Han skriver om hur historien har fördömt de tyska kyrkorna för att de inte försökte på allvar att ingripa och förhindra utrotningen av judarna. Gäller den domen också de norska kyrkorna? frågar han sig. Han går vidare genom att förklara att kyrkornas respons till judarnas öde var deras svagaste punkt i motståndet mot nazisterna, och motståndet var för alldeles för ringa och alldeles försent. (s.517) Han ser det som en konsekvens av rasbiologi och antisemitism.  Hassing för bland annat en diskussion om antisemitismens roll i den ringa hjälp som nådde judarna i Norge, men diskuterar också anti-pluralismen utförligt. Han ser anti-pluralismen som ett mer allmänt fenomen som är karaktäristiskt för homogena samhällen, och citerar bland annat Johan Galtung i artikeln (s.518). Hassing  påpekar att anti-pluralism var en starkare kraft under 1930-1940-talet än exempelvis under 1970-talet, och att den också var mer förödande. Anti-pluralism innebar att man såg ner på minoriteter och gavs inte legitimitet som ”norrmän”, och behandlades med tolerans bara så länge de inte bidrog till sociala konflikter.

The problem facing Jews was that they were incompletely assimilated and ultimately unassimilable on ‘Norwegian’ terms. The Church of Norway´s relation to Jews is symptomatic of anti-pluralism in the religious sphere. The only way in which the Church of Norway engaged the the Jewish community before 1940 was through the Norwegian Mission to Israel, a society devoted to the conversion of the Jews and, hence, part of the anti-pluralistic dynamic of the country as a whole.” (s. 518)

Tyvärr har inte anti-pluralism bara varit ett ”norskt problem”, utan är ett välbekant fenomen även i Sverige.  Jag läste dessutom en ledare i DN häromdagen som får mig, tyvärr igen, att undra om anti-pluralismen är på väg tillbaka? 

Hassing skriver om den systematiska antisemitism. (s.508) Olika organ hade redan från nazistockupationens början inlett samlandet av information om de norska judarna. I slutet av 1941 blev detta alltmer påtagligt, bland annat fick alla landstingsråd i uppdrag att registrera judars tillgångar, dock så diskret som möjligt.

Vidare skriver Hassing att justitieministern Sverre Riisnes, (som hade hand om förföljelsen av alla som inte ville inordna sig ockupationsmakten enligt wikipedia ) genomförde en lag som som trädde i kraft den 10 januari 19942 som innebar alla identitetskort som tillhörde judar skulle stämplas med ett ”J”. (s.508) Följande månad fick alla vuxna judar fylla i en enkät  ”Judar i Norge.”

Men det här var inte tillräckligt för Rikskommissarie Josef Terboven.     Han ville åt judarnas konstitutionella rättigheter. På ett möte den andra januari upp tog han upp en önskan om att återinföra exkluderingen av judar i paragraf två som hade tagits bort 1851 av Stortinget, inte minst tack vare Wergelands kamp. Terboven ville inte själv genomföra detta, utan ville att norrmännen själva skulle göra detta.

Redan tidigt hade Berggrav varit upptagen med  hur kyrkan på bästa möjliga sätt kunde vara förberedd på den brytning med staten som ryckte allt närmare, skriver  Gunnar Heine. Under mars månad hade alltfler präster stadigt blivit avsatta och det gällde att undvika en situation där nazistmyndigheterna förekom kyrkan.  Heine berättar att ”jössingeprästerna” hade länge varit irriterade på Berggrav för att han var för långsam, men att Berggravs strategi gick ut på att kyrkan och prästerskapet skulle handla samstämmigt och entydigt när tiden väl var inne. I ”Kristet samråd” föreslog Berggrav att det borde utarbetas en  ”förklaring som kunde bilda en principiell, kristen grund för prästernas beteende.” (s. 349). ”Kirkens grunn” kom det att kallas. Flera präster var inne på samma linje, och var sysselsatta med att utforma en teologisk  plattform för kyrkans kamp. Både från Stavanger och Bergen fick Eivind Berggrav utkast, och en av de involverade i utarbetandet var generalsekreteraren i Misjonsselskapet, Einar Amdahl.

Heine skriver att Berggrav var positiv till utkasten från Stavanger och Bergen, förutom på en punkt, vilken togs upp vid samrådsmötet den 22 mars. Det gällde frågan om judarna skulle nämnas speciellt i framställningen. Bara några få dagar tidigare hade nazisttidningen ”Fritt folk”, (som utgavs mellan 1936-1945), anklagat judarna för att ha  ”förgiftat den norska folksjälen” och den 14 mars blev det kungjort att den gamla bestämmelsen i grundlagen  paragraf 2 var återinsatt och att hädanefter skulle inte judar tillåtas att  resa in i Norge och uppehålla sig eller bosätta sig där. (s.350)

Heine framhåller att utkastet från Bergen hävdade att det måste vara en samvetssak att protestera mot den här ändringen som Terboven fått Ouisling att genomföra. Han skriver också att Berggrav själv varit upptagen med judarnas situation sedan han vintern 1939 mött judiska flyktingar i Paris.

Jag citerar direkt ur Heines bok:

”Fra 1941 var han blitt holdt underrettet om overgrep mot jøder i Trondheim, og han hade protestert kraftigt mot nazisternes forsøk på å innskrenke jøders adgang til å inngå ekteskap. ” (s.350-351)

Austad fortsätter med att:

”Men i mars 1942 mente Berggrav at det ikke ville være strategiskt lurt, (klokt, min anmärkning) å trekke jødesporsmålet inn i ’Kirkens Grunn’. ’ Det var etter mitt skjonn ikke  nå nodvändig for oss å dra det yderst explosive jøde-moment inn i den norke kirkes oppjor med nazistaten’, hevdet han senere. (s. 350-351

I efterhand har Berggrav fått ta emot mycket kritik för sin passiva hållning i den här frågan, konstaterar Heine. Varken Berggrav eller kyrkans övriga ledare utnyttjade det här tillfället till att utvidga rättsperspektivet till att också omfatta judarna, poängterar Heine. Det blev tvärtom. Också från teologiskt håll hade det under mellankrigstiden förekommit tendenser till antisemitism, framhåller han, men från kyrkans lednings håll tog man inte det här problemet på det allvar som det förtjänade. Heine menar att Berggravs motiv inte bottnar i antisemitism, men i frågan om judarnas situation så var han inte på nivå med problemen som den judiska minoriteten stod ansikte mot ansikte med.

Jag ska dröja ett ögonblick vid ”äktenskapslagarna”. Hassing skriver att ett av de ärenden som biskoparna hade att ta ställning till var ett förslag från Natsjonal Samling (N.S) att göra en ändring i äktenskapslagstiftningen.  Skanckes förslag som lades fram den den 13 juni 1941 ville förbjuda norska medborgare från att gifta sig med någon av judisk eller samisk härkomst in till tredje generation .(s.506) Den administrativa proceduren påbjöd att förslaget skulle skickas till Eivind Berggrav för en kommentar. Tidig september samma år var Berggrav klar med biskoparnas svar, vilket renderade Skancke, (Ragnar Skancke), att bordlägga förslaget,berättar Hassing. (s.507)

Berggrav framhöll att, och jag citerar direkt:

”…that the Christian view of marriage was based on the Christian view of human nature and the unity of humanity: people of all races had the same human worth, and individuals were to be judged by character, not race. On that basis, the church objected ‘to placing Norwegian citizens with even a bit of Jewish blood in their veins in the position of pariahs as persons of lesser worth.’ Norwegians were ‘permeated’ by this Christian and human view, he wrote, and the church speaks for the Norwegian people when it protests proposals to prohibit marriage with Jews.” (s.507)

Om samma situation skriver Torleiv Austad i sin bok ”Kirkens grunn- analyse av en kirkelig bekjennelse fra okkupasjonstiden i 1940-45”, i stort sätt på samma sätt som Hassing.

”Vi har så här långt nämnt att Berggrav på mötet hos Hope, (Ludvig Hope, min anm.),motsattte sig att judefrågan skulle vara med i förklaringen trots att det var medtaget i utkasten från Stavanger och Bergen och i Valen-Senstads, (Olav Valen-Sendstad), muntliga redogörelse på Maria Bebådelsedagen.” (s.128)

Austad skriver vidare att frågan blev aktualiserad genom NS`s intensifiering av den anti-judiska kampanjen i början av mars. Austad framhåller också, i likhet med Heine, att Berggrav menade att det vid den dåvarande tidpunkten var oklokt att inkludera en protest mot NS´s judepolitik i förklaringen. Här citeras Berggrav igen om ”en sådan explosiv sak” och så vidare. Berggravs tanke var nämligen att tog man tag i ”judefrågan” så riskerade de att tyskarna gjorde gemensam sak med Quisling i NS i kampen mot prästerna.

Till grund för den tanken låg antagandet att tyskarna var otillfredställda med Quislings aggressiva kyrkopolitik, visar Austad på. Han fortsätter att att berätta att Berggrav önskade dra fördel av spänningen mellan Terboven och Qusling och han ville inte bruka ”judefrågan” till att förena dem. Och det var ju den linjen som ”Kristet Samråd” beslöt sig för att gå på.

Även Austad går in på att biskoparna tidigare i kyrkokampen hade uttalat sig i ”jødespørsmålet” , och det han tar upp är detsamma som vi känner igen från Hassing, nämligen kyrkodepartementets förslag i september 1941 om ändringar i äktenskapslagstiftningen. Austad formulerar det ungefär så att Berggrav å biskoparnas vägnar uttalade sig om att rasbiologiska teorier och förbudsförelägganden som frånkänner några folk eller raser deras människovärde, är i uppenbar strid med den kristna kyrkans grundsyn, och här citerar Austad från ett brev som Berggrav skrev till kyrkodepartementet. (s.128)

Austad tar också upp artikeln i NS`s partiorgan, men enligt Austad handlar det inte bara om judarna som ”förgiftar den norska folksjälen” utan också andra etniska grupper. (s.128) Här förblev alltså kyrkan tyst, framhåller Austad. Ingen motreaktion kom, vad jag förstår, varken muntlig eller skriftlig. Austad anför samma förklaringsmodell som Hassing presenterar: taktiska överväganden.

”Forslaget om en kirkelig protest mot uretten mot jødene måtte vika for hensynet till kirken selv. Først henimot jul samme år sendte kirkens ledelse ut en erklæring som fordømte jødeforføljelsen.” (s.128)

Eva Fogelman har skrivit en artikel som heter ”The rescuer self”  som ingår i boken ”The Holocaust and History –The known, the Unknown, The Disputed and the Reexamined, (1998), sid.662

“The ability to see beyond Nazi propaganda, to strip away the gauze of Nazi euphemisms, and to recognize that innocents were being murdered lies at the heart of what distinguishes most rescuers from bystanders. “ (s.662)

Det var oftast en impulsiv respons på en situation oftast – en spegling av ett integrerat, (helt) själv, påpekar Fogelman.

Utan det första steget, skriver Fogelman,  eller seendet , som  gjorde den kommande räddningsaktiviteten, undsättningen möjlig, och i vissa fall, ofrånkomlig, påpekar hon. Det här är också något som forskarna i detta ämne är överens om, enligt Fogelman. Däremot påpekar hon, finns det skilda åsikter bland forskarna om hur människor utvecklar den här förmågan att se annorlunda, se igenom.

De flesta forskarna betonar dock inflytandet och påverkan från tidiga erfarenheter, värderingar och den omedelbara situationen, betonar Fogelmann, sammantaget kan denna ”världsbild” eller ”outlook,”  antingen hindra eller stärka ens möjligheter att hjälpa/ingripa.

Fogelman förklarar också att räddare som omvandlar sig själva till just hjälpare håller fast vid sin inneboende empati, medan de som inte gjorde det, sveptes med in i en rekonstruerad social hieraki där, som under nazitiden, där arier hamnade högst upp och judar längst ner. (s.663)

Jag lämnar Fogelmans text för ett ögonblick, och börjar tänka på de många vardagshjältar som räddar människor från brinnande hus, räddar människor som slängt sig framför tåg eller tunnelbanespår, som fallit i vatten eller som faller mitt ibland oss, drogpåverkade eller inte. Allt medan jag själv och andra står och tittar på, paralyserade. Undrar vad som händer. Vardagshjältarna verkar ha precis det där som behövs, det altruistiska draget, seendet, att kunna handla när omständigheterna kräver det, hur svåra de än är. Även under totalitära omständigheter som under nazismen. Det är hoppfullt, mycket hoppfullt. Inte minst när det gäller antisemitismen och vardagsrasismen som existerar i dag, och att ta spjärn mot den rasbiologi som tidningen Expo skrev om 2016/4 under rubriken ”Rasbiologins återkomst”. (det här var andra inlägget; första inlägget heter ”Om kampen som uteblev”, fler inlägg följer)

Länkar och referenser:

Austad, Torleiv, (1974) ”Kirkens grunn- analyse av en kirkelig bekjennelse fra okkupasjonstiden i 1940-45”, Oslo, Luther forlag.

Hassing, Arne, The Churches of Norway and the Jews, 1933-1943, Journal of Ecumenical Studies, 26:3, Summer 1989.

Hassing, Arne: Church Resistance to Nazism in Norway 1940-1945. (2014), University of Washington Press, USA.

Heine,Gunnar. (1992), Eivind Berggrav – en biografi. Oslo, Universitetsforlaget .

Fogelman, E. ”The rescuer self”, (sid. 663-667),  som ingår i boken ”The Holocaust and History –The known, the Unknown, The Disputed and the Reexamined,  (red. Berenbaum, M & Peck, A.J, (1998), Publ. in association with The United States Holocaust Memorial Museum. Indiana University Press.

Om kampen som uteblev

Författaren och professor emeritus i historia, Saul Friedländer, skriver i en artikel från år 2000 i ”New German Critique”, under rubriken rubriken ”History, Memory and the Historian: Dilemmas and Responsibilities” bland annat följande:

The two decades following the war can be characterized as a period of virtual silence about the Shoah: The consensus was one of repression and oblivion. Adult contemporaries of Nazism still dominated the public scene. Even the survivors chose to remain silent, since very few people were interested in listening to them (even in Israel) and since, in any case, their own main goal was social integration and return to normalcy”. (s.5)

Därefter beskriver Friedländer, (i min ungefärliga översättning) hur det i mitten av 1960-talet kom en första våg av debatt som skakade om de här försvarsmekanismerna. Generationen född under kriget, eller mot slutet av kriget, kom i strålkastarljuset. Huvudsakligen i Europa, under slutet av 1960-talet och dess efterspel, ifrågasattes olika aspekter av den samtida kulturen såväl lögnerna och fördunklingen av nazistperioden.

I ett inlägg på min blogg för ungefär ett år sedan skrev jag bland annat det här:

”Det slår mig när jag lägger boken ifrån mig att ordet jude eller judiskt är märkligt frånvarande under min läsning.  Jag tror att det är symptomatiskt, för det dröjde decennier innan man kunde läsa om Förintelsen i skolböcker, inte minst i USA. Det som hänt i Europas dödsfabriker vidgicks med tystnad.

Eller så är det så att när katastrofen (läs tyskockupationen) väl är ett faktum, så blir alla ett ”vi”, förenade mot quislingarna och ockupationsmakten.”

Boken jag syftade på är biskop Eivind Berggravs ”Klar kampMinnen och samtal från ockupationen”, (1945) som jag skrivit om i tidigare inlägg, se här och här.

Eivind Berggrav skriver i förordet till boken i fråga att han har begränsat framställningen till själva begynnelseperioden, kampens första år. Under åren som följer finns desto mer stoff, inte minst för att kampen då hade klarnat, framhåller han.

Han har behov att förklara sig för i början av de tyska nazisternas ockupation uppfattades Berggrav som att han gick tyskarnas ärenden, att han var förrädare.

Han menar vidare i förordet att varje början är svår, inte minst när den måste ske till följd av en överrumpling. Han hänvisar också till den skräckmättade mörkläggningen och de därtill följande okontrollerbara ryktena. Jag citerar direkt:

Förutsättningar och motiv till folks handlingar kunde inte göras tillgängliga för alla. Man måste tiga om det mesta. Folk ’trodde’ en hel del som de inte visste.

När den första veckan – från 9 april – skildras så utförligt, har det sin orsak i detta förhållande. Ord och handlingar blev för mitt vidkommande angripna eller misstänkliggjorda. [  ] Man kunde kanske låta allt detta ligga. Men det är inte glömt. Och den som blir uppfattad som en representant för en institution står under andra människors krav på att handlingssättet klarlägges”. (1945:8)

Sedan dess har jag hittat ny läsning som ger mig en bild varför Berggrav inte nämnde något om judar i sin bok. Bland annat genom en recension i Aftonbladet där författaren Carsten Palmær skriver om Marte Michelets prisbelönta bok ”Det största brottet – offer och förövare i den norska Förintelsen som kom ut i Norge 2014, och i Sverige 2016.

Hon skriver bland annat i sitt förord till den svenska upplagan att ”I många år har vi glömt dem. Judarna som deporterades från Norge och dödades i nazisternas utrotningsläger blev inte någon del av den norska historien”.( 2016:7)

Det som hade hänt de norska judarna förvreds, utelämnades eller tonades ner, framhåller hon och menar att den bild som inpräntats i människors medvetanden från historieböckerna är den uppbyggliga berättelsen om en nation av envisa motståndsmän.  De norska judarna som hade förlorat allt och alla som hade uthärdat år efter år i fångenskap lämnades åt sig själva och sin privata sorg, påpekar Michelet.  På förordets första sida betonar hon också att:

 ”Men vi är långtifrån färdiga med vår del av Förintelsehistorien, om offer och förövare på norsk mark”. (s.7)

Michelets sakprosabok, som belönades med Bragepriset 2014, sätter en kontext för en större och vidare förståelse av judarna i Norges öde, bland annat genom att följa en enda judisk familj, familjen Braude genom den 21-åriga Benzel Khatskel från staden Plunge i nordvästra Litauen, vidare till Norge och framåt till andra världskriget och nazisternas ockupation. Bara en av familjen Braude levde när ockupationen var över. Michelet skriver att hennes viktigaste källa har varit Braudes ättling Liselotte Lea Halevy (född Braude). Ett omfattande arkivarbete har också bedrivits. (s.9) (Se recension Expressen här)

Före andra världskriget och nazistockupation uppgick den judiska befolkningen till 2,100 personer i Norge, av dessa deporterades 771, företrädesvis till Auschwitz, skriver Hassing i boken ”Church Resistance to Nazism in Norway 1940-1945, (2014). (s. 215) Bara 34 personer av dessa överlevde. De flesta av dem som inte deporterades flydde till Sverige sent oktober med hjälp av Hjemmefronten, bara några dagar innan massarresteringen av judar, berättar han vidare. Här hänvisar Hassing bland annat till ”Center for Studies of the Holocaust and Worldview minorities”, se här och Mendelsohn.

Nu vänder jag blicken till en artikel som finns publicerad i ”Journal of Ecumenical Studies”, 26:3, Summer 1989. Den är också författad av Arne Hassing, professor emeritus i ”Religious studies” vid Northern Arizona University, och bär titeln ”The Churches of Norway and the Jews, 1933-1943″.

I den koncisa summeringen som inleder artikeln skriver Arne Hassing bland annat:

After the German invasion of April 9, 1940, Bishop Eivind Berggrav of Oslo, leader of the Church of Norway in its struggle with the Nazi regime, followed a policy that essentially sacrificed the public defense of Jewish rights to tactical considerations”.  (s.496)

I artikeln skriver Hassing vidare att statskyrkan, med stöd av frikyrkorna, bibehöll den här grundläggande handlingslinjen trots de tydliga och uppenbara antisemitiska riktlinjerna som både de tyska och norska nazisterna omfamnade.

Den enda officiella protesten gentemot den tyska förföljelsen av judar kom från ”The Norwegian Mission to Israel,”. (Den Norske Israelsmisjon)

Det enda dagstidningen i Norge som höll en klar redaktionell hållning gentemot antisemitism, och som gjorde specialreportage i ämnet, var den kristna dagstidningen ”Dagen”. (s.499) Men erkännandet av problemet ledde inte till en underström av kristen indignation, inte heller främjade det extraordinära ansträngningarna att hjälpa europeiska judar, konstaterar Hassing.

Hassing skriver att Norges religiösa profil dominerades av norska statskyrkan som från reformationen 1537 fram till 1814 åtnjöt ett monopol som vidmakts hölls med lag, och med hjälp av den otillgängliga geografin.(s.496) 1814 års konstitution bekräftade att:

”the Evangelical Lutheran Religion shall be maintained and constitute the established Church of the Kingdom” but added that ”all religious sects are granted the free exercise of religion”. (s. 497) Källan som Hassing hänvisar till är Tønnes Andenæs, (red), ”The Constitution of Norway”, 1951. Hassing berättar att genom en oförklarlig händelse så var det här tillägget utelämnat utan att vara saknat. Genom omröstning bekräftades också att judar även fortsättningsvis skulle hållas utanför landet. På grund av den här blundern som nämns ovan så varade monopolet till 1845 då ”Dissenterloven”, (Disssenterlagen) utsträckte sin tolerans till kristna utanför statskyrkan, men inte längre.

Det var den andra paragrafen i grundlagen som förbjöd judar, munkar och munkordnar tillträde till landet. Paragrafen gick i folkmun under ”judeparagrafen”. Enligt SO-rummet var poeten Henrik Wergeland en av de första att strida för judiska rättigheter i Norge. Han startade en debatt i början på 1840-talet och skrev en dikt som heter ”Jøden” och som ingick i diktsamlingen som publicerades 1842 som ett inlägg för judarnas rätt till uppehållstillstånd i Norge. Enligt Wikipedia är diktsamlingen kanske Norges första bok med ett klart antirasistiskt budskap.

En annan dikt i boken är ”De tre” som handlar om en rabbin, en imam och en kristen munk som visar att det är möjligt med tolerans och samexistens, att oavsett religion kan vi be på våra olika sätt och vara tillsammans och ändå vara oss själva.

”Skibbrudet”, enligt Wikipedia, bygger på en verklig händelse. 1841, i Hordaland, blev en ung jude landsatt på stranden, men knappt hann han hamna där förrän han myndigheterna förde ut honom på havet igen. Dikten är en variation av utestängningsmotivet se här.

Stortinget upphävde slutligen den konstitutionella exkluderingen av judar 1851.

Danmark var först i Norden med att tillåta bosättning av judar, enligt SO-rummet.se. Jag läser också att att kungen Christian V, (1646-1699) och drottning Charlotte Amalie lät staden Fredericia på Jylland bli en fristad för bland annat judar, förbrytare och katoliker. Läs mer om Fredericia som en fristad för religiösa minoritetet här.

Många människor och religioner säger att ”fristaden” har vi inom oss, ja, jag vet, den ultimata fristaden har vi bara inom oss. Men innan vi nått dit? Var finns de trygga platserna, ”fristäderna”på vägen?

En fråga för individen, och en fråga för institutionerna, samhället och staterna.

Den frågan är alltid på någons läppar, brännande och aktuell. Om inte för mig, så alltid för någon annan. Att tänka i plural är svindlande.

Länkar och referenser:

Intervju med Marte Michelet i NRK: Noe av det mest skammelige i norgeshistorien, publ. 21 0ktober, 2014, kl. 17:59

 Andenæs, Tønnes, (red), The Constitution of Norway”, 2nd rev.ed. (Oslo: oslo University Press, 1951, 1960)

Friedländer, Saul, New German Critique, No.80, Special Issue on the Holocaust, (Spring-Summer, 2000), sid. 3-15. Published by Duke University Press.

Hassing, Arne, The Churches of Norway and the Jews, 1933-1943, Journal of Ecumenical Studies, 26:3, Summer 1989.

Hassing, Arne: Church Resistance to Nazism in Norway 1940-1945. (2014), University of Washington Press, USA.

Mendelsohn, Oskar, (1987), ”Jødarnas historie i Norge, band 1, fra ca. 1660-194o, Universitetsforlaget.

Michelet, Marte, (2017), ”Det största brottet”, (pocketutgåvan), Albert Bonniers förlag.