Naturen hänger samman och vi behöver återkoppla till den.

I ”Min natur – kusten” på SVT play får tittarna möta marinbiologen Nina Jensen och fiskaren Leif Dankert Karlsen. Nina Jensen berättar bland annat om Fetörtsblåvingen som är starkt hotad i Sverige, (se här) och som är klassad som starkt hotad och rödlistad i Finland.

I Norge finns den bara på Hovedøya och på ett par platser i yttre Oslofjorden, berättar Nina Jensen i programmet. Hon fortsätter: ”och då kan jag tänka mig att det är många som undrar varför vi ska hindras bygga vägar, hus och andra byggnader bara på grund av en stackars fjäril, säger Nina Jensen.

Men hon påpekar att naturen hänger samman på ett extremt komplext sätt och framhåller att naturen är den bästa arkitekten, ingenören och innovatören. Det finns en anledning till att alla dessa arter finns i ekosystemet.

Vi människor, säger Jensen i programmet ”Min natur-kusten”, klarar inte alltid av att förstå de olika arternas roll och värde. Hon betonar att varje enskild art är kritiskt viktigt för att få allt att hänga samman.

Jensen säger att det finns anledning för oss att oroa oss. Vi gör något som är fruktansvärt fel och det går i fel riktning, säger hon, men framhåller att hon tror att vi kan göra något åt det. Det får mig att tänka på klimataktivisten Greta Thunberg som engagerar och inspirerar i sitt sätt att ta sig an klimatfrågan och som har lyckats skapa en massrörelse över hela världen.

Jag läser på nätet( tibet.no/2019/09) att Hans Helighet Dalai Lama är en av dem som ser vad Greta Thunberg gör och hyllar henne för det. Hans Helighet Dalai Lama har skrivit till Greta Thunberg och gett uttryck för sin uppskattning ”för hennes ansträngningar att öka medvetenheten om den klimatkris som vi alla står ansikte mot ansikte med”.

”It is very encouraging to see how you have inspired other young people to join you in speaking out”, skrev Hans Helighet Dalai Lama bland annat. Han avslutade brevet med sitt helhjärtade stöd tillsammans med böner och lyckönskningar.”

Källan som använts av Tibet.no är ”The Official Website of the Office of the His Holiness the 14th Dalai Lama”.

Det tidigare inlägget handlar om naturens betydelse för hälsan. Att vara rädd om naturen och försöka minska klimatförändringarna innebär att ta sin egen och andras hälsa och välbefinnande på allvar.

I takt med klimatförändringarna har forskare som studerar naturens betydelse för hälsan hos oss människor ökat närmast lavinartat, om jag betänker att när professorn och landskapsarkitekten Patrik Grahn började med sina forskningsstudier omkring 1984/1985 fanns det bara en handfull forskare i världen som jobbade med detta. I dag finns det alltså många, många fler, enligt Patrik Grahn, se föreläsning här.

Matti Tapaninen är ordförande i en internationell arbetsgrupp som arbetar för att främja kunskapen om naturens hälsoeffekter och potential för förbättrad folkhälsa. Det här står att läsa på http://www.slu.se. Jag läser också att han är nyss hemkommen från Internationella naturvårdsunionen, IUCN:s världsparkskongress i Australien. Där mötte han ett spirande internationellt intresse för dessa frågor, läser jag, som han menar innebär nya utmaningar och möjligheter, bland annat genom att nya yrkesgrupper bildas, som naturvägledare.

Ett av kongressens officiella teman var just naturens betydelse för hälsan, och Matti Tapaninen menar att den här insikten ökar över hela världen. Han beskriver återkopplingen till naturen som nästa stora utmaning – för hela samhället.

Det beskrivs i inlägget att många av invånarna i de nordiska länderna fortfarande har en stark relation till naturen. Det står att förskola och skola tar med sig barnen ut i naturen. Det poängteras också att i de nordiska länderna har vi fördelen av att ha allemansrätt och avgiftsfria nationalparker och naturreservat. Det framhålls att i mer urbaniserade länder är det ett större steg att få kontakt med naturen, och här spelar just naturvägledning i olika former en viktig roll. Matti Tapaninen, områdeschef för Österbottens naturtjänster, Forststyrelsen/Metsähallius i Finland, säger också:

Att kommunicera biodiversitet och kulturella värden ger bättre hälsa! Enligt biofiliteorin har människan en nedärvd fallenhet för att vistas i naturen och mår bättre i landskap med rik diversitet. Besökaren vet sällan varför, naturvägledaren däremot, som har kunskap om evolution, arter och diversitet, kan lotsa människor rätt.”

Jag ser det också som intressant att få närmare reda på hur urbefolkningarnas kunskaper och insikter finns med i detta; hur de tas tillvara och får komma till sin rätt i de här sammanhangen. Många av dem som utgör urfolken har aldrig släppt sin koppling eller förbindelse med naturen fast vi i majoritetsamhället kört på och pressat på i olika tonarter och medel under olika tider om hur de måste ”avskiljas” från sin koppling till naturen och hur de avhysts från sin mark på grund av olika exploateringsintressen som i många fall lämnat en naturförstörelse och skövling efter sig som tar många generationer att läka och reparera, om det ens går. Med dessa skövlingar har man samtidigt utsatt oersättliga kulturella världar och värden för enorma påfrestningar, något som vi behöver bli långt mer medvetna om som majoritetssamhälle.

Jag vill också slutligen nämna att om man av någon anledning inte kan gå ut, kanske är sängliggande och sjuk, så hjälper det hälsan något exempelvis bara genom att ha en tavla med natur på väggen eller se natur genom fönstret. Så här säger forskarna:

Detailed scientific evidence has confirmed there are direct health benefits of light, colour, whole views, bird song and scents (Pretty et. al.,2005; Joye et al., 2013; Ratcliffe et al., 2013) The view from the window enhances well-being and healing in hospitals and prisons (Moore, 1982; Ulrich, 1984), and views with natural elements (e.g trees, green space, blue sky and water) have a positive effect while those with urban structures have negative effect.” (s.5, i boken ”Green exercise- linking nature, health and well-being”, (2016)

Referenser och länkar:

Barton, J Bragg, R, wood, C, amd Pretty, J, (red.) ”Green exercise linking nature, health and well-being. 2016. Routledge.

Elin Fries, 180907, ”Skogens hälsoeffekter utreds”, Skogsaktuellt. (skogsaktuellt.se) (hämtad: 191110)

Sheila Watts-Cloutier. 2016-04-20. The Right to be Cold. opencanada.org/features/shaughnessy-cohen-prize-political-fighting-right- to- be- cold. (Hämtad: 2019-09-07, kl. 08.11)

Den norske-Tibet-Komité. 26/09/2019. Support for Greta Thunberg`s speaking out about the Climate Crisis/ The 14th Dalai lama. (hämtad: 2019-11-10)

Läs gärna också om biologen och universitetslektorn Jenny Lovebos forskning om skogens hälsofrämjande effekter, se här.

Ur play: Ur Samtiden – Djur, natur, hälsa, 2019. Arrangör: SLU. Föreläsare: Professor Patrik Grahn. Moderator: Malin von Essen. Programmet är tillgängligt till 30 juni, 2020.

Svt Play: Min natur -Kusten.Produktionsår 2017. Kan ses fram till den 20 november, 23.59.

Naturen och Grön Hälsa – Närhet till Grönområden Ökar den Förväntade Livslängden.

Bättre coping-kapacitet, bättre sömnkvalitet, mindre aggressionsutbrott, bättre motorik och bättre social förmåga är påvisbara fördelar med naturbaserad terapi, enligt Patrik Grahn, landskapsarkitekt och professor i en föreläsning på ur. play som jag lyssnat till med stort intresse. Han understryker att det är en stor spännvidd på fördelarna med naturen som hälsofrämjare.

18984 började Patrik Grahn som forskare inom landskapsarkitektur, berättar han. Han var intresserad av hur många som använde parker, vilka och varför. Detta för att han som landskapsarkitekt skulle kunna utveckla parkerna så att de bättre kunde motsvara människors förväntningar och önskningar.

I det arbetet använde han sig av dagböcker och de som involverades var förskolor, skolor, äldreomsorg, och föreningar av olika slag berättar han vidare. Det blev 33 dagböcker i elva städer och de skulle fyllas i under ett års tid, säger han. Varje kvartal skulle Grahn få en redovisning från grupperna. Förväntningarna de hade innan de gick ut med sin grupp skulle skrivas ned. Och efteråt skulle de rapportera vad det var som var så bra eller som inte fungerade. Vad det var som man önskade och inte fann et cetera. 1985 sammanställde Patrik Grahn dagböckerna.

Resultaten förvånade. I förskolorna beskrev man att motoriken blir bättre, man får bättre koncentrationsförmåga. I skolorna blev eleverna lugnare, mer fokuserade och lärde sig lättare. Vi gick vidare med äldreomsorgen. De äldre som varit ute mycket behövde inga sömntabletter, framhåller Grahn. De som skrev dagböckerna skrev tämligen exakt. I många grupper framhävdes det att stämningen blivit bättre och irritationen mindre.

Patrik Grahn berättar att när han fíck se det här resultatet tänkte han att då får vi försöka bevisa det här. Så 1990 gick de ut med en stor folkhälsoundersökning. Det var omkring 1500 enkäter som skickades ut, redogör han för, och den visade att det låg något i det som han valt som forskningsområde. Så nästa undersökning förlades till förskolan och utfördes tillsammans med fysioterapeuter och barnpsykolog.

Det handlade om vad som händer på förskolor, om man har mycket natur eller inte. Jo då, säger Patrik Grahn, vi såg att motoriken blir bättre, man får bättre koncentrationsförmåga.

Så småningom tänkte vi, när jag hade varit i USA, att vi försöker att få pengar till att bygga en terapiträdgård, en rehabiliteringsträdgård i Alnarp, och vi fick det 2001.

Jag ska berätta lite om evidensen, säger professor Grahn, vad man har funnit. När vi började, 1984/1985, var vi en handfull forskare runt om i världen som ägnade oss åt detta område. Nu är det tusentals, när man ska göra sådan här vetenskapliga översikter, ”reviews, så är det tusentals och åter tusentals vetenskapliga artiklar som man får gå igenom.

Vad säger då Världshälsoorganisationen (WHO)? frågar Grahn, och fortsätter: Är vistelse i natur och parker viktig för människors hälsa? Han betonar att den här översikten har gjorts av ett antal forskare på WHO och nu går man ett steg vidare, berättar han. WHO vill alltså försöka få politiker runt om i världen i städer att säkerställa tillgängliga grönområden så att folk kommer ut. Sedan redogör Patrik Grahn något kring den vetenskapliga forskningsprocessen: När man går igenom reviews så kan man säga att det är kunskapens krona. Högst upp har man då metaanalyser som är en sammanställning av forskningsläget där man försöker göra en samlad statistisk analys av effekten av hela. Sedan kommer de vetenskapliga systematiska studierna där man i de här systematiska studierna plockar ut framför allt randomiserade kontrollerade studier, alltså att folk slumpvis får olika typer av intervention.

I rehabilitering som Grahn jobbar med använder man sig mycket av kohortsstudier, förklarar han. Man följer då olika typer av interventioner och ofta jämför man då med registerstudier. Hur som helst, det är viktigt att det görs metodiskt och bra så att man granskar varje studie väldigt noga: Frågar sig om den är korrekt gjord. Sedan kommer man in på nästa nivå, evidensnivån. En hög evidensnivå är när man säger ”Om man lägger flera studier inom det här området kommer man inte längre”. Man har nått så långt som vetenskapsman att man måste säga att det är är bevisat, inte bara en hög sannolikhet. Måttligt, ja då finns det en liten chans att man kan ändra på vad utsagorna gäller.

I det här som jag ska berätta nu kommer jag att luta mig mot stora breda vetenskapliga översikter och metaanalyser, poängterar Patrik Grahn . Den här föreläsningen kommer huvudsakligen att baseras på en omfattande genomgång av metaanalyser och reviews som har publicerats i en samproduktion mellan en medicinsk publikation och en skogspublikation i Frankrike, men också en stor omfattande lärobok som getts ut på Oxford University Press, där ett femtiotal forskare, däribland jag själv, varit med och skrivit.

Fungerar naturbaserad terapi? frågar sig Grahn återigen retoriskt. Ja, så långt har man alltså kommit Det fungerar, och det är flera av de här metaanalyserna som rekommenderar naturbaserad intervention som komplement till annan vård. Det är alltså fjorton reviews och metaanalyser så det är inget litet material. Det är tusentals vetenskapliga publikationer som gemensamt kommer fram till det här. Det konvergerar mot ett ja. Några, som Soga, (Soga et. al. , 2017), säger att nu måste vi säga att vi har nått så långt så att mer forskning om det fungerar, eller inte fungerar kan inte ge mer när det gäller vissa typer av sjukdomar, och för en särskild typ av terapi. Det kan inte se ut hursomhelst, understryker Grahn. Det behövs, menar de flesta, ett team. Det behövs ett utbildat team som leds av legitimerad personal för att man ska nå riktigt långt. Har man ett team så når man dubbelt så bra resulat. Det behöver vara meningsfullt och ska ge något, framhåller han. Man ska komma till människor som vet vad som ska hända. Det ska finnas ett riktigt program. Det är viktigt med såväl vila som utmaningar på plats, och platsen ska heller inte vara vad som helst utan noggrant utvald eller designad. Det är bäst med ett multimodalt team så att teamet kan ta hand om både kropp och själ. 90 procentav forskningen sker inom ”Horticulture teraphy, berättar han i föreläsningen på ur. play.

I metaanalyserna talar man om effekt i Cohen´s d, beskriver Grahn och säger man har en effekt om den ligger på 0,2 eller över 0. 2. 0.

Till och med en lekman ska kunna se att en person verkar friskare efter att ha varit med i naturbaserad terapi.

Har man inte team ligger effektstorleken på 0, 3 till 0,4 i Cohen´s d. På Alnarp ligger den på över 1.

Vi har sett stora förändringar på personer som haft ångest och depression, de får också ökad självkänsla och en kraftig ökad koncentrationsförmåga. Vi ser bättre psykiskt välbefinnande, lägre stressnivåer, högre coping- kapacitet och bättre sömnkvalitet. Mindre aggressionsutbrott, bättre motorik och bättre social förmåga. Det är en stor spännvid i det här, konstaterar professor Grahn. Det är ju inte klok så mycket som kan påverkas, Och man blir kanske lite fundersam, vad kan det bero på. Därefter säger Patrik Grahn att han ska gå in lite på ett antal epidemiologiska studier, det finns ett antal reviews som har tagit reda på det här med närhet till grönområden. I dessa har man kommit fram till att närhet till grönområden ökar den förväntade livslängden. Grahn nämner bland annat en studie i England, gjord av Mitchell, R. och Popham, F. (2008). De undersökte 40.3 miljoner individer. Epidemiologer blir alltid så sorgsna när de de lägger in socioekonomiska variabler för då brukar ofta så här fina siffror försvinna, påpekar han. För lägger man till den socioekonomiska variabeln så ser man att mycket handlar om livsstil som föda, diet och sådant. Men i det här fallet stärktes effekten, betonar han. Har man dålig socioekonomi så bor man ofta nära grönområden i ytterområden. Har man bra så bor man kanske mitt inne i stan i en stor våning, har fritidshus och åker på semester. Men de fattiga har i alla fall närhet till grönområden.

Närheten till grönområden är jätteviktig, betonar Grahn. Helst inom 50 meter, bör vara inom 300 meter och absolut inom 500 meter och tillgänglig utan barriärer, fysiskt och mentalt, (vägar, buller, skötsel, skräp, belysning).

För att en naturbaserad intervention ska lyckas lutar man sig mot olika teoreier och den teori som just nu har bärkraft är att man menar att det finns stöd för, och att man talar om en salutogen process, (se KASAM) man ska främja det hälsosamma hos människor, understryker Grahn. Det gäller då att få folk som kommer dit att ha en trygghet. Man får inte ha alltför stora grupper. Fem till tio personer pekar studierna på i patientgrupperna, framhåller Grahn. Och ha dem i tillräckligt lång tid. Finns olika tröskelvärden för olika typet av diagnoser, påpekar han, men säger att man talar om mellan tio och tjugo interventioner för att det ska ge effekt.

För vad fungerar den? Den höga evidensen gäller för mental ohälsa, säger Grahn och pekar på depression, ångest, traumatisk stress, utmattning, men också hjärt-kärlsjukdomar och sociala problem. Dessutom räknar han upp människor med låg kognitiv förmåga som efter trauma hamnat i en sorts livskris, som inte kan ta beslut och har svårigheter att kunna få vardagen att fungera. Också för inlärningssvårigheter och demens. Där har vi program som fungerar, poängterar han, och som fungerar gentemot kontroller.

Vad är det som påverkar oss med naturen? En faktor handlar om ljuset – ljus har hög evidens. Man måste ha det spektret som dagsljuset har.

Lyssna vidare på ur.play varifrån jag hämtat materialet till inlägget. Programmet ”Naturen som hälsofrämjare” med professor Patrik Grahn från Sveriges lantbruksuniversitetet, (SLU), spelades in på Hasselbacken den 4 januari i år. Arrangör: SLU.

Referenser:

https://urplay.se/program/212269-ur-samtiden-djur-natur-och-halsa-2019-naturens-halsoframjande-effekter

Läs mer om ”Naturupplevelser och hälsahär, (också om ett inlägg från SLU:s externwebb).

En reseskildrare – forts. ”Politisk Fabrikation and Kolonial Imagination.

Innan jag fortsätter med min uppsats ska jag ta er till ett par sidor, (135-136) i författaren och professorn Bell Hooks bok Yearning- race, gender and cultural politics, (1990, South End Press), och jag ber er ha överseende med mitt försök till översättning. I ett kapitel där ”Saving Black Folk Culture” berättar Hooks om Zora Neale Hurston i hennes egenskap av antropolog och författare.

Bell Hooks relaterar hur ämnet antropologi, en gång beskrivit som ”the study of alien beings”, fångade Zora Neales Hurstons fantasi när hon letade efter en kurs som skulle kunna ligga i linje med hennes längtan efter att skriva. Klassrumsstrukturen fann Hurston instängande, även om hon fann att den akademiska omgivningen stretchade och utvidgade hennes horisonter.

Rötterna hade hon i Södern i de svartas folkkultur, närmare bestämt i Eatonville, Florida. Att komma till antropologins fält innebar för Hurston, påpekar Hooks, att hon kom att upptäcka en studiekurs inom vars ramar hon kunde ge uttryck för sin passion för de svartas kultur, och där den blev erkänd, ett legitimt ämne att fördjupa sig i.

Till skillnad mot många svarta studenter i dag, poängterar Bell så fann Hurston snabbt en mentor, och inte bara det, självaste Franz Boas, en av de mest hyllade antropologerna av sin tid, blev hennes ”guiding spirit” som Hooks uttrycker det. Just vid det historiska ögonblick när studiet av fältet etnografi höll på att förändras/var under förändring var Boas den som hjälpte till att institutionalisera antropologin, skriver Hooks vidare. Även om han inte var en radikal själ enligt en nutida mall, förde han till antropologin ett oppositionellt perspektiv. Hooks beskriver Boas inställning som att han inte såg någon okänd kultur i sina möten med kulturella världar  som krävde att de skulle behöva studeras som en värld av ”alien beings”. Hon beskriver att hans uppfattningar vad det gällde det antropologiska arbetets natur hade utmanats när han började göra fältarbete. Det ledde helt enkelt till ett paradigmskifte när han började göra fältarbete hos inuiterna och fick mer och mer av praktiskt erfarenhet enligt Hooks.

Hon citerar Boas:

”After long and intimate intercourse with the Eskimo (Inuit numera, min anm.) it was with a feeling of sorrow and regret that I parted from my Arctic friends. I had seen that they enjoyed life, as we do, that nature is also beautiful to them, that feelings of friendship also root in the Eskimo heart (Inuit, min anm.)  that, although the character of their life is so rude compared to civilized life, the Eskimo is a man that we are, his feelings, his virtues, and his shortcomings are based on human nature like ours. (Hooks:1990:135).

Den här utsagan indikerar att Boas initiala approach till studiet av “andra kulturer” var genomsyrad av kolonialism, den känsla av kulturellt överlägsenhet som skapade hans föregångares fältarbeten. Hur ”biased” det här stycket nu tycks i våra ögon så bidrog det till att vara ett radikalt skifte för Boas att försäkra och stå upp för att han hade funnit att han speglade sig i ”den Andra”. Ytterst, arbetade han på att göra antropologin till en disciplin som inte tjänade en vit kulturell imperialisms intressen, utan ville istället se/visa på ett ämnesfält som kunde stå i motsättning till denna imperialism, och som hela tiden gav sig på att försöka korrigera dessa falska proklamationer som handlade om en kulturs överlägsenhet över en annan, ett levnadssätt över ett annat. Om han inte hade börjat kritiskt ifrågasätta sin egen approach till etnografin kanske inte Boas hade varit förberedd för sitt möte med Hurston, resonerar Hooks som också skriver att antropologin addresserade Hurstons rädsla att svartas kultur var snabbt försvinnande.

Angående Boas självkritik och ifrågasättande av rådande dogmer och förhållanden skriver Hooks:

”His willingness to challenge racist theories made it possible for him to be more than a mentor for Hurston; he was also an ally. Perhaps it was working with Boas that initially enabled Hurston to approach anthropology without consciously critiquing the colonialism, the cultural imperialism, the racism shaping the discipline.”

Forts. En reseskildrare:

Charles Montagu Doughty föddes 1843 i Suffolk, England. (Dougthy är inte bortglömd; exempelvis Michael E. Meeker citerar honom i ”Literature and Violence in North Arabia”, (1979), och Jean Sasson i sin ”Daughters of Arabia”, (1994), nämner honom som hastigast). Han var son till en präst och studerade vid universiteten i London och Cambridge.

Doughty anses vara den främste av alla arabiska resenärer och hans Travels in Arabia Deserta gavs ut i två volymer 1936. Vid den tidpunkten rönte de emellertid ingen större uppskattning, men böckerna kom att betraktas som de förnämsta litterära reseeposen något senare och oundgängliga av arabister – vilket påpekades av ingen mindre än överste T. E Lawrence i förordet (Doughty:1926).

Doughtys resa bland beduinerna i Centralarabien var unik; hans erfarenheter tangerades av ingen. Medveten om detta sparade Doughty ingen möda på att detaljerat berätta om sinaäventyr id en arabiska öknen.

Emellertid var det inte i första hand att nedteckna information som kännetecknade Doughtys Arabia Deserta enligt Encyclopedia Britannica (1969, Vol. 7:606). Detta gigantiska verk växte fram som ett monument av vad Doughty ansåg vara ”ren engelsk prosa”; det var det han ville producera, inte i första hand information (1969, Vol. 7:606). Därför gjorde han ett försök att skriva i elisabetansk stil; sparsmakad och majestätisk och med en grammatik och syntax som redan omkring 1936 hade ersatts av nybildningar.

Hur det nu än var med Doughty`s syften får vi anta att han ingick i den tradition av bildade och nyfikna resenärer som tröttnat på att se sig om i Europa och som längtade efter ännu större kontraster och äventyr. En del av dessa styrde kosan mot Mellanöstern. För den resenär som hade lärda ambitioner erbjöd detta område stora möjligheter. Det var ju här de tre stora monoteistiska religionerna judendom, kristendom och islam hade vuxit fram. Det var också härifrån islam hade spritt sig över stora delar av världen och gjort sitt intåg i Europa under medeltiden. (forts)

”Feel Better, Live More – om ”etiskt idrottande” och något om ”trauma och känslomässig förlust”.

Feel Better, Live More” är en podd som drivs av författaren, läkaren och stjärnan i BBC:s 1st”Doctor in the House, Rangan Chatterjee. För närvarande är han uppe i 79 avsnitt. Det 73:e avsnittet har titeln ”Why you are stronger than you think” där dr Chatterjee intervjuar Ross Edgley, (se här) författare, simmare, tränare och ”all-round äventyrare”. Samtalet och intervjun kretsar kring att vi är starkare än vad vårt sinne låter oss tro att vi är. Något som Edgley vet mycket om eftersom han utmanat sig själv genom bland annat att simma runt hela Storbritannien, 1800 sjömil på 157 dagar utan att vidröra land (läs här).

När vi gör något, som simmar, som vi kanske inte gjort förut eller som vi upplever som jobbigt försöker hjärnan med ”tricks” som syftar till att få oss att lägga av. Edgley berättar att han upplevde det hela tiden under sin havssimning på 157 dagar, men han lät sig inte förledas utan simmade på. Chatterjee upplevde på första simsträckan, hundra meter, under Devoneventet, att han fick kalla fötter och undrade vad han gett sig in på, men kom i håg något som Ross Edgley skrivit eller sagt, ungefär att ”är du naiv nog att påbörja något är du envis nog att slutföra det” och det höll honom uppe, fick honom att simma på.

Intervjun tar plats två timmar efter en ”swimrun” som Chatterjee deltagit i i Banton, Devon. Han berättar för Edgley att det var första gången som han simmade i öppet hav. De talar om nyttan av att gå utanför sin bekvämlighetszon, och hur belönande det kan vara. Exempelvis som att ge sig på ett ”simma-och springa”-event. Men egentligen kan vi börja var som helst, som med en promenad. Det intressanta är inte var vi befinner oss, konditionsmässigt, et cetera utan att vi börjar. Och att vi sedan håller oss till det, inte ger upp. Det kan vara morgonpromenaden, att gå och simma gång i veckan eller att alltid ta trapporna fem våningar upp. Att vi håller fast och håller vid. Som Edgley elegant summerar upp vad det handlar om: ”Det spelar ingen roll vilken diet du går på, bara du uthärdar i den.”

Det är viktigt för oss att hitta den inre motivationen, menar Edgley, den där processen i sig är själva belöningen. Inte tanken på en medalj eller att visa upp vad man gjort på instagram, även om det inte är är fel bara man är medveten om att den motivationen är utifrån kommande och därför tillfällig, något som man måste söka, kanske sedan jaga efter . Då har man kanske redan förlorat det välbefinnandet som Doktor Chatterjee exempelvis talar om som han upplevde efter att ha gått i land med ”simma-springa-eventet”.

Edgerley och Chatterjee talar om sport i termer av andlighet, speciellt när Edgley kommer in på de japanska yamabushi-munkarna som springer ett maraton varje dag uppför bergen där de bor. En typ av meditation genom rörelse, som det står i det utdraget i the Guardian (20150331) från ”Way of the Runner” av Adharanand Finn, se här och här. De här munkarna vadar barfota i floder, mediterar under vattenfall, och springer bergen. De lever efter en lära som etablerades av mästaren Shugendō och hans beläringar var som populärast under 1600-talet. En gammal synkretistisk lära som också varit förbjuden under en period. Men nu på 2000-talet har den fått en stark lockelse igen i den globala stressepidemins kölvatten. Vill man kan man träna som en ”bergsmunk”, det finns många artiklar på internet om man googlar. På yudonosan-stay.com/yamabushi erbjuds man träningskurser.

Mot poddens slut kastar Chatterjee fram frågan, (ungefär) ”Do you think that one of the reasons why we are struggling with the environment as a society at moment, is that there is a big push now to be more environmentally aware with everything we are doing… Isn´t that coming from the facts that we have been disconnected from nature, i was thinking this when running, when not panicking but actually looking and thinking, is this really UK, it is looking like the Maldives… absolutely incredible…”

Chatterjee spekulerade i att om vi såg det här regelbundet (naturscenerier), skullevi inte automatiskt känna att vi skulle vilja ta hand om naturen mer och mer och också ta hand om världen lite mer ? Han frågade Edgley om han ställt sig den frågan till sig själv tidigare?

Ja, svarar Edgley, och det enda sättet jag kan beskriva det på är ”ethical athletics”.

Ross Edgley fortsätter med att berätta om hur han efter London Maraton förföljdes av bilder på tomburkar och annat skräp som fyllde gatorna efter maratonet. Han beskriver det som att vi människor försökt ”skohorna”, pressa idrottsevangemanget på naturen istället för att det evangemanget som de båda den här wekeenden befinner sig på har anpassat eventet efter naturen. Vilket han tillstår var ganska lätt eftrsom de simmade och därmed lät kustlinjen diktera eventet. Och han ger Chatterjee rätt när han summerar upp deras samtal, att det handlar om ”etisk idrott”.

Edgley återkommer till de japanska yamabushi munkarna som tror på idén att deras självdisciplin, den som ger dem deras självkännedom, helt enkelt kommer från bergen och de ritualer de utför där. Edgley tror att fler och fler människor kan komma tillbaka till det; att uppgå i naturen. Och han säger ungefär att när du är motiverad inifrån, kommer man lättare att hitta en sport, ett evangemang som du älskar genom vad den ger, att du kan vara säker på att den resonerar med ditt inre, ungefär som att Devon är det andliga hemmet för dig och du bara måste gå eller åka dit för att ge dig ut: springa, sinmma eller vara med i något event.

Det är också från Japan som idén om ”skogsbad” kommer. (läs mer här och här)

Edgley kommer med en ny bok nästa år ”The Art of Resilience”, berättar han för Rangan Chatterjee. Han säger att den kom till för att många vill tala om och är intresserade av den mentala aspekten av idrott och sport,av mental själsstyrka. Han aviserar att boken bland annat sammansmälter sport med stoikernas filosofi och andra antika filosofier. Han vill att vi alla ska hitta vår egen ”andliga sport”.

När människor känner sig friska i sig själva så får de ut mer av livet, säger Chatterjee, när Edgley lyfter fram honom att han ”empower” människor till att jobba på sin hälsa. Det är det han vill säger han; genom sina böcker och sin podd vill han motivera att människor bli sin egen hälsas arkitekter .

Jag har lyssnat på flera av Rangan Chatterjees poddavsnitt och vill bland annat lyfta fram författaren och läkaren Gabor Maté som talar om hur vi redan tidigt som barn ger avkall på vår autonomi till förmån för att bli älskade. Hans bok ”In the Realm of the Hungry Ghost”, (2018), vill visa på hur alla beroenden,som spelmissbruk och drogmissbruk, har sin början i trauma och känslomässig förlust.

Maté är också en i raden av alla forskare och författare som lyfter fram stressen i våra samhällen och vad den gör med människor, hur stress är en underliggande faktor i majoriteten av sjukdomar, inte minst psykisk ohälsa.

Jag tror att de flesta av oss hittar mycket i innehållet i”Feel Better, Live More”-podden som är inspirerande. Det handlar om att göra något utifrån där jag befinner mig, inte om perfektion, vilket dr. Chatterjee understryker gång på gång.

Länkar till Chatterjees, Edgley´s och Matés böcker.

Chatterjee, R. 2019. Hälsobalansen. 4 nycklar till ett bättre liv – hur du vilar, äter, tränar,och sover dig till ett bättre liv. Norstedts.

Edgley, R.2018. The World´s Fittest Book. Sphere.

2020. The Art of Resilience. HarperCollins Publishers

Maté, G. 2018. In the Realm of The Hungry Ghost. Vermilion.

2019. When the body says no. Understanding the stress-disease-connection. Wiley förlag.

2019. Scattered Minds

Neufeld, G & Matè, G. 2006. Hold on to your kids. Why parents matter more than their peers. Ballantine books.

Levin,P.A & Matè.2010. In an unspoken voice. How the body releases trauma and restores goodness. NORTH ATLANTIC BOOKS.

Läs gärna om barns sjunkande naturkontakt här, (ett inlägg från 2017).

Forts. Politisk fabrikation och Kolonial imagination

Inför fortsättningen av uppsatsen från 1995, ”Politisk Fabrikation and Kolonial Imagination – Konstruktionen av ”den andra” med utgångspunkt i Arabien och Mesopotamien” är det bara att konstatera att kurderna ännu en gång har svikits. (lyssna här exempelvis, en inslag från Sveriges radio i torsdags, den 10 oktober, där bland annat Jan Egeland som varit FN:s sändebud i Syrien, numera chef för Norska Flyktinghjälpen, intervjuas)

Jag vill också passa på att slå ett slag för boken Age of Anger – A History of the Present” av Pankaj  Mishra, (2017). (Ett av Michel Foucaults projekt var ”nuets historia”, se här. Han var intresserad av varför det har blivit som det är nu.)

På bokens baksida står en rad omdömen, bland annat kritikern John Gray på tidningen Independent citeras. Han skriver om boken:

Arrestingly original…this penetrating and disquieting book should be on the reading list of anybody who wants to understand were we are today.”

Pankaj Mishra är en författare som står i dialog med en rad tänkare, och som vill befinna sig i dialog med sin omvärld, och med sina läsare ( jag hoppas återkomma till boken); han pekar på riktningar framåt, men också på det som står i vägen. Som han konkluderar på sista sidan:

”The great chasm, first explored by Rousseau, between an elite that seizes modernity`s choicest fruits while disdaining older truths and uprooted masses, who on finding themselves cheated of the same fruits, recoil into cultural supremacism, populism and rancorous brutality.  ( Mishra, 2017:346)

Motsägelserna och kostnaderna av en minoritets framsteg, länge undertryckt genom historierevisionism, har blivit fullt synlig på en planetarisk skala, skriver Mishra vidare.

Jag citerar fortsättningen direkt (som också är bokens slut):

They encourage the suspicion – potentially lethal among the hundreds of millions of people condemned to superfluousness – that the present order, democratic or authoritarian, is built upon force and fraud; they incite a broader and more apocalyptic mood than we have witnessed before. They also underscore the need for some truly transformative thinking, about both the world and the self.” (ibid)

Som Ven. K.C Ayang Rinpoche, min guru, säger: ”This is Samsara, we must try…” (se här) I sin bok nämner Mishra den buddhistiska lärans subtilitet: ”I never cease to marvel at Buddhism´s subtle analysis of human experience” (s.32). Och jag vet med mig själv, i en svart-vit, förenklad värld tappar vi människor förmågan till subtilitet; våra sinnen förgrovas, vi tror att det vi ser har funnits i evighet och kommer att finnas i evighet. Vi reifierar tingen och oss själva, allt vi rör vid. Var och en av oss en Kung Midas.

Han påminner oss om att vi människor har sagt ”Aldrig Igen”, haft det som ett löfte till oss själva och kommande generationer, även i Tyskland, som han skriver där efterkrigstidens politik och kultur präglades av ”postnazismen” som just innebar ”Never Again”. (s.9) För som han inleder den här passagen med:” ”Hate-mongering against immigrants, minorities and various designated ‘others’ has gone mainstream ( ) Han beskriver hur människor tuggar fragda i avsky och elakhetoch ger exempel från de ledande kandidaterna i det amerikanska republikanska presidentprimärvalet som kallade mexikanska immigranter ”våldtäktsmän” och jämförde syriska flyktingar med ”rabiata hundar” och hur det här ”fragdasprutandet” blivit en vanlig syn både på ”gammelmedia” och nya medier. Mishra skriver vidare:

”Amid the lengthening spiral of ethnic and subethnic massacre and mutinies, there are such bizarre anachronisms and novelties as Maoist guerillas in India, selfimmolating monlks in Tibet, and Buddhist ethnic-cleansers in Sri Lanka and Myamar. (s.9)

Mishra förklarar, att som uppfödd på klassisk indisk littaratur och filosofi, finner han sig mest dragen till tyska, italienska , östeuropeiska och ryska tänkare och författare, och ger läsaren en bakgrund till detta. Han bjuder på sig själv, sin intellektuella resa, de frågeställningar och resonemang som intresserar honom, som han vill dela med sig av. En en av dem han tar stöd av på färden är Hannah Arendt, en annan nämnda Rousseau. De som han bara kritiserar, finns också, som Voltaire och D´Annunzio, som diskuteras utförligt.

Ordet som resonerar i bakhuvudet på mig medan jag läser är prekär; att tiden är prekär. Inte bara då eller nu, utan våra varje ögonblick.

Vidare referenser:

Läs gärna också Pankaj Mishras artikel om Arundhati Roy i the Guardian från den andra februari 2016 här)

Forts uppsats:

 Den kurdiska delen av Mesopotamien såg länge ut att förbli just kurdisk. Några av de politiska officerare som placerats ut i de olika distrikten hävdade att kurder och araber inte skulle placeras is amma stat eftersom de var etniskt distinkta. Något som Churchill själv förordade. Han ville se Kurdistan som en buffertstat (Olson, 1991:66). Men Churchill kom senare att ge efter för dem som enbart hade araberna i tanken. I Lausannefördraget den 24 juli 1923 nämnde sinte ens Kurdistan (Lausannefördraget tog enbart upp icke-muslimska minoriteter, en kategori som exkluderade de flesta kurder (Bulloch & Morris, 1992:91).

Därmed nullifierades Sévresfördraget från 1920 vilket bland annat omfattat en punkt rörande självständighet för Kurdistan (Simons, 1994:263–264). Det fördraget hade undertecknats av både England och Turkiet, men ratificerades aldrig (Bulloch & Morris, 1994:264). Detta accepterades inte av merparten av kurderna som fortsatte hävda sin rätt till självständighet, trots repression från både turkisk och engelsk sida. Det ledde till att engelsmännen satte in RAF-divisioner för att bomba kurderna till underkastelse (Simons, ibid:264).

Den kurdiska frågan genomled många etapper under åren 1914 till 1923 då engelsmännen definitivt, genom fördraget, uteslöt möjligheten till ett separat kurdiskt hemland.

Den här besvikelsen, eller snarare nederlaget, måste också ses i ljuset av president Woodrow Wilsons 14-punkters program för världsfred. Programmets tolfte punkt gav nämligen ytterligare stöd åt kurdernas självständighetssträvan:

”Of which stated that the non-Turkish minorities of the Ottoman Empire should be ’assured of an absolute unmolested opportunity of autonomous development’” (McDowall, 1992:16-17).

Under hela perioden hölls kurderna svävande i ovisshet om sitt öde. Till stor del under falska förespeglingar får vi anta med tanke på Sévresfördraget. Hay, en av de politiska officerarna i Kurdistan, menade att det enda kurderna förstår av självbestämmande är ett sakernas tillstånd där varje individ kan göra som denna vill, i annat fall anarki (1991:115). Bulloch och Morris, (1992:93) kallar politiken runt den kurdiska frågan för det stora sveket och beskriver de kurd-engelska relationerna i termer av god tro kontra manipulering och patronisering:

”Throughout the 1920s, and despite the repeated revolts raised by Sheikh Mamoud and the Barzanis, the Kurds nevertheless put a touching faith in the Britain´s good intentions, which even the British officials involved sometimes found surprising. British documents of the time reveal not only a cynical manipulation of Kurdish nationalism but also patronizing attitude to the Kurdish nation.”

Det som var avgörande var inte kurderans predikament utan Storbritanniens önskan om fred med Turkiet på bästa möjliga villkor för sig själv. Kurdernas öde var underordnat detta objektiv. (Olson, 1991:81)

Till dess att engelsmännen visste hur fredsuppgörelsen skulle se ut, gränsdragningar och annat, härskade man enligt modellen man använde sig av i Indien. Det innebar bland annat ”morot eller piska” varianten.

När Hay skulle ta farväl efter sin tvåårsperiod i Kurdistan hölls det en trädgårdsfest för honom. Vid denna överlämnade han en guldklocka till Ahmad Effendi som en belöning från den civila kommissionären. Tårar kom i Ahmand Effendis ögon. Vid ett annat tillfälle fick Khursid Agha en ny Fordbil, också i belöning från den civila kommissionären. Åter en annan fick en liten löneförhöjning. ( Hay, 1991: 310-312) Med Michel-Rolph Trouillets ord: det handlade om ”The immediate management of the Other” (Trouillet, 1991:23).

Att hantera de infödda (4.4)

Tillvägagångsättet var inte unikt för England. Det användes också av Frankrike vars armé hade utvecklat en tradition under generalerna Gallieni och Lyautey att erövra och administrera hellre med politiska än militära medel genom förståelse och användning av infödda institutioner (Gellner, 1981:182).

Samma institutioner underkändes för Kurdistans del, när det gällde frågan om kurderna var kapabla att regera själva. Medan Frankrike vunnit sina erfarenheter i Maghreb bland berberna hade England fått sina genom erfarenheterna från Indien, speciellt i händelserna vid ”The North-West-Frontier.”  Engelsmännen kartlade stammarna i området i och omkring Khyberpasset och betalade dem för att de skulle delta i gränsförsvaret som gick ut på att få Afghanistan att fungera som en buffert mellan England och Ryssland då den senare börjat kolonisera Centralasien.  Så långt som möjligt försökte engelsmännen att hålla sig till sin policy av ”Masterly inactivity”. Men när landet inte hade råd att betala understöd till varken stamledare eller stammen som helhet uppstod fientligheter riktade mot engelsmännen. I november 1841 dödade Ghilzaistammen i Afghanistan exempelvis Alexander Burnes, en av de politiska agenterna. (Greaves, 1993:34) Det visar vilka risker som var involverade och det formade också engelsmännens åsikter om stammar och afghaner. (Greaves, ibid:35)

Selektionen av de bästa politiska officerarna (4.4)

Det här ledde till en djup insikt hos engelsmännen som ledde fram till att alla som länkades till arbetet i Mesopotamien och Arabien skulle inneha ingående kunskaper. Begrepp som ”arab mind” och ”arab psychology” blev viktiga. De höga kraven berodde på att framgången i det system som engelsmännen tillämpade i de ockuperade områdena i Mesopotaminen hängde på att man valde rätt man. Det vill säga på den skicklighet och vishet denna uppbar och sedan förse honom med den grad av auktoritet som fordrades (Wilson, 1930:295).

En av dem som uppfyllde kraven var Kapten H.R.P. Dickson, som beskrivs som en arabisk lärd och flytande i språket, och försedd med väldigt exceptionella gåvor vad det gäller sympati för och insikt i arabernas psykologi (Wilson, ibid: ibid).

Major Ely Banister Soane var en annan sådan politisk officer med en gedigen bakgrund. Han hade arbetat i Persien sedan 1902 både på den ”Persiska Imperiebanken” och inom det ”Engelsk-Persiska oljebolaget”. 1905 konverterade han till islam och reste extensivt i Kurdistan förklädd till pers och skrev en bok om sitt äventyr. I ett senare skede återvände han till Persiska viken för att arbeta inom underrättelsetjänsten, och sändes sedan vidare till Bakhtiaristammen i södra Persien för att hålla dem i schack.

Soane var synnerligen kunnig när det gällde språk och seder hos stamfolk, inte minst hos kurderna vilket Wilson påpekar (Wilson, 1930:169).

Soane skriver om sin resa i förklädnad att vad det gällde det som en muslim måste iaktta i sin utövning, så hade han lärt sig allt detta i Persien, och kunde som en shiamuslim säga sina böner och disputera Quranen med de mest lärda av de infödda (Soane, 1912:15). Han framhåller i boken att alla ting övervägda rekommenderade planen sig själv. Den var billig och han fick se många nya marker och stammar. Vidare fick Soane tillfälle att lära sig fler kurdiska dialekter, och när resan väl avslutats kom han att befinna sig i besittning av en sannare kunskap om folket, dess seder och natur. (apropå natur, ordet speglar den essentialistiska syn som bland annat ligger bakom rasbiologin, min nutida anm.) Mer så än någon europé möjligen kunde hoppas på efter tio år eller så (Soane, ibid).

Ser man närmare på de biografier som skrivits om och omkring den Mesopotamiska kampanjen ser man att många av d ledande befattningarna innehades av män som tidigare tjänstgjort i Indien.

Det var redan under tidigt 1800-tal som kunskaper om andra kulturer blev nödvändig ur militär och politisk synpunkt, speciellt under motstånd från dessa. Det var genom studier från platsen som de koloniala administrationerna drog lärdomar och utvecklade ett styre för ”civiliserade folk”. Monroe sammanfattar det så här:

“Administrators trained in India were therefore able to do the kind of work to which they were accustomed – serenely ”bringing in” tribes and keeping order, irrigating parched lands and feeding hungry towns, but in terms of politics – ruling outright.” ( Monroe, 1963:47)

Vi får hålla I minnet att den Mesopotamiska flanken, och det som kallas Arabfronten, ingår I ett mycket större sammanhang som det är omöjligt att täcka här: Första världskriget.

forts. Politisk Fabrikation och Kolonial Imagination

Kurderna och den nationella frågan (4.3)4

Liksom araberna utlovades kurderna självständighet. Den brittiska policyn fram till mitten av 1921 var att uppmuntra kurderna till att tänka att engelsmännen skulle stödja deras självständighetssträvan (Olson, 1989:25).

Kurderna hade fram till 1847-1880 levt i halvsjälvständiga emirat under Sultanatet, men under den nämnda perioden inleddes förstörandet av dessa och kurderna befann sig i ett mer eller mindre disintegrerat tillstånd (Olson, 1989:4-5). Det var ur detta vakuum som kurdisk nationalism gjorde sitt framträdande, speciellt i egenskap av den kurdiske Sheikh Ubaydallah som ville förena alla kurder i en stat (Olson, 1989:2). En pådrivande faktor var att han hade hört rykten om att armenierna skulle ges en självständig stat i Van-området enligt det fredsfördrag som gjorts upp i Berlin 1878 efter det ryss-turkiska kriget (olson, ibid:5). Tillämpningen av de reformer som skulle vidtagas efter kriget skulle överses av de europeiska stormakterna.
En annan faktor, bortsett från att kurderna fruktade att de skulle trängas ut från delar av sitt område av nuvarande Kurdistan i Turkiet, var att situationen efter kriget präglades av stor förödelse och svält, sjukdom, banditer och våld (Olson, ibid: 4-5).
Ett antal kurdiska revolter uppträdde och närvaron av brittiska konsuler och utländska missionärer hade ingjutit hopp i kurderna om att engelsmännen kunde hjälpa dem att resa sig mot det Ottomanska riket och skapa en egen stat. Men deras hopp var förgäves för ingen stat ville stödja dem. Tiden från omkring 1878 fram till det första världskriget präglas av mycket rykten och propaganda och spridandet av nationalistiska ideér i olika riktningar. Tidningar cirkulerade och sällskap bildades och bannlystes eller upplöstes på annat sätt. Det var dessutom en tid av intensiv underrättelsetjänst i området. Överste Rawlinson, underrättelse- och politisk agent i Mellanöstern från 1918-1922, var exempelvis på uppdrag i Anatolien och andra områden inom det Ottomanska riket, bland annat för att finna ut mer om Kemal
Atatürks rörelse. Han hade oturen att bli gripen och satt i fängelse (Rawlinson, 1923:307).
När engelsmännen ockuperade Mesopotamien 1917 tändes åter kurdernas hopp att dessa skulle visa sig välvilliga mot dem och inte spela ut dem mot de arabiska nationalisterna som inte ville avstå några fördelar till kurderna, allra minst territoriella. Det var emellertid efter efter krigsslutet som England intog Mosul och Mosul vilayet i nordväst (ungefär halvvägs mellan Diyarbekir and Bagdad) och förhandlade fram en uppgörelse med Turkiet som innebar att kurderna på turkiskt respektive irakiskt territorium separerades.
Den kurdiska delen av Mesopotamien såg länge ut att förbli just kurdisk. Några av de politiska officerare som placerats ut i de olika distrikten hävdade att kurder och araber inte skulle placeras i samma stat eftersom de var etniskt distinkta. (forts)